Samefolkets religion - Avslutning

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samiske trommetegn.
Siida museum, Inari, Finland..

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Avslutning

Den översikt över samernas religion som ovan givits låter oss få en sannolikt tämligen fullständig bild av deras religiösa tro och kult i hednisk tid. Samtidigt har däri framhävts några karakteristiska drag i denna primitiva religion. Till dessa höra bl.a. den ängsliga noggrannhet med vilken de religiösa riterna utfördes, ett drag som särskilt framträder i fråga om den s.k. björnfesten. Uppenbarligen tänkte man sig att riternas ändamål endast uppfylldes i fall de verkställdes exakt så som ritualet föreskrev. Gamla seder måste noggrant iakttagas, ty viktiga intressen stodo på spel. Över huvud får man ett starkt intryck av den utomordentliga betydelse man tillade religionen och dyrkan av de övernaturliga makterna. Men samtidigt iakttaga vi att samens inställning till gudavärlden alltigenom var realistisk och affärsmässig; förgäves söka vi spår av någon djupare religiös känsla. J. Fellman, en noggrann kännare av lapparna, konstaterar att »de forntida lapparnas böner ej avsågo annat än tillfredsställandet av timliga behov», och alla svenska och danska missionärer ha betygat detsamma. Gudens och seitans uppgift var att hjälpa samen i den hårda kampen för tillvaron. Förmådde han ej det, var han ingenting värd. En hjälplös gud var ingen gud alls och det fanns ingen anledning att dyrka honom. Offren hemburos honom enligt principen »do ut des» (»jag giver på det du må giva»). Stundom var man försiktig nog att hembära honom offret först sedan han uppfyllt vad man väntade av honom. En sådan inställning till de övernaturliga makterna är emellertid intet särdrag hos samerna; det framträder mer eller mindre i alla primitiva religioner, ja, delvis även i de högre. Religionen och den religiösa kulten framstår främst som ett uttryck för självbevarelsedriften.

Med hänsyn till detta drag, som dock kanske framträder klarare hos samerna än hos de flesta andra primitiva folk, kan man med skäl säga att det vilar något av tragik över den lapska religionen liksom över hela den lapska kulturen. Denna uppfattning stärkes när man kastar en blick på den lapska missionens historia, det sätt på vilket kristendomen påtvungits detta naturfolk. Drivna av en överlägsen ras alltmera mot norr, till de ogästvänliga arktiska trakter där de slutligen funnit en sista tillflyktsort, ha samerna haft att utkämpa en kanske hårdare kamp för tillvaron än de flesta andra naturfolk. I denna kamp har religionen varit deras förnämsta hjälp och stöd, men även detta stöd har man berövat dem. Med den brist på förståelse för »hedningarnas» religion och den fanatism som tyvärr över huvud varit utmärkande för de kristna missionärerna, vare sig de varit katoliker eller protestanter, har man betraktat deras religiösa tro och kultbruk såsom ett djävulens påfund och som avskyvärd vidskepelse som man i nödfall med våld borde utrota. De samer, som fasthållit vid den gamla seita-tron och de gamla hedniska kultbruken, särskilt bruket av den rätt oskyldiga spåtrumman, ha varit föremål för svåra förföljelser. Det finnes till och med ett exempel på att en lapp jämte sin trumma blivit bränd på bål sig själv till straff och androm till varnagel!

Den envishet med vilken de nordiska samerna fasthållit vid sin gamla hedniska religion kan man emellertid väl förstå. Liksom de betraktat sina seitar som sin nästan enda hjälp i nöd och trångmål, så ha de å andra sidan besjälats av tron att deras hedniska gudar vredgas och vända sig ifrån dem ifall de övergiva dem och antaga en främmande religion. De gamla författarna ge ofta uttryck åt samernas livliga övertygelse, att den nöd och de olyckor som vid någon viss tidpunkt drabbat dem berott på att de övergivit sina gamla gudar och kultplatser. »Sedan de avlagt trumman är dem all olycka vederfaren, varför de ofta återgått till sin gamla ursinnighet», säger en gammal missionär från 1700-talet. Särskilt hyste de fruktan på sina barns vägnar när de tvungits att döpa dem enligt det kristna ritualet och giva dem kristna namn. Blev barnet sjukligt, hade man genast orsaken härtill klar. Stundom företog man då i hemlighet den »avkristningsceremoni» som ovan nämnts, i det man med renande albarkssaft tvättade bort dopet och gav barnet ett nytt samiskt namn. Dylika bruk tala sitt tydliga språk. Det är för övrigt samma iakttagelse som man kunnat göra bland andra naturfolk, t.ex. bland quichuaindianerna uppe på de peruanska Anderna. Dessa blevo likaledes av de katolska munkarna tvungna att övergiva dyrkan av Jordmodern, Pachamama, och väntade sig endast olyckor och ofärd såsom följd därav.

Vår »upplysta» tid ser väl med andra ögon på de hedniska sedvänjorna och försöker pietetsfullt tillvarataga bl.a. de rester av samisk hedendom som ännu kunna spåras. Måhända kunde dock även det moderna arkeologiska samlingsraseriet något dämpas eller insamlandet av fornfynd bedrivas enligt andra principer. Tyvärr sakna arkeologerna ofta tillräcklig kunskap om de primitiva folkens psykologi, vilken är nödvändig icke minst när det gäller insamlandet av minnesmärken över deras religion. På tal om lapparnas seitadyrkan säger Carl Johansson, själv av lapsk härstamning, i sin ovan citerade artikel: »Det är ganska meningslöst att föra bort en seitasten till ett museum. Ryckt ur sin rätta miljö ger den föga eller ingen upplysning om huru och varför den dyrkats. Bättre vore att fridlysa alla offerplatser och bevara dem orörda till eftervärlden». Anmärkningen är alldeles riktig. Såsom ovan framhållits, dyrkas seitastenen icke som ett dött materiellt föremål. Stenen betraktas såsom ett säte för en ande eller en gudom, men gudomen behärskar icke blott stenen utan hela den omgivande platsen och trakten, vilken blir helig. Seitorna borde därför få stå kvar och de platser där de befinna sig göras till naturskyddade områden. Sålunda bevarade kunde dessa »avgudabilder», liksom de talrika gamla offerplatserna, kvarstå till eftervärlden som intressanta monument över ett i utdöende statt naturfolks hårda livskamp.