Lappland

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Samisk seite
Saltfjellet, Nordland, Norge


Olaus Petri Niurenius
(1580-1645)

Lappland


Uddrag af
Lappland
eller beskrivning
över den nordiska trakt,
som lapparne bebo i de avlägsnaste
delarne av Skandien eller Sverge,
av Olaus Petri Niurenius.


Kap. 21. Om deras hedniska avgudadyrkan ock vidskepelse.

— — Lapparnes gud var liksom flera andra folkslags formad av sten lik en fågel. Kemi-lapparnes gud Viresaka hade ansikte som en människa, utskuret i toppen av ett avhugget träd. Liksom andra folkslag, som icke räknats för barbarer, såsom greker, romare ock andra, dyrkade sina gudar medels offer ock blod, likaså framburo också lapparne då ock då kroppar, horn ock skinn av djur, vanligen renar, till sina gudar ock smorde deras bildstoder med blod av stora djur ock fåglar, men de läto sig dock aldrig förleda till att döda ock offra människor. Jag häpnar, då jag bringar följderna av detta avguderi i ljuset. Andars skepnader visa sig ofta för dem, ock de tala ofta med dessa andar, som styra ock försvara sina dyrkare. De ledsagas av ett visst antal andar, några av tre, andra av två, men åtminstone av en. Denne ha de blott till att försvara sig med. Man kan skicka ut allehanda ont medels bollar, ock ingen kan motstå dessa. Med deras tilljälp utskicka de giftiga pilar mot sina fiender ock för att döda deras kreatur, även fast de äro på flera mils avstånd. Detta är en beklagansvärd ock brottslig farsot, ock man måste betänka, att ingen trolldomskonst någonsin kan skada de vilda djuren, som äro obefläckade av samvaro med människorna.

Till begagnande vid sina ceremonier ha de en trumma, gjord av en stor, urhålkad trästock ock lik dem, som begagnas vid krigshären. De överdraga endast den ena, övre ändan av den med ett skinn, på vilket överallt utefter kanterna äro ritade allehanda slags fyrfota djur, fåglar ock fiskar; på mitten avmåla de sin gud, på vilken de så lägga en groda eller något annat föremål av mässing. — — — Med en därtill avsedd hammare slå de så på trumman med täta slag. Detta redskap användes för trenne ändamål: till att utrannsaka det som rör jakt ock offer ock fjärran ting.

När de skola gå på jakt, värma de trumskinnet framför elden, för att det skall bli spänt, lägga grodan på dess mitt ock  låta den medels täta hammarslag hoppa så länge, tils den stannar på något av de målade djuren ock visar mot öster eller väster, norr eller söder eller rör vid de nyssnämnda linjerna i mitten ock undervisar trumslagaren ock jägaren, vart han denna dag bör styra sin kosa ock vad slags djur, fisk, fågel eller annat villebråd han denna dag bör fånga. De försäkra med dyra eder, att de vid detta slag av trollkonst varken begagna besvärjelser eller sånger eller andra vidskepelser. Den må tro det, som det gitter.

På ungefär samma sätt gå de tillväga, då de ämna offra. De slå oavlåtligt på trumman ock offra så åt gudarne ett levande djur av det slag, till vars bild grodan hoppar. Huvudet hänga de upp i ett träd; det övriga koka de ock äta upp det tillsammans med sina tillkallade vänner ock begjuta sig alla med det spad, i vilket offerdjuret kokats. — — —

Då de skola utforska fjärran ting eller giva svar på andras frågor därom, ha de en trumma, som är gjord på ovan omtalade sätt, men nedre delen av densamma, vilken trollkarlen tager i ena handen, delas i fyra delar av ett kors. På själva trumman hänga med senor fastknutna klor ock ben av allehanda djur, som de fångat. Den av mässing förfärdigade grodan, som är deras orakel, är överallt besatt med ringar. Då man så slår hastigt med den tvåhövdade, med mässing beslagna hammaren ock grodan ligger på mitten av trumman, skramla ringarne på grodan ock klorna ock benen på trumman ock göra ett förskräckligt buller. Trollkarlen trummar ock framsäger besvärjelser, ock liksom Jamblichus säger sina landsmän begagna sånger, då de spå, ock betvinga sina gudar med dem, så sjunger även denne sina sånger med avskyvärd röst som en skällande hund ock vill liksom bita omkring sig åt bägge sidor. Till slut hoppar grodan ned på marken ock hoppar av egen kraft åter upp på trumskinnet några gånger. Man trummar ock sjunger beständigt, tils grodan stannar på någon efterfrågad bild ock trollkarlen faller ned sanslös som en fallandesjuk, så att ingen ande vidare tyckes finnas i honom ock intet livstecken förspörjes, utan själen synes hava lemnat kroppen. Då måste vaktare vara tillstädes, som se till, att den framstupa liggande, livlösa kroppen icke vidröres av det minsta  ting, eljes tror man, att kroppen icke återkommer till liv. Då anden slutligen återkommer, uppvaknar kroppen liksom ur en djup sömn ock kan svara på alla de framställda frågorna, om också det efterfrågade befunnit sig på några hundra mils avstånd. De kunna också inom 24 timmar åstadkomma, att de som så önska få underrättelse om vad någon på ett annat ställe sysslar med, eller huru deras vänner ock käraste må, ock allt fullständigt noggrant. Ock för att bättre bestyrka sina utsagor medföra de en kniv, en sko, en ring eller någon annan för den efterfrågande känd sak såsom vittnesbörd om att ärendet blivit väl uträttat. Den som önskar veta mera härom, läse Olaus Magnus, tredje boken.

Jag får här icke hällor förbigå, att människor förvandlats till vargar, vilket icke är en nyhet, utan redan i forntiden bekant för Herodotos, som säger, att skyterna varje år förvandlas till vargar för några dagar ock sedan återtaga sin gamla gestalt. Att detsamma fordom även hänt bland lapparne, är en mera omtalad än bestyrkt sak, såsom också Peucerus talar icke så litet om en dylik metamorfos i sin Divinatio. Man påstår det dock vara sant, att man en ock annan gång i flådda vargar funnit bälten, elddon ock ränsel med kniv m. m.

Men den metamorfosen, att ett helt brudfölje skall ha förvandlats till vargar eller att på detta sätt förvandlade människor lupit omkring som vargar vissa tider på året, det anser jag mera vara en utnött fabel än en värklig tilldragelse. Ock om detta värkligen hänt någon gång, så kan det icke anses ha skett på naturligt sätt. Men att lapparne åstadkommit mycket på övernaturligt sätt genom trolldom ock djävulska bländvärk, det kan ingen bestrida. Nebukadnesars övernaturliga förvandling, som omtalas hos Daniel, är också värd den största förundran (Dan. 4: 30).


Kap. 23. Om deras nuvarande religionsutövning.

— — Under föregående århundraden har det ofta sagts om lapparne, att äktenskapsbrott hos dem äro sällsynta, mannadråp ännu sällsyntare ock stölder allra sällsyntast. Men liksom andra nationer vända sig till det sämre ock övergiva sina fäders dygder, så klaga även dessa nu för tiden icke litet över stölder ock röverier, varjämte några äktenskapsbrott upptäckts ock befordrats till sitt väl förtjänta straff. Fordom ha de ingått sina äktenskap under iakttagande av mycken övertro, såsom Olaus Magnus klart ock tydligt berättar, men numera ingå de dem uteslutande efter den evangeliska kyrkans föreskrifter. Avgudadyrkan ock annan trolldom ock besvärjelser, varmed de förut befläckat sig ock lemnat sig i onda andars våld, försvinna ock förminskas nu för tiden för var dag, varför Gud vare lovad. Detta sker från deras sida icke i följd av gudsfruktan ock förmaningar, vilka hittils icke kommit dem till del i synnerligen rikt mätt, utan i följd av skräcken för straff ock för överheten, vilken icke lemnar dem ostraffade, som ertappas med besvärjelser ock andra dylika skändliga ting. — — —

Ingen annan trosartikel ha de så lätt att tro på ock antaga, som den om de dödas uppståndelse. Själarne ha de visserligen förut på något sätt trott vara odödliga, framför allt emedan de genom sin trolldom igänkänt sina avlidnes själar i underjorden ock sagt sig där känt igän flera av lapparne än av bönderna. Detta är kanske skälet till att de i hemlighet begrava elddon, båge ock pilar med den döde, emedan de äro vissa om att han efter uppståndelsen skall återtaga sitt förra levnadssätt. Men då de höra, att ingen har behov av något sådant i det andra livet, uttrycka de sin glädje häröver. — — —


Kilde

Lappland eller beskrivning över den nordiska trakt, som lapparne bebo i de avlägsnaste delarne av Skandien eller Sverge, av Olaus Petri Niurenius. – Udgivet af K. B. Wiklund: Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv. XVII:4, 1905