Om häxmästare och trollkarlar hos Finnarna
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om häxmästare och trollkarlar hos Finnarna
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Tredje boken, kap. 16
Nyckelord: – Britannerna. – Alla endräktiga i det onda. – Finnar. – Vind till salu. – Tre vindknutar. – Falska inbillningar. – Trolldomsväsendet inskränkt genom kristendomen. – Magi byggd på svek. – Nero. – Tiridates. – Hafvets renhet. – Sju konungasöner. – Herodotus.
HVILKEN MAKT trollkarlar äro i besittning af vid betvingandet af elementerna genom besvärjelser, utförda af dem själfva eller andra, hvarvid de efter sina önskningar lämpa naturkrafterna, än mildare, än våldsammare, detta kan ofvanstående bild i någon mån belysa. Härvid bör särskildt anmärkas, att dessa den yttersta Nordens invånare, nämligen Finlands och Lapplands bebyggare, under hedendomens tid voro så bevandrade i trollkonster, som om de haft själfve den persiske Zoroaster till läromästare i denna fördömda lära, ehuruväl äfven andra folk vid oceanen, såsom t. ex. britannerna (enl. Plinius, bok XXX, kap. I), sades vara hemfallna åt detta vanvett. Ty så oemotståndligt bedåras hela världen, som kommer synnerligen väl öfverens i detta och liknande onda ting, af denna djäfvulska konst. Ej sällan plägade finnarna, bland andra hedniska förvillelser, hålla vind till salu åt köpmän, som af ogynnsamma vindförhållanden tvungos att uppehålla sig vid deras kuster, i det att de mot betalning gåfvo dem tre förhäxade knutar, slagna i rad på en rem, med därtill fogad underrättelse att, om de upplöste den första knuten, skulle de få milda vindar, om den andra, finge de häftigare, men om de löste den tredje knuten, skulle de få känna på så våldsamma stormbyar, att de hvarken skulle kunna speja från fören för att klara sig för skär, eller inombords hålla sig på benen för att bärga segel, eller råda öfver tillräcklig kraft för att sköta rodret i aktern. Och illa råkade de ut, som föraktfullt tviflade på att sådan kraft kunde finnas i knutarna. Och detta med rätta: ty de som rådfråga trollkarlar och anlita spådomar och orakel, så snart de ämna företaga något af vikt, äro alltid ängsliga och få ingen ro, sväfvande som de äro mellan fruktan och hopp i sin ifver att afslöja framtiden. Få de höra en gynnsam tydning, börja de genast att glädja sig i tomt och bedrägligt hopp; i motsatt fall åter försjunka de strax i modlöshet och dysterhet. O arma dödliga, hvilka enfald och dumhet rycka än hit, än dit och ständigt ängsla! Vanvettiga äro i sanning de påfund vi i vår lättrogenhet uttänkt, blott för att bli än värre plågade. Ack att människornas sinnen kunde frigöras från slika inbillningar, hvilkas falskhet och grundlöshet redan af våra förfäder uppvisats! Emellertid har detta nordiska folk efter kristendomens antagande aldrig beträdts med att öppet utöfva denna konst, tack vare lagens förbud. Ej heller har någon — hvilket också skulle varit förenadt med lifsfara — meddelat kunskap i denna lära, för så vidt den öfver hufvud kan meddelas på vetenskaplig och ej endast på inbillad grund, hvilket senare Plinius anser ( bok XXX, kap. 2), alldenstund all magisk kunskap är baserad på bedrägliga principer. Därför klandrar han också skarpt och på synnerligen djupsinniga grunder Nero, hvilken med sin lastbara karaktär af hela sin själ önskade att vinna insikt i denna konst, som han gynnade framför alla andra, för att därigenom kunna befalla öfver gudarna. Ehuru förevarande kapitel särskildt handlar om vindar och stormar, torde det dock vara lämpligt att nämna (såsom Plinius omtalar på det citerade stället), hurusom den kände häxmästaren Tiridates infann sig hos Nero och underrättade honom om den seger som vunnits öfver honom själf i Armenien, en färd som blef kännbar nog för de romerska provinserna. Denne man hade nämligen ej velat segla öfver hafvet, emedan han ansåg det orätt att spotta i detta eller genom andra mänskliga behofs tillfredsställande oskära dess renhet. Han hade fört med sig andra häxmästare och äfven invigt Nero i häxmåltider. Och ändå lyckades det ej för denne att förvärfva hans hemlighet, hade han än gifvit honom hans rike tillbaka. — Den svenske Sigvald, som var medtäflare till konung Halfdan, hade sju söner, hvilka alla voro så förfarna i trolldoms konst, att de ofta, gripna af plötsligt raseri, med bister uppsyn började ryta och bita i sina sköldar, slukade glödande kol och sprungo genom hvilka brinnande bål som helst, utan att deras iråkade vansinne kunde dämpas med något annat medel, än att de antingen slogos i fjättrar eller kommo i tillfälle att utgjuta människoblod. — Hvad för öfrigt beträffar den ofvan omtalade försäljningen af vindar, så berättar Herodotus (bok VII) om Xerxes härförare, att de under en tre dagars storm förlorade 400 fartyg, till dess på fjärde dagen några besvärjare genom att undersöka offerdjurens inälfvor och under trollsånger tillreda giftdrycker samt offra åt Thetis och Nereiderna för god vind lyckades få stormen att lägga sig; eller kanske också att den af annan orsak bedarrade.
