Lappska sånger och sagor – Inledning (Fellman)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk kvinde
Maleri af Astri Aasen (1917)

Temaside: Samisk religion og mytologi


Lappska sånger och sagor
Jakob Fellman
1906


Inledning

Den kortfattade framställning, som här föregår texten till sångerna, har icke blifvit af förf. nedskrifven såsom inledning till desamma. Någon sådan finnes egentligen icke i manuskriptsamlingen. Men för att helst i någon mån söka afhjelpa denna brist, har utgifvaren dels ifrån inledningen till författarens beskrifning öfver finska Lappmarken, som ingår på annat ställe i detta arbete, dels ifrån spridda ställen i första delen af detsamma här sammanfört, hvad förf. i ämnet yttrat. En mindre del af det nedan sagda finnes derföre redan förut här och der i detta arbete uttaladt.

___________________

Musik och sång hafva väl redan tidigt varit hos Lapparne i bruk. Men deras musikaliska instrument och praestationerna på dem voro dock äfven i äldre tid, likasom de äro det ännu, af enklaste beskaffenhet. Utom flera slag af trummor, hvilka likväl, åtminstone redan mot slutet af den hedniska tiden, icke begagnades för beredande af sällskapliga nöjen, utan vid ceremonierna till gudarnes ära och vid öfvandet af trolldomskonster, förekommo hos dem af gammalt äfven andra instrument, såsom horn och af näfver eller trä tillverkade lurar. De begagna sig äfven af ett ytterst primitivt blåsinstrument af videbark, och jemväl munharpan har länge varit känd hos dem. Men icke ens vid bröllop finna dessa instrument användning; ty musik förekommer icke vid dem, utom någon gång i den nedre Lappmarken, der dansmusiken då utföres på fiol.

Sång har deremot sedan urminnestid hos dem omfattats med stort intresse. Sina sånger kalla de "juoigam" eller "juoigem", och att sjunga sådana heter "juoiget" eller "juoigastet". För psalm begagna de deremot ordet "lavl" eller "lavllo", och att sjunga psalmer heter "lavllot".

Dessa juoigam-sånger utföras på en egendomlig och nog enformig melodi, som är än sorglig och klagande, än munter och bedjande, än full af hämdlust och raseri o. s. v. Då sången skall gifva uttryck åt harm, sker sådant ofta i förening med tandagnisslan, och då den är hånfull, utföres den med, åtminstone för ovana öron, mindre behagliga läten. Texten är ofta improviserad och består numera icke sällan af endast några få ord, hvilka af sångaren i oändlighet upprepas med tillsats af hvarjehanda biljud såsom aaa, ooo, oaa och andra dylika. De ständiga omqvädena af ljud, ord och till och med enskilda stafvelser förläna emellertid dessa sånger i all deras enkelhet en viss fläkt af poesi. I afseende å innehållet äro de vanligen skäligen magra, och högst bristfällig är i allmänhet äfven formen, som man söker upphjelpa just genom nyssnämnda tillsatser af hvarjehanda läten. Men ehuruväl sången hos Lapparne afstannat i sin utveckling, sjunger Lappen dock flitigt. Likasom barnet jollrar, jollrar äfven han under sång om de honom omgifvande föremålen. Han sjunger, komponerande texten tillika, om hafvets vågor, om insjöns böljor, om den grönskande lunden, om den brusande forsen och den porlande källan, om det frodiga trädet, om den kullfallna furan och den vissnade granen, om det ena eller andra djuret eller, med ett ord, om allt som ter sig för hans blick och framstår för hans åskådning.

Den, som vallar renar, bör sjunga flitigt. Ty om vallhjonet förhåller sig tyst, infinner sig vargen lätt i renhjorden. Liksom finnarne i sina "paimenlaulut", väljer Lappen äfven härvid ofta fritt ämnet för sin sång. Vargen, som är en svår fiende för renhjorden, der den åstadkommer mycken skada, är då ett ständigt återkommande föremål. Såsom exempel må anföras en vallhjonssång, som är vanlig i Utsjoki och der begagnas ej allenast under vallgång, utan äfven då man uppsöker sina renar, isynnerhet om man dervid upptäcker spår efter varg eller eljest kommer att tänka på detta djur. Texten består af endast följande fyra ord:

Kumpi koikan,

kukkes seipe.

Men genom förenämnda upprepningar och tillsatser uttänjes sången i oändlighet.

Egentligen juoigar Lappen blott då han är sysselsatt med något eller stadd på vandring. Ty att juoiga utan att derjemte uträtta annat anses numera, i den christna tiden, för både syndigt och farligt, emedan djefvulen då kan göra sångaren skada. Sådant förmår han deremot ej, om man är sysselsatt med något, medan man sjunger. Det är ock djefvulen, så anser man, som lärt menniskan konsten att juoiga. Enligt ryska Lappars utsago har den onde deri undervisat en gammal qvinna, som utfäst sig att, för vinnande af lärdom häri, ifrån en glödande sten uppslicka djefvulens spott (Jfr här ofvan s. 118). Nära till hands ligger härvid den förmodan, att det varit presterna, som i äldre tid bibringat Lapparne denna föreställning om uppkomsten af konsten att juoiga.

Men utom dessa, om jag så får säga, alldagliga sånger, som vanligen äro fästade vid det synliga, förekomma hos Lapparne ännu s. k. Tolas juoigam, eller forntida sånger, i hvilka äfven öfvermenskliga krafter och osynliga ting beröras. I dem dels skildras Lapparnes tidigare öden, dels äro de sådana, som utfördes vid offer och trolldomar, dels sådana, medels hvilka man afsåg att söka framkalla ymnighet i skog och sjö. Då de i äldre tid utfördes inför samlad menighet, leddes sången af Raadeädje, Serve-olmai, Siite-ised eller nåide. Af dessa sånger lefva dock numera i regeln endast ofullständiga fragment i minnet hos någon äldre person. Och äfven dem yppar man högst motvilligt, dels af fruktan för verldsligt straff, dels af religiöst nit. Ty sådana djefvulska och till förderf ledande sånger, säger man, böra ej komma till efterverldens kunskap. Någon gång tyckte jag mig äfven förmärka, att man, äfven om man annars var villig att meddela mig sånger, afsigtligen bortlemnade något, under uppgift att man glömt det. Jag hade dock stundom anledning att betvifla uppgiftens riktighet. Sålunda utelemnade nemligen en af mina sångare alltid förbannelser, emedan han fann dem vara så syndiga att han icke velat lära sig dem, ehuru jag tror att han det oaktadt hade dem i minnet väl förvarade.

Man spårar således äfven här samma räddhåga i detta afseende som hos alla mindre civiliserade nationer. Bland de folkslag, hos hvilka de forntida sångerna till stor del allt ännu lefva endast i folkets minne, okända för verlden, torde väl Finnarne stå högst i civilisation. Men bekant är med hvilken jalousie äfven en del bland dem gentemot fremlingar bevarar dessa sånger såsom hemligheter; hvartill grundorsaken påtagligen är densamma som hos Lapparne.

Den förbehållsamhet, som man i antydt afseende finner hos de sistnämnda, har djuptgående rötter, hvilka likt växten haft sin näring ur både ljus och mörker. Ännu förvaras i Samelands sägner minnet deraf, huru mången hos dem aktad familjefader klädde stupstocken för det han öfvat den forntida sångkonsten. Ja, ännu Sveriges upplyste och för sina visa regeringsåtgärder vördade Konung Carl XI såg sig i början af sin regeringstid föranlåten att, under inflytelse af en vilseledd tidsanda, fälla dödsdom öfver en stackars Sameländare, som af sina fördomsfulla och egennyttiga grannar utpekats såsom trollkarl, ehuru han i sjelfva verket ej var annat än en kännare af sitt folks fordna nationalsånger; dessa sånger, hvilka för det fattiga folket voro en tröst i kampen mot just samma grannars inkräktningar. Och huru sådana personer behandlades af en del prester, derom kan man läsa hos Thomas von Westen, Torneus, Tuderus m. fl.

Men om ock sålunda alla de medel, som fordom användes till utrotande af fördomar och vidskepelser hos Lapparne, icke kunna gillas, måste man dock gifva sitt erkännande åt "visa konungars och sanna presters nit" att äfven bland dem tända det eviga ljusets fackla och sålunda hos detta naturfolk inplanta en menniskan värdigare och med den himmelska sanningen mera öfverensstämmande lifsåskådning.

Sex år hade jag redan lefvat bland Lapparne utan att hafva fått kunskap om, att forntida nationalsånger än bevarades i minnet hos dem. Frågade jag dem, om de kände till sådana, hvilket jag allt ifrån min ankomst till orten flitigt gjorde, blef svaret alltid, att dylika djefvulska konster redan för längesedan, Gud till ära, blifvit af en faderlig öfverhet och fromma prester tillintetgjorda. Händelsevis hörde jag omsider en sådan sång sjungas af en Lappe, som ej visste, att jag var i hans närhet. Kännedomen om dem sade han sig väl icke hålla för synd, men han hade ej vågat yppa dem för mig af fruktan för verldsligt straff. Först efter de heligaste försäkringar från min sida, att icke bringa sångaren på ofärd, kunde jag omsider förmå honom att för mig recitera några af dessa sånger, hvilka sålunda blefvo de första, som jag upptecknade på Sames språk.

Enligt hans åsigt vore betydelsen af dessa sånger, af hvilka han lärt sig några i sin barndom, numera ingen, isynnerhet för en christen menniska, öfver hvilken den onde ej kan få stor makt. För sig ansåg han dem till och med hafva varit till nytta. De hade nemligen kommit honom att inse, hurusom honom af vår Herre vederfarits större nåd än förfäderna, hvilka, såsom han af dessa sånger funnit, lefvat i hednisk villfarelse och djupt mörker. Sångerna hade derföre gifvit honom anledning att prisa sin Frälsare för den himmelska lära, hvaraf han gjort honom delaktig.

Hufvudsakliga innehållet i dessa hans sånger och fragment af sådana var, hurusom Lapparne fordomdags anropade sina afgudar om gynsam jagt och godt fiskafänge, helsa m. m., hurusom de fordrade, att de offer, som de hemburo gudarne, skulle af dem mångfaldt vedergällas, samt slutligen huru de, om guden ej gåfve dem det begärda, ej allenast skulle öfvergifva honom, utan till och med fråntaga honom de horn, de åt honom redan offrat, ja, t. o. m. förstöra honom.

I Lapparnes gamla sånger framlyser merändels förtviflan och dysterhet, bekymmer och lidanden, sorg och nöd. De afmåla ett mjeltsjukt lif, som ej går på rosor eller i blomsterströdda dalar, ehuru i dem då och då skymtar fram äfven minnet af en lyckligare tid.

Liksom mest all nordisk folkpoesi, äro äfven Lapparnes sånger romantiska. De gifva i dem lif åt bäckar, åar, vatten m. m., men i dem afmålas icke Lappens egen kraft, utan någon utom honom stående öfvermensklig förmåga, med hvars tillhjelp skogar och berg störtas i hafvet och andra storverk utföras. Jättar och andra medhjelpare frammanas i dem från jordens inre och från djupet, och såväl de som luftens bevingade inbyggare, hvilkas medverkan han äfven tager i anspråk, stå honom bi i hans förehafvanden. (Jfr Del I s. 235).

Den i finska folkpoesin förekommande alliterationen, som då och då framträder äfven i de lappska sångerna, det vemodiga lidandet och betrycktheten, som i dem begge lyser fram, tyckes tala för att de utgått från samma utsäde, ehuru det blifvit hos hvartdera folket på olika marker olika odladt. Ty redan förrän den finska folkpoesin nått sin nuvarande utveckling voro Lapparne skilda från Finnarne. Beröringspunkterna emellan dem fortforo dock äfven derefter att vara många. Ej underligt således, att den finska sången öfvat inflytande på den lappska, liksom ej heller, att den sistnämnde stannat i sin utveckling i följd af de bekymmersamma förhållanden, under hvilka Lappen lefvat.

Tyvärr har en del af de utaf förf. upptecknade sångerna icke vidare kunnat återfinnas.

–––––––––––––––––––

Till sångerna ansluta sig sagorna. I dem omtalas, bland annat, huru Asa-Thor förföljt jättar och vålnader på fjällen, uppbränt de flesta höga kullar och undanröjt vålnaderna ifrån dem; huru Lapparne segrat öfver jättar samt nedgjort skockar af björnar och vargar, hvilka med sina skarpa tänder genomgnagat de stenblock, innanför hvilka Lapparne haft sina af naturen danade boningar; huru de tro sina förfäder hafva med tillhjelp af andeväsenden utfört heroiska bragder i strider med Joter, Skyter, Kareler och andra folkslag, med hvilka de kommit i beröring; huru koppar-, silfver- och guldbetslade hingstar burit Lappska hjeltar till i klippor inhuggna slott och till konungaborgar på långt aflägsna orter, der mera än en af dem utfört storverk, tagits af konungar i beskydd och, liksom Ruobba, äktats af någon prinsessa. Allt ännu sätter man tro till de orimligaste fabler, och man hänför icke sällan de i dem omtalade tilldragelserna, de må sedan vara af hvad art som hälst, till de närmast hädangångna generationerna. Man inbillar sig att personer, som lefvat under sist förlidna sekel, varit i farliga fejder och hårda strider med jättar, stalor och andra dylika varelser, hvilka varit så starka, att de slungat hela berg, omkullkastat skepp m. m. dylikt, och så kolossala, att de utdruckit hela träsk för att släcka sin törst. Ofta får man höra berättelser om nåider, som täflat med hvarandra i trolldomskonst, och sökt skada hvarandra; om menniskor, som förtrollats till djur och nödgats vandra i verlden under sådan skepnad, äfvensom om en mängd andra dylika orimligheter. Man får ock höra sägner om, huru Pelko stred med den onde och besegrade honom, om bedrifter, som utförts af Peivas, Akimelek, Torajas, en Lavrekas m. fl. heroer, och äfven i hvarjehanda andra ämnen. Af dylika fabler återfinnas många i här nästföregående uppsats.

Fodnoter

Kilde

Jakob Fellman: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II, 1906, s. 193-200.