Samefolkets religion - Schamantrumman, kobdas, geure

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Rester af samisk tromme,
Nordfold i Steigen, Norge.

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Kap. III.

Schamanväsendet
Noiden och hans verksamhet

Schamantrumman, kobdas, geure

Förutom den allmänna disposition för extatiska tillstånd som förhjälpte noiden till att träda i förbindelse med sina skyddsandar, tillgrep han vissa andra medel för samma ändamål. Till dessa hörde framför allt trummandet samt sjungandet av besvärjelsesånger, det s.k. joikandet. Till en början måste vi ägna någon uppmärksamhet åt den förstnämnda, samernas beryktade troll- och spåinstrument, trumman.

Samernas trumma, kobdas, (på sydlapska geure, på finska kannus) har med rätta betraktats som en inkarnation av hela deras hedniska vantro och vidskepelse. Den var också på 1600- och 1700-talen i främsta rummet föremål för de danska och norska missionärernas förstörelseraseri. Den stora betydelse samerna själva tillskrevo den framgår också därav, att en trumma fordom knappast saknades i en enda kåta. Men redan på 1800-talet torde det varit svårt att anträffa en trumma någonstädes i Lappland, så fullständigt har man sökt utrota denna synliga kvarleva av en forntida hednisk avgudadyrkan. 71 av dessa trummor ha emellertid räddats undan förstörelsen och fått en fristad i olika museer, särskilt i Norden.

Lapparnas trolltrumma behandlas mer eller mindre utförligt i alla arbeten som beröra deras religion, och litteraturen om detta ämne är stor. En ståtlig monografi därom föreligger, såsom förut nämnts, i Mankers arbete »Der lappische Zaubertrommel I.» av år 1938, och II. av år 1950. Från finska Lappland har den även nyligen beskrivits av T. I. Itkonen i »Heidnische Religion der Lappen». Itkonen liksom Manker ägnar särskild uppmärksamhet åt tydningen av de figurer med vilka samernas till vår tid bevarade trummor varit försedda. Rörande frågan vad dessa figurer föreställa är man i huvudsak på det klara. Däremot har deras religionshistoriska betydelse förorsakat åtminstone tidigare forskare stort huvudbry och det egentliga ändamålet med deras anbringande har man ej kunnat förklara, då de ju svårligen kunnat tolkas såsom blotta dekorationer. Denna religionshistoriska sida av saken skall jag därför här ägna någon uppmärksamhet. Den sammanhänger nära med frågan om den primitiva ornamentikens psykologi i allmänhet.

Fig. 6. Mytologiska figurer på en lapptrumma. I mitten Varalden Olmai och Solen. Nederst de tre födelsegudinnorna, mest till vänster Juksakka med bågen.

De arktiska folkens trummor tillhöra samma kategori av magiska instrument som trummor, skallror, trumpeter, flöjter och liknande vid religiösa besvärjelseceremonier använda instrument hos andra lägre stående folk. Hos Sibiriens schamaner har trumman utgjort det vanligaste besvärjelseredskapet, och även hos Amerikas indianer är den sannolikt det allmännast använda. Beträffande alla dessa instrument ha vi först och främst att märka, att de ursprungligen ingenting haft med »musik» i modern mening att skaffa. Den samiska och nordasiatiska trumman är ett heligt rent magiskt instrument, och man kan säga att varje detalj därav har någon »mystisk» betydelse. Detta framgår redan därav, att själva trumman ej kunde göras av vilket trädslag som helst. De svenska och finska samernas trumma skulle vara gjord antingen av gran, tall eller björk. Det träd av vilket trumman gjordes måste vara vuxet på ett avsides beläget ställe, långt från andra träd, på ett ställe dit solen icke nådde. Dessutom måste trädets stam vara vriden medsols och icke motsols. Enligt en uppgift av en norsk lapp från trakten av Varanger måste trumman nödvändigt vara gjord av furuträ, annars dugde den icke. Trästycket var urholkat till en stor rund eller avlång skål över vilken trumskinnet, som vanligen var av renkalv, var spänt. På undre sidan var trumman hos de skandinaviska lapparna runt om prydd med mässingskedjor och -ringar och andra mässingsprydnader, som förde oljud när trumman bearbetades, och från läderremmar hängde dessutom smärre med magisk kraft laddade ben, såsom ben från björnens eller rävens penis, samt tänder och klor av björn m.m. Ram och handtag voro prydda med figurer i geometriska mönster. Då den lapska trumman främst var ett spådomsredskap, fanns på trumskinnet en liten pjäs, kallad baja (i finska lappmarken arpa), bestående av ett triangulärt stycke av ett renhorn, en mässingsring eller ett litet knippe av mässingsringar, med vars tillhjälp man spådde. I vissa trakter var bajan gjord i form av en mässingsgroda som runt om var besatt med små mässingsringar. När trumskinnet genom trummandet bragtes i dallring flyttade sig mässingsringarna eller mässingsgrodan, och stannade de då vid någon av de på trumman ritade figurerna, tillades detta en särskild profetisk betydelse. De samiska trummorna ha varit av något olika slag i olika trakter av Lappland och man har särskilt olika typer därav. Hallström skiljer mellan s. k. skåltrummor och sålltrummor, Manker nämner fyra olika slag av trumtyper: ramtypen, ringtypen, skåltypen och vinkelramtypen. Även till storleken kunde de variera åtskilligt. Tornaeus nämner att de finska lapparnas trummor stundom voro så stora att de ej ens kunde forslas i en vanlig akja. Den skillnad man gjort mellan olika typer av trummor är väl av mindre betydelse redan därför, att endast ett ringa fåtal av de talrika lapptrummorna bevarats till eftervärlden. Viktigast ur religionshistorisk synpunkt är att lära känna de allmänna principerna för trummans användning såsom medel att komma i beröring med andarna, och särskilt den roll de på trumskinnet målade figurerna därvid spelat.

Den samiska trumman var, i likhet med alla liknande magiska besvärjelseredskap, en ur primitiv synpunkt sett skicklig kombination av olika magiska krafter. Bland detaljer i ovannämnda beskrivning, liksom i de beskrivningar vi ha av många andra lapska religiösa bruk, fästa vi oss särskilt vid den utomordentliga betydelse samerna tillskrivit mässingen. Alla de metaller de lärde känna genom sina mera civiliserade grannfolk tillskrevos visserligen magiska krafter, men varför detta särskilt gällde mässingen är ej fullt klart. Av de gamla författarna anmärker Carl Solander endast att lapparna i allmänhet gav mässingen »ett stort värde», och nämner som exempel den betydande roll denna metall spelade vid björnriterna. till vilka vi senare skola komma. Beträffande trolltrumman kunna vi endast fastställa att de talrika mässingsringarna och -kedjorna, mässingsringen eller den med mässingsringar behängda mässingsgrodan som tjänade som baja vid divinationen, och andra mässingsprydnader med vilka den var försedd, uppenbarligen tjänade till att öka trummans magiska kraft och förmåga att inverka på andarna. Till och med den egendomliga lapska trumhammaren, som bestod av ett triangulärt skuret stycke av ett renhorn, var enligt Niurenius beslagen med mässing. Givetvis måste särskilt denna hammare vara magiskt kraftig då det ju var med dess tillhjälp andarna skulle besvärjas. Då renen själv, och isynnerhet vildrenen, i vilken andarna och t. o. m. noidernas andar stundom troddes reinkarnera sig, var ett i hög grad magiskt djur, förstår man att en särskild kraft tillskrevs såväl renhornen som det över trumman spända renskinnet. Men trumskinnets och hela trummans magiska kraft ökades ytterligare genom de på skinnet målade eller inristade figurerna. Målningen var utförd med tillhjälp av den trollkraftiga albarkssaften, som ju blev blodröd när barken tuggades eller kokades.

Hos de sibiriska folken kom till alla dessa »krafter» ytterligare den mystiska kraft som utströmmade från den hos dem fantastiskt utstyrda schamankostymen. En dylik har dock saknats hos samerna eller avlagts så tidigt, att vi ej ha någon kännedom därom. Den enda antydan därom var ett slags magiskt bälte, som noiden bar då han uppträdde som spåman eller offerpräst.

Lapptrummans helighet framgår även därav, att den förvarades i den innersta delen av lappkåtan, i den lilla avdelning som kallades posio och som fordom var försedd med en särskild öppning. Den var tabu för kvinnor — möjligen med undantag för de kvinnliga schamanerna — som aldrig kunde beträda posio, där lappen även förvarade sin bössa och fordom sin pilbåge.

De flesta forskare, som ägnat närmare uppmärksamhet åt de arktiska folkens trolltrummor, ha nöjt sig med att fastslå att deras ursprungliga uppgift varit att försätta schamanen i extatiskt tillstånd. Därjämte har den, isynnerhet bland samerna, även blivit ett spåinstrument. Genom att i korthet konstatera detta har man emellertid ej ännu löst de med schamantrumman sammanhängande problemen. Olika magiska föreställningar ha nämligen varit förknippade därmed, och en viss idéutveckling kan vid närmare undersökning påvisas. Framför allt bör trumman jämföras med andra liknande religiösa instrument, som spela en så stor roll i den lägre kulturen.

Det ursprungliga syftet med alla magiska instrument har utan tvivel varit att genom det starka eller ovanliga ljud de frambringa helt enkelt driva de onda andar på flykten, som vid vissa kritiska tillfällen anses särskilt vara i rörelse och driva sitt spel. Tanken att man genom larm och oväsen, genom att avlossa skott i luften o. s. v., kan injaga skräck hos dessa osynliga fiender framträder ju ännu i många naturfolks religionsbruk. Till och med i den moderna folktron finner man ännu talrika spår av denna primitiva idé, fastän den ursprungliga föreställningen numera i de flesta fall gått förlorad. Även trumman tjänar hos många primitiva folk samma syfte, och måhända har det även hos samerna engång varit så, även om det ej kan närmare påvisas. Nya föreställningar ha tidigt kommit till, vilka gjort den lapska trumman till ett ganska komplicerat besvärjelseinstrument. Där en verklig besvärjelseteknik utbildat sig blir nämligen idén med de magiska instrumenten en något annan än att blott skrämma de onda andarna på flykten. Där gäller det tvärtom att tvinga dem att komma tillstädes, varvid de vanligen ingå i själva besvärjelseinstrumentet, fullständigt kuvas av trollkarlen och bliva hans lydiga redskap. På detta sätt förfara t. ex. de indianska magikerna, och samma idé finna vi även hos finsk-ugriska folk sådana som ostjakerna och vogulerna samt hos samojederna.

På tal om patagonierna i Sydamerika ger en gammal engelsk författare från 1700-talet, Thomas Falkner, en beskrivning av en av honom bevittnad besvärjelseceremoni som mycket påminner om dem vi ha från norra Sibirien och Lappland. Trollkarlens behandling av den onda demonen är en kamp, varvid hans egen makt och förmåga och den mystiska makt som utströmmar från de magiska instrumenten samverka till att besegra och underkuva den onda anden. Trollkarlen har, säger Falkner, en trumma och två kalebasskallror fyllda med snäckskal vilka han använder vid sin besvärjelse. Han börjar ceremonin genom ett hemlighetsfullt buller med sin trumma och sina skallror, varefter han låtsas få ett krampaktigt anfall och kämpa med demonen, som då antages inträda uti honom. Han håller sina ögon upplyftade, fradga står kring hans mun, hans anletsdrag och hans leder förvridas, och efter många våldsamma konvulsiviska rörelser förblir han stel och orörlig, liknande en man som fått ett epileptiskt anfall. Efter någon tid kommer han åter till sans efter att ha besegrat demonen. Därefter uppgiver han likt en buktalare ett svagt, klagande ljud, som föregives härröra från den onda anden, vilken genom detta hemska ljud antages erkänna sig besegrad.

Denna beskrivning stämmer i nästan varje detalj överens med de beskrivningar av liknande ceremonier vi ha från norra Asien, vilket ger vid handen att vi även här stå inför en märklig »folktanke». I likhet med den sibiriske schamanen blir även den indianske medicinmannen i stånd att träda i förbindelse med andarna och behärska dem först när hans själ i extasens ögonblick frigör sig från kroppslighetens band. Det magiska besvärjelseinstrumentet spelar härvid en väsentlig roll. Lika väsentligt är att den besegrade demonen tvingas att ingå i själva instrumentet, vilket därvid kan förvandlas till ett slags orakel. Så var fallet t. ex. med de brasilianska tupi-indianernas beryktade magiska skallra, kallad maraca, om vilken det heter att andarna genom besvärjelsen inträdde i den och sedan genom den talade till trollkarlen. På samma sätt har trumman hos samerna blivit, icke blott ett »heligt» instrument i allmänhet, utan rent av ett slags orakel, en spåtrumma, såsom vilken den hos dem blivit mera ryktbar än hos något annat finsk-ugriskt folk. Därmed sammanhänger även till en del den stora betydelse de på trumskinnet målade eller tecknade figurerna fått hos lapparna.

Av övriga finsk-ugriska folk ha bl. a. de s. k. jugrafolken, ostjakerna och vogulerna, icke haft för sed att teckna några bilder på sina trummor. Däremot ha samojedernas trummor varit försedda med bilder, ehuru av ett enklare slag än de lapska, och detsamma gäller om de ostsibiriska folkens schamantrummor. På altaifolkens trummor finna vi figurmålningar påminnande om de lapska, bestående av över hela trumskinnet spridda smärre djur- och andra slags figurer, ofta fördelade på en högre och en lägre region. Bilderna på schamantrummorna anses alltså icke för absolut nödvändiga, lika litet som de äro nödvändiga på andra slags magiska instrument, men uppenbart är att de, där de förekomma, anses förhöja trummans effektivitet som besvärjelseredskap. Måhända har Karjalainen rätt då han gör gällande att lapparnas trolltrumma ursprungligen är ett samojediskt kulturlån. I varje fall hör den sannolikt hemma i en rent arktisk kulturkrets. Varifrån samerna ursprungligen fått idén till sin trumma, varför den särskilt hos dem blivit en spåtrumma, och varför figurmålningarna just hos dem fått en så stor betydelse, äro frågor som mycket diskuterats av forskare under olika tider. Den första frågan, den som rör lapptrummans ursprung, är dock sist och slutligen endast av sekundärt intresse. De två övriga, ur religionshistorisk synpunkt viktigare frågorna sammanhänga uppenbarligen nära med varandra och kunna besvaras först när vi få klarhet om varför lapparna och andra folk över huvud »dekorera» sina trummor och andra besvärjelseinstrument med bilder av ett eller annat slag.

Den äldsta uppgift vi ha om den samiska trolltrumman är från 13:de århundradet. Den ingår i »Chronicon Norvegiae» och är av ett visst intresse bl. a. i fråga om trolltrummans ornamentik. Här berättas följande fall. Några norska handelsmän hade engång kommit till en lappbostad och just satt sig att äta, då deras värdinna plötsligt insjuknade och dog. Man antog att någon avundsjuk noid hade rövat hennes själ, och då icke ens lapparna själva visste vad de skulle göra, kom en siare, utbredde ett kläde och satte sig därunder i det han förberedde sig att besvärja sjukdomen. Snart höjde han upp ett sil-liknande föremål på vilket figurer av en val, en ren förspänd en akja och en båt med åror voro tecknade. Av dessa fortskaffningsmedel, berättas det vidare, begagnade sig noidens skyddsande (gand) när han ilade över snöiga höga berg och genom djupa sjöar. Då han på detta sätt länge hade joikat och dansat föll han slutligen till marken, svart i ansiktet och med fradga kring munnen. Hans buk sprack och med ett gällt skrik uppgav han sin ande. De närvarande frågade då en annan noid angående värdinnans och den döda noidens öde, och denne fullgjorde bättre sin uppgift. Värdinnan uppsteg nämligen genast frisk och yppade vad som hade förorsakat den på marken liggande noidens död. När nämligen dennes hjälpande i form av en val begivit sig i väg, hade en annan mot denne fientlig hjälpande passat på tillfället och, förvandlad till en spetsig påle, gömt sig i en sjö, så att noidens hjälpande, när den med väldig fart rusade genom vattnet, spetsat sig på pålen och sprängt sin mage. Därav hade då även den på kåtans golv liggande noidens död förorsakats.

Så bisarr hela denna historia än förefaller oss, är den dock synnerligen typisk för de föreställningar och den primitiva besvärjelseteknik som äro förknippade med trumman. Harva som i likhet med K. Krohn anser att de i ovananförda skildring nämnda bilderna (av en val, en ren med pulka och en båt med åror) äro de ursprungligaste av de figurer lapparna plägade måla på sina trummor, vill göra gällande att deras syfte ej varit annat än att »stimulera trollkarlens fantasi genom att erinra honom om de fortskaffningsmedel hans själ antogs begagna sig av och de djur i vars skepnad han antogs uppträda i när han anträdde sin färd till underjorden.» Vare sig de nämnda figurerna representera ett tidigare eller senare skede i trummans historia äro de i skildringen givna upplysningarna intressanta. Framför allt låta de oss förstå att Harvas och Krohns förklaring att de endast tjäna till att »stimulera noidens fantasi» icke träffar det rätta. Bilderna i fråga ha haft en långt reellare innebörd. När vi ägna den mera uppmärksamhet finna vi först och främst att det icke är trollkarlen själv, utan hans skydds- eller hjälpande (gand) som använder dessa fortskaffningsmedel, i det den efter behov antar en vals skepnad eller begagnar sig av en båt när den skall färdas genom sjöar och andra vatten, eller gestalten av en ren när den skall passera de höga, snöiga fjällen. Den strid mellan noider varom i skildringen talas, är även karakteristisk. Denna strid föres ej direkt mellan noiderna själva utan mellan deras skyddsandar, men den blir i alla fall avgörande för noidernas eget öde. Flere uppgifter av de norska och svenska missionärerna, som under en senare tid studerat samernas religion, bekräfta att den tankegång, som legat till grund för användningen av trumman såsom besvärjelseredskap, just varit den ovan antydda. När två noider kämpa med varandra om en människas själ, eller, såsom det heter, »sätta gand för varandra», begagna sig bägge av de skyddsandar i olika skepnader, ofta uppträdande såsom fyrfotadiur, fåglar, ormar, insekter o. s. v., som de stå i förbund med. Mellan dessa mot varandra fientliga hjälpandar står närmast striden. Bl. a. berättar Jens Kildal utförligt härom. Oftast antar den av vardera noiden använda hjälpanden skepnaden av en demonisk ren, passevare sarva, så kallad emedan den bor i de heliga bergen. Renarna drabba samman, och utgången av striden avgör även deras herrars öde. Stångar den ena sarvan hornet av den andra, så blir den noid sjuk vars sarvas horn har blivit avstångat. Dräper den enas sarva den andras, så dör den noid vars hjälpande blivit dräpt. Någonting liknande skedde ju också i skildringen i Chronicon Norvegiae. Trollkarlens död berodde på överlägsenheten hos motståndarens hjälpande. I detta sammanhang få även de å trumskinnet målade figurerna sin, ur primitiv synpunkt sett, förnuftiga förklaring.

Vi komma här över till frågan om den primitiva ornamentikens psykologi och bildmagin, en särskild form av den s.k. sympatiska magin. Principen i denna magi kan uttryckas sålunda: genom att till det yttre imitera ett övernaturligt väsen kan man behärska det. I den bild man gör av en gud eller demon fångar man dess väsen, alldeles på samma sätt som man enligt primitivt föreställningssätt fångar en levande persons själ eller väsen genom hans fotografi eller hans blotta namn. Även namnet utgör nämligen en väsentlig beståndsdel av en person, ty namnet uppbär hans själ. Nämnas må att naturfolkens hela dekorativa konst, icke blott den som står i religionens tjänst utan skenbart är rent profan, ursprungligen synes ha haft en magisk karaktär. Detta kan man klart påvisa t. ex. beträffande en del sydamerikanska indianers konst. De ornamentala figurer dessa anbringa på sin kropp och sina kläder, på sina lerkärl, sina vapen och husgerådsartiklar, sina husväggar o. s. v., föreställa i regel onda andar, vilka man på detta sätt söker hålla på avstånd. Andarna tänkas nämligen vara närvarande och driva sitt spel nästan vid varje viktigare mänsklig verksamhet och det gäller att skydda sig mot dem. Detta förklarar även, varför indianerna företrädesvis pryda de lerkärl, ur vilka de äta eller dricka eller de husgerådsartiklar de mest använda i sitt dagliga liv, med figurer av giftiga ormar eller andra demoniska väsen i djurform av det slag som de mest frukta. Andra liknande fakta föreligga åtminstone från den malajiska arkipelagen, där infödingarnas konst genomgående synes ha en magisk karaktär.

Vid ett närmare studium av lapptrummorna finna vi på de flesta av dem ett myller av figurer som ofta skenbart trotsar varje systematiseringsförsök. De trummor som bevarats till vår tid äro självfallet av något olika ålder och representera även beträffande trumfigurerna olika skeden i trummans utvecklingshistoria. I en del trummor av modernare typ har den ursprungliga idén med avseende på de målade figurerna uppenbarligen förvanskats. Manker har i sin ovannämnda monografi över de lapska trummorna givit den fullständigaste systematiken rörande trumornamentiken och den fullständigaste tydningen av bildernas symbolik. Jag skall därför icke här länge uppehålla mig vid denna sida av trumproblemet, utan inskränka mig till att framhålla några rent religionshistoriska synpunkter.

Huru brokigt bildmaterialet än är, kunna de på trumskinnet målade figurerna dock indelas i vissa kategorier. Deras religionshistoriska betydelse ligger däri, att bilderna äro hämtade ur samernas guda- och andevärld, fastän naturligtvis endast en del av de otaliga övernaturliga väsen, på vilka de trott, kunnat få plats på samma trumma. Utgå vi ifrån att även hos samerna animismen har utgjort det tidigaste stadiet i deras religiösa utveckling och att denna efterhand givit rum för en mera personligt uppfattad ande- och gudavärld av det slag vi tidigare stiftat bekantskap med, så kunna vi antaga att de som representera rent animistiska andeväsen höra till de tidigaste bildframställningarna. Hit höra figurer föreställande människor, eller rättare, mänskliga andar. Dessa äro i likhet med alla trumteckningar ytterst enkla och schematiska, av samma typ som hos de flesta primitiva folk. En människofigur t. ex. är i sin enklaste form endast ett kors, det ena strecket föreställande bålen, det andra de utsträckta armarna. I mera detaljerade framställningar finner man ett markerat huvud, armar och ben betecknade med skilda streck o. s. v. Även djurfigurerna höra till de mest primitiva; det är uppenbarligen i de flesta fall fråga om själsdjur, och de äro därför genomgående att betrakta såsom magiska symboler. Och djurvärlden är mycket talrikt representerad. Vi finna inom denna kategori nästan alla Lapplands djur, alltifrån vildrenen och rovdjur sådana som björn, varg, räv och järv, till mindre djur sådana som bäver, vessla, ekorre, skogsfågel, (särskilt tjäder), sjöfågel och fiskar. Även ormfigurer äro ofta tecknade på trumskinnet. Det primitiva animistiska stadiet representera även naturframställningar av olika slag: träd, fjällhöjder eller saivoer, sjöar och strömmar. Deras närvaro på trummorna får väl tolkas så, att det i själva verket är dessa naturföremåls eller platsers lokala andeväsen eller »halder» man velat framställa för att kunna behärska dem. Dessa andeväsen dyrkade man ju i allmänhet under formen av seitar som voro uppresta just på dylika i naturligt avseende anmärkningsvärda platser. Egentliga seitar äro emellertid sällan avbildade på trummorna.

Fig. 7. Bilder tecknade på en lapptrumma, tolkad av. lappen A. Poulsen.

Vad djurfigurerna beträffar, har man jämfört dessa samernas djurbilder med de paleolitiska klippmålningarnas djurfigurer hos magdalenientidens jägarfolk i Sydvästeuropa. Dessa har man som bekant velat hänföra helt och hållet till jaktmagin, då ju bilderna föreställt ur näringssynpunkt viktiga djur sådana som älg, uroxe, vildsvin m. fl. På samma sätt har man ansett att en del av de djurbilder man tecknat på de samiska trummorna, såsom älg, vildren, björn och även smärre djur som ekorren, skogsfågel och fisk, syftat på det villebråd man med trummans tillhjälp ville fånga, medan skadedjur eller ur näringssynpunkt värdelösa djur sådana som vargen, järven, räven, ormen och grodan endast varit föremål för magiskt avvärjande riter och av denna orsak tecknats på trumskinnet. Självfallet är det omöjligt att nu i alla detaljer följa den primitiva tankegång, som lett den samiske konstnären vid tecknandet av alla dessa djurbilder. Det må dock framhållas, att sannolikt icke ens alla den paleolitiska klippkonstens djurfigurer uteslutande hänfört sig till jaktmagin. En allmän primitiv föreställning är nämligen, att de avlidnas andar gärna inkarnera sig i dylika ur näringssynpunkt viktiga jaktdjur, och det ligger nära till hands att antaga att man genom att teckna bilderna av dem på grottornas väggar, dörrar o. s. v. sökt skydda sig mot deras ovälkomna besök hos de efterlevande. Talrika exempel på dylik av fruktan inspirerad konstutövning kunna, såsom redan antytts, nämnas från nutida naturfolk. Vad lapptrummornas djurbilder beträffar, är det uppenbart att de ursprungligen föreställt de hjälp- eller skyddsandar som noiderna åkalla vid sina besvärjelser, eller i djurhamn uppträdande demoner, som de direkte sökt besvärja. Att dessa enligt lapsk tro ofta uppenbara sig i skepnaden av vildrenar eller rovdjur sådana som de nämnda, är välbekant. Det är ännu bland skoltlapparna en allmän tro att en noid kan antaga gestalten av en björn, varg eller orm för att skada sina medmänniskor. Men även smärre och skenbart oskadliga djur såsom bävern, vesslan, ekorren samt fåglar kunna vara »själsdjur» eller i allmänhet demoniska djur, vilka man fordom genom trolltrumman sökte besvärja och behärska. Enligt Utsjokilapparnas föreställning kan t. ex. den fruktade pesten gå omkring i gestalten av en hermelin, och nattmaran uppträder mest i gestalten av den skenbart så oskyldiga ekorren. Enligt de finska lapparnas tro kan en elak noid även lätt antaga gestalt av en viss rovfågel som kallas kuoddalv. I allmänhet uppträda vissa fåglar bland många folk ofta såsom förhäxare, varför man också lätt kan förstå att de ofta äro ritade på besvärjelseredskap. Får man tro vissa uppgifter av äldre norska och svenska missionärer, skulle dock trumbilderna åtminstone i en del fall ha tjänat just jaktmagin, i det man genom trumman och dess djurbilder sökte frambesvärja en god jaktlycka.

De mest framträdande figurerna på de samiska trummorna äro emellertid de som äro av rent mytologisk art, bilderna av personliga gudar sådana som åskguden Horagalles, solguden Peive, vindmannen Biegolmai, födelsens gudinnor samt den »högste guden» Radien Atje (Varaiden olmai, Mailmanradien.) Uppenbart är, att noiden med tillhjälp av sin trumma trott sig kunna betvinga även dessa högre gudar och förmå dem att verka till fromma för människan inom det område av naturen som de troddes härska över. Ett uttalande av en lapp från trakten av Varanger vid namn Anders Poulsen, som år 1692 tvangs att inför rätta förklara huru lapparna praktiskt använde sin trolltrumma och att tyda dess bilder, är i detta avseende av stort intresse. Den trumma, vars bilder han skulle förklara, var genom fyra parallella linjer indelad i fem fält, av vilka vart och ett representerade olika gudomligheter. Inom det översta fältet på denna trumma fanns en människoliknande bild, vilken enligt lappens tolkning föreställde en vindgud som han kallade Ilmaris. Genom besvärjelsen försökte man förmå denne gud att »hålla tillbaka sitt dåliga väder». Ilmaris ansågs nämligen sända dåligt väder och uppröra havet så, att skepp och båtar gå förlorade. Ilmaris — ett från de finska lapparna lånat ord — är väl identisk med den egentliga lapska vindguden Biegolmai. En annan människoliknande bild inom samma fält föreställde åskan eller Tiermes. När det var oväder med för mycket regn kallade Tiermes vädret tillbaka, upplysas vi om. Lappen tillade att medan Ilmaris kan göra dåligt väder, som förstör skepp och båtar, kan Tiermes däremot göra gott väder igen och förhindra det onda. Vidare ha vi inom samma fält bilden av en vildren som lappen kallade goode. Denna bild ansågs giva lycka vid jakt på vildren när man spelade på trolltrumman med en baja bestående av en mässingsring. Ville ringen därvid icke dansa till bilden av denna vildren, skulle jägaren vid den kommande jakten på vildren icke ha någon lycka.

På det andra fältet fanns det en rund cirkel delad i två fält medels ett vertikalt streck. Denna föreställde Solen, Beive. När man »tillbad» denna gud, skulle han giva »gott solsken, lätt luft och vackert väder, isynnerhet när rendjuren kalva och när korn och hö skall växa, samt gott väder i allmänhet». De övriga bilderna inom detta fält föreställde från kristendomen lånade gudomligheter, bl. a. Treenigheten, Gud Fader, Kristus och den Helige Ande. Det intressanta med dessa bilder är, att lapparna uppenbarligen trodde sig genom trumman kunna påverka även dessa kristna gudomligheter och genom dem ernå ur kristlig synpunkt uppskattade förmåner, gudomlig hjälp, absolution för synder och själens salighet m.m.

I det fjärde fältet fanns det som första figur en rund cirkel som lappen kallade Manno, d. v. s. månen. När denne gud »tillbads», gav den klart sken och gott nattväder, även om det var mulet och rådde tjocka. På samma fält finnas vidare ett par människofigurer samt bilden av en kyrka, till vilken människorna äro på väg. Till denna kyrka, förklarade lappen, brukade både han själv och andra offra vaxljus, pengar och annat för att bli hjälpta i någon nöd, men offren levererades, tillade han, till prästen först sedan de hjälpsökande verkligen blivit hjälpta. Även när någon var sjuk eller haft motgång med sina renar eller något annat ont vederfarits honom, bad man och gjorde löften i denna kyrka.

I det femte fältet fanns bl. a. fyra mänskliga figurer som alla föreställa djävlar. Den första, en kvinnlig figur, tolkas såsom »djävulens moder» (modern till en av Gud bunden djävul), den andra är en djävul som dräper folk och representerar svåra sjukdomar (spetälska, fallandesot, vattsot o. a.). Den tredje säges vara »den djävul som nu är lös och regerar i helvetet och svävar omkring i världen». Denne rymde när Gud band den andra djävulen. På detta fält finnes även en figur som skall föreställa »helvetets eld» samt en annan som av lappen tolkades såsom »helvetets grav», vari Gud kastar alla dem som tro på djävulen o. s. v. (Se fig. 7.)

Ovan anförda beskrivning av en man som själv betraktat sig som en trollkunnig noid, är av stor betydelse, emedan den i varje fall avslöjar en god del av de föreställningar de hedniska samerna förknippade med de på trumskinnet ritade figurerna. De tjänade, som vi sett, ett rent praktiskt syfte, i det de antogos öka trummans magiska kraft och förmåga att besvärja och betvinga både lägre andeväsen och personligt uppfattade gudar. Att samerna sedan de blivit bekanta med kristendomen, skulle införliva vissa kristna idéer och teologiska dogmer med sin egen »trumteologi», är ju naturligt, men det intressanta är det sätt på vilket de assimilerats och infogats i deras genuina religiöst-magiska idékrets. Det är för övrigt ett välbekant faktum att vissa kristna symboler, isynnerhet inom den katolska kyrkan, med begärlighet anammats av halvkristna naturfolk, som givit dem en motsvarande magisk betydelse. Så har t. ex. den kristna korssymbolen bland dylika folk allmänt blivit en magisk amulett.

Det är också naturligt att, såsom framgått av det ovan anförda, många med bilder försedda trummor, som bevarats till vår tid, representerat endast degenererade former av den samiska spåtrumman. En del av de på dessa trummor förekommande bilderna behöva måhända icke ens tagas på allvar. De hade kanske blott en »politisk» betydelse. Fellman säger sig ha erfarit att lapparna i den finska lappmarken stundom sökt stämma de makthavande för sig genom att på spåtrumman avbilda, ej allenast präster, utan t. o. m. världsliga personer, såsom t.ex. ortens amtmän och fogdar. Oaktat allt detta, tillägger han, fortfor man att offra till sina hedniska gudar med trolltrummans hjälp.

Av den verkliga noiden fordrades emellertid en intim kännedom om trolltrumman och alla dess olika bilder, såsom bl. a. lappen Anders Poulsens ovan relaterade skildring ger vid handen. Trolltrumman var, säger Jens Kildal, »djävulens bibel», och noiden måste noga känna till alla dess olika figurer och bl. a. känna gudarna på deras avbilder. Annars var den honom till ingen nytta. De monotona trumslagen hade i och för sig en magisk verkan, såväl på noiden själv, vilken småningom genom självsuggestionen och på grund av sin allmänna psykopatiska läggning försattes i extatiskt tillstånd, som på de osynliga andeväsen till vilka man vände sig. Så var det även bland samojederna, vilka i fråga om användningen av trumman utan tvivel representera ett ursprungligare stadium än samerna. För den italienska forskningsresanden Sommier förklarade samojederna trumman vara så viktig, att man utan den över huvud icke kunde tillkalla andarna. Att göra det utan trumma ansågs rent av för brottsligt. Härmed avsåg man utan tvivel, att även om man möjligen kunde framkalla andarna utan trumma, man däremot icke utan den kunde behärska och hålla dem i schack, varför de kunde bliva farliga för hela samhället. Beträffande de skandinaviska samerna säger Lundius uttryckligen, att av en framgångsrik noid fordras å ena sidan spådomsanda, å andra sidan en spåtrumma. Den förra utan den senare hjälper ej mycket, ty spådomsanden talar endast genom trumman. Å andra sidan berättar Tornaeus om de finska lapparna att han bland dem träffat noider som sagt sig vara så förfarna i sin konst, att även om de fråntagits sin trumma skulle de dock lika väl ha kunnat se »alla frånvarande ting».

Beträffande ostjakernas trummor anser Karjalainen, och sannolikt med rätta, att deras ursprungliga syfte varit att tillkalla de hjälpandar som noiden behövde vid ett visst tillfälle. Ostjakernas trummor voro emellertid ej försedda med bilder. Detta var däremot fallet med den altaiska (ostsibiriska) trolltrumman, vars bilder enligt samme författare föreställde just dylika hjälp- eller skyddsandar. Karjalainen anser emellertid, att man ej kan idéhistoriskt förbinda ens de altaiska trummorna med de samiska, emedan han, utgående från K. Krohns teori, håller före att bilderna på de senare ha ett helt annat syfte: de äro nämligen, enligt denna teori, framställningar, icke av noidens hjälpandar, utan av de samfärdsmedel som noidens själ antogs begagna sig av vid sin färd till de dödas rike (ovan s. 87). Den analys som ovan givits av den äldsta kända lapptrumman från 13:de århundradet, omtalad i Chronicon Norvegiae, låter oss dock förstå att någon väsentlig motsats mellan den altaiska och den samiska trumtypen icke existerar. I båda fallen är det som vi sett fråga om noidens hjälpandar, som genom trumman och dess bilder skola påverkas. Lika litet existerar det någon väsentlig skillnad mellan trumman som redskap att tillkalla och besvärja andar och trumman som spåinstrument. När hjälpandarna genom besvärjelsen tvingas att inträda i trumman bliva de samtidigt tvungna att ställa sin övernaturliga kunskap till noidens förfogande, vars lydiga tjänare de blivit. Det är visserligen relativt sent som trumman hos samerna blivit en spåtrumma, men detta var icke någon alldeles ny uppfinning utan endast en naturlig och logisk utveckling av den ursprungliga idén.

I den svenska och finska lappmarken synes trumman ha försvunnit tidigare än i den norska, och Pehr Högström, vars verksamhet därstädes inföll i förra hälften av 1700-talet, säger att han endast ryktesvis kände till trumman. Då den som använde detta hedniska instrument hotades av stränga straff, användes trumman endast i hemlighet och ingen vågade, av fruktan att bliva angiven, närmare beskriva de ceremonier som därvid förekommo. Högström hade sig emellertid bekant, att den av de svenska samerna användes som orakel och att de på trumman målade figurerna därvid hade en avgörande betydelse. Det var genom dem som trollkarlen trodde sig erfara vad som tilldrog sig på fjärran orter, om deras björn- och djurjakter skulle bliva lyckade, om vissa sjukdomars orsak och huru de kunde bliva botade, vilka offer som borde hembäras vissa gudar vid vissa tillfällen o. s. v. »Emedan de ha i alla sådana händelser vissa och särskilda märken målade på trumman, inbilla de sig få säker och tillförlitlig kunskap om allt, sedan deras ringknippa under vissa sånger och slag på trumman medels en hammare, som är gjord av renhorn, stannat på ett visst märke eller en figur.» Högströms uttalande bekräftar, att den lapska trummans rikedom på bilder sammanhängde med dess speciella egenskap av spåtrumma.

Bland de ryska samerna på Kola-halvön kunde enligt Genetz trolltrumman ingenstädes anträffas i slutet av 1800-talet, men den var väl känd både till namnet och bruket. Den kallades av dem koamtazi, vilket ord är identiskt med det samiska gudanamnet koamtka, som ursprungligen betyder »trolltrummans ande.» Redan denna etymologi ger en antydan om lapptrummans helighet som magiskt instrument.

Fodnoter