Om Eddan (KL) Guðrúnarkviða hin þriðia

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr.
Guðrúnarkviða hin þriðia
(R)

Herkia hette en af Atles tärnor och hon hade varit hans frilla. Hon omtalade för Atle, att Guðrún stått i brottsligt förhållande till Þjóðrekr. Häröfver blifver Atle så betryckt, att Guðrún spörjer honom, hvarför han är så tungsint:

Säg mig, Atle,

hvarför är du

städs så sorgsen?

Aldrig ler du.

Andra hjältar

så ej göra.

Du ej ser ens

åt din maka.

Atle svarar:

Vet, jag sörjer,

Giukes dotter.

Här i salen

Herkia sagt mig,

att du, Guðrún,

har hos Þjóðrekr

sofvit, honom

varmt omfamnat.

Då bedyrar Guðrún sin oskuld. Det är blott hos en, den främste af alla hjältar, hon förut sofvit, och detta långt innan hon blef Atles hustru. Men om hon ock är utan skuld, så är detta ej fallet med Atle, ty han har mördat hennes bröder:

Aldrig Gunnarr,

aldrig Hogne

komma mer, när

jag dem kallar.

Hogne slikt med

svärdet hämnat.

Nu jag måste

själf mig värna.

Den grymme Atle vill emellertid se ett ojäfaktigt bevis på hennes oskuld och befaller därför, att hon skall sticka sina händer i en kittel med kokande vatten och från dess botten upptaga några kostbara stenar. Guðrún gör så, och hennes händer äro lika hvita som förut:

Log i bröstet

Atles hjärta,

när ej Guðrúns

händer brändes.

»Nu skall Herkia

gå till kitteln,

hon, som Guðrún

lömskt förtalat.»

Herkias händer blifva däremot skållade, och hon sänkes ned i ett stinkande träsk. Men — tillägger den okände skalden — ingen kan fatta hvad det är att lida, som icke sett Herkias förbrända händer.

---