Samefolkets religion - Dyrkan av de avlidna

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk tromme (replica).
Ethnologisches Museum, Berlin.

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Kap. V.
Dyrkan av de avlidna

Många forskare som sysslat med finsk-ugrisk religionsforskning, t.ex. Kaarle Krohn och Harva, ha sökt göra gällande att dyrkan av de avlidna utgjort det enda ursprungliga och genuina momentet i dessa folks gamla hedniska religion. Så kategoriskt som detta påstående gjorts, särskilt av Krohn, innebär det en uppenbar överdrift, isynnerhet då man i sammanhang därmed påstått att all annan form av religion, t.ex. dyrkan av åskan, solen, månen och andra ljusgudar skulle vara någonting helt sekundärt, och åtminstone hos lapparna ett klart skandinaviskt kulturlån. Förgudandet av de avlidna och den kult man i överensstämmelse därmed ägnar dem är emellertid en mycket viktig sida av samernas, liksom av de flesta naturfolks religion, och vi ha här så mycket större skäl att i korthet beröra deras dödskult som den otvivelaktigt står i ett intimt sammanhang med andra former av deras primitiva religion.

I litteraturen om lapparnas hedniska religion finna vi ofta uppgifter om ett de dödas land, ett dödsrike, där de hädangångna samernas själar samlas och där de fortsätta en tillvaro som i stort sett endast är en fortsättning på den tillvaro de fört här på jorden. Tvenne benämningar på detta dödsrike äro kända: Saivo och Jabmeaimo, men föreställningarna om dessa båda orter för de avlidna och deras förhållande till varandra äro icke fullt klara. Ordet saivo ha vi ofta mött i det föregående. Det är, som vi veta, i den norska och svenska lappmarken en benämning på de heliga bergen, i den finska lappmarken en benämning på de heliga sjöarna, eller rättare, på de mystiska andeväsen som enligt samisk folktro hålla till i bergen och sjöarna. Dessa andeväsen hörde samtidigt till de skyddsandar, som den samiske noiden åkallade och med vars tillhjälp han opererade. Vi ha också funnit att dessa saivo i allmänhet antogos vara avlidna samiska noiders själar. Beträffande alla hithörande föreställningar ha vi också konstaterat, att de icke utgöra någonting enastående bland samerna utan förekomma även bland primitiva folk i andra delar av världen. Jibaroindianerna och andra stammar, som bebo urskogstrakterna på Andernas östra sluttningar i östra Ecuador och Peru, ha alldeles samma föreställningar om de andar som enligt deras tro bo i de höga bergen: de äro andar av trollkarlar, som efter döden ingått i bergen, och de åkallas under besvärjelser och förtärande av narkotiska drycker av de levande trollkarlarna när dessa äro stadda i utövandet av sin konst.

Vad samerna beträffar, anknyta sig deras ursprungliga föreställningar om de dödas vistelseort utan tvivel just till saivo-läran. Det är naturligt att de avlidnas andar särskilt tros hålla till på de ställen där den avlidne blivit begraven. Några bestämda begravningsplatser synas samerna i äldsta tid icke haft. På grund av sitt rörliga liv hade de för vana att begrava sina döda huru det bäst passade, i en bergsskreva, en bergshåla, i ett stenröse eller helt enkelt i jorden, i närheten av de levandes boplatser. Den skugglika själen troddes följa med kroppen till graven. Då de höga bergen även annars särskilt satt samernas fantasi i rörelse, kan man förstå hurusom bland de skandinaviska samerna saivo-landet såsom de dödas land särskilt blivit identiskt med »landet i bergens inre». Denna föreställning vidgade sig småningom till en allmän föreställning om saivo såsom ett under jorden beläget land, där de »underjordiske» framlevde ett liv liknande det på jorden men i alla avseenden lyckligare. Till en sådan föreställning om ett dödsrike, som har sin motsvarighet bland många andra lägre stående folk, kunna samerna mycket väl tänkas ha utvecklat sig självständigt, oberoende av något yttre inflytande. Invånarna i saivo-landet kallades i Norge jamikgadzer eller jamiksteller, även saivo-gadze (där jamik betyder avliden och gadze följe, följeslagare), och Skanke säger uttryckligen att de äro »identiska med de spiritus familiares som lapparna av Saivo få till sina uppvaktare och tjänare». Men jämte detta saivo-land kände de norska samerna även ett dödsrike i mera egentlig mening, som kallades Jabmeaimo till åtskillnad från saivo, och där en Dödens drottning, Jamiakka, härskade. På tal om de »underjordiske» omtalar nämligen Jessen att »några av dem troddes hålla till nära under jordens skorpa eller utsida och att dessa voro det egentliga saivo-folket, medan andra åter bodde i dess innersta eller avgrund, där Rutu, Fudno, Mubben, Paha Engel och Jabmekerna skulle ha sitt tillhåll». Skillnaden mellan Saivo och Jabmeaimo är sålunda den, att den förra befinner sig närmare jordytan, den senare åter djupare ned i jorden. Den senare synes dessutom varit en långt dystrare ort, och det har framhållits att enligt källorna samerna gärna efter döden gingo till Saivo, men däremot hade fruktan för Jabmeaimo. Det lider knappast något tvivel om att vi i läran om Jabmeaimo hos de skandinaviska samerna ha en senare utveckling av den ursprungliga lapska läran om de dödas vistelseort, läran om saivo-landet. Att samerna i detta avseende påverkats av kristna idéer, synes lika uppenbart. Detta framgår särskilt av den utförligare redogörelse för hithörande föreställningar som vi finna hos Forbus. »De som äro ett stycke i jorden», säger han, »skola bo i det förnäma Iameaimo varest Jameacca, dödens moder, är härskarinna. Och där skola de döda bliva friska och väldiga såsom de här i livet varit, ty Iameacca, jämväl döden själv, skola stå efter att få människan till sig ned till Iameaimo . . . Själen skall i Iameaimo få en ny kropp och därmed efter en tid komma till Radien, om man efter gudarnas vilja levat i världen, och bli hos Radien, men huru länge kan ingen veta. Men de som levat illa bli alltid i Rotaimo. Det förmenas också själen kommer till Iaimo förrän människan dör, som med offer därifrån löses genom noiden och gives den sjuke igen.»

Om själva iden om Radien, såsom förut framhållits, måste anses vara ett lån från de kristna skandinaverna, så måste detsamma otvivelaktigt även anses vara fallet med de idéer om en himmel och ett helvete varom en antydan gives i Forbus’ uttalande. Detsamma gäller om de föreställningar om en vedergällning efter döden, som likaledes antydas av Forbus. I fråga om dylika läror, liksom i fråga om tron på en högsta skaparegud, ha naturfolk alltid visat sig vara lätta att påverka.

Källornas uppgifter om Saivo och Jabmeaimo äro för övrigt i viss grad förvirrade och motsägande, vilket sannolikt beror på att detsamma var fallet med samernas egna föreställningar om dem. Den hårda kamp noiden hade att bestå när det för honom gällde att befria en till Jabmeaimo bortrövad själ visar att det i ingen händelse var någon efterlängtad ort. Men annars skildras livet och förhållandena i Saivo och Jabmeaimo i huvudsak på samma sätt. »De hade den föreställningen», säger Jessen, »att de i det andra livet skulle i Jabmeaimo driva samma hanteringar som de hade varit vana vid, nämligen att spå, skjuta, ha umgänge med kvinnor, äta, dricka, dansa, röka tobak och göra sig lustiga med brännvin, dock skulle alla ting därstädes gå långt härligare till.» I Saivo bodde hela familjer och släkter, och de samer som tillfälligtvis gjorde besök där ansågo sig väl känna till förhållandena därstädes. Jabmeaimo åter synes ha varit en större ort, en gemensam samlingsplats för de avlidna.

Vi komma nu över till frågan om den dyrkan eller kult man ägnade de till saivolandet eller Jabmeaimo hädangångna samernas själar. Till en början måste några ord sägas om själva begravningsbruken.

Under senare kristen tid, då samerna redan använde gemensamma begravningsplatser i närheten av kyrkan, plägade de, under sommartid, då det ej var möjligt att med akja föra den avlidne till en ofta avlägset belägen gravgård, iakttaga det gamla begravningssättet att nedlägga liket ungefär på det ställe där personen ifråga dött. Lämpliga begravningsplatser, säger Manker, fann man framför allt på mindre holmar i sjöar och vattendrag, där de döda i möjligaste mån fingo vara i fred. Där inte någon sådan holme fanns i närheten, kunde man välja en avskild udde, en grusbank eller annat passande ställe på fastlandet. Holmar med sådana sommargravar ha påträffats i alla lappmarker, och de namn man givit dessa dödholmar vittna ännu om den användning man gjort av dem: De ha kallats jamek- eller jabmeksuolo, »dödholme», även bautisuolo, »gravholme», kalmisuolo (av kalmas, »kall» och »stel»), rumaisuolo och liekasuolo, »kropp»- resp. »likholme», etc. Kistan har bestått av en akja eller en urholkad stock eller av ett med sentråd hopsytt näverhölje. Begravningen skedde självfallet under iakttagande av vissa riter. Rheen berättar att när den döde skulle nedläggas i kistan, måste den dödes efterlevande hustru eller man, fader eller barn, giva åt den, som nedlade liket i kistan, en mässingsring, som skulle bindas om dennes högra arm. Denna ring, säger Rheen, »måste han draga på sin arm intill dess liket nedlägges i graven, på det honom emellertid ingenting ont må vederfaras». Uppenbart är, att denna mässingsring ansågs skydda den man, som hanterat liket, mot dödstabut. Högström åter vet berätta att när man svept den döde, man mycket noga sett efter att svepningen väl betäckt hela kroppen, i det man föregivit att om kroppen ej vore väl svept, skulle själen »slippa bort» Tydligen ville man därigenom hindra den avlidne att gå igen. För övrigt skulle den avlidne, enligt en i vissa trakter gängse sed, begravas i de kläder i vilka han dött. Den ren, som dragit honom till begravningsplatsen, kunde icke mera användas av någon levande utan skulle slaktas och förtäras av de efterlevande släktingarna. Detta skulle enligt Rheen ske tre dagar efter likets jordafärd. Renen i fråga var självfallet tabu och numera oanvändbar för de levande. Rika lappar ville icke själva begrava den döde utan överlämnade detta arbete antingen åt någon svensk eller åt en fattig lapp.

Intressant är även Rheens uppgift att de efterlevande ovanpå den dödes kista placera ett beläte av trä, vilket är stort eller litet beroende på den avlidnes storlek. Vi ha en motsvarighet till detta bruk även hos andra folk, bl.a. hos de halvciviliserade indianerna uppe på Anderna i Sydamerika. Belätet, som skall vara en bild av den avlidne, betraktas tydligen som hans andra-jag, som ett slags receptaculum för hans själ, som måhända skall möjliggöra hans återfödelse i framtiden. Huruvida samerna i naturtillståndet hade några bestämda föreställningar om en de dödas återfödelse till nytt liv i framtiden synes visserligen osäkert. Men uppenbart är i varje fall, att de i likhet med de flesta andra folk voro angelägna om att i möjligaste mån konservera liket, särskilt benen.

De flesta av de ovannämnda begravningsbruken vittna vältaligt om att samerna hyste fruktan för de döda, i varje fall fruktan för själva liket. Fruktan för att den avlidne skulle »gå igen» var även utpräglad. Strax efter det en människa dött flydde de samma dag från det rummet, säger Rheen. Liket fick icke heller bäras ut på gården genom den vanliga dörren, utan genom en särskild öppning under tältduken, på det ställe där dödsfallet ägde rum. Alla dessa bruk äro ägnade att jäva Reuterskiölds påstående att lapparna icke hyste någon fruktan för döden. De primitive i allmänhet se icke, menar han, i sjukdom och död någonting övernaturligt eller fasaväckande. Döden betyder över huvud icke för dem ett definitivt upphörande av livet, endast en förvandling. Sålunda formulerat innebär påståendet en uppenbar överdrift, eller det fordrar i varje fall förtydligande. Naturmänniskan fruktar visserligen icke döden såsom ett tillstånd; inför den förändring den innebär resignerar hon, isynnerhet som hon ej har några skräckinjagande föreställningar om tillvaron i den andra världen. Men vad den s.k. vilden verkligen hyser fasa och förskräckelse för är de mer eller mindre personligt uppfattade dödsandar, som enligt hans tro åstadkomma sjukdom och död. Då t.ex. under en epidemi den ena efter den andra av hans stamförvanter på ett oförklarligt sätt ryckes bort av dessa osynliga demoner, övergår hans naturliga fruktan för det hemlighetsfulla i förändringen stundom i vansinnig skräck. Vi ha här tvenne olika sidor av samma sak som forskare rörande naturfolkens religion vanligen översett och som gjort att dessas begravningsbruk ofta för dem tett sig motsägelsefulla och oförklarliga. Den hädangångna själen blir tabu genom kontakten med dödsanden och förändrar ofta helt och hållet karaktär. Vanligt är att man föreställer sig de avlidna såsom mer eller mindre farliga, ofta som rent av illasinnade väsen och man ägnar dem i enlighet därmed en kult, som i många fall är inspirerad huvudsakligen av fruktan.

Härtill kommer en annan sak, som i sin mån förklarar varför de avlidna förvandlas till övernaturliga väsen. I sammanhang med schamanismen har jag tidigare betonat den begränsning som vidlåder den mänskliga existensen därigenom, att själen är bunden vid en kropp. Först när själen t.ex. i extasens ögonblick frigör sig från kroppslighetens band till en åtminstone tillfälligt oberoende tillvaro, blir människan i besittning av övernaturlig kunskap och makt. Den frigörelse vartill schamanen endast för tillfället förmår höja sig blir för de döda varaktig. Därav kommer det sig, att man bland de primitive allmänt utrustat dem med övernaturliga förmögenheter eller börjat förguda dem. Så har det även varit bland samerna. »De hålla sina döda för deos minores gentium», säger Högström, »och således offra de till dessa manes såsom till sina andra gudar.» Även v. Westen konstaterade att lapparna överallt betjäna sig av de döda jamiker, som de inbilla sig att komma från Jamikaimo, och begagna sig av dessa som renvaktare och avvärjare av det onda. Dessa giva de årligen sin sold, offer och bön. Solander åter anmärker att samerna tro sig kunna uppväcka några av de döda för att dessa skola skydda deras rendjur mot rovdjuren. Att de skyddsandar som enligt samisk tro bo i bergen och i sjöarna och som med ett gemensamt namn kallades saivo, voro andar av avlidna, särskilt noiders andar, har i det föregående flere gånger nämnts. Till dessa gudomligheter av lägre rang offrade man såväl blodiga offer av renar som offer av oblodigt slag, alldeles som till de andra gudarna. De avlidna i Saivo eller Jabmeaimo tilldrogo sig så mycket större uppmärksamhet från de levandes sida som man betraktade dem såsom upphovet till vissa sjukdomar, vilka de sände sina efterlevande släktingar när de längtade efter deras sällskap eller önskade straffa dem för begångna synder.

Fodnoter