Åttonde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Himmelbuens Mø
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Åttonde Sången

---

Åttonde Sången. Under vägen varseblifver Wäinämöinen Pohjolas unga skönt klädda tärna och begär hennes hand: 1—50. — Jungfrun lofvar slutligen foga sig i hans önskan, om han kunde bygga en båt af stycken ur hennes slända och bringa den ut på vattnet, utan att sjelf beröra den: 51—132. — Wäinämöinen börjar timra båten, men tillfogar sig med sin yxe ett djupt sår i knäet, och förmår ej stilla blodflödet: 133—204. — Han söker hjelp i trenne skilda gårdar och finner slutligen en gubbe, som lofvar att hämma blodet och bota skadan: 205—282.

---

Det var Pohjas sköna tärna,

Landets pris och vattnets prydnad;

Högt hon satt på luftens loka,

Strålade på himla-bågen

I en drägt af största renhet,

Kläder, glänsande och hvita;

På sin gyllne väf hon väfde,

Silfvertyg hon sig beredde

Med en gyllne väf-skottspole,

10. Med en väfsked utaf silfver.

Skötteln hven i hennes händer,

Spolen flög i hennes fingrar,

Messings-skaften hördes gnissla,

Högljudt skrällde hennes, väfsked,

Medan jungfrun väfven skötte,

Sysslade med silfvertyget.

Gamle trygge Wäinämöinen

Åker fram med brak och buller

Ifrån Pohjola, det mörka,

20. Från det skumma Sariola,

Färdas fram ett litet stycke,

Åker obetydligt framåt,

Hör då jungfruns spole hvina

Uppe, ofvanom sitt hufvud.

Upp han höjde då sitt hufvud,

Vände blicken emot himlen:

Skön en båge var på himlen,

Uppå bågens rand en jungfru,

Som en gyllne väfnad väfde,

30. Sig ett silfvertyg beredde.

Gamle trygge Wäinämöinen

Stannade sin fåle genast,

Hof sin röst och tog till orda,

Sjelf sig yttrade och sade:

"Kom o flicka i min släde,

Sänk dig ned uti min skrinda!"

"Jungfrun tager då till orda,

Yttrar sjelf och gör en fråga:

"Hvarför skulle jag i släden,

40. Jag, en flicka, i din skrinda?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Svarade och sade detta:

"Derfor skulle du i släden,

Hit uti min skrinda, flicka:

Att mig baka honingskakor,

Att mitt öl med insigt brygga,

Att på hvarje bänk få sjunga,

Att vid stugans fönster glamma,

Borta uti Wäinö-hemmet,

50. Uti Kalevalas gårdar".

Jungfrun härvid tög till orda,

Sjelf hon talade och sade:

"Då jag gick på blomsterängen,

Sprang på mon bland gyllne blommor,

Ganska sent i går om qvällen,

Medan solen ned sig sänkte,

Sjöng en fogel uti lunden,

Qvittrade en ensam björktrast,

Sjöng om flickors sinnesstämning,

60. Och om unga hustrurs sinne.

"Jag begynte då att tala,

Sporde af den lilla fogeln:

"Björk trast, du min lilla fogel!

Sjung för mig, att jag må höra,

Säg mig, hvem som har det bättre,

Hvem som lyckligare lefver:

Dottren hemma hos sin fader,

Eller hustrun hos sin make?"

"Och besked mig gaf min björktrast,

70. Qvittrade sitt svar och sade:

"Ljus och klar är sommardagen,

Mera klart dock jungfruståndet;

Kallt är jernet uti kölden,

Mera kallt svärdotterståndet.

Så är mön i fadershemmet,

Som ett bär i bördig jordmån;

Så i mannens hem en hustru,

Som en hund uti sin kedja;

Slafven sällan kärlek röner,

80. En svärdotter aldrig nånsin!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Tomma äro fogelns sånger.

Föga värdt är trastens qvitter;

Dottren är ett barn i hemmet,

Först som gift hon ansedd blifver.

Kom, o jungfru, i min släde,

Sänk dig ner uti min skrinda;

Ingen ringa man är jag dock,

90. Sämre ej än andra hjeltar!"

Flickan honom fyndigt svarar,

Yttrar dessa ord och säger:

"Då vill jag en man dig kalla,

Då först hålla dig for hjelte,

Om du kan ett tagel klyfva

Med en knif som udd ej eger;

Om ett ägg i knut du sloge

Utan att man knuten märkte!"

Gamle trygge Wäinämöinen

100. Klöf ett tagel då på längden

Med en knif som spets ej egde,

Som var utan udd fullkomligt,

Slog jemväl en knut på ägget

Utan att dess knut förmärktes;

Bjöd så jungfrun i sin släde,

Flickan i sin granna skrinda.

Jungfrun svarar honom fyndigt:

"Ej jag stiger i din släde,

Förrn från sten du skalar näfver,

110. Förrn af is du gärdsel hugger

Utan att en smula spjelkas,

Eller minsta splittra lossnar".

Gamle trygge Wäinämöinen

Blir ej mycket brydd af detta;

Näfver från en sten han skalar,

Gärdsel ur en is han hugger

Utan att en smula spjelkas,

Eller minsta splittra lossnar;

Kallar jungfrun i sin släde,

120. Flickan i sin granna skrinda.

Jungfrun svarar honom fyndigt,

Yttrar dessa ord och säger:

"Gerna jag till den vill komma,

Som en båt mig kunde timra

Utaf bitar af min slända,

Utaf stycken af mitt skäktträd,

Och på vattnet båten sköte,

Ut i sjön sin nya farkost,

Utan att ge fart med knäet,

130. Att med handen båten röra,

Att med armen honom vända,

Att med axeln honom rikta."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Finnas lär väl ej i verlden,

Under hela himlens hvälfning

Den likt mig en båt kan bygga,

Timra såsom jag en farkost".

Bitar tager han af sländan,

140. Väljer sig dess vridna stycken,

Vandrar att en farkost timra,

Båt af hundra bräder bygga,

På det ståluppfyllda berget,

Ofvanpå en jernrik klippa.

Båten nu på skryt han bygger,

Timrar uppå trots en farkost,

Hugger en dag, hugger tvenne,

Hugger inpå tredje dagen;

Yxen träffar ej mot berget,

150. Ej dess blad mot klippan klingar.

Men uppå den tredje dagen

Hiisi skaftets ända vrider,

Lempo uppå bettet knycker,

Uppå yxens skaft den onde:

Yxen då i berget träffar,

Bettet emot klippan klingar;

Ifrån stenen slinter yxen,

Bettet halkar in i köttet,

Mot den arme mannens knäled,

160. Tån på gamle Wäinämöinen.

Lempo leder det i köttet,

Hiisi styr det mot hans ådror,

Blodet börjar nu att rinna,

Väller fram i strida forsar.

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn,

Härvid nu till orda tager,

Yttrar dessa ord och säger:

"O du alltför bråda yxe,

170. Bila med det jemna bettet!

Trodde du i trä dig träffa,

Slå mot något furuvirke,

Eller taga uti tallved,

Bita i ett björkträdsstycke,

Då du slant mot sjelfva köttet,

Halkade mot mina ådror!"

Nu att trolla han begynner,

Sjelf han börjar att besvärja,

Läser ursprungsord grundenligt,

180. Trolldomsrunor uti ordning;

Några ord han dock ej minnes,

Stora ursprungsord om jernet,

För att nu en bom bereda,

Att ett lås till vägabringa

För det sår som jernet skurit,

Som den blåa munnen bitit.

Redan blodet flöt i strömmar,

Brusade i strida forsar,

Öfverhöljde markens bärskaft,

190. Täckte ljungen uppå moar;

Icke fanns det någon tufva,

Som ej snart blef öfversvämmad

Af det alltför rika flödet,

Hvilket rykande sig trängde

Från den sanne hjeltens knäled,

Tån på gamle Wäinämöinen.

Gamle trygge Wäinämöinen

Laf ifrån en sten sig ryckte,

Sökte mossa ifrån kärret,

200. Gräs sig ref från markens tufvor,

Att det svåra såret täppa,

Att den onda porten stänga;

Ej det ringaste det båtar,

Dämmer ej det allra minsta.

Ren af smärtan han besväras,

Svårare hans plågor blifva;

Gamle trygge Wäinämöinen

Börjar då att bittert gråta,

Spänner fålen uti redet,

210. Brune trafvaren för släden,

Sjelf i släden sig han slänger,

Sätter sig i granna skrindan.

Slog sin raske häst med spöet,

Smällde till med perlesnärten;

Fålen sprang och färden framled,

Släden skrann och vägen aftog.

Slutligen en by sig närmar,

Trenne vägar honom möta.

Gamle trygge Wäinämöinen

220. Åker längs den lägsta vägen,

Till den nedersta bland gårdar.

Der han spörjer öfver tröskeln:

"Finnes kanske här i gården

Den som jernets dåd besåge,

Som en hjeltes smärtor kände,

Som förmådde plågor stilla?"

Satt ett barn på stugugolfvet,

Liten gosse närmast ugnen,

Denne svarar då och säger:

230. "Icke finnes här i gården

Den som jernets dåd besåge,

Som en hjeltes plågor kände,

Som hans värk tillfångatoge,

Som hans smärtor stilla kunde;

Men i nästa gård han finnes,

Styr till nästa gård din kosa!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Slog sin raske häst med spöet,

Åkte fram med gny och buller,

240. Färdades ett litet stycke

Längs den väg som framgick mellerst

Till den mellersta bland gårdar.

Der han sporde öfver tröskeln,

Frågade inunder gluggen:

"Månne här i gården funnes

Den som jernets dåd besåge,

Den som detta blodregn dämde,

Dessa ådrors flöden stämde?"

Under täcket låg en gumma,

250. Invid ugn' en pratsam käring;

Gumman svarar straxt och säger

Mellan sina trenne tänder:

"Här i gården finnes icke

Den som jernets dåd besåge,

Den som blodets ursprung kände,

Som tillfångatoge värken,

Men i nästa gård han finnes,

Styr till nästa gård din kosa!"

Gamle trygge Wäinämöinen

260. Slog sin raske häst med spöet,

Åkte fram med gny och buller,

Färdades ett litet stycke

Längs den väg som framgick, öfverst,

Till den öfversta bland gårdar;

Här han sporde öfver tröskeln,

Bakom farstuqvistens stolpe:

"Månne här i gården funnes

Den som jernets dåd besåge,

Den som dessa flöden dämde

270. Och det mörka blodet stämde?"

Uppå ugnen låg en gubbe,

Under stugans ås ett gråskägg;

Gubben ropar ner från ugnen,

Ryter ur det gråa skägget:

"Värre flöden har man hämmat,

Vida svårare man rådt på,

Blott med trenne ord af skaparn,

Med de djupa ursprungsorden;

Floders mynning, sjöars utlopp,

280. Vilda forsars fall man uppdämt,

Vikar har man skiljt från vikar,

Smala näs med näs förenat!"