Om Eddan (KL) Atlakviða

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Sångerna om Atle.
Atlakviða
(R)

Sångerna om Atle.

Det har, som ofvan antydts, förmodligen funnits flera så att säga parallelkväden behandlande samma ämne. Så är t. ex. måhända fallet med Brot af Sigurðarkviðo och Sigurðarkviða hin skamma, och de båda dikterna om Atle äro ett obestridbart bevis härpå. Då emellertid skildringen och framställningen af det ämne, som i dessa sånger besjunges, äro rätt olika, måste vi betrakta hvart och ett af dessa kväden särskildt Vi börja då med det tvifvelsutan äldre af dem:

Atlakviða.

Guðrún är nu vorden Atles hustru och denne fikar efter Fáfners skatter. Han sänder därför ett bud till Giukungarna — Gunnarr och Hogne — och bjuder dem att komma till hans borg. Guðrún skickar emellertid med budbäraren en ring ombunden med varghår för att varna sina bröder. Gunnarr vill ej fästa någon vikt vid detta, men den mer kloke och försiktige Hogne yttrar då:

Hvad tror du hon menat,

när ringen hon sände

ombunden med varghår?

Var det en varning?

Ej utan skäl hon

band det om ringen.

Olycklig varder

visst denna färden.

Men trots att Hogne afråder, lofvar dock Gunnarr, att de skola komma. Han talar — heter det — som det höfves en konung, och bjuder sina kämpar att vara vid godt mod, om ock detta skulle blifva deras sista gille. Därefter rida Giukungarna åstad till Atles borg, följda af de kvarvarandes tårar. —

När de kommit dit, mötas de af Guðrún, som säger dem, att de äro förrådda. Gunnarr svarar då, att det nu vore försent att kunna samla en här:

Sade då Gunnarr,

kämparnas höfding:

Syster, försent är att

fränderna samla.

Långt är att sända

bud till de våra

fjärran vid Rhens snabbt

flytande vågor.

Därpå börjar striden mellan Giukungarna och Atles folk och

Sju fällde Hogne

med svärdet det hvassa,

men han den åttonde

slängde i elden.

Så skall en hjälte mot

fienden strida,

som Hogne då stred för att

värna sin broder.

Giukungarna blifva dock omsider öfvermannade och fängslade:

De Gunnarr sen togo

och smidde i bojor,

Burgundernas store,

fräjdade höfding.

Sporde de Goternas

kung, om han ville

köpa sitt lif med det

glänsande guldet.

Men då svarar Gunnarr:

»Hellre skall Hognes

hjärta mig bjudas,

skuret ur bröstet på

dådrike hjälten.» —

Då skuro de hjärtat

ur bröstet på trälen

Hialle och buro det

sedan till Gunnarr.

Sade då Gunnarr,

kämparnas höfding:

»Här ser jag Hialles

hjärta, den feges.

Mycket det darrar

här nu på fatet;

mera det darrade

nyss i hans bröst.»

Därpå skära de hjärtat ur Hogne

Högt log då Hogne,

när hjärtat de skuro

ur bröstet på honom,

ty hjälten ej visste

hvad klagan vill säga.

Sedan hans hjärta de

buro till Gunnarr.

Sade då Gunnarr,

fräjdade härskarn:

»Här ser jag Hognes

hjärta den tappres.

Litet det darrar

här nu på fatet;

mindre det darrade

nyss i hans bröst.

Sen Hogne har mördats,

är jag den ende,

som kan er säga,

hvar skatten är kastad.

Medan vi båda

lefde, det kunde

möjligen yppats,

kan nu ej hända.

Tigande Rhen skall

ensam nu ega

guldet, som städse

olycka bringat.

Dess ilande vågor

gömma nu skatten.

Aldrig den mera skall

komma i ljuset.»

Därefter föres Gunnarr till ormgropen och spelar där på sin harpa så, att han tjusar alla ormarna utom en, som smyger sig fram och sticker honom i hjärtat. — Guðrún har under tiden gått stolt omkring i salen, sväljande gråten, och när Atle och hans kämpar komma åter till borgen, går hon dem till mötes och hälsar Atle:

Ut gick då Guðrún

sin make att möta.

Med bägarn i handen

hon hälsade honom:

»Fritt kan du, konung,

nu skämta i salen

med dina kämpar:

de döde — de tiga.»

Sedan hon därefter undfägnat Atle och hans hird, säger hon:

»Vet, höge hjälte,

nu dina söners

hjärtan du ätit,

kokta i honung.

Nu kan du säga

du mänskokött spisat,

och det dina kämpar

i högsätet bjudit.

Ej dina barn du

mera kan kalla

till dina knän i det

glammande laget.

Aldrig du mera

ser dem på bänken

spjutskaften snida och

leka med guldet.»

När Guðrún sagt detta, blef det ett mummel i salen, och alla kvinnorna utom Guðrún själf gräto öfver hennes söner. Ty den förtviflade modern och systern hade annat att göra än att gråta bort tiden. När Atle hunnit blifva tillräckligt drucken, dräper hon honom och antänder därefter Buðlungarnas borg, så att alla de af Atles kämpar, som varit med om Gunnarrs mord, måtte varda innebrända. Så hämnades Giukes dotter sina bröders död. —

---