Anders Einarsson (Fellman)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk kvinde
Maleri af Astri Aasen (1917)

Temaside: Samisk religion og mytologi


Lappska sånger och sagor
Jakob Fellman
1906


Anders Einarsson

Anders Einarsson, den store nåiden,

med de store tvistar han,

djerfves på grund af sitt hjeltemod,

vågar i stöd af sin trollkonst,

ej han rädes ens för stora herrar,

då han dervid ren sig vant.

Till Enare lös han kör

ifrån Enontekis marknadsplatsen,

med borgarn han kör i kapp,

10.      slår vad om tio specieriksdaler;

borgarn hoppades vinna vadet.

Han reste med sin tjärade pulka

och sin körren

med flätade tömmen af skinn,

klingade med sina bjellror,

litade på sin utmärkta körren.

Anders Einarsson vann vadet.

Med än ej årsgammal renkalf han reser

ifrån Enontekis marknadsplatsen

20.      på half spade och med staf utaf oskalad björk

och med tömme af rep.

Tre dagar senare än borgarn han reste,

kom tre dagar tidigare till Enontekis platsen.

Borgarn blef efter med tjärade pulkan,

med målade käppen

och sin tofsprydda körren.

Borgarn förnekade vadet,

vill ej godvilligt gifva.

Anders Einarsson hotade

30.      att åt vargen uppmata

borgarens körrenar.

Borgarn, som fruktade,

måste betala ut pengarne,

tio riksdaler specie.

Om här menas Anders Einarsson, skulle man på senare lappska säga Einar Antti. Hos Lapparne, som endast sällan hafva familjenamn, ersättes nemligen detta af faders namn. Så säger man t. ex. Laras Pierra = Pehr Larsson och Mikko Wuolle = Olof Michelsson o. s. v. Dock kunde med Einar Antti äfven afses Anders ifrån Enare, till hvilken förmodan v. 7 kan gifva anledning. Det heter nemligen der: Einari luovos vuodja: lös till Enare han kör. Måhända har ock benämningen Enare, som på lappska heter än Enar, Enara, än Anar, Anara, sin rot i det fornnordiska namnet Einar.

Hos Lapparne anses det utvisa stort öfvermod och mycken förmätenhet att en längre väg köra lös. En sådan löskörare måste nemligen, emedan han i sin pulka ej kan medföra några varor, hafva i sin barm, särskildt på en marknadsfärd, en med silfverpenningar väl fylld pung eller börs, icke allenast för erläggande af sina allmänna utlagor, hvilka vid marknad uppbäras, utan äfven för att kunna betala köpmannen för de varor, han tilläfventyrs komme att af denne tillhandla sig. Men äfven af andra orsaker är det svårt att på en längre resa köra lös. På en så lång färd, som den från Enontekis till Enare, en sträcka af mera än 30 mil, måste man nemligen, utom den ren, hvilken man sjelf begagnar, i regeln medhafva ett par renar för forsling af vägkosten och andra reseutensilier samt dertill ännu minst en reservren.

Fodnoter

Kilde

Jakob Fellman: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II, 1906, s. 269-271.