Gudrun Gjukesdotters dröm (NFS)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
(Ur Völsungasagan)
Gjuke hette en konung, som hade rike söder om en flod. Han hade tre söner, så nämnda: Gunnar, Högne och Guttorm. Gudrun hette hans dotter, hon var den nanmkunnigaste mö. Dessa barn öfverträffade mycket andra konungabarn i allt sitt väsende, både till skönhet och växt. De voro ständigt i härnad och utförde många berömda verk. Gjuke ägde Grimhild, en trollkunnig kvinna.
Budle hette en konung; han var mäktigare än Gjuke, och dock båda mäktiga. Atle hette Brynhilds broder. Atle var en grym man, stor och svart men dock ansenlig och en den störsle härman.
Grimhild var en till hugen grym kvinna. Gjukungarnes rike stod i mycken berömmelse, mest för Gjukes barns skull, som voro mycket öfverlägsna de flesta.
En gång sade Gudrun till sina tärnor, att hon icke kunde vara glad. En kvinna sporde henne, hvad som kunde vara henne till förtret? Hon svarade: ”Icke få vi någon reda i drömmar; därför är mig sorg af drömmar, om du spörjer därefter.” Kvinnan sade: ”Säg mig och låt dig icke rubba, för ty att städse drömmer man före väderskiften.” Gudrun svarade: ”Detta är icke om väder; ty det drömde jag, att jag såg en fager hök å min hand, hans fjädrar hade gyllene färg.” Kvinnan sade: ”Många hafva sport om eder skönhet, förstånd och artighet; någon konungs son torde fria till dig.” Gudrun fortfor: ”Ingenting tycktes mig förmer vara än höken, och allt mitt gods ville jag hellre lämna än honom.” Kvinnan sade: ”Så som du månde få mör varda väl gifta, du skall älska honom mycket.” Gudrun sade: ”Det ängslar mig, att jag icke vet, hvem han är, utan skola vi söka Brynhild; hon tör veta det.”
De gjorde sig nu färdiga med guld och stor prakt, och Gudrun for med sina tärnor, till dess de kommo till Brynhilds sal; den salen var tillredd med guld och stod å ett berg. Och när deras färd vardt sedd, sades till Brynhild, att många kvinnor åkte till borgen med förgyllda vagnar. ”Det må vara Gudrun, Gjukes dotter”, sade hon; ”jag drömde om henne i natt; låtom oss gå henne till mötes! Ej besöka oss skönare kvinnor här.” De gingo ut, dem till mötes, och hälsade dem välkomna.
Salen var invändigt prydd med mycket silfver, täcken voro bredda under deras fötter, och alla tjänade dem. De företogo sig mångahanda lekar. Gudrun var fåordig. Brynhild mälte: ”Hvarför vill du icke låta glädjen få makt med dig, eller hur? Låtom oss förnöjas allasammans och tala om mäktiga konungar och deras storverk.” ”Görom det”, sade Gudrun, ”eller hvilka vet du hafva varit de förnämsta konungar?” Brynhild svarade: ”Hakes söner och Hagbard, de utförde många hjältedater i härnad.” Gudrun mälte: ”Stora voro de och berömda, men dock tog Sigar deras syster och har den andre bränt inne; likväl äro de sena att hämnas. Hvi nämnde du icke mina bröder, som nu tyckas vara de främsta?”
Brynhild sade: ”De hafva goda anlag, men icke äro de ännu mycket pröfvade, och jag vet en, som öfvergår dem, och det är Sigurd, konung Sigmunds son; han var ännu ett barn, när han dräpte konung Hundings söner och hämnade sin fader och Eylime, sin morfader.”
Gudrun mälte: ”Hvad var att därom märka? Säger du, att han var ett barn, då hans fader föll?” Brynhild svarade: ”Hans moder gick å vallen och fann konung Sigmund sårad och ville förbinda hans sår; men han sade sig vara för gammal att strida mer och bad henne tänka därpå, att hon skulle uppföda den ypperste son. Där vardt ock vis mans ord sannadt. Efter konung Sigmunds död drog hon med konung Alf, och var Sigurd där uppfödd med mycket anseende, utförde många bedrifter hvarje dag, och är han den berömdaste man i världen.”
Gudrun mälte: ”Af kärlek hafver du erhållit underrättelser om honom; men därför är jag kommen hit att säga dig mina drömmar, som göra mig stort bekymmer.” Brynhild svarade: ”Låt icke slikt ängsla dig, förblif hos dina vänner, som alla vilja glädja dig!”
”Det drömde jag”, sade Gudrun, ”att vi gingo från jungfruburen många tillsammans och sågo en stor hjort: han höjde sig långt öfver andra djur, och hans hår voro af guld. Alla ville vi taga djuret, men jag ensam nådde det; detta djur tycktes mig förmer än allting annat. Sedan sköto de honom vid mina knän, och var detta mig en så stor sorg, att jag knappt kunde bära den. Därefter gaf du mig en vargvalp; han stänkte mig med mina bröders blod.”
Brynhild svarade: ”Jag vill tyda så, som efteråt skall gå: till eder skall Sigurd komma, han, som jag korat mig till man. Grimhild gifver honom menblandadt mjöd, som oss alla bringar i mycken strid; honom skall du äga och honom snart förlora. Du skall äga konung Atle; mista skall du dina bröder, och du skall då dräpa Atle.”
Gudrun svarade: ”Tung sorg är oss att veta slikt.”
Och foro de nu bort och hem till konung Gjuke.
