Kristni saga (Inledning)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Nio Kapitel Af Kristni Saga


Kristni saga
Inledning

Robert Wilhelm Gillberg
1866


En man, som het Nadd-Odd, vardt enligt berättelsen på en resa från Norge drifven ur sin kosa vesterut och kom till ostsidan af ett land med höga fjäll. Detta land var Island, som på detta sätt tillfälligtvis upptäcktes. Han steg med sitt folk upp på ett högt berg, för att se efter, om han kunde märka några tecken till menniskors vistelse derstädes, men fann endast ödslighet och tomhet. De seglade sin väg under snöyra och kallade landet Snöland.


Gärdar Svafarsson af svensk ätt kom sedan dit, kringseglade landet och fann det vara en ö, dröjde öfver der en vinter, seglade sedan hem till Norge och kallade ön Gardarsholm. Sitt nuvarande namn erhöll hon af vikingen Floke Vilgerdsson, hvilken efter många irrfärder hamnade här. Den stora mängd drifis, som uppfyllde fjärdarne, gaf honom en osökt anledning till benämningen. Så säger Landnama. Året för Islands upptäckande är ej rätt säkert. Munch antager tiden mellan åren 860—870.


Island började dock ej bebyggas förr än efter slaget vid Hafrsfjärden under Harald Hårfagers tid. Ingulf och Leif voro de förste, som bosatte sig derstädes, och man har i Landnama utförlig berättelse om deras öden. De, som först togo ön i besittning, kallades med ett gemensamt namn Landnamsmän och hörde ingalunda till den ringaste och fattigaste befolkningen i Norge, utan snarare till dess aristokrati, såsom ledande sina anor från Jarlar och Hersar. Harald Hårfagers revolution nödgade i synnerhet de mera framstående ätterna till utvandring, emedan de stodo i vägen för hans centralisationsplaner, då deremot den lägre befolkningen i konungamagten såg sitt säkraste stöd.


Grunden eller jordegendomen i landet kom uteslutande i höfdingarnes händer. Store och vidsträckte voro de delar af denna jord, som de förste Landnamsmännen tillegnade sig; de sednare ankommande nöjde sig med något mindre. Tempel och tingsplatser inrättades, för att lättare sammanhålla den lägre folkklassen, hvilken småningom bildades på så sätt, att hvar och en af de förste grundegarne upplät större eller mindre delar af sin jord till de dem åtföljande trälarne eller de frigifne, som sålunda vordo jordegarens landbönder. Ursprungligen bestående af frigifne, har denna klass ej på långt när innehållit så rent norske beståndsdelar som höfdingeklassen, utan varit uppblandad med keltiske, anglosaxiske och frankiske. Småningom gjorde sig dock de norske öfvervägande medelst nationaliteternas sammansmältning. Att den lägre folkklassen var politiskt oberättigad, kan man taga för alldeles afgjordt, ty författningen var till sina grunddrag aristokratisk.


Man känner flere Landnamsmän, som på vesterhafsöarna redan antagit kristendomen; men med denne kristendom var det likvisst helt säkert ännu ej särdeles mycket bevändt. På det hela taget lär väl ej heller den nya läran hafva bibehållit sig särdeles länge inom ätterna, ty enligt Landnama skola redan sönerne af de förste kristne Landnamsmännen hafva uppfört Hof eller tempel samt blotat. Nybyggarne voro till störste delen hedningar, som litade på egen kraft och styrka.


Då landet hunnit fullständigt bebyggas, indeltes det i 39 s. k. Godord. Man eger nämnligen att skilja mellan de större och de mindre templen. Föreståndaren för hvart och ett af de större kallades en God, hvilken tillika var häradsföreståndare, och hans embetsmyndighet (Godord) liknade Hersens i Norge d. v. s. den hade både en religieus och politisk karakter.


På detta sätt uppkom på denna långt aflägsna ö en stor mängd spridda, af hvarandra oberoende, små samhällen, hvilka i början ej voro genom något gemensamt band förenade till ett folk. Hvarje anförare rådde för sig; mångenstädes saknades äfven ordentligt inrättade godordsting, så att hvar och en gjorde som honom syntes. Ingen gemensam rätt till stridigheters afgörande mellan höfdingarne förefanns, styrkan ensam talade och blodiga strider blefvo ofta följden.


Den första tingförening på Island, som hade någon vidsträcktare omfattning, var den som upprättades af Ingulfs son, Thorsten. Det gemensamma hufvudtinget för denna förening hölls på Kjalarnäs. Slutligen sökte man dock att få en för hela landet gemensam tingförening, och utförandet af detta verk uppdrogs åt den lagkunnige norrmannen Ulfljot, som oaktadt sina sextio år begaf sig öfver till Norge, der han uppehöll sig i tre år. "Der satte", heter det, "Ulfljot och Thorleif (hans morbror) den lag, som sedan blef kallad Ulfljotslag", och som "hufvudsakligen rättade sig efter Gulatingslagen." Efter Ulfljots återkomst inrättades slutligen med hela menighetens medgifvande år 927 d. s. k. Altinget, hvarest dels rättssaker afgjordes, dels (och detta var det vigtigaste) allt hvad som rörde landets gemensamma styrelse och lagstiftning. Den auktoritet, åt hvilken dessa angelägenheter anförtroddes, eller landets egentliga regering, kallades Lagrätten. I den deltogo alle landets Godar, och ordet fördes af den genom val utkorade lagmannen, ursprungligen såsom det vill synas kallad Allshärjar-Gode. Han nämnes äfven Lögsögumaðr, emedan han skulle vid tinget framsäga lagen. Hans embete var i början på lifstid. Han öppnade Altinget och lyste frid öfver menigheten. Utslaget fälldes i Lagrätten genom röstpluralitet. På detta sätt utbildade sig småningom det hela af den isländska författningen till ett förbund af fria föreningar, för att upprätthålla frihet, lag och rätt.


Sedan vi förutskickat ofvanstående, vilja vi nu äfven i korthet nämna något om Islands skaplynne och indelning vid tiden för kristendomens allmännare utbredning derstädes eller dess utseende under det tionde århundradet. Island är beläget under 63°—67° nordlig bredd och en ännu ej fullt känd longitud. Ön är omkring 85—90 mil lång och omkring 55 mil bred. Den har i alla tider varit och är ännu af helt och hållet vulkanisk natur. Vid de förste upptäckarnes ankomst skall ön, i motsats till hvad som nu är förhållandet, varit rik på skog, som gaf tillräckligt byggnadstimmer för uppförande både af boningshus och de större templen. Dessutom var kusten då och då upppfylld af drifved (reki), som af Golfströmmen fördes från Amerika. Man kan förundra sig öfver, att de gamle utvandrarne från Norge valde Island, för att der nedslå sine bopålar, men saken kan nog ega sin förklaringsgrund. På en tid som denna, då man i andra af lyckan och en blidare sol mer gynnade nejder ännu ej förstod sig på att inrätta sig lifvet synnerligen beqvämt, kunde nog Island förefalla mindre afskräckande; framför allt hoppades man här finna den sjelfständighet, som Nordbon så varmt älskade och som han satte högre än allt annat. Island var äfven på denna tid mera inbjudande än nu. Skogen gaf skydd mot Jöklarnes isige vind, jordmonen egde till följe af den underjordiske elden en temmeligen hög värmegrad, och åkerbruk kunde äfven derföre idkas med någon utsigt på skörd. I en gammal saga kallas till och med åkern för Vitastgjöfir (den säkraste gifvaren), plöjning och sådd samt blekgule åkrar omtalas, tydande på ett jordbruk, som nu ej mera finnes. Öns hafsklimat gjorde, att vintern ej var åtföljd af synnerlig köld, om också sommarn deremot var något kylig. Boskapen kunde vanligen föda sig ute under vintern; också var boskapsskötseln Islands hufvudnäring. Man har många berättelser om, huru hastigt och i hvilken stor mängd hjordarna tillväxte. En qviga skall, t. ex., en gång hafva kommit bort och, då hon slutligen påträffades, berättas hon hafva egt i sitt följe — 40 nöt! Lax fanns i de större elfverne och annan fisk i hvart vatten; detta finner man af namnen Laxå, Aurrida-å m. fl. Vidare idkades säl- och hvalfångst. Sagan förtäljer, huru djuren lågo stilla och läto sig fångas, ty de hade ännu ej lärt att frukta menniskan. Ön har under tidernas lopp genomgått de fruktansvärdaste naturomhvälfningar, hvaraf tydliga märken ännn i mängd förefinnas. Dess åtminstone på trenne sidor klipprika, af djupe fjärdar genomskurna, kust har alltid omsusats af Nordhafvets oroliga våg och i sitt inre gömmer ön de af is betäckte Jöklarne. Elden och kölden äro de makter, som från motsatta håll kämpat om väldet — och midt ibland dessa taflor af dyster prakt har sedan tusen år ett folk bott, hvars snilles alster alltid komma att ådraga sig uppmärksamhet.


Island indelades i Austfirðinga-fjórðúngr (Östfjerdingen), Sunnlendinga-fjórðúngr (Sydlandet), Vestfirðinga-fjórðúngr (Vesterlandet) och Norðlendinga-fjórðúngr (Nordlandet). I andligt hänseende indelades ön i tvenne biskopsdömen: Hólar för den norre delen och Skálholt för den södre. Vidare förekommo följande tingslag eller syslor: Arness-sysla med Þingvöllr, der Altinget hölls, och Skálholts biskops-säte samt Islands störste sjö, Ölvusvatn benämnd: Kjalarness-sysla med Reykjarvik och den store Faxafjörðr samt de smärre Hafnar- och Hvalfjörðr: Þverrar-sysla, genomskuren af Hvitá, som utföll i Borgarfjórðr. — I nordvest följer nu þórsnesssysla, utgörande en smal landtunga mellan Faxa- och den store Breiðifjörðr, hvars fortsättning het Hvammsfjörðr. Närmast nyssnämnda sysla ligger sedan Þorskafjarðar-sysla, bestående af en endast genom en smal landremsa med fastlandet förbunden halfö, genomskuren af otalige små fjärdar, bland hvilke Isafjarðardjúp var den störste. En del af denna syslas södra kust kallades Barðaströnd kring Vatnsfjörðr, omnämnd såsom vi få se i Kristni Saga. På norra sidan af ön följer nu i ordningen Húnavatns-sysla., uppkallad efter Húnafjörðr, vid hvars innerste del biskopssätet Hólar låg. Öster om denna låg Hegraness-sysla, der Skogafjörðr gjorde en djup inskärning. Landet omkring Eyjafjörðr utgjordes af Vaðla-sysla, hvars område sträckte sig långt in öfver de obebodda isfälten. Öster och norr om den föregående vidtog Þingeyjar-sysla., en af Islands största syslor vid denna tid, med de begge fjärdarne Skjálfandi och Axar. I det inre låg Mývatn, en af öns få större sjöar, omgifven af många, men ej särdeles höga fjäll, bland dessa Krabla. Mellan Axar- och Þistilsfjörðr sträckte sig långt i norr Islands nordligaste udde, Hraunhafnartángi kallad.


På östra sidan lågo Sunnadals-sysla, med Vápnafjörðr och Krossavik samt Kiðafells-sysla, bergig och söndersplittrad af månge fjärdar. En af desse var den i Kristni Saga omnämnde Alftafjörðr med Melrakkanes och þvottá, der Thangbrand döpte Hall. I söder låg Skaptafells-sysla med Islands störste jöklar, Klofa vid kusten och Vatna längre in i landet. I den sista, nämnligen Rangar-sysla, låg det eldsprutande Hekla, och utanför, vid kusten, märker man Vestmannaöarna, dit Leifs mördare flydde, men der de ock af Ingulf uppsöktes och utan barmhertighet dräptes.


Sådan var nu Islands indelning vid denna tid. Hvad befolkningens antal beträffar, så är derom svårt att yttra något bestämdt; det vet man dock, att den i medeltal alltid blifvit lika och till och med i de mest blomstrande tiderna ej varit större än för närvarande. Den har aldrig öfverstigit 65,000 personer (år 1801 uppgick den till 47,207 enligt Stephensen, Island i det attende Aarhundrede. Kjöbenh 1808). Almanach de Gotha uppgifver för den 1 Febr. 1860 ett antal af 64,603.


Såsom i naturen dagen alltid föregås utaf en morgonrodnad, så hade äfven före Olof Tryggvasons uppstigande på Norges konungastol det ljus, som kristendomens loge tänder, småningom börjat uppklarna. Nitiske, för sanningen varmt lifvade män hade från England och Danmark tidigt utgått att så kristendomens frön högst upp i norden. Afven Nordhafvets ensliga ö rördes af den värmande flägten. Vi hafva nämnt, att bland de förste nybyggarne mången redan tillhörde den nya läran. Om äfven någon gång Vikingens hugfulla sinne tog kristendomens milda försonlighet för blödighet, funnos äfven andre, som älskade en lära, hvilken sökte mer och mer hejda de blodiga striderna.


Sista försöket att samla sina krafter visar oss den gamla Asaläran i Håkan Jarls person, hednatidens siste, väldige hjeltegestalt "Det må man dock", heter det i Konungasagorna, "med sanning säga om Håkan Jarl, att han hade mycket, som gjorde honom skicklig till att vara höfdinge; först hög börd, dernäst klokhet och insigt i att sköta om herraväldet , raskhet i strid till att vinna seger och dessutom lycka till att fälla sine fiender. Han var gifmild mot sine män och en lång tid vänsäll, men hans oblida stjerna ville, att tiden nu var kommen, då hedendom och blotskap skulle gå under och den heliga tron och rätte seder komma i stället, och för att detta skulle ske, nödgades han lida en död, som var en sådan höfdinge ovärdig." Dessa ord ställa i full dager den stolte Håkans hela förhållande till den tid, hvari han lefde — en tid, för hvilken han ej mera passade. Intet under, att hans starka själ, djupt fästad som den var vid hedendomen, till sist dock nödtvungen greps af missmod, då han såg, huru den nya läran, trots alla försök från hans sida att motarbeta densamma, oemotståndligt bröt sig väg, och huru hedendomen mer och mer nalkades sin upplösning. "Det kan alltså", yttrar Munch, "med fullt fog sägas, att kristendomen eller det ljus, den utbredde före sin ankomst, vållade Håkans undergång. Håkan var hednaålderns man, han var, kan man säga, Norges siste verklige hedning. Öfver hans lik moste kristendomen bereda sig väg."


Olof Tryggvasons uppträdande betecknar en ny tid för Norges inre lif, i det att kristendomen nu utkämpade, understödd af konungamakten, sin siste segerrike kamp mot mörker och hedendom. Under denne konungs tid var det äfven som kristendomen formligen förkunnades på Island, och det är just den saga, som företrädesvis handlar om denna tilldragelse, jag valt till ämne för min afhandling, under erkännande af mitt arbetes många brister.


I "Formáli till Biskupa Sögur gefnar ut af hinu Islenzka Bókmentafélagi, Kaupmannahöfn, 1858" säges: "af Sagna-Flokkum þeim sem viðkoma Islands er einn, sem hingað til hefir verið of lítill gaumr gefinn, en þad er kristni-saga landsins og sögur hinna fyrstu biskupa i Skálholti og á Hólum i hinum forna sið, og sem vér einn nafni nefnum Biskupasögur." Hvad nu Kristni Saga angår, vill jag derom särskildt yttra några ord. Hon har kommit oss till hända från den s. k. Haúksbók, hvilken åter fått sitt namn af den berömde skriftställaren och lagmannen Hauk, son af Erlend den starke Olofsson. Denne Hauk föddes omkring år 1260, blef lagman 1294 eller 1295 och dog 1334. Han kallas Riddare i ett diplom af år 1304. Såsom hans förnämsta arbete eger man alltid att anse bearbetningen af Landnama, företrädesvis kallad Hauksbok, och hvilken han säger sig hafva skrifvit, dels efter ett exemplar af lagman Sturla († 1284), dels efter ett dylikt af Styrmer den vise. I denna Hauksbok förekommer nu den framför oss liggande Kristni Saga, hvilken åtskillige hittills ansett vara författad af sagde Hauk, men hvilket Munch i sin af handling, Om Rigsraaden Hr Hauk Erlendsson, uti Annaler for Nordisk Oldkyndighed, sid. 187, anser vara till fullo motbevisadt af hvad som säges i Grönlands hist. Mindesmærker, sid. 37—47. Man får väl sålunda anse Hauks åtgörande vid Kristni Saga såsom en sjelfständig recension.


De upplagor, som förefinnas af Kristni Saga, äro följande: Kristni Saga: hist. christianismi (in Islandiam introducti) 1688, edit. Skalholt. Christendomssaga hliodande um þad hvornenn christen Tru kom fyrst å Island, at forlage þess holofliga Herra, Olafs Tryggvasonar Noregs Kongs. Cum gratia et Privil. sacr. reg. Majest. Dan. et Norveg. Prentud i Skalholti af Hendrik Kruse. A. M. DCCXXXVIII.


Kristni Saga, sive Historia Religionis christianæ in Islandiam introductæ; nec non þattr af Isleifi Biskupi, sive narratio de Isleifo Episcopo; ex manuscriptis Legati Magnæani cum Interpretatione Latina, notis, Chronologia, tabulis Genealogicis et Indicibus, tam rerum, quam verborum. Hafniæ 1773.


Biskupa Sögur, gefnar út af Hinu Islenzka Bókmentafélagi. Fyrsta Bindi. Kaupmannahöfn. I Prentsmiðju S. L. Möllers 1858.


Stycken af Kristni Saga finnas äfven i Grönl. hist. Mind. II. 232—35 och bland Antiqu. Russ. II. 236—37.


Den text, jag följt, är Köpenhamnsupplagans af år 1858. Angående öfversättningen för öfrigt, har jag så mycket som möjligt sökt göra den i trogen öfverensstämmelse med urskriften; hvad språket än derigenom skulle kunna i någons tycke möjligen förlora — ej torde det åtminstone vara klang och kraft! För öfrigt hänvisar jag till hvad Herr Professor Säve yttrar i förordet till sin öfversättning af Snorre Sturlesons Ynglinga-Saga. Hvad stafningssättet beträffar, skulle jag visserligen gerna, i likhet med hvad nyligen af en författare med framgång gjorts, velat utgå från härledningen; men då denna mången gång är dunkel och svår att reda ut samt ofta nog får sökas ända upp i Sanskrit, nödgas jag, såsom orsak till uraktlåtenheten, angifva bristande insigter. Svårt har jag äfven haft att fullkomligt bryta med det rådande bruket. Ynglinga-Sagans öfversättare och författaren till Svenska Språkets Lagar äro de af mig valda mönstren.


De skaldeverser, som förekomma i Kristni-Saga, har jag, icke blott i prosaisk, utan äfven i metrisk form, sökt återgifva. Jag har sålunda sökt bibehålla bokstafsrimmet, der det varit någon möjlighet; der svårigheten blifvit mig öfvermäktig, har det fått fara.


Metern i desse verser är det sedvanligen i äredikter begagnade dróttquæði, hvars väsende och beskaffenhet jag anser onödigt omnämna, då utförlig beskrifning derpå finnes hos Munch, Pfeiffer, Rask, m. fl. De mindre vanliga förkortningar, som förekomma, äro:

Egils. Egilsson = Sveinbjöm Egilsson eller Lexicon poëticum antiquæ linguæ septentrionalis conscripsit Sveinbjöm Egilsson. Hafniæ 1860.

Jons. och Jonsson = Oldnordisk Ordbog af Erik Jonsson. Kjöbenhavn 1863.

Fritzn. och Fritzner = Ordbog över det gamle norske Sprog af Johan Fritzner. Kristiania 1865.

Lund. O. = Oldnordisk Ordföjningslœre af G. F. V. Lund. Kjöbenhavn 1862.

Hels. — Helsingedialekten. F.sv. = fornsvenska. Öfriga smärre förkortningar torde ej behöfva någon förklaring.


Anm.: Af brist på tjenlige stilar till begynnelsebokstäfver, har man dertill nödgats begagna oaccentuerade vokaler, äfven der Isländskan fordrar accentuerade.