I. Om Lapplands första inbyggare (Fellman)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk kvinde
Maleri af Astri Aasen (1917)

Temaside: Samisk religion og mytologi


Lappska sånger och sagor
Jakob Fellman
1906


I. Om Lapplands första inbyggare

De otrogna hafva på flerahanda sätt

fordom undfått många nödtorfter

i det mörka Sameland.

Fattiga på utvägar,

behäftade med tröghet,

hafva de småningom funnit:

icke finns i ett land åt en hvar

födoämnen (att) gifva:

Mycket ser ögat.

– – – – –

10.      Spordt, funnet land.

Mången tröttnar medan han söker (landet).

Det synes mångahanda

innebyggare här i kalla landet,

som ej äro menniskor, då de icke tala;

ändock ses på dem,

beundras deras förmåga att anskaffa.

De tillverkade på mångahanda sätt

redskap åt sig.

På hvad sätt skola vi

20.      få af dem åt oss något?

Hvadan kommer åt oss utväg till uppehälle?

Uttänkom, uttänkom åt oss

något slags verktyg att tillverka,

kanske vi begynne få åt oss något deraf,

hvad ögat ser af vandrare på jorden,

— på mångahanda vis sig rörande

ögat ser på jorden —

af stenar görom åt oss verktyg,

hvarigenom vi af dessa många djur

30.      åt oss finge.

På denna vår villsamma väg

måste vi vandra långt bort tillbaka,

likasom vi hafva kommit hit,

i alla våra bröders åsyn,

dit hvarifrån vi hafva kommit,

ifrån fjärmare, ifrån närmare.

Stora elfvar voro till hinder,

då vi vandrade till Sameland.

Sökom namn åt detta vårt land!

40.      Du funna land! vare Sameland ditt namn!

Du funna land! vare du Sameland!

Efter Samelands vildrenar låtom oss springa,

(dem) till mat åt oss anskaffom,

våra pilar beredom rätt,

låt oss få smed till att reparera

väl våra bössor,

görom oss färdiga att gå,

tält af torf åt oss beredom!

Uppryckom träd med sina rötter,

50.      låt oss lägga torf omkring

till boningsrum åt oss!

Ej vi berga oss med gräs;

eld anskaffom äfven åt oss,

trädens ägg vi tagom åt oss!

I vår nöd det är från klander fritt,

om hvilket arbete som hälst vi göra

om vi kunna äta maten

utan någon kokning.

Med mångahanda grytor kokte

60.      Samelands befolkning,

när i sten de åt sig höggo grop,

när i stenar de uthöggo grop,

i midten af sina boningsställen

beredde åt sig.

Fattiga folket

med sina påfund

måste steka (mat) i aska,

mat tillreda på underligt vis

till menniskokroppens gagn.

Ej de åto rena rätter,

70.      ehuru maten varit ren.

Likväl måste de

i det funna Sameland

det till mat var ämnadt, till mat använda.

Gryta hade icke funnits.

Hvad nyttjades till gryta?

Urhålkad sten till gryta var lagad

af Samelands första inbyggare.

De som kommo efteråt skrattade,

80.      då de funno boningsställena.

______________

Låten edra rådslag fara!

Hvem vill handla efter dem?

Dragen sjelf försorg om edra göromål,

låten så edra råd fara!

Ej vi vilja handla efter dem.

– – – – –

Att senare ankommande måtte se

sina bröders lefnadssätt.

Gropiga stenar befinnas

hafva varit grytor hos dem.

90.      Sednare menniskor hafva belett

sina gamla bröders vandringsställen

och skulle icke trott dem varit något.

Men på menniskovis de ha försökt att lefva,

märken lemnat å sina vistelseorter,

att de må se sina bröders lefnadssätt.

Många hafva undrat öfver deras lefnadssätt,

huru Samelands första bebyggare bjudit till att lefva

med sina särdeles påfund att fånga.

För hvad hålla det de efterkomna,

100.    för under eller hvad,

när de skåda öde landets boningsställen,

då de se ödemarksbornas lefnadssätt,

naturenliga inrättningar

utan någon ledning

och utan någon undervisning.

Ej ha de lefvat insigtsfullt,

ej ha de vetat något af samvete.

Vi senare komna veta det för visso:

(att) menniskor (varit) här ren före oss,

110.    hos hvilka naturens lag var lag för menniskor,

boskapens föda till spis.

Slutligen hafva de lärt

boskapen åt sig till föda (att skaffa).

Ej denna sång är sjungen

blott öfver Sameland

eller för urfolkets skull,

som Sameland ifrån begynnelsen har trampat,

funnit upp att sätta hö i sina skor.

Slutligen ändrades tiderna,

120.    man hann till spåtrummans tid.

Fodnoter

Kilde

Jakob Fellman: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II, 1906, s. 241-243.