Håvamål (Den Höges sånger)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 31. mai 2025 kl. 07:29 av Jesper (diskusjon | bidrag) (Den komplette gendigtning. Tak til Carl/Calle)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif Faeroysk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening
Sånger ur den äldre Eddan


Översatta av Axel Åkerblom
1923


Håvamål
(Den Höges sånger)


Axel Åkerblom (1864-1937)

Håvamål (Den Höges sånger) utgör en förening av flera olika sånger av olika ålder och med ganska skiljaktigt innehåll. Dessa förbindas till ett helt väsentligen därigenom, all i alla delarna Oden (»Den Höge») antingen direkt uppträder såsom den talande eller dock tänkes vara den, som meddelar de kunskaper och levnadsregler, som utgöra dessa sångers väsentliga innehåll. De utdrag, som här lämnas, äro hämtade ur den första sången, den i egentlig mening sedelärande delen av dikten. Denna sång giver i korta, tillspetsade, ofta ordspråksaktigt utformade satser råd och regler, huru man bör skicka sig i olika förhållanden i livet, sådant detta tedde sig i den nordiska forntiden för en man ur samhällets breda lager. Om synpunkterna ofta synas oss små och trånga och icke alltid överensstämma med vår tids moraliska uppfattning, så må man betänka, att livet för den stora massan av nordbor i forntiden var hårt, fattigt och enformigt, utan många glädjeämnen och utan många inslag av högre strävanden, liksom att dessa levnadsråd tillhöra en tid, då kristendomens sedeläror ännu icke hunnit att utöva sitt inflytande på människornas åskådning.



1.
Vid varje dörr,
där du vill ingå,
spana spejande kring,
speja spanande kring!
Ty aldrig du vet,
var ovänner sitta
och bida där inne å bänk.


2.
Hell, husets värd!
En vandrare kommer;
var redes åt honom rum?
Spänt bidar han,
som från högen av bränsle
skall fresta, vad välkomst han får.[1]


3.
Eld tarvar han,
som in har kommit
om knäna frusen och kall.
Kläder och mat
den mänska kräver,
som färdas å fjällvägar fram.


4.
Förr'n måltid bjuds,
bjud honom vatten,
handduk och hälsning blid!
Vänlig hug
visa mot honom
så uti tystnad som tal!


5.
Han tarvar vett,
som vida färdas;
lätt är i eget hem allt.
Den, som intet vet,
till åtlöje varder,
när han kommer bland kunnigt folk.


6.
Ej yves en klok
över sin klokskap,
varsam vare hans håg!
Vart än han kom,
en klokt förtegen,
han samkar sig sällan men.


7.
En varsam gäst,
till gilles kommen,
han tiger ljudlöst tyst.
Hans öron lyss,
hans ögon skåda;
så spejar och spanar en klok.


8.
Säll är han,
som samkar sig kärlek
och tryggande trofast hjälp.
Osäll dock
att äga sin klokhet
uti en annans bröst.


9.
Säll är han,
som samkar sig kärlek
men dock själv mäktar sköna sitt väl.
Ty ofta man tar
blott osälla rådslag
utur en annans bröst.


10.
På vägen ej bärs
en bättre börda
än mycken visdom och vett.
Bättre än guld
slikt båtar en okänd;
det är den värnlöses värn.


11.
På vägen ej bärs
en bättre börda
än mycken visdom och vett.
Bättre än guld
slikt båtar en okänd;
det är den värnlöses värn.


12.
Så gott är ej öl,
som allmänt det säges
för mänskosöners släkt.
Ju mer du drack,
dess mindre du ägde
i sinnet måtta och sans.


13.
Över dryckeslags glam
lurar glömskans häger
och snattar de drickandes sans.
Mig fjättrade ock
den fågelns fjädrar,
då jag gästade Gunnlåds gård.


14.
Rusig en gång,
rusig till omått,
hos fintlige Fjalar jag vart.
Det gille är bäst,
där gästerna alla
med sans i sitt sinne gå hem.


15.
[Tystlåten, klok
bör kungason vara
men dristigt djärv i strid.
Munter och glad
var man må bida den dag,
som för döden är satt.]


16.
En odjärv och feg
tror evigt livet,
blott väl han sig vaktar för strid.
Av åldern dock
ingen blir skonad,
om ock skonad av spjutets spets.


17.
Kommer en gäck
till gilles, han gapar,
är sur eller snattrar i ett.
En enda klunk
yppar för alla,
hurudan hug han har.


18.
Han blott vet,
som vida har färdats
och varit vida kring,
vad för slags håg
en var fått att styra,
som vet att bruka sitt vett.


19.
På hornet ej håll!
Må hovsamt du dricka!
Tig eller tala klokt!
För ohövisk sed
ingen dig tadlar,
om tidigt du söker din säng.


20.
En sluksamt snål
utan sinnets tuktan
äter sig avkortat liv.
För ohyfsad man
blir ofta hans mage
bland hyfsade ämne för hån.


21.
Boskapen vet
att vandra från betet,
när tid blir att taga hem.
Men oklok man
aldrig känner,
vad mått för hans mage krävs.


22.
Ett uselt kräk
av elakt sinne
har allt till löje och lust.
Han vet dock ej,
vad veta han borde,
att ej han är fri från fel.


23.
Oklok är han,
som icke kan sova
av oro och ängslan för allt.
Då morgonen gryr,
är han matt och maktlös,
men mödan står åter än.


24.
En oklok blott
tar alla för vänner,
som vänligt lisma och le.
Han fattar ej,
om fiendskap smides
av slugt folk i samkvämets krets.


25.
En oklok blott
tar alla för vänner,
som vänligt lisma och le.
Vid tinget först
blir tydligt för honom,
att hans talan förs blott av få.[2]


26.
En oklok man
allt tror sig veta,
får ostörd han vara i vrån.
Dock vet han ej,
vad han bör svara,
när han av andra sätts an.


27.
En oklok man
i andras sällskap
helst bör hålla sig tyst.
Ingen vet,
att intet han känner,
om ej hejdlöst han pladdrar på.


28.
Han tycker sig vis,
som vet att fråga
och så att ge frågare svar.
Sällan dock
kan sådant döljas,
som går ifrån mun till mun.


29.
Den tiga ej kan,
talar för mycket
med innehållslösa ord.
Tyglas ej slik
sladdrande tunga,
åt ägaren kacklar hon ont.


30.
Hav ingen till narr
och ögongyckel,
fast du vistas i vänners krets!
Man kan tyckas klok,
om tilltal man slipper
och torrskinnad sitter där slö.


31.
Han tycker sig klok,
om han tager till flykten,
gäst, som har hånat gäst.
Ej hör eller ser
den, som hånler vid gille,
om hans skämt väckt de skymfades harm.


32.
Ofta så går,
att goda vänner
vid gille ställa till strid.
Ämne det ger
jämt till tvister,
att gäst yppar träta med gäst.


33.
Ät i ditt hem,
innan du bortdrar
och länder till okändas lag,
att ej svulten och glupsk
du ser efter maten
och på samtalet icke ger akt.


34.
Den avkrok är lång,
som leder till ovän,
om hans boning ock står vid din stig.
Men vägen är gen
till vän som du älskar,
om också fjärran han for.


35.
Tag avsked i tid!
Ej skall man stanna
hos samma gästvän jämt.
En kär blir led,
om för länge han dröjer
under en annans tak.


36.
Ett hem är oss bäst,
fast bräckligt och ringa.
Hemma är herre en var.
Två getter blott
och boning av flätverk[3]
är bättre än tigga sitt bröd.


37.
Ett hem är oss bäst,
fast bräckligt och ringa.
Hemma är herre en var.
Den, som om mat
till vart mål måste bedja,
blodigt hjärta han bär.[4]


38.
Aldrig vik
från vapnen ett fjät blott,
när utom hemmet du är!
Ty aldrig man vet,
när på vägar och stigar
man tarvar att ta till sitt spjut.


39.
Så givmild ej en,
så gästfri, jag råkat,
att ej gåva vill gåva igen,
med håvor och gods
gnidig så föga,
att hans vrede av skänker blir väckt.


40.
Den, som sig vann
välstånd, han bör ej
leva knussligt och knappt.
Vad som ämnats en kär,
åt okär spars ofta.
Sämre går mångt, än vi ment.


41.
Vän glädje vän
med vapen och kläder!
Slikt mest syns på dig själv.
Då står vänskapen längst,
när vängåvor bytas,
och det varder allt framgent väl.


42.
En verklig vän
sin vän skall man vara
och ge gåva för gåva igen.
Med skratt tillbaks
skratt skall man löna
men gälda svek med svek.


43.
En verklig vän
sin vän skall man vara,
den vän, som han äger, ock.
Men aldrig man må
med en av sin oväns
vänner umgås som vän!


44.
Har du funnit en vän,
som fullt du har lit till,
och hugnad av honom vill ha,
med honom då byt
så håvor som tankar
och ofta hans sällskap sök!


45.
Om en annan du har,
som ej du har lit till,
och hugnad av honom vill ha,
för då fagert tal,
men falskt bör du tänka,
och svek skall du gälda med svek.


46.
Så är ock med den,
som ej du har lit till,
i vars sinne du fruktar svek,
te dig blid
och tala med falskhet!
Gåva bör gåva bli lik.


47.
Fordom, som ung,
ensam for jag.
Om vägen då vart jag vill.
Då syntes jag rik,
när jag råkade någon.
Mänska är mänskas fröjd.


48.
Den man lever bäst,
som är modig och givmild,
sällan närer han sorg.
Den fege jämt
fruktar för allting;
var gåva grämer en snål.


49.
Två män av trä
på marken där stodo;
jag klädde kläder på dem.
När kläder de fått,
kaxar de tycktes;
en naken nesa det sker.


50.
På tomten en tall
tvinar bland husen;
värn ge ej bark och barr.
Med honom så ock,
i som av ingen är älskad;
hur kan han bli länge vid liv?


51.
Mer het än eld
med osäkra vänner
brinner fem da’r vänskapen varm.
Den sjätte den ses
slockna och bytas
snart uti bitterhet bort.


52.
Ej ständigt ge bort
blott stora gåvor!
Ej sällan vanns gunst med ett smått.
Med en skvätt i mitt horn
och ett halft bröd endast
jag vann mig en vän på min väg.


53.
På hopträngd strand,
vid hopträngda fjärdar,
blir hopträngd mänskors håg.
I vishet ej vart
var man lika;
två slags folk har var tid.


54.
Blott måttligt klok
var mänska bör vara,
men ingen överklok!
För den är hans liv
mest lyckligt att leva,
som vet mycket och vet det väl.


55.
Blott måttligt klok
var mänska må vara,
men ingen överklok!
Den klokes håg
hyser ej gamman,
om uti allt han är klok.


56.
Blott måttligt klok
var mänska må vara,
men ingen överklok!
Sitt öde förut
må ingen känna!
Så sinnet är friast från sorg.


57.
Av brand lågar brand,
tills han brunnit till aska,
eld blir närd av eld.
Ens sinne blir klokt
genom samspråk med andra,
genom inbunden dolskhet dumt.


58.
Arla stig opp,
önskar du taga
en annans ägor och liv!
Sällan ett lår
med att ligga får ulven,
med att sova ej segrar en man.


59.
Arla stig opp,
om endast ett fåtal
dig tjänar, se arbetet till!
För morgonens sömn
blir mångt satt å sido.
Den raske till hälften rik.


60.
Vad torrvirke krävs,
vad taknäver åtgår,
tyckes en var veta väl;
hur mycket ved
som måste huggas
att räcka för halvt år och helt.


61.
Tvagen och mätt
till tings bör du rida,
om också klent du är klädd.
Över brokor och skor
ej skamsen du vare
ej heller över din häst
[fast ej han kan gälla för gill]


62.
Koxande kring,
han kastar sitt huvud,
över insjön havets örn.
Så på tinget sig ter
i trängsel av mängden
den, vars talan förs blott av få.


63.
Del tillhör en vis
att tala och fråga,
om han vill kallas för klok.
— — — — — —


64.
Alltid med hov
det hövs honom öva
sin makt, en rådklok man.
Det man lär
bland dnktiga kämpar,
att ingen är ensam mest käck.


65.
För ord, som man sag
till andra, gäldas
ofta en bitter bot.
Vad en vet, ej
en andre må veta!
Vad tre veta, världen vet.


66.
Jag mångenstäds kom
mycket för tidigt,
på somliga ställen för sent.
Än ölet var slut,
än obryggt; till gillet
en okär kom sällan än.


67.
Här och var
man hem hade bett mig,
om intet jag ätit alls,
eller min vän
hade ägt två skinkor,
se’n förut jag ätit en.


68.
För mänskors barn
det bästa är elden
och likaså solens syn,
endast man får
äga sin hälsa
och leva fri ifrån last.


69.
Ej osäll i allt,
fast ofrisk, är man,
om man av söner är säll.
En gläds åt barn,
en gläds åt rikdom,
en gläds åt välfyllda värv.


70.
Bättre vid liv
än ligga där livlös!
Blott han lever, en karl nog ko.
En lågande eld
slog opp för den rike,
som utanför dörren låg död.[5]


71.
Till häst en halt,
som herde en enhänt,
i drabbning duger en döv.
En blind gagnar mer
än en bränd och gravsatt.
Ej länder ett lik till gagn.


72.
Bättre en son,
om sent han ock födes,
först efter fadrens död.
Bautasten[6]
ej stode vid vägen,
om ej frände åt frände den rest.


73.
[En slås av tvenne;
tungan är huvudets bane.
Det hotar, mig synes,
en hand i var kappa.


74.
Är matsäcken fylld,
kan man fröjdas åt natten.
[Om skeppsbord är sovplatsen snäv.]
Nyckfull är höstlig natt.
Vädret slår om
ofta på fem da’r,’
under en månad dock mer.


75.
Icke vet han,
som intet känner,
att mången blev galen av guld.
Rik är en,
en annan orik.
Lägg du slikt ingen till last!]


76.
Bort dör din hjord,
bort dö dina fränder,
bort dör ock du en gång.
Men aldrig dör
den mans rykte,
som vetat att vinna ett gott.


77.
Bort dör din hjord,
bort dö dina fränder,
bort dör ock du en gång.
Men ett vet jag,
som aldrig bortdör:
domen över en död.


78.
[Hos den rike jag fann
fulla fållor,
nu stöds han av tiggarens stav.
Överflöd är
som ögonblicket
bland vänner snarast till svek.


79.
Om ovis man
får äga lyckan
av gods eller kvinnas gunst,
hans högmod får växt,
men vettet icke,
i dårskap han duktigt går fram.


80.
Det rönes då,
när om runor du spörjer,
som de höge ha huggit in,
som den fornvise strök med färg,
det rönes då,
när om runor du spörjer,
de runor, från gudarna gå,
att bäst den, som tiger, trivs.


81.
Prisa dagen om kvällen,
kvinna, som bränd är,
svärd, som är frestat,
flicka, då hon först gift är,
is, när du väl är över,
öl, som är drucket!


82.
Fäll träd, när blåst det råder,
ro, när det stormar på havet!
Med mö skall du språka i mörker,
ty många ögon har dagen.
Av skepp skall man skyndsamhet kräva,
sköld skall till värn man bruka,
svärd till uddlek
och ungmö att kyssa.


83.
Öl skall man dricka vid elden,
på isen löpa på läggar.
Köp kampen kantigt mager
och klinga rostig!
Göd hästen hemma
och din hund i hans koja!]


84.
[Sätt aldrig tro till
vad ungmö snackar,
och icke till gift kvinnas ord!
På hjul, som rullar,
deras hjärta vart skapat,
och bröstet av falskhet är fullt.


85.
Bristande bågen,
brinnande lågen,
glupande ulven,
grymtande svinet,
kraxande kråkan,
kokande kitteln,
tornade böljan,
träd, som är rotlöst,


86.
Flygande pilen,
fallande bränning,
nattgammal is,
orm, som är ringlad,
bruds snack i bädden,
brusten klinga,
lekande björnen,
barn utav kungar,


87.
Kalf, som har sjuknat,
självrådig husträl,
spåkärings flaxprat,
fiende nydräpt,


88.
[Tidigt sådd åker
ingen bör tro på,
ej alltför snart på sin son.
Vad vädret för åkern,
är vettet för pojken.
På båda ej bygger man tryggt.]


89.
Sin broders hane,
då ens boning är fjärran,
hus, som är halvbränt,
häst, som för snabb är
[oduglig blir han,
om blott ett ben han bryter],
ingen i trygghet
skall tro på allt detta.


90.
Sådan är älskog
med svekfulla kvinnor
som att åka på hal is
med obroddad fåle
[illa tamd, trilsklynt,
två år gammal],
som å roderlöst fartyg
att färdas i stormvind,
att fast balt fånga renar
vid halka i fjällen.


91.
Klart jag det säger,
klart jag ock vet det:
mot kvinnor bär svikhug var man.
Då falskast vi tänka,
fagrast vi tala.
De klokas sinne så snärjs.


92.
Du fagert bör tala
och frikostig te dig,
vill du vinna din vänas gunst.
Prisa den fagras
fagra skapnad!
Med smicker nås målet till slut.]


93.
Klandra aldrig
en annan därför,
att älskogen äger hans håg!
Rätt ofta den kloke
blir kuvad — ej dåren —
av lustfagert leende syn.


94.
Klandra aldrig
en annan för sådant
fel, som flera ha!
Bland karlars släkter
klok görs till dåre
av älskogsåtråns makt.


95.
Blott för själen det blottas,
som bor invid hjärtat.
Ensam dväljes hon där.
Ej finns för den kloke
mer farlig sjukdom
än trånad, som ständigt tär.


96.
Det fick jag sanna,
när i säven jag satt där
i längtan till kärlekens lust.
Kropp och hjärta
den kloka då var mig.
Av henne dock föga jag fick.


97.
Billings dotter
å bädden såg jag,
där soligt ljus hon sov.
Mig syntes en stormans
ställning då intet
mot att leva med henne mitt liv.


98.
»När aftonen nalkas,
Oden, kom då,
om du önskar att äga mig!
Det blir vår ofärd,
om icke vi ensamt
känna den synd, som oss snärjt.»


99.
Äter kom jag,
så upptänd av kärlek,
att all sans i min vilja svann.
Jag tvivlade icke,
att ensam jag ägde
hennes ynnest och håg.


100.
Men då jag så kom där,
en krigisk skara
stod vaken och väntade mig
med brinnande facklor,
med bjälkar som vägspärr.
Då vart mig farlig min väg.


101.
När morgonen grydde,
min gång gick dit åter.
I salen låg vakten i sömn.
En hynda då fann jag
fastbunden ligga
å den åtrådda ungmöns bädd.


102.
Om väl du märker,
är mången ungmö
sinnad för svek mot oss män.
Det fick jag röna,
då rådkloka flickan
jag sökte locka till synd.
All möjlig smälek
den sluga mig samkat,
dock intet av henne jag ägt.


103.
[Glättig i hemmet,
glad med gäster,
den kloke dock sörje för sitt!
Talgåva, minne
en mångvis skall äga
och lust till den godes lov.
En fåne finner
föga att säga.
Av det synes, hur dum han är.]


104.
Från åldrige jätten
jag åter är kommen,
där med tystnad föga jag fick.
Min sak jag förde
med flödande ordsvall
där uti Suttungs sal.


105.
Gunnlåd gav mig
å guldprydda stolen
en dryck av sitt dyrbara mjöd.
En usel genskänk
i utbyte fick hon
för all sin huldhet i håg,
för all sin godhet och glöd.


106.
Rates mun redde
rum där åt mig,
gnagande klippans grund.
Runt om mig gingo
jättarnas stigar;
jag vågade huvud och hals.


107.
Vad klokt jag har köpt mig,
klokt har jag brukat.
Få ting fattas en klok.
Odröre har jag
hämtat till mänskors
hägnads helgade jord.


108.
Mycket jag tvivlar,
att jag mäktat komma
tillbaka från jättarnas borg,
om Gunnlåd, den ädla,
den goda, ej hjälpt mig,
hon, som omslöts nyss av min arm.


109.
Rimtursar flockvis
den följande dagen
ha om den Höge sport
uti den Höges hem,
om Bålverk var undan
till åsarna kommen
eller slagen av Suttung
till döds.


110.
Ring-ed har Oden
avlagt den gången.
Vem tror nu hans ed och ord?
Drycken från Suttung
med svek har han tagit
och lämnat Gunnlåd i gråt.


111.
Tid är att tala
från talaresätet
vid Urdskällans vigda våg.
Jag aktgav i tystnad,
jag aktgav i grubbel
på tal från mänskors mun.
Jag visa ord hörde,
då visa råd sades
invid den Höges hall,
uti den Höges hall.
Jag hörde det sägas så:


112.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Om natten ej uppstig,
om ej för att speja
eller av tvång för ditt tarv!


113.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Sov ej i famnen
på sejdkunnig kvinna,
att du fängslas i hennes famn!


114.
Med trolldom hon får dig
att föga akta
på ting och på konungs tal,
att mat du avskyr
och mänskors sällskap
och sorgfull söker dig sömn.


115.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Locka aldrig
en annans hustru
att varda dig nära vän!


116.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Om du skall färdas
på fjäll eller fjärdar,
för då god matsäck med!


117.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Den, som ont åt dig unnar,
låt aldrig få veta,
om olycksöden dig nå!
Den, som ont åt dig unnar,
aldrig dig gäldar
vad ditt ärliga uppsåt är värt.


118.
En elak kvinnas
ord såg jag ofta
bita en man till blods,
då falska tungan
tog från honom livet
för sak, som ej var sann.


119.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Om en vän du har funnit,
som fullt du har lit till,
ofta hans sällskap sök!
Det spirar opp buskar,
det sprider sig örter
på väg, där ej vandrare går.


120.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Drag till dig den gode
med gammanrunor,
och bind du till bistånd hans håg.


121.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Var ej den förste
att vänskapsbanden
med trogen vän slita i tu!
Kval äter hjärtat,
kan du ej säga
för någon hela din håg.


122.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Aldrig bör du
i ordskifte ge dig
med oklok, aplik narr.


123.
En illasinnad
aldrig gör dig
gott för vad gott du har gjort.
Den gode ter dig
trofast bistånd,
om du hans vänskap vann.


124.
Den, som kan yppa
för en allt sitt hjärta,
till sinnet med honom är släkt.
Allt annat är bättre
än uppträda svekfullt;
ej smicker blott säger en vän.


125.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Om och blott med tre ord,
ej trät med en sämre!
Den bättre kan bäva tillbaks,
där den sämre segrande slår.


126.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Ej spjut bör du skafta,
ej sko bör du göra
åt andra, endast åt dig.
Om skon sitter illa,
om skaftet skevar,
önskas allt ont över dig.


127.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Vad ont du röner,
som ont bör du räkna;
giv ej åt fiender frid!


128.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Aldrig bör du
åt ont dig fröjda,
men åt det goda dig gläd!


129.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
I striden du icke
uppåt må skåda,
att ej trolldom må drabba dig!


130.
Lyd, Loddfavne, råden
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Vill du locka en kvinna
till lust och gamman
och hugnad av henne få,
lova allt fagert,
och löftena uppfyll!
Vem vill övergåvor bli vred?


131.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Varsam du vare,
ej varsam till omått!
Mest varsam vid gillen var
[och mot gift kvinna även,
och för det som det tredje,
att ej tjuvar dig gäcka]!


132.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Du aldrig må hava
till hån och löje
främmande färdman och gäst!


133.
De som inne re’n sitta,
ofta ej veta,
av vad art den komne är.
Så god var väl ingen,
att han ej hade brister,
så dålig, att i intet han dög.


134.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Skratta aldrig
åt åldrige talarn!
Ett gott råd en gammal kan ge.
[Skarptänkt ord ofta
ur skrumpen bälg kommer,
som bland andra hudar är hängd
att dingla för vind och drag
och löper bland luffare kring].


135.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
På tiggarn ej gräla,
från din grind honom driv ej,
gör gott åt usel och arm!


136.
Starkt är det dörrträ,
som ständigt skall vridas
att öppna för alla din dörr.
Dock skänka må du
din skärv, ty eljes
önskas allt ont över dig.


137.
Lyd, Loddfavne, råden,
de råd, som jag ger dig!
Om du lär dem, de lycka dig ge,
om du följer dem, framgång de ge.
Då öl du dricker,
anlita jordens krafter!
[Jord botar ölrus,
elden sjukdom,
ek trög mage,
yxa trolldom.
[I hemmet må hustvist döljas.
Mot hat bör du anropa månen.]
Alun botar bett,
ont bota runor.]
Marken skall motta allt vått.


138.
I vindomsusat
världsträd jag hängde
nio nätter och dar,
med spjut stungen genom,
given åt Oden,
åt mig själv
så offrad själv
[i det trädet,
som tanke ej känner,
av vad rot det runnit opp].


139.
Ej bröd man gav mig,
ej bragtes mig dryck ens.
Jag spanade spejande ned.
Gömda runor
jag ropande framtog,
föll sedan från höjden hän.


140.
[Maktsånger nio
jag mottog av sonen
till Båltorn, Bestlas far.
Mig hugnade drycken
av härliga mjödet
som blev ur Odröre öst.]


141.
I visdom jag växte
och vart då mogen
ständigt allt mer och mer.
Gärning från gärning
till gärning mig ledde
och ord från ord till ord.


142.
Du runor skall finna
och rätt-tydda stavar,
stavar, som stora stå,
stavar av mångfaldig makt,
som den fornvise strök med färg,
som de höga höggo in,
och som ristats av gudars gud,


143.
Bland åsar av Oden,
för alvar av Dåin,
av Dvalin för dvärgars släkt,
av Allsvinn för jättar.
För jordens söner
runor jag ristade själv.


144.
Vet du, hur du bör rista?
Vet du, hur du bör reda?
Vet du, hur du bör färga?
Vet du, hur du bör fresta?
Vet du, hur du bör bedja?
Vet du, hur du bör blota?
Vet du, hur du bör sända?
Vet du, hur du bör sona?


145.
Ej bedet är bättre
än blotat till omått.
Efter gengåva gåva ser jämt.
Bättre ej offra än offra till omått.
— — — — — —
[Så Tund har ristat
redan i urtid,
där opp han sig rest,
då åter han kom.]


146.
De sånger kan jag,
som konung ej känner,
ej son av mänskors släkt.
Hjälp nämns den första,
och hjälp kan den giva
mot sot, mot sorg och mot tvist.


147.
Den andra, jag känner,
den tarva mänskor
för lyckan av läkedoms kraft.
— — — — — —


148.
En tredje jag känner:
vid trängande nödtvång
att hejda fienders hop
kan eggar jag döva
för dem, som mig hota.
Då såra ej hugg eller slag.


149.
En fjärde jag känner:
om fiender fresta
att binda mig armar och ben,
den galder jag sjunger,
att jag går, vart jag önskar;
då springer var fjätter av fot,
då springer var häfta av hand.


150.
En femte jag känner:
om fientligt kastspjut
flyger mot kämpande flock,
hur kraftigt det flyger,
jag kan det dock hejda,
om endast mitt öga det ser.


151.
En sjätte jag känner:
om en kämpe mig sårar
med runor på saftfrisk rot,
den man, som till vrede
manar mig, mera
av ofärd skall ätas än jag.


152.
En sjunde kan jag:
när knastrande låga
ses lysa kring bänkat lag,
hur brett den än brinner,
jag binder den likväl.
Jag kan sjunga en sådan sång.


153.
En åttonde kan jag,
för alla som lärt den,
till glädjande nytta och gagn.
Om hat vill växa
mellan härskarsöner,
det kan jag bota brått.


154.
En nionde kan jag:
om nöden hotar,
den bärgar på böljan mitt skepp.
Vinden jag stillar
på vågen genast
och sjunger sjön till sömns.


155.
En tionde kan jag:
om tunridor synas
fara i luften fram,
då vet jag så foga,
att de vilsna må fara
till sin hamns rätta hem,
till sin hugs rätta hem.


156.
En elfte kan jag:
om till kamp i spetsen
för gamla vänner jag går,
under sköldar jag sjunger,
och skyddade mäktigt
de oskadda färdas till fejd,
de oskadda färdas från fejd,
de gå oskadda fram över allt.


157.
En tolfte kan jag:
om ett träd jag skådar
med ett lik som vändes
för vind, jag vet så rista,
så runorna färga,
att denne döde går ned,
och att han mäler med mig.


158.
En trettonde kan jag
med kraft att giva
åt en pilt, som med vatten jag vigt,
att ej han skall stupa,
hur striden än hotar;
ej skall han segna för svärd.


159.
En fjortonde kan jag:
om för flockade folket
jag täljer gudars tal,
om åsar och alvar
allt jag känner.
Slikt mången vis ej vet.


160.
Jag en femtonde känner,
som Tjodröre kvad mig,
dvärgen vid Dellings dörr.
Han kraft sjöng åt åsar,
åt alvar lycka,
riklig visdom åt Hropt.


161.
En sextonde kan jag:
om kvinnas åtrå
och ynnest jag önskar åt mig,
jag vänder så hågen
hos vitarmad älskling,
att ändrad blir all hennes själ.


162.
En sjuttonde kan jag:
— — — — — —
att sent hon mig glömmer,
den ungmö, som älskas av mig.
[Loddfavne, dessa
lyckosånger på länge icke du lär.
Men om du lär dem,
lycka de bringa,
om du lagt dem på hjärtat, hjälp,
om du mins dem, glädje och gagn.]


163.
En artonde kan jag,
som aldrig jag bortlär
till mö eller viv åt en man,
blott till den enda,
vars arm mig famnar
eller min syster är.


164.
[Den Höges ord äro
i hallen nu sagda
för mänskor till mycket gagn,
till ogagn för jättars ätt.
Hell den, som sjöng dem,
hell den, som kan dem,
lycka åt den, som dem lärt,
hell dem, som lyssnat och hört!]




  1. Tolkningen av detta ställe är omtvistad. Enligt den mening, som översättaren här slutit sig till, syftar den på en från flera forntida folk känd sed, att en vandringsman, som kom till en gård för att söka gästfrihet, satte sig på bränslehögen vid härden och därifrån väntade på vad mottagande han skulle få.
  2. Vid förhandlingar på tinget var det av stor betydelse för sakens utgång, om vederbörandes sak stöddes av mäktiga vänner. De rättsliga förhandlingarna buro vanligen mer eller mindre prägeln av och urartade ofta till rena maktstrider mellan partierna.
  3. Dylika bostäder, som allmänt torde ha tillhört ett mera primitivt stadium i de nordiska folkens kulturutveckling, användes under den tid, som här är i fråga, endast av de allra fattigaste.
  4. Jämför de nysvenska uttrycken: »mitt hjärta blöder», »med blödande hjärta» o. d.
  5. Meningen av dessa rader är: även för den rike återstår, då han är död, intet annat än det flammande bålet, på vilket hans lik skall brännas. - Den från äldre seden att bränna de döda före gravsättningen kvarlevde delvis ännu under vikingtiden.
  6. Bautastenar kallas stenar, som i forntiden plägade resas till minne av de döda.