Nåidernas sång (Fellman)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk kvinde
Maleri af Astri Aasen (1917)

Temaside: Samisk religion og mytologi


Lappska sånger och sagor
Jakob Fellman
1906


Nåidernas sång

Elaka menniskor

ropa fula ljud.

Ljud I gifven uppå våra trakter,

ej skolen I taga många steg

öfver dessa bräder.

Jordens maskar snart

skola på edra ställen gräfva

och skogens vilda djur er taga,

när I begynnen

10.      våra kåtors dörrar öppna.

Låten vara slutna

okända menniskors hus!

Vi äro detta lands inbyggare,

I ären hålornas folk,

ojemna markers kringstrykare,

steniga markers vandringsmän;

fiendskap till er vi hysa.

I rifven och förstören

våra fångstplatser.

20.      Vi hafva små förråder,

för eder skull, banditer.

I hafven många tjufska barn,

vi hafva flere boningsställen.

(Hufvudmannen till sin medsångare:)

Jag tänker gå hädan hastigt,

gån I äfven skyndsamt bort!

På ett annat ställe, när ni kommen,

vid sidan af en tjenlig sten

skolen I sofva litet.

Då ser äfven jag,

30.      när ni sofven,

stenar trilla framför mig,

vildrenar ränna efter mig.

Rören eder icke förr

än dessa stenar

stöta till er!

Uppstigen då att se.

Många vildrenar jag redan hemtat

och fäst fötterna fast,

ej förmå de mera löpa

40.      undan eder bort.

Tagen, hemten då en större sten

och en hvit sten äfven.

Björnar hemtas inför eder,

slagten I dem undan.

(Medsångaren sjunger:)

En större skock vi hafva sett,

och de taga bort ifrån vår gud

villebråd och penningar, guld och silfver.

Han gifver äfven dem åt fremmande.

Vi hafva dyrkat honom flitigt,

50.      och desse hafva icke gjort

honom något godt.

Vi samla åt honom

vildrenars horn och björnars ben,

ständigt han förtärde dem.

Vi nu väl lära

vredgas på vår gud,

då han oss öfverser,

och taga bort våra horn

och våra björnben.

60.      Vi hafva honom smort

med björnfett

och med vildrensflott.

Långt må vi gå

och sökom oss god Gud!

Så vi finna en välförsedd och gifmild Gud,

när vi kunna honom tjena,

när vi kunna honom ära.

Lägrom oss då och uppsökom

någon sten åt oss!

70.      Förblifvom der orörliga en kort tid

och insomnom för att se,

hurudant det stället är!

Om vi så mycket fånga

att vi kunna der

åt oss Gud inviga,

sofvom en kort tid!

Då nog de komma säkert

hit till oss.

Så tagom stenar i våra händer,

80.      då vi se dem komma nära!

Och ställom frambenspil i bågen

och med pilar af benpipan skjutom,

en och hvar så godt han hinner,

och fångstställe åt oss smörjom!

––––––––––––––––––––––––––––

Pahas olbmuk, d. ä. elaka menniskor. Så kallade Lapparne dem, som åstadkommit dem skada, äfven om sådant skett utan afsigt; ty det var den onde oller ovännen (fienden), som verkat derhän, att de skadat.

Här kommo nu till ett fångstställe okända menniskor, förde der oljud och uppgåfvo fula läten, hvarigenom vildrenarne skrämdes bort. Då det derjämte enligt gammal god sed ansågs för otillständigt att vara högljudd, ej allenast under offring, utan öfverhufvud i närheten af gudomligheter — och en sådan fanns alltid uppstäld, åtminstone vid betydligare fångstställen — voro dylika gäster högst ovälkomna och väckte förargelse såväl genom sitt otillbörliga uppträdande öfverhufvud som särskildt derigenom att de minskade utbytet af fångsten.

Vildren fångade Lapparne fordom bland annat sålunda, att de på släta och jemna höjder eller på elfstränder, der vildrenar brukade passera, gräfde gropar af flere alnars både djup och mynningsdiameter. Sådana gropar benämndes "Roggek" (sing. Rogge = graf) och uppkastades till ett antal af 3—20 eller ännu flere i bredd, med några famnars mellanrum. På dessa mellanrum uppsattes hög gärdesgård, kallad pertus, för att hindra renarne att der gå fram. Groparne täcktes väl med pertor eller alldeles tunna trälister, och på detta täckelse, som benämndes "lavdek", utbreddes mossa, så att det blef osynligt för vildrenarne. Då nu vildrenarne iföljd af gärdesgårdarne voro tvungna att gå öfver täckelset, brast detta och djuren störtade ned i groparne. I dessas botten voro inslagna upprättstående spjut med spets af jern, torr björk eller furu, af hvilka de djur, som nedföllo i gropen, genomborrades.

Äfven detta fångstsätt var väl ganska gifvande; men det mest förödande var dock fångsten medels vuobman, hvarom här är fråga.

Med vuobman fångade man antingen på jemna, med renmossa rikligt beväxta skogstrakter, eller ock på öppna myror och fält, der man vid skogsbrynet hade god tillgång på virke för att uppsätta de erforderliga hägnaderna. Dessa hägnader voro ofta en half eller till och med en hel mil långa och så stälda, att de bildade liksom en djup vinkel, hvars sidolinier vid de yttersta flyglarne voro långt (ända till en svensk mil) aflägsnade från hvarandra. Der voro hägnaderna låga och bestodo af endast 2 à 3 öfver hvarandra lagda stänger eller gärdsel. Men i den mån man närmade sig spetsen eller kilen, desto högre och stadigare byggdes gärdesgården.

Närmare vinkelns eller kilens spets kommo hägnadens begge armar så nära hvarandra, att emellan dem var endast en smal passage, som utmynnade i "soatte gardde", en flere famnar djup utgräfning och äfven den omhägnad.

När nu en vildrensflock visade sig inom hägnaden, dref man den mot kilen, till en början försigtigt; men sedan flocken kommit nära densamma, rusade man efter den under skrik och stenkastning. Uppskrämda trängde sig renarne igenom den smala öppningen, som ledde till soatte gardde, af Finnarne kallad "sotakartano" (krigsteater), och föllo ned i gropen, derifrån ingen räddning var möjlig. Ty soatte gardde var både djup och stor. Men icke nog dermed. Äfven i dess botten stodo stadigt fästade hvassa spjut, som genomborrade de dit nedfallna djuren. De, som möjligen ännu anträffades vid lif i gropen, dödades med pilar och stenar (l. 79 ff.).

Om man afsett endast att fånga renarne, hade dessa spjut varit onödiga; ty ifrån gropen kunde de icke undkomma. Men det var äfven af vigt att de fångade djuren skulle genast dö (v. 38 ff.) och ej dö af svält eller magra af, hvilket skulle blifvit följden, om fångststället på längre tid ej skulle besökts af fångstmannen. Ty man vistades der, hvarest fångsten för tillfället visade sig vara mest gifvande (l. 23), och besökte endast tidtals sina andra fångstställen för att efterse, om ej äfven der vildrenar händelsevis fallit in. Om så skett, sade man: Ibmel förde dem dit.

En del Lappar hade derföre, utom vanliga enkla fångstgropar, till och med flere vuobman (l. 23). Om vintern, när större snöfall inträffat, var nemligen fångsten med vuobman tjenligast på slätter, om hösten deremot i skogstrakter. Sina kojor hade man så placerade, att man ifrån dem kunde se, när vildrenar kommo utanför vuobman.

Från närheten af ett ställe, der bilden af en Ibmel (gud) stod, fick i allmänhet ingen fånga (l. 45 ff.) som icke varit med om idolens inrättande eller icke hörde till det byalag, som egnade den sin omvårdnad och derföre af densamma betjenades. Ej heller fick någon från gudens verkningsområde skrämma bort vildrenarne eller annat, som var föremål för fångst; men guden fick ej heller bortgifva något deraf åt andra än dem, som invigt och tillbedt honom samt offrat åt honom (l. 49).

Nu hade, såsom sagdt, obehörigt folk emedlertid infunnit sig vid ofvanbeskrifna vuobman och genom "fula ljud" bortskrämt vildrenarne från trakten samt sålunda gjort skada åt det byalag, som under ledning af sin hufvudman här satt sig ned och här tillbad sin gemensamma Seita. Dessa främlingar hotas (l. 16 ff.) i sången, som utföres af hufvudmannen jemte medsångare, icke allenast med döden och att maskar skulle komma , att gräfva deras ställen", d. v. s. de ställen, der de komme att ligga såsom lik, utan ock med att vilddjuren skulle taga dem, om de begynte öppna dörrarne till deras, landets barns, kojor.

Ehuru nu dessa fångstmän här flitigt tillbedt sin gud, smort honom med fett af såväl vildren som björn samt offrat åt honom både renhorn och björnben, hade han dock icke hindrat de "elaka menniskorna" att beröfva såväl guden sjelf som dess tillbedjare villebråd och penningar, guld och silfver (l. 45—55 och 60—63). Guden borde derföre nu straffas.

Der sådant skulle ske, var det, såsom sagdt, icke ovanligt, att man öfvergick till handgripligheter och förstörde gudabilden (jfr ofvan s. 19 ff.). Uti nu ifrågavarande fall skulle, enligt hvad af sången framgår, de ännu qvarvarande hornen guden fråntagas samt han och hela stället öfvergifvas. Derefter skulle manpå annan ort åt sig utse ny gud (l. 64—65) och der , smörja" åt sig (l. 84) nytt fångstställe (pivddosaje), ett uttryck, hvarmed man dock afsåg icke blott vuobman, utan äfven vildrensgropar i allmänhet och jemväl fiskelägen, vare sig sedan att de tillhörde ett helt byalag eller någon enskildt.

Hvarje sådant ställe hade nemligen sin särskilda Seita, som rådde öfver fångsten i omnejden och derför fick emottaga offer, dels till tack för god fångst, dels för att stämma honom väl äfven för framtiden. Utom feta saker till smörjelse offrade man företrädesvis ben, framförallt de ståtliga renhornen, men äfven allt möjligt annat, till och med silfver, guld och penningar. De offrade renhornen radades omkring idolen i en rundel eller krans. Ju längre tid och af ju flere den tillbets, desto mera tillväxte kransen. Under uttalande af särdeles medömkan öfver förfädrens mörker hör man derföre ännu Lappen af hornens mängd göra sina slutsatser angående det större eller mindre anseende och förtroende, idolen åtnjutit, liksom ock beträffande längden af den tidrymd, under hvilken den dyrkats. På vigtigare offerplatser representerades gudomen helst af någon sten af särdeles form, eller ock af ett hälleberg, någon grotta eller annat dylikt. Äfven den gud, som uti nu ifrågavarande fall borde utses i den öfvergifnes ställe, skulle vara af sten. Men här föreslår Raadeädje, byåldermannen, som å l. 24 begynner gifva sina medintressenter förhållningsorder i frågan, en gudomlighet af mera ovanligt slag. Han förordar nemligen (l. 41) en större sten och en hvit sten. Dessa skulle, sade han, hemta björnar, som fångstmännen sedan borde ansa (l. 44). Efter att hafva funnit lämplig sten, borde man sofva derinvid, och först sedan man i drömmen fått klart för sig, att guden komme att blifva gifmild, skulle den, "om vi så mycket fånga, att vi kunna den åt oss till gud inviga", med första fångets fett smörjas och till gud inaugureras (l. 73—84).

Fodnoter

Kilde

Jakob Fellman: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II, 1906, s. 219-225.