Samefolkets religion - Den »högste guden», Varalden Olmai
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Temaside: Samisk religion og mytologi
Rafael KarstenSamefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning
Kap. II.
Dyrkan av personliga gudar
Den »högste guden», Varalden Olmai
Till de ovan uppräknade, personligt uppfattade lapska gudomligheterna måste vi lägga ännu en, som t. o. m. i en del källor nämnes såsom den främste av dem alla, såsom den högste guden. Det är Varalden Olmai, även kallad Radien eller Mailmen Radien, en gud som i förbigående redan nämnts i sammanhang med barnsbördens gudinna Sarakka. Om vi här tillägga denne »högste gud» en relativt ringa betydelse, så beror det på att vi i Varalden Olmai icke kunna se en genuint lapsk gudomlighet utan en gud av skandinaviskt-kristligt ursprung, även om hans kult röjer vissa genuint samiska drag. Därmed sammanhänger även, att Varalden Olmai, är en gud som synes varit känd endast i den norska lappmarken samt bland de svenska samerna i Piteå och Lule lappmarker. Bland de finska och ryska har han varit okänd.
Om denne »högste gud» läsa vi hos Forbus följande: »Bland de gudar, som äro högst vid stjärnhimmelen, är Radien den förnämsta, så kallad i Umeå lappmark och Barsen, Verald Rad i Jukasjerf, Weralden Olmai i Arioplog och Piteå lappmark, mera söderut Radien och Kjewa Radien, vilken är ringare än Radien, av somliga hållen för Radiens makt. . . Under Radiens namn ha lapparna icke förstått den sanna guden, som ses därav att en del haft den sanna Guden avmålad på sin lapptrumma, näst till eller över om Radien, vilken bland annat också skall giva lycka till renarnas förkovring och välgång.» Radiens förnämsta verk skall, såsom redan nämndes, vara att nedsänka själen i människan i moderlivet. Detta sker genom gudinnan Maderakka, som mottager själen och överlämnar den åt sin dotter Sarakka, vilken i sin tur skall låta en kropp växa till själen, så att det blir ett fullkomligt foster. Vidare skall Radien taga de dödas själar till sig, sedan de en tid varit i Jabmeaimo, de dödas land. När vi vidare höra att de som varit olydiga mot gudarna ej komma till Radien utan till pinoguden Rota djupt nere i jorden, kunna vi ej tvivla på att vi här möta de kristnes gud i samisk dräkt. Ursprungligen ha samerna icke haft dylika idéer om de avlidnas öde efter döden.[1]
Större betydelse har Varalden Olmai dock såsom världsuppehållare och fruktbarhetsgud, varom bl. a. Randulf i Närömanuskriptet ger oss upplysningar. På de norska trummorna är denna gud avbildad med ett krokigt streck ovanom huvudet med åtskilliga taggar på, vilket skall vara en beteckning för såväl jordens som havets och de levande varelsernas fruktbarhet. Därför tillbedja lapparna honom för att han skall giva god växt på kornet och i följd därav även en god försäljning av korn, öl, brännvin och allt som göres av korn. Detta beteckna de, säger Randulf, med den hacka han håller i handen. Likaså åkalla de honom att han skall fruktbargöra havet, så att de få mycket fisk, vilket särskilt är brukligt bland sjölapparna. Andra bedja att han skall låta deras renar bli fruktsamma, så att de bära många kalvar, att han skall fruktbargöra mossen på fälten som deras renar äta, så att de få mycket renostar och rensmör etc. Med ett ord, allt som kan antingen växa eller avlas det bedes Varalden Olmai befrämja.[2]
Varalden Olmai har vidare enligt Närömanuskriptet sin synliga symbol i ett slags seita bestående av ett ungt träd med löv, grenar och rot som gräves upp från jorden och guden till ära sättes vid offeraltaret så att toppen blir vänd mot jorden men roten upp mot himmelen. Trädet bestrykes med den rens blod som offrats honom. Hos Jens Kildal finna vi ett uttalande som närmare förklarar ändamålet med denna offerrit. De avgudiska lapparna offra årligen på hösten en renoxe till Mailmen Radien för det han såsom lapparnas högsta gud icke skall låta världen falla ned och för att han skall giva dem lycka med renarna. Vid offeraltaret sättes honom till ära en stötta med en klyka i ändan kallad Mailmen stytto, med vilken han skall stötta upp världen, och stöttan skall vara besmord med den oxes blod som offrats guden.[3] Med Varalden Olmai såsom fruktbarhetsgud synes även ett slags phallus-kult ha varit förknippad bland en del svenska samer. Prosten Graan berättar sålunda från Piteå och Lule lappmarker att vid ett Varalden Olmai representerande träbeläte av björk ett membrum genitale var bundet vid bröstet under ansiktet. Ändamålet med denna anordning och med gudens hela dyrkan var enligt lapparnas egen bekännelse 1) att de offrade till jorden emedan den föder deras renar; 2) att jorden icke skulle sända någon sjukdom ifrån sig som skulle tillfoga renarnas fötter sjukdom, som under sommaren ofta ansätter dem; 3) att jorden tillika med födan skulle förläna rentjurarna en kraftig coitus och renbeståndet sålunda måtte förökas. Offret till guden förlades, tillägger författaren till hösten emedan renarnas brunsttid infaller vid Mathietiden.[4]
I ovan anförda uttalanden av de norska och svenska missionärerna är ungefär allt sagt som vi kunna fastställa angående Varalden Olmai eller Mailmen Radien såsom samernas »högste gud». Många av dessa föreställningar äro som sagt uppenbarligen av kristet ursprung och bero på inflytande från lapparnas i kultur högre stående grannfolk. Detta gäller t. ex. Varalden Olmais förbindelse med åkerbruket, vilket ju är främmande för den ursprungliga lapska kulturen, ävensom gudens karaktär av en domare över de avlidna samerna, vilkas öde avgöres av honom. Även idén om Varalden Olmai såsom en världsuppehållare måste ursprungligen ha varit samerna främmande. Någon motsvarighet till idén om en världspelare finna vi ej heller hos något annat finskt-ugriskt folk. Måhända ha vi här, såsom Olrik framhåller, en reminiscens av gammalgermanska föreställningar, ja, rent av en motsvarighet till den fornsachsiska myten om världspelaren, irminsul.[5] Huru som helst, synes dock hela detta komplex av idéer — idén om en gud som medels en pelare stöttar upp världen och håller den i jämvikt, som reglerar såväl jordens fruktbarhet som de levande varelsernas fortplantning m.m. — ha låtit sig lätt infoga i lapparnas genuina föreställningskrets. Annars hade ju dessa idéer aldrig kunnat lånas av de norska samerna och införlivas med deras eget kultsystem. Världsträdet, som uppehåller världen, måste bestrykas med den offrade renens blod för att få kraft för denna uppgift och för att kunna frambringa kornet och renlaven. Dessa bruk bottna i en allmän primitiv föreställning om kraftöverföring till gudabilden medelst offerblodet, som samerna icke ha behövt låna från något annat folk. När ett membrum genitale fastbindes vid belätet, är detta likaledes att förstå såsom ett försök att på magisk väg öka renarnas, och kanske även människornas, fortplantningsförmåga. I kapitlet om samernas offerväsen skola vi återkomma till hithörande föreställningar.
Sina gudar, och särskilt de högre, personligt uppfattade bland dem kallade samerna jubmel ellet ibmel, en motsvarighet till det finska jumala, »gud». Ordets ursprungliga användning och betydelse hos de hedniska samerna är oklar. Såsom Högström omnämner det från svenska lapparna är jubmel endast en lapsk beteckning för den kristne guden och bildar en motsats till den ävenledes från finnarna lånade perkel, en beteckning för ondskans princip, huvudmannen för det onda.[6] Enligt Fellman var jibmel, åtminstone senare, en allmän benämning på sådana gudamakter som i huvudsak betraktades som goda och användes omväxlande t. ex. om åskans gud, solguden och regnbågen. Men attributet jibmel eller ibmel användes enligt samme författare även om de vanliga seitarna. Stenseitan eller träbelätet invigdes alltid för sitt ändamål genom att smörjas eller överstrykas med renblod eller fett av björn eller annat djur som lappen fångat. Först efter en sådan smörjning och invigning blev idolen en ibmel.[7]
Den lägre naturdyrkan som behandlats i föregående kapitel och de föreställningar om högre, personligt uppfattade gudaväsen vilka vi ägnat uppmärksamhet i detta kapitel giva oss tillsammans en sannolikt tämligen fullständig bild av den samiska gudaläran i äldre tider. Någon skarp skillnad mellan det som vanligen betecknas såsom »seita-dyrkan» och dyrkan av personliga gudar och de materiella beläten av vilka de representerades, förefinnes icke. De ligga utvecklingshistoriskt på samma linje och belysa i stort sett den utveckling från animism till polyteism som vi bevittna även i många andra folks religioner. Så var t. ex. det grovhuggna, halvt människoliknande träbeläte av åskguden Tor, som en del skandinaviska samer enligt den gamle Schefferus’ skildring utrustade med en klubba och placerade på en offerlave där guden mottog offret, i själva verket ingenting annat än en vanlig seita. (Se fig. 4. s. 37). Att de svenska och norska samerna till en del hade sina i kultur högre stående skandinaviska grannar att tacka för sin mera utvecklade mytologi, är en sak för sig, men »lånens» omfattning och betydelse får i ingen händelse överdrivas. För religionsforskaren måste dock alltid den psykologiska sidan av saken bliva den viktigaste. Lägre stående folk »låna» dock sist och slutligen utifrån endast sådana religiösa föreställningar och kultbruk som de ha psykologiska förutsättningar att kunna tillägna, sig, för vilka det funnits anknytningspunkter i deras egen tro.
Fodnoter
