Fjortonde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Fjortonde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Sjelf hon Pohja-gårds värdinnan

Råkade nu vara ute,

Röra sig vid gårdens grindar,

Hörde så ett gny från tåget,

Slädors rassel ifrån stranden,

Kastade sin blick åt vester,

Vände hufvudet mot solen;

Ser nu folk i antåg vara,

Mågens folk till gården nalkas,

Yttrade ett ord och sade:

"Vinden der jag blåsa trodde,

Trodde någon vedrad ramla,

Vågen brusa emot stranden,

Eller smärre stenar skramla.

Men ej var det vind, som blåste,

Der ej ramlade en vedrad,

Våg ej brusade mot stranden,

Skramlade ej smärre stenar.

Det är mågens folk, som kommer,

Hundratal med honom följa.

Mågen är ej bland de främsta,

Icke heller bland de sista.

Mågen åker midt i hopen,

Midt i goda bröllops-skaran.

Hvaraf känner jag min svärson?

Deraf känner jag min svärson:

Han med svarta hästen åker,

Hvilken liknar glupska vargen,

Korpen, som med rofvet flyger,

Lärkan, som med snabbhet ilar.

Gyllne gökar sex der finnas,

Galande på mågens loka,

Blåa foglar sju der sitta,

Sjungande på mågens roma."

Hördes nu ett gny från tåget,

Slädors rassel ifrån vägen;

Mågen kommer fram till gården,

Kommer med sin hela skara.

Satt ett litet barn i stugan.

Satt en gosse uppå golfvet;

Barnet qväder uti stugan,

Gossen uppå golfvet talar:

"Upp J männer, ut J kämpar,

Längsta karlar ut på gården,

För att hästars remmar lösa,

För att lösa deras romor!"

Kämparne sig ut begåfvo,

Männerna på gården gingo.

Der nu Pohjolas värdinna

Sjelf till orda tog och sade:

"Byens gossar, unga dufvor!

Spännen mågens hingst ur redet,

Ur sitt rede utaf koppar.

Ur de jernbesmidda romor,

Tagen lös dess vide-loka

Och dess tömmar utaf silke,

Så att hästen får sig vältra

På den mjuka, jemna gården,

Uppå honungsrika lindan,

På den mark, som lefvern liknar,

Utan att ett hårstrå krökes,

Halfva håret ens förkommer.

Byens gossar, unga dufvor!

Mågens vackra hingst J vattnen

Med den gyllne brunnens vatten,

Vatten ur den söta källan,

Som sig tömmer, fylles åter,

Källan, hvilken sakta sqvalpar

Under granens blomster-krona,

Under tallens rika grenar.

Gen åt mågens häst till foder

Skrädadt bröd och renad kornsäd,

Gifven kokadt sommar-hvete,

Sommar-råg, af stampen krossadt.

Byens gossar, unga dufvor!

Mågens vackra hingst J bringen

Ytterst uti boskaps-gården,

Till den öfversta bland spiltor,

Ställen den vid koppar-asken,

Framför det förgyllda skrinet.

Mågens vackra hingst J binden

Fast i sköna gyllne ringar,

Vid den jernbesmidda kroken

Uti stolpen gjord af ekträd.

Ryms väl mågen in i stugan,

Om man dörrens post ej höjer,

Sänker tröskeln lägre neder,

Tager bort den främre väggen,

Flyttar sido-väggen undan

Och den inre sönderrifver?

Mågen ryms ej in i stugan,

Utan att man posten höjer,

Sänker tröskeln lägre neder,

Tager bort den främre väggen,

Flottar sido-väggen undan

Och den inre sönderrifver.

Mågen är ett hufvud högre,

Skjuter öfver med ett öra.

Posterna må upp sig höja,

Utan att han mössan lyftar,

Tager hatten af sitt hufvud!

Trösklarna må ned sig sänka

Att ej skorna måtte nötas,

Mantelns fina fållar släpa.

Dörrarna må upp sig låta,

Utan att af händer röras,

Utan att med tummen gripas!"

Mågen in i stugan stiger,

Träder under takets hvälfning:

"Monne bänkarna man tvättat,

Monne golfven man har sopat,

Har man golfvens bräder städat,

Ställt på tallrickarne skedar?"

Visst har bänkarna man tvättat,

Visst har golfven här man sopat,

Golfvens alla bräder städat,

Ställt på tallrickarne skedar.

Ej jag känner denna stuga,

Af hvad träd den blifvit timrad,

Hvarifrån man huset skaffat;

Hundra famnar lång är stugan,

Tusen famnar bredt är pörtet.

Sido-väggen är af sil-ben

Och den inre är af ren-ben,

Utaf filfras-ben den främre,

Dörrens öfra post af lam-ben.

Sparrarne man gjort af apel

Och af hassel ugnens stolpe,

Ugnens bräder utaf näckblad,

Takets hvalf af fjäll från braxen.

Golfvet är med vatten renadt

Och med guld är bordet siradt,

Utaf jern är långa bänken,

Utaf smått mynt andra bänkar.

Ugnen är af tegel-stenar,

Härden utaf Tyska hällar,

Ugnens tak af hafvets stenar,

Främre delen pryds af rönnar."

Derpå smeden Ilmarinen

Sjelf sig tränger fram i stugan:

"Frid, o Gud, ock hit förläna,

Uti detta furu-huset,

Detta pörte utaf tallar,

Under vidt berömda åsen."

Sade Pohjolas värdinna:

"Hell ock dig, som nu har kommit

Hit till detta ringa boet,

Uti denna låga hydda.

Byens gossar, unga dufvor!

Bjuden nu vår måg att sitta

Med sin rygg åt blåa väggen

Hufvudet mot röda bordet,

Röda, guldbeprydda bordet,

Bröstet vändt åt christna skaran.

Byens flickor, unga dufvor!

Eld J hit med näfver bären,

Bringen med en tjärvedsticka,

Att jag såge mågens ögon,

Äro blå de, eller röda,

Eller hvita såsom vadmal."

Eld man hemtade med näfver,

Bragte med en tjärvedsticka;

Elden sprakade ur näfret,

Svart steg röken ifrån stickan.

Byens flickor, unga dufvor!

Eld J hit med ljus nu bären,

Lysen rummet upp med vax-ljus,

Att jag såge mågens ögon,

Äro blå de, eller röda.

Eller hvita, såsom vadmal.

Jag nu ser min svärsons ögon,

Blå ej äro de, ej röda,

Icke hvita såsom vadmal,

Men som vattnets fradga ljusa,

Liksom rör i hafvet bruna,

Sköna såsom säf i vattnet.

Vid hans sida passar siken,

Dufvo-bäret i hans armar.

Hör mig, du min lilla tärna,

Byens bästa tjensteflicka!

Hemta öl med vackra kannan,

Kannan med sitt dubbla handtag,

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Skäl för sig låt stopet göra,

Fembandskärlet flitigt röras,

Låt från sparren ölet rinna,

Mjödet ifrån spikars gömmen

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Länge bryggd har drycken varit,

Goda ölet länge färdigt

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra."

Det är byens lilla tärna,

Den för pengar lönta flickan,

Hemtar öl med vackra kannan,

Kannan med sitt dubbla handtag,

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Kannan lät hon gå kring skaran,

Fembandskärlet flitigt röras,

Lät från sparren ölet rinna,

Mjödet ifrån spikars gömmen

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Att de kära gäster hedra.

Der fann nu det goda ölet

Dem som drucko, dem som sjöngo,

Sångare det fann der goda,

Män, som kunde herrligt qväda.

Men den gamle Wäinämöinen,

Ett evärdligt stöd för sången,

Var bland sångare de bästa,

Bland de skickligaste skalder.

Först han öl ur stopet tömmer;

Sedan börjar han att qväda,

Sig till sångens värf förfogar.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Värdarna sig här förundra

Och värdinnorna de tänka:

Monne usel dryck jag gjorde,

Monne dåligt öl jag bryggde.

När ej sångare nu sjunga,

Goda skalder icke qväda,

Ljud ej ge gyllne gäster,

Glädje-gökar sig ej fröjda?

Hvem skall här då sången sköta,

Hvem skall med sin tunga qväda

Uti detta Pohjas gästbud,

Detta lag i Sariola?

Golfven här visst icke sjunga,

Om ej de, som stå på golfven;

Här sig fönstren icke fröjda,

Om ej de, som rå om fönstren;

Borden larma här ej heller

Om ej de, vid borden sitta.

Om ej andra feta sjunga,

Raskare ej vilja qväda,

Sjunger jag, en mager gosse,

Qväder man med bleka kinder,

Sjunger ur det magra hullet,

Ur de istertoma sidor,

För att denna afton glädja,

Frejdad dag med sånger pryda.

Finnes väl bland denna ungdom,

Ibland denna sköna ungdom,

Uti detta höga slägte,

Bland den store fadrens söner,

Den som lade hand i handen,

Haka fogade i haken,

För att goda sånger sjunga,

Lägga fram de bästa qväden?

O du gode Ilmarinen,

Frände, barn utaf min moder!

Sjelf du kom att med mig sjunga,

Låt oss nu tillhopa qväda,

Mun du äger, mun jag äger,

Ljuflig tunga ha vi begge.

Hvad som godt är, talar munnen,

Och till detta lyssnar örat,

Tungan under-ting förtäljer,

Detta minnet sen förvarar.

Dålig man gör dåligt från sig,

Det en bättre man förbättrar."

Der nu smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Vi af samma moder födde,

Burna utaf samma qvinna.

Utaf samma bofink tvagna,

Vårdade af samma knipa,

Sällan komma vi tillsamman,

Börja samtal med hvarandra

Uti dessa Pohjas gästbud,

Sariolas dryckesgillen.

Sjunga skulle jag och kunde,

Om jag uti hemmet vore,

Men i byn jag blygs att sjunga,

Bya-flickor kunde skratta,

Bya-tärnor kunde gäcka,

Männerna i byn mig skymfa.

Du en sångare evärdlig,

Sångens stöd i alla tider,

Sjelf du sånger sammanfoga,

Sjelf du framlägg sköna qväden,

Att de häpna, som dem höra,

De jemväl, som icke höra.

Du kom en natt förr i dagen,

Jag en dag derefter föddes."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Om ej någon annan kommer

Att med mig tillsamman sjunga,

Ensam börjar jag då qväda.

Att de ädle månde höra,

Sångens vänner det förnimma,

Bland den ungdom, som här uppgår,

Bland den skara, här nu växer.

Gif, o Gud, ock hädanefter

Unna Skapare, du sanne,

Att på detta vis man lefver,

Att på sådant sätt man larmar

Uti dessa Pohjas gästhud,

Sariolas dryckesgillen.

Gif, o Gud, ock hädanefter,

Unna Skapare, du sanne,

Att i floder ölet rinner,

Mjödet uti strömmar flyter

Här i Pohja-gårdens stugor,

Uti Sariolas timring,

Under vidt berömda åsen,

Under detta sköna taket,

Medan denna värd än lefver

Och värdinnan är vid lifvet.

Skaparn gifve vedergällning,

Gud belöningen må ställa

Uti farstun åt värdinnan

Och åt värden fram på bordet,

Uppå pörtets bänk åt sonen

Och åt dottern uti sländan,

Att ej framdeles de ångra,

Efter nattens slut ej häpna

Öfver bröllopet, som firas

Gästabudet, som nu hålles.

Här jag intet mer förtjenar,

Kan ej heller skickligt sjunga,

Kanske hör jag upp och stadnar,

Slutar nu med mina qväden.

Sången sjöng jag, gjorde qvädet.

Grenar qvistade, fann vägen.

Sångerna uti ett nystan,

I en bundt jag sammanhvälfver,

Ställer den på visthus-skullen,

Inom lås af ben den gömmer,

Att de derifrån ej slippa,

Sig i detta lif ej reda,

Blott ben-låset icke rubbas,

Om ej käken blifver utbredd,

Tänderna i munnen skiljas.

Tungan af och an sig slingrar."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjunger en dag, sjunger tvenne.

Sjunger än på tredje dagen.

Men uppå den tredje dagen,

Gick för skalden släden sönder,

Brast för sångaren hans mede

Uti detta Pohjas gästbud,

Sariolas dryckesgille.

Nu den gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Finnes väl bland denna ungdom,

Ibland denna sköna ungdom,

Den som hemtar borr från Tuoni,

Nafvare ifrån Manala,

Att en släde ny jag reder

Och en häst för släden spänner."

Svarade så väl de unge,

Såsom ock de gamle sade:

"Icke finns bland denna ungdom,

Uti detta höga slägte,

Den som hemtar borr från Tuoni,

Nafvare ifrån Manala,

Att du släde ny dig reder

Och en häst för släden spänner."

Nu den gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn,

Gick att hemta borr från Tuoni,

Nafvare ifrån Manala.

Men värdinnan sjelf i Pohja

Fägnar väl de bjudna gäster,

Att de kära gäster hedra.

Deras mun i smör sig rörde,

Näfvarna bland fisk-piroger,

Och framför dem voro satta

Goda skifvor utaf laxen,

Utaf fläsket feta bitar.

Smöret smuladt var i stycken

Och det feta fläsket skiradt.

Oköpt var det goda ölet,

Mjödet ej betaldt med pengar

Uti detta Pohjas gästbud,

Goda skarans dryckesgille.

Ölet rann från sparrens ända,

Mjödet ifrån spikars gömmen,

Åt de bjudna bröllopsgäster,

Till de kära gästers heder.