Solsönernas Saga – Sagan om Pischan-Paschans son

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Sagan om Pischan-Paschans son

GENOM VANDRINGAR och färder, företagna af Solsöner till jättarnas land och till andra länder, hade mycket guld och silfver och glänsande vapen samlats bland Sames söner, men icke dugde det hårda silfret och guldet att äta, och om än de såsom guld glänsande vapnen voro bättre än fädernas klumpiga yxor och spjut af sten, blef dock jakten föga bättre. Ej heller ökades hjordarne — fastmer förirrade sig stundom renarne långt bort och kommo till andra trakters människor.

Nu hade det af ålder sagts bland Sames barn, att när Beijveskatten en gång återfanns, djupt i jorden, då skulle den goda tiden komma tillbaka till Solsönerna. Och när djärfva män, sådana som den sluge Waari och den ungdomsdristige Kärgo, företagit färder till jättarnas land och därifrån medfört stora mängder guld och silfver och andra dyrbarheter, hade man trott, att dessa skatter voro delar af den åt Beijves barn ämnade stora solskatten, och att därför rikedomarna skulle vara till välsignelse för Sameh. Men snart insåg man, att denna tro var falsk. Nåjderna sjöngo — folket berättade: »Solskatten, den verkliga Solskatten var ej i något lik jättarnes silfver och guld. Solskatten var det goda landet, den goda tiden — jättarnes skatter blott bedrägligt sken.»

Så blef en sägen bland Sames folk, att hela folket först måste vandra bort och söka det goda landet innan Solskatten kunde finnas.

Och en sådan vandring blef också, men det var längre fram i tiden och många voro de orsaker, som medverkade härtill. Sagan berättar om Torajas, som drog förbannelsen öfver släktet och förde bort ymnigheten ur landet, och om Waari, som först mötte de store männen som kallades jähtanas eller jättar och om Kärgo som arglistigt röfvade brud och skatter från detta land. Solsönernas vandringar hade begynt, och om vandringarna också inte ännu voro så vidsträckta, voro de dock tillräckliga att bringa Samefolket i beröring med andra, krigiska folk. Tappra män funnos nog bland Solsönerna, men något krigarfolk voro de ej, ty de hade ärft den fridsamme Njavvis’ sinne. Hvad som därför vanns genom den ene Solsonens tapperhet, det förlorades åter genom den andres undfallande sinnelag. Men minnet af de tappres bragder lefver ännu kvar i sagorna, äfven om genom hjältemodet föga varaktigt gagn för Samefolket vanns.

Nu berättar sagan om en man af Beijvesläkten, som hette Pischan-Paschan. Han var en djärf och oförvägen man och bodde längst bort i Solsönernas land, där detta gränsade till jättarnas land. Där fanns ett stort berg, som i ursagorna kallas Urab, och kanske är det samma berg, som i senare tid kallas Ural.

På andra sluttningen af detta berg bodde en jätte, som hade rika skatter och äfven en ung och fager dotter. Pischan-Paschan var ännu en yngling och vaktade renar på det stora fjällets ena sluttning. Och jättens dotter vaktade stora, släthornade djur på fjällets andra sida.

Så hände det, att de båda unga träffades och älskog väcktes hos dem båda. I hemlighet träffades de, och jättedottern höll Pischan-Paschan mycket kär, ty han var en ganska vacker yngling.

Men en dag, när de båda unga träffats och sutto i skogen tillsammans, kom den store jättegubben, som var flickans far, vandrande genom skogen och fick se deras förehafvande. Rasande af vrede störtade han emot Pischan-Paschan, och innan denne hann resa sig till själfförsvar hade jätten genomborrat honom med sitt väldiga kopparspjut.

Bestört och sörjande flydde jättedottern för att undgå sin faders förfärliga vrede. Och jätten tog alla Pischan-Paschans renar och all betesmarken på den sidan Urab, som förr tillhört Pischan-Paschan och Solsönerna.

Men när jättens dotter flydde undan sin förtörnade fader, bar hon ett foster under sitt bälte. Och när tiden blef fullbordad att det skulle ske, födde hon en son.

Långt inne i ödemarken hade jättedottern byggt sig en liten kåta efter Solsönernas sed. Här lefde hon med Pischan-Paschans son i stort armod och bekymmer. Ofta hade väl nöden blifvit alltför stor att uthärda, om ej milda gudar lindrat den. Den fagra Beijen-Neita, som aldrig lämnar sitt folks bekymrade söner ur siktet, såg i Pischans-Paschans son en väldig kämpe och stridsman för Samefolkets sak och skyddade honom. Gudarna gåfvo honom styrka och hällde visdom i hans unga hufvud. Och han växte upp och blef en rask och fager gosse.

Men när han nu kom från vildmarken till Solsönerna, — ty till dessa slöt sig hans moder, — var det en sak, som han mycket funderade öfver. Alla andra hade en fader, men om sin fader hade han aldrig hört berättas.

Så gick han till sin moder och frågade: »Säg, o moder, hvem är väl min fader?»

Och modern svarade: »Son, du äger ingen fader.»

Men sonen sade:

»Orrens höna har en orrtupp,

tjäderhönan har sin tjäder,

renkon har ju ock sin rentjur,

björnens hona har sin han-björn

elgkon har också sin älgtjur,

så naturen visligt danat.

Så jag skådar rundt omkring mig,

lif af tvenne lif uppväckas.

Säg mig mor, hvem är min fader?

Icke föddes jag ur drifvan,

ej jag kommit utaf stenen

icke växt som träd och blommor!

Säg mig, mor! Hvem är min fader?»

Så trugade han och bad att få veta sin faders namn, men modern, som ännu fruktade sin egen fader och var rädd att sonen, om han fick veta Pischan-Paschans öde, skulle söka hämd på jätten och därunder utsätta sig för äfventyrligheter, svarade undvikande:

»Käre son, din bålde fader

borta är att jaga älgar,

leda dem ur jaktens hage

föra lefvande till kåtan,

draga älgen dit på skidor.»

Men Pischan-Paschans son lät sig ej nöja med detta svar. Ensam och utan vapen gick han ut i skogen och fångade en björn, som han släpade med till kåtan, ehuru björnen, brummande och bitande rundt omkring sig, gjorde motstånd.

Han drog björnen med in i kåtan, där modern satt, och talade:

»För min far en älg till kåtan

är min mannakraft ej sämre.

Brummaren i djupa skogen

honungstassen, läckermunnen,

skogens gamle, ludne gubbe

för jag brummande till kåtan.

Säg mig mor: Hvem är min fader?»

Aldrig hade jättedottern sett ett sådant mandomsprof ens af någon i jättarnas land, och hon sade därföre sin hemlighet: »Pischan-Paschan är din fader, och detta ditt mandomsprof visar, att du är hans rätte son.»

Gossen sade då: »Hvar är min fader?»

Åter ville kvinnan icke svara, men sonen hotade att släppa lös björnen om hon ej gaf svar, och förskräckt af hotet svarade hon till slut:

»Arme son, din fader dödats

när du låg i moderlifvet.

Svarta åsens store jätte,

som din egen moder fostrat,

hatade din stolte fader,

hatade hans hela släkte.

Urabs store, grymme jätte

har förintat Pischan-Paschan,

tog hans lif, hans hjord, hans skatter.

Darrande för jättens vrede

ensam flydde jag till skogen

födde där min enda lifsfrukt,

Pischan-Paschans stolte ättlägg.

Men för jätten än jag vredgas.

Därför länge jag dig varnat

att ej gå till mörka Urab,

ej besöka höga bergen.

icke Baikals sidor, stränder.»

Så talade modern, men när Pischan-Paschans son fick höra, att fadern blifvit dödad af Urabs jätte, beslöt han genast att utkräfva hämd. Han gick bort till rådplägningskåtan och talade med nåjderna, som genast sammankallade stammens män till rådslag. Efter en lång rådplägning lyckades Pischan-Paschans son förmå stammens män att besluta, att de, alla iklädda de vapen och rustningar, som hemförts från jättarnas land, skulle åtfölja honom på hans hämdefärd.

Sedan detta var gjort iklädde sig Pischan-Paschans son en kopparrustning och en glänsande kopparhjälm och gick bort till sin moder för att säga henne farväl. Men modern, som fruktade, att sonen skulle bli dödad i tvekampen med jätten, sade klagande:

»Ensam lämnas jag i kåtan,

tårögd, glömd på gamla dagar.

Ingen sköter mig till död-dar,

gömmer mig i sand och näfver.»

Sonen omfamnade sin moder och sökte trösta henne så godt han kunde. Och sedan begaf han sig på väg till Svarta åsens store jätte, i spetsen för sina män. Fager och ståtlig var han att skåda, där han gick främst bland männen. Så berättar sagan om den unge Pischan-Paschans son:

»Ståtligt är han växt. Till skuldran

re’n den unge är ett hufvud

högre väl än alla männen.

Skulderbred, grofbenig är han.

Hjälmen på hans hufvud glänser,

täcker ansiktet och munnen,

men hans ögon lämnas fria,

gnistrande af mod och stridslust.

Kopparspjut i hand han håller,

kopparskölden täcker bröstet.»

Så vandrade Solsönerna i en stor och kraftig skara bort mot Urab för att taga hämd på jätten för att han dödat Pischan-Paschan och kanske många flera af Solsönerna. Hjordarna, som jätten tagit, hoppades de också kunna återtaga, och för att jätten ej skulle med trolldom eller konster kunna förgöra den antågande skaran hade Solsönerna på färden medtagit sina kraftigaste nåjder af den ädla Kallosläkten.

Det visade sig också snart att detta var ett godt råd, ty jätten på Urab, som genom spejare erfarit Solsönernas antågande, trollade med dåliga ord ett svårt oväder, som hastigt kom öfver de framryckande Solsönerna. Mörkret slöt sig öfver dem — stormen rasade — ljungeldar bländade.

Men Solsönernas nåjder sjöngo sina sånger, som kommo mörkret att fly åter till Rotaimo, som lugnade stormens andar och stillade ljungelden.

Så nalkades Solsönernas följe jättens boningsplats. En svår syn mötte dem här. Rundt omkring det ställe, där jätten bodde, voro spetsiga pålar uppställda, och på hvarje påle var en hufvudskalle af en människa spetsad. Och en väldig ormgrop fanns där ock.

På afstånd syntes Urabs jätte och hans män. Pischan-Paschans son gick fram till en af pålarna och tog den hufvudskål, som där var uppspetsad.

»Gubbe, hvilkens hufvudskål är detta?» sporde Pischan-Paschans son och höll upp hufvudskålen mot jätten.

»Pischan-Paschans hufvud är det!» sade jätten hånande.

Då blef Pischan-Paschans son så vred, att hans kropp darrade af vrede och hans män måste hålla honom tillbaka, ty annars hade han rusat ensam fram till strid emot jätten, och hans män.

»Är du höfding för dina män, så må du strida för dina män, så som jag för mina», ropade Pischan-Paschans son till jätten, och denne antog utmaningen.

Så skulle Pischan-Paschans son och jätten strida med hvarandra på båge, spjut och kragtag och hvarderas följe gåfvo en helig ed att utgången af striden skulle gälla ej blott för den besegrade och segraren, utan äfven för följet.

Striden begynte nu. Jättefolkets trollkarlar använde sina kraftigaste signerier och trollkonster för att hjälpa jätten. Solsönernas nåjder hamrade på sina trummor och sjöngo mäktiga trollsånger för att hjälpa Pischan-Paschans son.

Först kämpades med båge. Jättegubben sköt en glödgad pil mot Pischan-Paschans son. Men den raske hjälten fångade pilen med sin kopparsköld.

»Hvad var det väl, som slöade min pil?» sporde jättegubben.

»Pischan-Paschans tänder var det!» svarade gossen.

Då slungade jätten med väldig kraft sitt stora spjut mot Pischan-Paschans son. Men denne fångade med blotta handen spjutet i luften och bröt det sönder mot jorden.

»Hvad var det väl, som hejdade mitt spjut?» frågade jätten.

»Pischan-Paschans tänder var det!» svarade gossen.

Nu blef jätten förskräckt och flydde in i sin bostad. Gossen följde honom efter. Men jätten tog en väldig lans och kastade den genom gluggen mot gossen. Pischan-Paschans son slog med sitt spjut till lansen i luften så att den bräcktes och föll till marken utan att göra någon skada.

Missmodig frågade jätten än en gång: »Hvad var det väl, som bräckte min lans?»

Och svaret från Pischan-Paschans son kom som förra gången: »Pischan-Paschans tänder var det!»

Då förstod jätten, att hans stund var kommen, och han gick emot Pischan-Paschans son för att våga den sista kampen, på kragtag.

Men Pischan-Paschans son tog jätten för bröstet och kastade honom mot marken med sådan kraft att klipporna darrade därvid. Och med sitt knä på gubbens bröst frågade Pischan-Paschans son:

»Gamle, nu är striden slutad,

maktlös ligger du på marken,

dina män se nederlaget.

Pischan-Paschans starka tänder

ha dig bitit efter döden.

Hvilket väljer du: att flykta

bort från dina rika marker

lämna gods och lämna hjordar,

din och Pischan-Paschans afvel, —

eller vill min träl du blifva?

Hvar göms Pischan-Paschans skatter?

Hvar är Pischan-Paschans hjordar?»

Nu förstod jätten klart, att ynglingen var Pischan-Paschans son, som kommit för att hämnas sin fader. Och han sade därför till sina män:

»Hjälpen, hjälpen mig, som kämpar

emot Pischan-Paschans ättlägg,

emot egna dotterns ättling!»

Men männen hade gifvit en helig ed, och ville ej bryta den, görande sig själfva till hvar mans niding. Öfvergifven af sina män sade då jätten:

»Pischan-Paschans vålnads ögon

gnistra mot mig, mig förhexa,

taga all min kraft ifrån mig.

Mina egna senors krafter

känner jag i dina armar —

mot din moders far du kämpar.

Hvarför rasa mot din släkting

för din fader, Pischan-Paschan?

Icke kan jag honom resa

upp igen med blod och senor.»

Pischan-Paschans son hörde dock ej på gubbens tal, utan stötte honom än en gång häftigt mot marken, sägande med dånande röst:

»Hvilket väljer du: att flykta,

lämnande mig gods och hjordar,

hela Pischan-Paschans afvel —

eller vill min träl du blifva?»

Jätten ville dock ej gifva sig utan bjöd sin besegrare stora gåfvor om han ville skona honom. Men Pischan-Paschans son var obeveklig och återupprepade än en gång sin fråga.

Då måste ändtligen jätten gifva sig på nåd och onåd, och han sade:

»Skona lifvet, djärfve yngling,

gjut ej gubbens blod i harmen.

Villigt flyr jag för den starke —

mina män mig skola följa.

Segraren må taga hjorden,

taga alla mina skatter,

blott en flock mig lämnas öfrig.

Bort vi gå till andra trakter,

bort till Baikals östra sida

till Staiberna och Reppe,

öfre grenarna af Amart,

ända bort till Lenastranden,

tjäderhufvudenas jaktmark.»

Men gossen tänkte på sin fader, Pischan-Paschan, som blifvit dödad af gubben, och då tog vreden öfverhand, och han stötte gubben så hårdt mot marken att han dog.

Då flydde jättens män till Baikals östra sida, att hålla sin ed, men med hämd i hugen.

Den slagne jätten blef af Pischan-Paschans son och Solsönernas följe begrafd i en myr, i den djupa svarta gyttjan, på det att hans Jabmek ej måtte vända åter och göra segraren skada. Med rika hjordar och stora skatter vände sedan Solsönerna åter till sina stamfränder. Och jättens jakt- och betesmarker lades till Solsönernas land. En stor och mäktig höfding blef Pischan-Paschans son, sagan säger om honom:

Lätt om hjärtat kosan vände

han mot hemmet, till sin moder

sen han striden lyckligt utstått.

Så han famnade sin moder.

Södra sidans, norra sidans,

möteskåtans förste höfding.

Han förnyade, han reste

faderns visten, betesvallar.

Men om de flyktade männen af jättarnas folk, de som måst draga sig undan för de segrande Solsönerna, berättar en annan saga.

Fodnoter