Om Eddan (KL) Fáfnesmál
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna
Fáfnesmál
(R)
Regenn och Sigurd begifva sig till Gnitaheden och medan Regenn håller sig undan, stöter Sigurd sitt svärd i Fáfners hjärta. Vridande sig i dödskampen spörjer då denne, hvad den djärfve ungersvennen månde heta, och uttalar därpå Andvares förbannelse:
- Allt jag sagt
- till ondt du tyder,
- men vet — nu sannt jag säger:
- Min stora skatt,
- mitt röda guld
- skall varda dig till bane.
Men full af hopp och mod lägger ej Sigurd detta på sinnet, utan svarar gladt:
- Det röda guld
- vi alla älska
- så länge lifvet varar,
- och en dag måste
- ju hvar och en
- draga ned till Hel.
Sedan Fáfner dött, kommer Regenn fram, dricker hans blod och skär ut hans hjärta samt beder Sigurd steka det. När nu denne, som ofvan berättats, sticker fingret i munnen och Fáfners hjärtblod kommer på hans tunga, förstår han hvad nötväckorna kväda där uppe i trädets grenar.
Den första sjunger:
- Blodbestänkt där
- Sigurd sitter.
- Fáfners hjärta
- nu han steker.
- Ringfördärfvarn[1]
- klok mig tycktes,
- om han själf nu
- hjärtat åte.
Den andra sjunger:
- Där nu ligger
- falske Regenn,
- och vill svika
- unge kämpen.
- Ränker han, den
- lömske smider,
- vill sin dräpte
- broder hämna.
Den tredje sjunger:
- Ett hufvud kortare
- borde nu Regenn
- draga neder till Hel.
- Ensam Sigurd
- då egde guldet,
- på hvilket Fáfner rufvat.
Den första sjunger:
- Klok han vore,
- om han följde
- rådet, som I
- systrar gifvit.
- Ser jag endast
- vargens öra,
- väntar jag, att
- själf han kommer.
Den andra sjunger:
- Ej så klok är
- unge kämpen.
- som jag ville,
- att han vore,
- om han låter
- Regenn lefva,
- när han Fáfners
- lif har tagit.
Den tredje sjunger:
- Mycket ovis
- han är, om han sparar
- sin lömske fiendes lif.
- Regenn nu ligger
- och rufvar på hämnd,
- men sådant fatta ej hjältar.
Sigurd utbrister då:
- Ej skall det varda
- mitt öde, att Regenn
- mitt unga lif mig beröfvar.
- Brådt skola båda
- bröderna nu
- draga neder till Hel.
Han hugger därpå hufvudet af Regenn, dricker därefter bådas blod och äter Fáfners hjärta. Då börja fåglarna åter sjunga:
- Bind nu samman
- röda ringar!
- Hjältar få ej
- ödet rädas.
- Vet, en mö,
- af alla fagrast,
- prydd med guld, din
- brud skall blifva.
- Rid nu hän till
- Giukes salar!
- — ödet visar
- hjältar vägen — .
- Där du kungens
- sköna dotter
- skall med gyllne
- skatten vinna.
- Rid nu hän till
- Hindarfjället!
- På dess topp en
- borg är timrad.
- Af förtrollad
- eld den skyddas:
- lågan städs kring
- muren leker.
- Där på fjället
- stridens tärna
- sänkts i sömn, af
- flammor omhvärfd.
- Oden henne
- söft med trolldom,
- ty hon brutit
- mot hans vilja.
Sigurd lyder fåglarnas råd, begifver sig till Fáfners boning, tager där den olycksbringande skatten, lastar den på Granes bogar och rider upp till Hindarfjäll, själf belastad med Andvares, Lokes och Fáfners förbannelse[2].
Fodnoter
- ↑ Poetisk omskrifning för hjälten, som sönderhugger sin armring och utdelar bitarna åt sina kämpar.
- ↑ På Ramsundsberget i Södermanland finnes Fáfnesmål så att säga illustreradt, ity att där är framstäldt, huru Sigurd dräper Fáfner, huru han steker Fáfners hjärta, sticker fingret i munnen etc. Samma 'illustration' är upprepad på ett klumpigare sätt på den närbelägna Gökstenen, Dessa ristningar visa, att Volsungasagan varit känd i vårt land. Måhända ha då äfven hos oss 'Sigurdskväden' funnits.
