Andra Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ilmatar
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Andra Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Ändock nalkas onda dagar,

Ofärd hotar Wäinämöinen.

Han som granens ruska drifves

Som en stubbe utaf furu,

Långsmed öar, dem han skapat,

Holmar, hvilka sjelf han frambragt

Ruskan är till men i vattnet,

Fattig man för rik i vägen.

Der nu gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Ve mig arme, olycksfulle,

Af elände undertryckte!

Hurudant är nu mitt läge,

Hvart är jag, en hjelte, kommen?

Att i år och dar kringdrifvas,

Irra under öppna himlen,

Kastas af och an af stormen,

Hit och dit af böljor vräkas

Uppå dessa vida vattnen,

Uppå hafvets breda böljor.

Icke vet jag, olycksfulle,

Uti dessa onda dagar,

Dessa mödofulla tider,

Invid lifvets gräns, som flyktar,

Om min stuga jag i vinden,

Eller uti vattnet timrar;

Gör min stuga jag i vinden,

Intet stöd i vinden finnes;

Om jag den i vattnet timrar

Vattnet bortför, hvad jag timrat."

Blåste från sydvest en stormvind,

Böljorna från vester drefvos,

Förde gamle Wäinämöinen

Bort till Pohjola, det mörka,

Till den ort, som männer slukar,

Hjeltar uti vågen dränker.

Der nu gråter Wäinämöinen,

Gråter och sig högljudt jemrar,

Hundra sår han har i sidan,

Tusen hugg af vinden gifna.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Ve att ifrån egna nejder

Bort jag samm beklagansvärde

Och kom hit till andra länder.

Onda äro dessa trakter,

Inga vägar af mig kända,

Här mig rifva alla träden,

Alla barrträdsruskor såra,

Alla qvistar slå mig arme,

Mot mig rasar allt det värsta

Uti dessa usla nejder,

Dessa arma nordanländer.

Icke kan jag finna vägen,

Vet, som främling, ej af kosan

Att till hemmet återvända,

Komma till bekanta nejder.

Vägen leder ut åt skogen,

Onkelvoinen för mig vilse.

Teppo, du om vägen råder,

Kom att kosan åt mig visa,

Att med stakar vägen teckna,

Märken skära uti träden,

Att i skogar mannen hittar,

Hjelten sig ur öknen letar,

När han om till hemmet vänder,

Sig beger till egna nejder."

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Vaknade en morgon tidigt

Och i dagens gryning uppsteg.

Eldar i en hast sin stuga,

Samlar kolen uppå härden

Städar så sin lilla stuga,

Sopar golfvets tiljor rena,

Torkar med sin lilla risqvast

Af löfrika qvistar fogad.

Soporna hon sedan öser

I en ask af koppar gjuten,

Bär dem ut igenom dörren,

För på åkern öfver gården.

Stadnar plötsligt för att lyssna,

För att lyssna, för att höra,

På det längst belägna fältet,

På den mest aflägsna åkern;

Hör ett gråtande på hafvet,

Jemrande tvärsöfver floden:

"Barna-gråt är icke gråten,

Jemmern ej en qvinnas jemmer;

Gråten är en skäggig hjeltes,

Jemmern af Uvantolainen."

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Sköt sin farkost ut på vattnet,

Trebördsbåten uppå böljan.

Ror så hän till Wäinämöinen,

Fram till hjelten, som sig jemrar.

Der nu gråter Wäinämöinen,

Jemrar sig Uvantolainen,

Munnen röres, skägget darrar,

Men ej vrida sig hans läppar,

Icke skiljas åt hans tänder.

Louhi Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma,

Gör på mannens gråt en ände,

Hjelten ifrån jemmern frälsar;

Ställer honom uti styret,

Sjelf vid årorna sig sätter.

Så till Pohjola hon rodde,

Framför Pohja-gårdens portar.

Låter mannen äta, dricka,

Frälsar honom ifrån döden;

Sedan tager hon till orda,

Talar och af hjelten spörjer:

"Hvarför gråter du o Wäinö,

Jemrar dig Uvantolainen?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Ledsnaden mig här betager,

Ingen ro den åt mig lemnar,

Då jag främling är i landet,

Okänd man ibland ej kända.

Derför all min tid jag gråter,

Sörjer genom hela lifvet,

Att jag samm från egna länder,

Mig begaf från kända nejder

Hit till obekanta dörrar,

Portar, dem jag icke känner."

Louhi Pohjolas värdinna

Tog till orda nu och sade:

"Ej du gråte Wäinämöinen,

Jemre dig Uvantolainen.

Här för dig är godt att lefva,

Att ditt hela lif tillbringa,

Uti Pohja-söners gårdar,

På de ljufva boningsställen,

Äta kött, som för dig sättes,

Dricka öl ur fulla stopet."

Nu den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Borta båtar maten ringa,

Om man äfven väl undfägnas.

Mannen i sitt land är bättre,

Högre är hans värde hemma.

O du Skapare förunna,

Att till eget land jag kommer;

Bättre är i egna länder

Dricka vatten ur en rifva,

Än att uti andra länder

Tömma öl ur fulla stopet."

Louhi Pohjolas värdinna

Yttrade ett ord och sade:

"Nå hvad skulle du mig gifva,

Om jag dig till hemmet bragte,

Bort till egna åker-renar,

Spånorna på egen backe?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Hvad vill du af mig begära,

Om du bringar mig till nejder,

Der min hembygds gökar gala,

Hvarest egen tupp jag hörer,

Der min egen stuga eldas?"

Sade Pohja-gårds värdinnan:

"O du vise Wäinämöinen!

Kan åt mig du Sampo smida,

Sira ut det granna locket,

Bilda af en svane-fjäder,

Göra af ett litet ullstrå,

Af ett enda litet kornfrö

Och en söndrig sländas stycken;

Med en mö jag lönar mödan,

Arbetet med fager flicka,

Bringar äfven dig till nejder,

Der din hembygds gökar gala,

Hvarest egen tupp du hörer,

Der din egen stuga eldas."

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Sjelf jag ej förstår att smida,

Kan ej sira granna locket,

Men en smed i hemmet finnes,

Hamrare med fyndigt sinne,

Hvilken äfven smidt på himmel,

Som på luftens lock har hamrat;

Hvarken synas spår af hammarn,

Eller märken efter tänger."

Sade Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma:

"Den som Sampo åt mig smidde,

Kunde granna locket, sira,

Bilda af en svane-fjäder,

Göra af ett litet ullstrå,

Af ett enda litet kornfrö

Och en söndrig sländas stycken,

Finge jungfrun för sin möda,

För sitt arbet' fagra flickan."

Nu den gamle Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Om du mig till hemmet bringar,

Ger jag smeden Ilmarinen,

Som det goda Sampo smider,

Sirar ut det granna locket,

Jungfrurs sinnen äfven blidkar,

Tennbriskprydda flickor eldar."

Derpå Pohjolas värdinna,

Pohja-gårds tandglesa gumma

Satte hingsten till att springa,

Hvita manen till att röras.

Gamle, trygge Wäinämöinen

Sjelf sig uti släden sätter,

Höjer sig i granna korgen,

Åker bort med gny och buller

Ifrån Pohjola det mörka,

Från det mulna Sariola.