Kristni saga (svensk)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Nio Kapitel Af Kristni Saga

Kristni saga

Robert Wilhelm Gillberg
1866

1. Här begynner berättelsen om kristendomen.

Nu framhäfves det, huruledes kristendom kom å Island: att en man het Thorvald Kodransson, brorson till Atle den starke; desse (begge bröder, Kodran och Atle) voro söner af Eilif örn, son af Bard ur Ål, Ketil Räfs son, son af Skide den gamle. Kodran bodde på Giljå i Vatnsdal och var en berömd man. Thorvald hans son for utomlands och var först i härnad, men bytet, som han fick, lade han till utlösen för härtagne män, allt det, som han ej tarfvade att hafva för egen del; af slikt vardt han berömd och vänsäll. Thorvald for vida om i de södra länderna; han fann i Saxland söderut en biskop, som het Fredrik, och tog af honom dop och rätt tro och var med honom en tid. Thorvald bad biskopen fara till Island med sig att döpa hans fader och moder och andre hans fränder, de som hans råd ville följa; biskopen lofvade honom det. Desse, biskop Fredrik och Thorvald, kommo till Island den sommar, som landet hade varit bygdt i hundra vintrar och VII vintrar, då hade Thorkel Måne lagsaga, men desse voro då de störste höfdingar i landet: Eyjolf Valgerdsson i norr, och Viga-Glum, Arnor Kerlingarnef, Thorvard Spakbödvarson och Starre samt hans bröder i Guddalarne, Thorkel Krafla i Vatnsdal; — men vesterut voro då: Are Mårsson, Asgeir Knattson, Eyjolf Grå, Gäst den vise, Olof På, Viga-Styr; Snorre Gode var XVIII vintrar och hade tagit mot bo på Helgafjäll; Thorsten Egilsson, Illuge den röde; — och söderut: Thorkel Måne och Thorodd Gode, Gizur den hvite, Asgrim Ellidagrimsson, Hjalte Skäggsson, Valgard på Hof, Runolf Ulfsson och sönerne af Örnolf i Skogar; men österut: Thord Freysgodes söner, Sidu-Hall, Helge Åsbjörnsson, Viga-Bjarne och Geitir.

Så är sagdt, när biskopen och Thorvald foro rundt om Nordfjerdingen, och Thorvald förkunnade tron för männen, i ty att biskopen förstod då ej Norröna-språket, men Thorvald framförde djerfveliga Guds ärende, men de fleste män läto sig litet bevekas af deras ord; (då) antog tron Önund den kristne, son af Thorgils ur Reykjardal, Grenjadarson och Hlenne den gamle, son af Orm Töskubak (den puckelryggige) och Thorvard Spakbödvarson i Ås i Hjaltedal, men Eyjolf Valgerdsson lät sig prirasignas.

2. Om Thorvald och biskopen.

Biskopen och Thorvald voro på Giljå med Kodran den förste vintern med XIII man. Thorvald bad sin fader låta sig döpas, men han svarade långsamt på detta. På Giljå stod en sten, som desse fränder hade dyrkat, och de sade sin skyddsande bo deri; Kodran sade, att han ej förr skulle låta sig döpas, än han visste, hvem mera förmådde, biskopen eller skyddsanden i stenen. Efter det for biskopen till stenen och sjöng deröfver, till dess att stenen brast sönder; då tycktes Kodran inse, att skyddsanden var besegrad. Lät Kodran då döpa sig och allt hans hjon, endast hans son Orm ville ej antaga tron; for han då söderut till Borgarfjärd och köper land på Hvannöre. Orm hade till äkta Thorvara, dotter af Özur och Bera, dotter af Egil, son af Skallagrim; deras dotter var Yngvild, som Hermund Illugeson hade till äkta. Orm egde sedan till äkta Geirlög, dotter af Steinmod ur Djupadal; deras dotter var Bera, som Skule Thorstensson egde till äkta. Desse begge, biskopen och Thorvald, gjorde bo på Loekjamot i Videdal och bodde der IV vintrar. De foro vida om på Island att boda tron. Desse begge, biskopen och Thorvald, voro på höstgille i Vatnsdal på Haukagil med Olof; der var då kommen Thorkel Krafla och månge andre män; der kommo två bersärkar, som begge hette Hök, de bödo män kufning och gingo skrålande och rusade genom eldar. Då bådo männen biskopen, att han skulle förgöra dem. Efter det vigde biskopen elden innan de rasade fram och brunno de då mycket; efter det gingo männen åt dem och dråpo dem och vordo de förde upp å ett fjäll, nära klyftan, ty heter der Haukagil sedan. Efter det lät Thorkel Krafla sig primsignas; men månge vordo döpte, de som vid denna tilldragelse voro. Desse begge, Thorvald och biskopen, foro till Vestfjerdingen att boda tron; de kommo till Hvamm i anseende till Altinget till Thorarin Fylsenni och var han då å tinget, men hans hustru Fridgerd var hemma, och deras son Skägge. Thorvald förkunnade der tron för männen, men Fridgerd var medan i hofvet och blotade och de hörde hvarandras ord, men svennen Skägge log åt dem. Då qvad Thorvald detta:

For jag med domen dyre,

Dräng mig hörde ingen,

Fick hat af höfding-svennen,

Han som qvasten skakar,

Utan någon insigt

Öfver hedna-pallen

Sierskan mot skalden

Sjöng — Gud presse gydjan!

Icke läto männen sig döpas af deras ord i Vestfjerdingen, enligt hvad man åtminstone vet, men i Nordfjerdingen förkastade månge män bloten och nedbröto sine afgudar, men somlige ville ej gälda hoftullen (afgiften till templet).

3. Om Thorvard.

Thorvard Spakbödvarson lät göra en kyrka å sin gård i Ås; det likade männen storilla, dem som hedningar voro. En man het Klofve, son af Thorvald Räfsson från Bard; han var höfdinge; honom likar detta storilla i anseende till Thorvard och for han att finna Arngeir, Thorvards broder, och böd honom välja, hvilketdera af tvenne han ville, bränna kyrkan, eller dräpa den prest, som biskopen hade fått dit. Då svarar Arngeir: jag afråder en och hvar af mine vänner att göra presten men, i ty att min broder har grymmeliga hämnats smärre förseelser, men godt råd anser jag det att bränna kyrkan, men dock vill jag mig deri ingen del taga.

Litet senare for Klofve till om natten och ville bränna kyrkan; de voro tillsammans X; men när de kommo på kyrkogården, syntes dem som eld utströmmade genom alle gluggarne å kyrkan och foro de bort, i ty att dem syntes hela kyrkan full af eld. Och när han sporde, att kyrkan icke var brunnen, for han till andra natten, och Arngeir, och ämnade att bränna kyrkan; men när de hade brutit upp kyrkan, då antände han elden med torr dvärgbjörk, elden qvicknade sent: då lade han sig ned och blåste in öfver tröskeln; då kom en pil å golfvet nära öfver hufvudet på honom, men en annan mellan skjortan och sidan hans; då lopp han upp och sade sig icke monda bida en tredje; for Arngeir då hem; men denna kyrka var gjord XVI vintrar innan kristendomen var i lag tagen å Island, men hon stod då, när biskop Botolf var på Hólar, så att intet var åtgjordt mera än åt torfvorna.

4. Om Thorvald.

Desse begge, biskop Fredrik och Thorvald, foro till tings och bad biskopen Thorvald förkunna tron för männen på lagberget, så att han vore när, då Thorvald talade. Då svarade honom med många och onda ord en gäf man, Hedin från Svalbard ur Eyjafjärd. Hedin var son af Thorbjörn Skageson, han hade till äkta Ragneid, styfdotter och brorsdotter till Eyjolf Valgerdsson. Då bådo desse skalden göra en nidvisa om Thorvald och biskopen. Detta qvads då:

Nio barn boret

Biskopen hafver,

Till dem alle är

Thorvald fader.

För denna nidvisas skull dödade Thorvald II män. Biskopen sporde, hvi han dödade dem. — "I ty att de sade oss begge ega barn samman." Biskopen svarar: "de ljögo å oss begge, men du förde deras dåliga rykten afledes, i ty att jag kunde väl bära dina barn efter mig."

Men när Thorvald och biskopen ville rida till Hegranäs ting, då fora hednamännen emot dem och kastade sten på dem, så att de ej nådde att fara fram. Derefter gjorde mannen dem saker enligt hednalagarne. Men sommarn efter altinget samnade höfdingarne folk och redo med CC man och ämnade då att bränna biskopen inne; de läto sine hästar beta innan de redo hem till gården på Loekjamot, men när de skulle nedstiga, flögo foglar upp nära dem; vid det skrämdes deras hastar, och föllo männen af hästryggen; somlige bröto sina händer, men somlige sine fötter eller skadades af sina vapen, från somlige lupo hästarne, och foro de vid det åter hem. Vid detta härlopp vordo de biskopen icke varse, förrän efteråt; då hade de III vintrar bott på Loekjamot; de bodde der I vinter sedan. Efter det foro de utomlands. Men när de kommo till Norge, lågo de i en hamn; då kom der Hedin af Island i den samma hamn och for genast upp i skogen att hugga ved. Men när Thorvald vardt var vid det, for han med sin träl och lät döda honom der. Men när biskopen fick veta det, då sade biskopen, att då monde skilja deras kamratskap det, att han var hämndgirig. Biskopen for då söderut till Saxland och andades der och är han en i sanning helig man, men Thorvald var då först i köpfärder en tid.

5. Om Thangbrand.

I konung Harald Gormssons dagar kom Albert, biskop af Bremen å Jutland till Aros (Aarhus) och nedsatte sig då å biskopsstolen; Thangbrand het hans klerk, son af Vilbald, grefve af Bremen. Men då, när Thangbrand var vuxen, böd Hugbert, biskop af Kantaraborg (Canterbury), sin broder Albert till sig. Vid detta gästabod gaf Hugbert gåfvor åt Albert och alle hans följesmän. Då mälte biskopen vid Thangbrand: "du är beskaffad som en riddare, ty gifver jag dig en sköld och är den åmärkt korset med vår Herres bild, det utmärker din lärdom." Litet senare fanu Thangbrand Olof Tryggvason i Venden. Olof sporde: "hvilken dyrken I kristne män å korset pinad?" — Thangbrand svarar: "Herren vår Jesum Christum." — Konungen spörjer: "för hvad vardt han pinad, eller hvilken sak gjorde han?" Då sade Thangbrand för konung Olof enkannerligen om vår Herres pina och korsets tecken; konungen ville då köpa skölden, men Thangbrand gaf honom skölden, men konungen gaf honom sköldens jämnvärde i rensadt silfver och mälte: "om du tarfvar någon tröst eller hjelp, kom da till mig och vill jag då löna dig skölden."

Något senare lät konung Olof sig döpas på Scillyöarna å Irland. Thangbrand köper en irsk ooh fager mö med silfret, men när han kom hem med henne, då ville den man, som kejsar Otto den unge hade sändt dit som gislan, taga af honom mön, men han ville icke låta henne lös; gislan var en stor kämpe och böd Thangbrand å envig, men Thangbrand hade seger och dräp honom, ty kunde Thangbrand icke vara i Danmark och for han då till konung Olof Tryggvason, och tog han väl vid honom, och vardt han vigd der till prest och var han hans hirdprest en tid.

6. Om Stefner.

Konung Olof for af Island och öster till Holmgård, men ur Holmgård till Norge, som skrifvet är i saga hans och böd der kristendom åt all allmoge; han lät göra den första kyrka på den ö, som heter Mostr, der lät han Thangbrand sjunga (messan) på ön och fick honom bo och jordegendom. Han var en stor slösare och gifmild och det gick brådt ut med hans gods; då fick han sig långskepp och härjade å hednamän och rånade vida och lade godset för sitt folk (delade ut det bland f.). Konung Olof kom till Norge i början af göje-månad; med honom voro månge isländske män; en var som het Stefner, han var son af Thorgils Eilifsson, son af Helge Bjola af Kjalarnäs. Konung Olof sände Stefner till Island den förste sommarn, som han kom till Norge, att boda der Guds ärende; men när han kom till Island, då togo männen illa vid honom, och hans fränder värst, i ty att allt folk var då hedniskt å landet här, men han for djärfveliga både i norr och söder och lärde männen en rätt tro, men männen brydde sig litet om hans läror; och när han såg, att det hade ingen framgång, då tog han till att meja hof och hörgar och nedbryta afgudarne. Då samnade hednamännen folk, och kom han då till Kjalarnäs neppeligen och var der med sine fränder. Hans skepp stod uppe i Gufaros; det fördes ut om vintern under vattenväxt och stormväder; der om qvädo hedna-männen detta:

Nu hafver fjällfödd fällvind

Från berget krossat

Hvar Stefners stamhök.

Ström far kring skeppet.

Fast mera tro vi vållar

Slikt väder gudars styrka.

(En å med is framhvirflar.)

På jord nog gudar gifves!

Skeppet kom å land och litet bräckt och lät Stefner sätta det i stånd om våren; den sommarn å altinget värdt det i lag taget att fränderne till de kristne männen skulle anklaga desse för gudsbegabbelse, närmare än slägtingar i femte led och fjärmare än dylike i tredje led. Den sommarn vardt Stefner sökt för kristendom; för denna sak sökte honom desse hans fränder, i ty att kristendomen då kallades frändskam. Usvif den vises söner, Thorolf och Askel, Vandråd och Torråd, sökte honom, men Uspak ville ingen del deri ega, men Stefner mälte: "icke skall mig men varda för min förseelse, men af denna orsak skall eder hända stor olycka inom få vintrars frist." Stefner for utomlands om sommarn, och tog konnng Olof väl vid honom.

7. Om Thangbrand.

Då när konnng Olof sporde de ovisliga saker, som Thangbrand gjorde, stämnde han honom till sig och bar saker å honom (anklagade) och sade honom icke skola vara i hans tjenst, då han var en rånsman. Thangbrand bad konungen ålägga honom någon vanskelig sändning; konungen mälte: "såte varda vi, om du far till Island och får landet kristnadt." Thangbrand mälte: "till det skall jag våga." Den sommarn for Thangbrand till Island; han kom till Alftafjärd den nedre, i Selvåg, nordanför Melrackanäs. Men när männen fingo veta, att Thangbrand var kristen, och hans män, då ville icke landsmännen vid dem mäla och icke visa dem till hamns. Då bodde Sidu-Hall på Å; han for till Fljotsdal, men när han kom hem, då for Thangbrand att finna honom och sade honom, att konung Olof hade sändt honom till Hall, der som han komme till Östfjärden, och bad honom visa dem till hamns och gifva dem annan hjelp, den som de tarfvade. Hall lät föra dem till Alftafjärd den södre, i Leirnvåg, och satte upp deras skepp, der som nu heter Thangbrands-rof, men Hall förde skeppslasten hem å gårdsvallen sin och gjorde der ett tält, det som Thangbrand och hans folk voro i. Der sjöng Thangbrand messan. Den närmaste dagen före Mikaelsmessan, då läto Thangbrand och hans folk heligt (vara) kl. 3 eft.m. Då var Hall der i tältet. Han sporde: "hvi upphören I nu med arbetet?" — Thangbrand säger: "i morgon är ärkeengeln Mikaels högtid." — Hall sporde: "huru är han beskaffad?" — Thangbrand svarar: "han är satt till det att fara mot kristne mäns själar." Sedan sade Thangbrand mycket om Guds englars herrlighet. Hall mälte: "väldiger man den, som desse englar tjena." Thangbrand säger: "Gud gifver dig denna insigt." — Hall sade om qvällen till sitt tjenstehjon: "i morgon hålla Thangbrand och hans folk heligt åt sin Gud, och nu vill jag, att I njuten deraf och skolen I icke arbeta i morgon, och skola vi nu gå att se kristne mäns åthäfvor." Om morgonen förrättade Thangbrand gudstjenst i sitt tält, men Hall gick, och tjenstehjonet hans, att se deras åthäfvor och hörde klockornas ljud och kände doft af rökelse och sågo män skrudade i kosteligt tyg och purpur. Hall sporde sitt tjenstehjon, huruledes dem tycktes kristne mäns åthäfvor, men de läto väl deröfver. Hall värdt döpt lördagen före påsk, och allt hans tjenstehjon, der i ån; hon är sedan kallad Thvottå.

Om sommarn red Thangbrand till altinget med Hall, men när de kommo till Skogahverfi (skogsdalen), då köpa hedna-männen af den man, som het Galdra-Hedin, att han fällde jord änder Thangbrand. Den dag, som de redo ur Kyrkbyn från Surt Asbjörnsson, son af Ketil den dåraktige, — alle desse stamfäder voro döpte, —» då föll Thangbrands häst ner till marken, men han lopp af ryggen och stod i backen hel. Thangbrand döpte månge män under denna färd: Gizur den hvite och Hall i Hökdalen, han var då trevintrig, och Hjalte Skäggsson. Thangbrand framförde manligt Guds ärende å tinget, och togo då månge män mot tron i Sydfjerdingen. Han for efter tinget och ämnade den östre vägen till Öfjärden. Han döpte månge män i Thangbrandsbäck i Exarfjärd och vid Myvatnet i Thangbrandspöl, men icke nådde han längre fram att fara än till Skjálfandafloden för Öfirdingarnes makt, vände han då åter till Östfjärden och lärde der tron. Thangbrand for den södre vägen dädan vesterut.

8. Skäggbjörns dråp.

Men då, när Thangbrand lärde männen tron å Island, togo månge män det till att nida honom; det gjorde Thorvald den falske, som bodde i Vik i Grimsnäs; han diktade om Thangbrand och han qvad denna visa till Ulf skald:

Säkert bodskap skall jag

Sända till den tappre

Ugges son, med stålets

Styrare förtrolig:

Svärds-storm-gödarn kasta

Undan ilskne vargen,

Som förhånar gudar!

Jag den andre dräper!

Detta qvad Ulf till svar:

Om än bodet sändes

Af en sjöman kunnig,

Hagbards bön dock icke

Aktar jag att fylla.

Mig som rå-häst-styrarn

Höfs ej svälja flugor,

Ondt är nu i gång, för

Mycket men jag sörjer.

Skalden Vetrlide diktade ock en nidvisa om Thangbrand, och månge andre. Men då, när de kommo vester i Fljotshlid, — men Gudleif Areson af Reykjarhól var med honom, — sporde de, att skalden Vetrlide var på torfskärning med sine huskarlar. Thangbrand och Gudiejf foro till, och slogo honom der till döds. Detta qvads om Gudleif:

Syd, på landet sökte

Sköld- och rost-hat-pröfvarn

Bön-härd-bolstrets herres

Tal att då förhindra;

Sedan lät den snälle

Strids-sed-pröfvarn svärdet

Hvina kringom hattens

Höjd på Vetrlide.

Dädan foro de vester i Grimsnäs och funno Thorvald den falske vid Hestloek och slogo honom der till döds. Dädan vände de åter och voro med Hall andre vintern, men om våren bodde Thangbrand sitt skepp. Den sommarn vardt Thangbrand saksökt för detta mord. Han stack ut (till sjös) och vardt återdrifven i Borgarfjärd, till Hitarå, der nu heter Thangbrands-rof, ner från Skipahyl, och der ståndar än hans fästesten å en klippa. Men när de voro der komne, hade haradsmännen sammankomst derom att neka dem allt köp. Thangbrand kom å Krossaholt och sjöng der messan och reste der kors.

Kol het en man, som bodde i Loekjarbug, han egde så mycken mat, att han visats knappast, hvad han skulle göra med den; Thangbrand for dit ock ville köpa mat af honom, men han ville ingen sälja; de togo maten och lade värdet qvar. Kol ter ner å Hitarnäs och klagade för Skäggbjörn, som der bodda. Han for med Kol att finna Thangbrand och de bådo honom gifva det röfvade tillbaka och bota derför, men Thangbrand nekade dertill tvärt. De slogos å stranden i öfra sidan af Steinsholt, der föll Skäggbjörn och VIII andre män; der är Skäggbjörns hög å stranden, men de andre vordo jordade i Landraugsholt der nära stranden, och men ser der ännu tydligt kumlen; II män föllo af Thangbrands folk. Men när Gizur den hvite sporde dessa tidningar, böd han Thangbrand till sig, och var han der den tredje vintern. Den vintern fördes Thangbrands skepp ut ur Hitarå och bröts mycket och dref i land sunnan för Kalfaloek. Derom diktade Steinun, Skald-Räfs moder, detta:

Thor har fört från stället

Thangbrands långa sjö-djur,

Slog och riste skeppet

Och i mark det stötte.

Till att segla skeppet

Skickar sig ej sedan,

Ty en häftig storm det

Slog i tusen bitar.

Jättesonens bane

Bröt för klockans vaktman

Sönder mås-stalls-oxen,

Gudar slogo falken.

Böljans korp, till stammen

Krossad, halp ej Kristus.

Litet, tror jag, märkte

Gud då viking-renen!

Thangbrand for om våren vesterut i Bardastrand att finna Gäst den vise, der utmanade bersärken Tjörfve honom till holmgång. Thangbrand jakade härtill. Bersärken mälte: "icke monde du töras strida med mig, om du ser mina idrotter; jag går med bare fötter öfver brinnande eld och jag låter mig falla bar å svärdsudden min och intetdera skadar mig." Thangbrand svarar: "derför må Gud råda." Thangbrand vigde elden och gjorde korsmärke deröfver med svärdet. Bersärken brände fötterne, när han rusade genom elden, men där han föll å svärdet, stod det igenom honom, och fick han deraf bane. Dessa saker fägnade månge gode män, oaktadt de voro hedningar. Då lät sig Gäst primsignas, och någre hans vänner. Thangbrand for österut och lät bota sitt skepp; han kallade det Járnmeis. Han seglade söder om fjärden till Höfn och lade in i viken och låg der till hafs (väntade på vind), der heter sedan Járnmeishöfuð, mellan Höfn och Belgsholt Han for utomlands om sommarn, att finna konung Olof i Trondheim.

9. Om sommarn å tinget var mycken rådplägning om tron, som Thangbrand bodade, och då lastade somlige män Gud mycket, men de, som döpte voro, tadlade gudarne, och var i ty meningsskiljaktigheten mycken. Di qvad Hjalte Skäggson denna nidvisa på lagberget:

Gud vill jag icke förhåna:

Freyja mig tycks som en kona.

I anledning af denna nidvisa tog offerpresten Runolf, son af Ulf, som var son af offerpresten Jörund, och saksökte Hjalte för gudabespottelse; han visade genom detta mera sin makt och sin egensinnighet, än rattfärdighet, i ty att han gat ej få rätten hållen, förrän han satte den i Exararbro och lät värja begge broändarne med vapen. Då vardt ingen till att föredraga målet, förrän Thorbjörn, son af Thorkel ur Guddalarne, satte sig i rätten och föredrog målet; i denne rätt vardt Hjalte dömd saker till fredlöshet för gudabespottelse. Den sommarn for han utomlands å det skepp, som han hade låtit göra hemma der i Thjorsådal och förde skeppet till sjös utefter Rangå den vestra. Och när de foro efter ån ner, då rände en man efter landet och hade i hand spjut och sköld. Hjalte mälte till honom: "dig ligger en halm viska der, som hjertat skulle!" — Denne sköt med spjutet mot Hjälte, men Hjalte grep skölden och kom deri spjutet. Hjaltes män lupo å land och togo honom och sporde, hvem han vore; han sade sig heta Narfve och sade Runolf hafva sändt honom att döda Hjalte, och skulle han så lösa sig undan sin fredlöshet. Hjalte mälte: "Jag kan dig ett bättre råd (gifva), far du utomlands med mig och jag skall göra dig fri från straffet." — Hjalte for utomlands och kom om hösten norr i Throndheim, att finna konung Olof; då kom ock från Island Gizur hvite, hans måg.