Trettiondeförsta Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Trettiondeförsta Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Unge Joukahainens syster,

Enda barnet af sin moder,

Gick att bryta qvast ur skogen,

Löf till qvastar ifrån träden.

Bröt så en qvast åt sin fader,

Bröt en annan åt sin moder,

Skulle bryta tredje qvasten

Åt sin allrayngsta broder;

Kom då gamle Wäinämöinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Flicka, väx med mig i hågen,

Tänk på andra yngre män ej,

Väx i nätt tillskurna kläder,

Uti yllne kjortlar granna,

Lef af limpans bästa bitar,

Utaf hvetebrödets skifvor."

Jungfrun ilar hem och gråter,

Kommer snyftande på gården.

Fadren spörjer invid fönstret,

Der han täljer på sitt yxskaft:

"Hvarför gråter du, min flicka,

Stackars flicka, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta,

Sorger, hvilka tårar pressa?

Derför gråter jag, o fader!

Tappade mitt kors från bröstet,

Fällde spännet ifrån gördeln —

Silfver-korset ifrån bröstet,

Gyllne spännet ifrån gördeln."

Spörja bröderna vid ledet,

Der de foga sina slädar:

"Hvarför gråter stackars syster,

Stackars syster, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta,

Sorger, hvilka tårar pressa?

Derför gråter jag, o bröder!

Tappade min ring från fingret,

Fällde perlorna från halsen —

Gyllne ringen ifrån fingret,

Silfver-perlorna från halsen."

Spörja systrarna på golfvet,

Der de väfva gyllne gördlar:

"Hvarför gråter stackars syster,

Stackars syster, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta,

Sorger, hvilka tårar pressa?

Derför gråter jag, o systrar!

Fällde guldet från mitt änne,

Silfver-smyckena från håret,

Blåa handen ifrån pannan

Och de röda från mitt hufvud."

Spörjer modren ifrån boden,

På hvars tröskel smör hon kärnar:

"Hvarför gråter du, min flicka,

Stackars flicka, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta,

Sorger, hvilka tårar pressa?

Derför gråter jag, o moder!

Gick att bryta qvast ur skogen.

Löf till qvastar ifrån träden,

Bröt så en qvast åt min fader,

Bröt en annan åt min moder,

Skulle bryta tredje qvasten

Åt min allräyngsta broder,

Steg då Osmonen från dälden,

Kalevainen ifrån mossan:

Flicka, väx med mig i hågen,

Tänk på andra yngre män ej,

Väx i nätt tillskurna kläder,

Uti yllne kjortlar granna,

Lef af limpans bästa bitar,

Utaf hvetebrödets skifvor."

"Flicka, var ej alls bekymrad,

Frukt utaf din moder, sörj ej,

Gå i boden uppå backen,

Skynda dig, spring ut på gården.

Bodar tre på backen finnas,

Öppna allrabästa boden;

När dig der ett år af smöret,

Mer än andra blir du frodig;

Lef af kött det andra året,

Mer än andra blir du liflig;

Ät piroger tredje året,

Mer än andra blir du vacker.

Der står kista uppå kista,

Ena skrinet vid det andra,

Öppna allrabästa kistan,

Lyfta upp det granna locket.

Gyllne gördlar sex der finnas,

Finnas sju blå kjortlar äfven.

Kläd uppå dig allt det bästa,

Tag det grannaste om halsen,

På ditt bröst det prydligaste,

Det mest lysande på kroppen."

Flickan går så bort och gråter,

Kommer snyftande på gården,

Gråter aftnarna i fönstret,

Morgnarna på bodens tröskel,

Hela dagar uppå gården,

Månader vid tågens öppning.

Höjde nu sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Också jag var icke fordom

Svartare än andra flickor,

Blekare än vattnets fiskar,

Blef nu svartare än andra,

Blekare än vattnets fiskar."

Modren gick att henne skåda,

Sedan trenne nätter vikit:

"Hvarför gråter du, min flicka,

Klagar tidigt födda dotter?"

"Har jag icke skäl att gråta,

Sorger, hvilka tårar pressa?

Derför gråter jag, o moder!

Ville ej till gubben komma,

För att den utgamle värna,

För att stöda skröplig gubbe,

Hafva vård om ugnens granne.

Hellre ginge jag i hafvet,

Djupt inunder vida fjärdar,

För att blifva sikens syster,

Fiskens syster uti hafvet.

Godt ju är i hafvet vistas

och att bo inunder böljan,

Att som sikens syster lefva,

Fiskens syster uti vattnet.

Ansigtet der siken tvättar

Och af gäddan kammas håret."

Går i boden uppå backen,

Kommer gråtande på gården.

Bodar tre på backen finnas,

Öppnar allrabästa boden.

Der fanns kista uppå kista,

Ena skrinet vid det andra,

Hon slog upp den bästa kistan,

Granna locket klang och uppfor;

Fann deri sex gyllne gördlar,

Fann der äfven sju blå kjortlar.

Fäste guld uppå sitt änne

Silfver-prydnader i håret,

Blåa band uppå sin panna,

Röda trådar kring sitt hufvud,

Klädde på sig allt det bästa,

Tog det grannaste om halsen.

På sitt bröst det prydligaste,

Det mest lysande på kroppen.

Derpå ilar hon i hafvet,

Djupt inunder vida fjärdar,

För att blifva sikens syster,

Fiskens syster uti vattnet.

Kom så modren uti boden,

Sedan trenne nätter vikit:

"O hvart är min flicka svunnen?

Dött har nu min stackars flicka,

Hon har gått i våta hafvet,

Djupt inunder vida fjärdar,

För att blifva sikens syster,

Fiskens syster uti vattnet;

Sikarna sin syster äta

Och sin frände vattnets fiskar."

Började så modren gråta,

Gjuta ut sin tårekälla,

Göt en tår och göt en annan,

Vattnet rann i strida tårar

Uppå byn, den tårbestänkta,

Uppå anletet, det fagra,

Rann på arma modrens kinder.

Göt en tår och göt en annan,

Vattnet rann i strida tårar

Öfver arma modrens kinder,

Ned på det beprydda bröstet.

Göt en tår och göt en annan,

Vattnet rann i strida tårar

Öfver det beprydda bröstet,

Ned på fina klädningsfållar.

Göt en tår och göt en annan,

Vattnet rann i strida tårar

Öfver fina klädningsfållar,

Ned på strumporna af silke.

Göt en tår och göt en annan,

Vattnet rann i strida tårar,

Öfver strumporna af silke,

Ned på sirligt sydda kängor.

Göt en tår och göt en annan,

Vattnet rann i strida tårar,

Öfver sirligt sydda kängor,

Ned inunder hennes fötter.

Rann på marken till dess nytta,

Rann i vattnet, att det öka.

Bildades så elfvar trenne

Af en enda menskas tårar,

Tårar, dem en qvinna gjutit.

Bildades i alla elfvar

Trenne mäktigt strida forssar;

Höjde sig så trenne klippor

Uti alla forssars brusning;

Växte äfven trenne björkar

Invid kanten af hvar klippa.

Kommo sedan gökar trenne

Att på björkars qvistar gala;

En af dem gol kärlek, kärlek!

Åt den kärlekslösa flickan;

• Glädje, glädje! gol den andra

Åt den glädjelösa modren;

Fästman, fästmän! gol den tredje

Åt den fästmanslösa flickan.

Gamle trygge Wäinämöinen

Sig begaf på sjön att meta,

Att med handnot fiskar fånga

Vid den dimomhöljda udden,

Vid den skogbeväxta holmen.

Tog en krok ifrån sin ficka,

Tog ett hullingsjern ur väskan.

Med sin krok han sedan metar,

Fiskar med det krökta jernet,

Dervid darrar koppar-spöet,

Dervid hviner silfver-refven,

Gyllne linan höres klinga.

Hände så en dag omsider,

Fogade sig någon morgon,

Att en fisk på kroken nappar,

Fastnar på det krökta jernet.

Drager den uti sin farkost,

Bringar ned på båtens botten.

Vänder och betraktar fisken,

Yttrar så ett ord och säger;

"Hvem har detta under bildat?

Jag den fisken icke känner.

Mera slät den är, än siken,

Mera brokig, än forellen,

Mera gråbesprängd än gäddan,

Är till moderfisk för fenlös,

Är till menniska för sällsynt.

Har som själ ej några fötter,

Har, som jungfru, ingen bindel,

Såsom Wäinös mö ej gördel,

Såsom ko allsinga öron.

Monn till lax den blifvit danad?"

Wäinö tar sin knif från gördeln,

Silfver-skaftet ifrån slidan,

För att sönderskära laxen,

Fisken uti bitar stycka,

Till en morgon-måltids smulor,

Till en middags-måltids delar,

Till en fastetids förtäring.

Börjar nu att skära laxen,

Fisken upp med knifven rista;

Laxen hoppar då i vattnet,

Vackra fisken hastigt spritter

Upp ifrån den röda båten,

Ifrån bottnet på hans farkost.

Lyfte sedan upp sitt hufvud,

Högra axelbladet höjde,

Sträckte ut de venstra tårna,

De namnlösa fingren framstack

Vid den femte väder-ilen,

Vid den sjette vågens hvälfning.

Lyfte än den högra handen,

Visade den venstra foten

På den sjunde ibland fjärdar,

På den nionde bland böljor.

Yttrar så ett ord och säger:

"O du gubbe i din dårskap!

Du förstod ej att behålla

Wellamos vågsköljda jungfru,

Vattnets allrayngsta dotter

Och det enda Ahti-barnet.

Icke var jag röda laxen,

Jag var Joukahainens syster,

Den du ständigt sökt att vinna,

All din lifstid efterlängtat.

Icke heller var jag kommen

Att af dig som lax bli klufven,

Att som fisk bli sönderdelad,

Eller uti bitar styckad,

Och till frukost sedan framlagd,

Till en morgon-måltids smulor,

Till en middags-måltids bitar,

Till en fastetids förtäring."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Hvarför kom du då, o jungfru?"

"Hvarföre, om ej att blifva

På din arm en fager dufva,

Sitta städse vid din sida

Och en maka åt dig vara,

Till ditt stöd jag kom, o gubbe,

Till ditt bistånd, ålderstigne!

Kom att bädden åt dig reda,

Ordna vackert hufvud-kudden,

Att det nätta pörtet städa,

Sopa golfvets tiljor rena,

Hemta eld i mörka stugan,

Tända brasan uti spisen,

Bära kring den fyllda kannan,

Maten fram på bordet lägga."

Sade gamle Wäinämöinen,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud:

"O du Joukahainens syster!

Ack att en gång än du komme?"

Men hon kom dock icke mera.

Dök i hafvets bölja neder,

Hastigt sjönk inunder vågen,

Flyktande från vattnets yta

I en sten med brokig sida,

I en lefverfärgad klippa.

Gamle trygge Wäinämöinen

Nu till hemmet återvänder,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Med åt sidan lutad mössa.

Yttrar der ett ord och säger:

"O min fånighet, jag dåre,

O min svaghet till förståndet!

Äfven mig förstånd var gifvet,

Tankens kraft var mig förlänad,

Stort och högsindt hjerta medfödt.

Så det var i fordna dagar,

Är ej mer i dessa tider;

Nu är sinnet ren förslöadt,

Tankarna ej mycket värda,

Hågen spridd och driften borta.

Den jag städse sökt att vinna,

All min lifstid efterlängtat,

Kom och nappade på kroken,

Fastnade på krökta jernet.

Men jag visste ej behålla

Wellamos vågsköljda jungfru,

Vattnets allrayngsta dotter

Och det enda Ahti-barnet.

Untamo, du landets vräkling,

Yppa för mig dina drömmar,

Säg, hvar Ahti-folket dväljes,

Hvar Wellamos jungfrur hvila."

Untamo, han landets vräkling,

Yppade då sina drömmar:

"Se, der dväljes Ahti-folket,

Der Wellamos jungfrur hvila,

Djupt inunder vida fjärdar,

Under blåa hafvets yta,

I en sten med brokig sida,

I en lefverfärgad klippa.

Se der dväljes Ahti-folket,

Der Wellamos jungfrur hvila,

I ett ganska litet pörte,

I en föga rymlig boning,

Bakom hundra lås, som stängas

Fast med tusental af nycklar."