Kvädet om Helge Hjorvardsson (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Hjältsånger
Kvädet om Helge Hiorvardsson
(Helgakviða Hiorvarðssonar)

I. Om Hiorvard och Sigrlinn.

Helge, Svava og Sigar.
(Illustration fra Sanders Edda, 1893)

Hiorvard hette en konung, och han hade fyra hustrur: den första hette Alfhild, och med henne hade han sonen Heden; den andra hette Særeid, och med henne hade han sonen Humlung; den tredje hette Sinriod, och med henne hade han sonen Hymling. Konung Hiorvard hade gjort det löftet att äkta den vänaste kvinna, han visste. Han fick veta, att konung Svafner ägde en den allra fagraste dotter, som hette Sigrlinn.

Idmund hette hans jarl. Atle var hans son, och denne for att fria till Sigrlinn å konungens vägnar. Han uppehöll sig vintern öfver hos konung Svafner. Franmar hette en jarl där, Sigrlinns fosterfader. Hans dotter hette Alof. På jarlens råd fick Atle nej och for hem.

Atle, jarlens son, stod en dag i en lund. Då satt i grenarna öfver honom en fågel, som hade hört, att hans män kallade de hustrur, som konung Hiorvard hade haft, för de vänaste bland kvinnor. Fågeln kvittrade, och Atle lyssnade på hvad han sade. Fågeln kvad:

1.

'Såg du Sigrlinn,

Svafners dotter,

skönsta mön i

Munarheim?

Fast för män i

lunden Glaser

Hiorvards vif mer

sköna tyckas.'

2. Atle kvad:

'Vill till Atle,

Idmunds son,

du visa fågel

mera säga?'

Fågeln kvad:

Om af fursten

blot mig gifs och

ur hans borg jag

fritt får välja.'

3. Atle kvad:

'Välj ej Hiorvard,

ej hans söner,

eller furstens

fagra brudar,

[ej de brudar,

fursten äger.]

Vi på vänners

vis må köpslå.'

4. Fågeln kvad:

'Tempel, många

offerställen,

kor med gyllne

horn jag väljer,

om hos honom

Sigrlinn hvilar

och godvilligt

fursten följer.'

Detta hände, innan Atle for. När han kom hem, sporde konungen honom om tidender. Han kvad:

5.

'Färden har ej

mödan lönat.

Hästarna på

fjället dignat.

Svafners dotter,

den med ringar

prydda ungmön,

var dt oss vägrad.'

Konungen bad, att de skulle fara ännu en gång, och då for han själf med. När de kommo upp på ett fjäll och sågo ut öfver Svavaland, sågo de lågor öfver landet och stora dammoln som af hästar.

Konungen red från fjället fram i landet och tog nattläger vid en å. Atle höll vakt och for öfver ån samt fann ett hus. En stor fågel satt å huset och vaktade, men hade nu insomnat.

Atle sköt fägeln till döds med sitt spjut och fann sedan i huset Sigrlinn, konungens dotter, och Alof, jarlens dotter, och förde dem båda bort med sig.

Det var Franmar jarl, som hade ifört sig en örnhamn och med trolldom hade värjt dem för hären. Hrodmar hette nämligen en konung, som hade friat till Sigrlinn. Han hade dräpt Svavakonungen och därpå rånat och bränt i landet.

Konung Hiorvard fick nu Sigrlinn och Atle Alof.

II.

Hiorvard och Sigrlinn fingo en stor och vän son. Han var tystlåten, och intet namn ville fästa sig vid honom. En gång satt han på en hög och såg nio valkyrjor rida förbi. En af dem var den yppersta,

och hon kvad:

6.

'Sent skall du, Helge,

mäktige kämpe,

ringar och Rodols-

vallen få äga,

om städse du tiger

— örnen ren skriat —

fastän ett hugfullt

sinne du visar.'

7. Helge kvad:

'Säg, hvad med namnet,

som du gifver,

bländande tärna,

du låter följa?

Tänk dig väl före,

hur du skall svara.

Vill det ej ha, om

min du ej varder.'

8. Valkyrjan kvad:

'Svärd jag på Sigars-

holmen vet ligga;

fyra blott fattas i

femtio stycken.

Ett ibland dem är

ypperst af alla,

sköldar det klyfver,

guldprydt det är.'

9.

'Ring är i hjaltet,

djärfhet i klingan,

fruktan för ägarn

bor uti spetsen,

blodbestänkt orm sig

kröker längs eggen,

stjärten han ringlar

rundt omkring ryggen.'

Öylime hette en konung. Hans dotter var Svava. Hon var en valkyrja och red öfver vind och våg. Hon hade gifvit Helge detta namn och skyddade honom ofta sedan i drabbningar. Helge kvad:

10.

'Ej är du, Hiorvard,

lycklig i rådslut,

fastän du, furste,

vida är frejdad;

bränna du låtit

härskares bygder,

hvilka ej någon

skada dig vållat.'

11.

'Hrodmar skall råda

öfver de skatter,

som våra fränder

fordomdags ägde;

föga han för sitt

lif synes frukta,

tycker sig ren vår

arfvinge vara.'

Hiorvard svarar, att han skulle skaffa Helge en här, om denne ville hämnas sin morfader. Då uppsökte Helge svärdet, som Svava hade visat honom på. Därpå drogo han och Helge ut och fällde Hrodmar samt utförde många hjältedåd.

III. Sången om Hrimgerd (Hrímgerðarmál)

Helge dräpte jätten Hate, som satt på ett berg. Helge och Atle lågo med sina skepp i Hatafjorden. Atle höll vakt förra delen af natten. Då kvad Hates dotter Hrimgerd:

12.

'Hvad är det för hjältar,

som skeppen behängt

med sköldar i Hatafjorden?

Orädda kämpar

tycks det mig vara.

Säg mig, hvad konungen heter!'

13. Atle kvad:

'Helge han heter.

Oss du ej kan

ofärd på något sätt vålla.

Järnplåtar fästats

på konungens skepp.

Häxor ej kunna oss skada.'

14. Hrimgerd kvad:

'Hvad heter då du,

mäktige hjälte,

säg, hur du kallas af kämpar?

Konungen visst

kan lita på dig,

då han ställt dig där

framme i stäfven.'

15. Atle kvad:

'Atle jag heter,

och grym kan jag vara,

mot gygjor jag värst är af alla;

i fuktiga stäfven

ofta jag stått

och plågat trollkunniga kvinnor.'

16.

'Hvad heter du själf,

liklystna häxa?

Säg mig din faders namn!

Milsdjupt i jorden

borde du bäddas,

gräs på din barm borde växa.'

17. Hrimgerd kvad:

'Hrimgerd jag heter,

Hate min fader.

Väldigast var han bland jättar.

Brudar i mängd

röfvat han hade,

förrn honom Helge slog.'

18. Atle kvad:

'Häxa, du legat

för höfdingens skepp,

summit du har här i fjorden;

kämparne skulle du

fångat åt Ran,

om rorstången icke dig hindrat.'

19. Hrimgerd kvad:

'Dum är du, Atle,

står du och drömmer?

Rynkar du ögonbrynen?

Moder min låg

för höfdingens skepp,

men Hlodvards söner jag dränkte.'

. . . . . . . . . . . . .

20. Hrimgerd kvad:

'Gnägga du skulle,

om gälld du ej vore:

Hrimgerd nu reser sin svans.

Hjärtat tycks sitta

i baken på dig,

fast rösten röjer en hingst.'

21. Atle kvad:

'En hingst skall du nog

få se, att jag är,

så snart jag fått stiga i land.

Lamslå dig skall jag,

om det mig lyster,

och då får du sänka din svans.'

22. Hrimgerd kvad:

'Stig då i land,

om du det törs!

Vi träffas i Varens vik.

Refbenen dina

räta jag skall,

som jag dig fått i min famn.'

23. Atle kvad:

'Ej kan jag gå,

förrn hjältarne vaknat

och hålla kring konungen vakt.

Vänta man kunde,

att du vid skeppet

snart dykte upp, ditt skarn!'

24. Hrimgerd kvad:

'Vakna nu, Helge!

Böter gif Hrimgerd,

för att du Hate har dödat!

Får hon en natt blott

hvila hos fursten,

böter hon fått för all sorg.'

25. Helge kvad:

'Loden skall ha dig

— manfolk dig sky —

tursen där borta på Tollöy,

visaste jätten,

bland bergtursar värst.

Han är en man just för dig.'

26. Hrimgerd kvad:

'Henne du hellre

vill äga, som hamnar

valt åt ditt folk förra natten.

Hon blott det vållar,

att icke jag kan

kämparne sända till Hel.'

27. Helge kvad:

'Hör mig nu, Hrimgerd!

Dig böta jag skall,

om härskaren allt du nu säger.

Var det blott en,

som bärgade skeppen,

eller foro de flera tillsammans?'

28. Hrimgerd kvad:

'Tre gånger nio

sköldmör det var,

men främst red en bländhvit ibland dem.

Hästarna stampade,

från deras manar

droppade dagg uti dalar.'

29. Atle kvad:

'Se nu åt öster!

Helge har ren

med dödande runor dig träffat.

På land och på vatten

bärgade äro

härskarens skepp och hans kämpar.'

30. Helge kvad:

'Dagen har randats:

Atle har grymt

Hrimgerd till döds nu försinkat.

Såsom ett löjligt

sjömärke du

städse förstenad skall stånda.'

IV.

Konung Helge var en väldig krigare. En gång kom han till konung Öylime och friade till hans dotter Svava. Helge och Svava svuro hvarandra trohetslöfte och älskade hvarandra mycket. Svava var sedan hemma hos sin fader, när Helge drog i härnad. Men valkyrja var Svava fortfarande som förut.

Heden var hemma hos sin fader, konung Hiorvard, i Norge. En julafton for Heden ensam hem från en skog och mötte en trollkvinna. Hon red på en varg och hade ormar till tömmar. Hon erbjöd sig att följa honom, men han sade nej därtill. Då sade hon: »Detta skall du få umgälla vid bragebägaren.»

På kvällen aflades heliga löften. Offergalten vardt framförd, männen lade sina händer på den och afgåfvo då högtidliga eder vid bragebägaren. Då svor Heden det löftet, att han ville vinna Svava, konung Öylimes dotter, hans broder Helges älskade. Han ångrade detta sedan så bittert, att han drog bort på villande vägar söderut. Där mötte han sin broder Helge. Helge kvad:

31.

'Hell dig, Heden!

Säg, hvad nytt du

ifrån Norge

har att tälja!

Hvi har du det

landet lämnat,

ensam kommit

att oss träffa?'

32. Heden kvad:

'Till ett stort brott

är jag skyldig.

. . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . .

jag din brud, den

kungaborna,

korat mig vid

bragebägarn.'

33. Helge kvad:

'Döm dig själf ej!

Bådas våra

löften varda

nog uppfyllda:

mig en furste

stämt till holmgång.

Ej jag tror, jag

kommer åter.'

34. Heden kvad:

['Du har sagt, att

Heden vore

värdig gods af

dig och gåfvor.

Mer dig anstår

svärdet bloda

än att frid en

ovän gifva.']

Detta sade Helge, emedan han anade, att hans död var nära förestående och att det varit hans skyddsandar, som uppsökt Heden, då denne såg kvinnan rida på vargen.

Alf hette en konung, son af Hrodmar. Han hade hasslat åt Helge ett fält på Sigarsvallarna med tre nätters frist.

35. [Då kvad Helge:

På en varg red,

sen det mörknat,

kvinnan, bad få

honom följa;

visste nog, att

falla skulle

Sigrlinns son på

Sigarsvallen.]

Där stod en stor drabbning, och Helge fick banesår.

– – –

36.

Helge Sigar

bad att rida

till Öylimes

enda dotter:

'Henne bed, att

brådt hon kommer,

om hon mig vid

lif vill träffa.'

37. Sigar kvad:

'Mig har Helge

till dig skickat

för att med dig

själf få tala;

ädelborne

härskarn ville

se dig, förrn han

gaf upp andan.'

38. Svava kvad:

'Hvad har Hiorvards

son väl drabbat?

Bitter sorg mig

nu hemsöker.

Om för dolk han

eller svärd föll,

jag hans bane

men skall bringa.'

39. Sigar kvad:

'Föll i dag vid

Frekastein den

bäste härskarn

under solen.

Alf må yfvas

öfver segern,

fast han ej det

har förtjänat.'

40. Helge kvad:

'Hell dig, Svava!

Göm din smärta!

Detta är vårt

sista möte.

Blod ur härskarns

sår nu forsar.

Svärdet bitit

har mitt hjärta.'

41.

'Ber dig, Svava,

– gråt, min brud, ej! –

om du till mitt

ord vill lyssna,

att en bädd du

Heden reder

och din kärlek

honom skänker.'

42. Svava kvad:

'Fordom jag i

Munarheim sagt,

när mig Helge

ringar skänkte,

att jag, sen han

fallit, ingen

oberömd man

skulle famna.'

43. Heden kvad:

'Kyss mig, Svava!

Ej jag åter

komma skall till

Rodolsfjällen,

förrän Hiorvards

son jag hämnat,

bäste härskarn

under solen!'

Det säges, att Helge och Svava blefvo återfödda efter döden. 

---

Noter: