Samefolkets religion - Jaktens gud, Leibolmai
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Temaside: Samisk religion og mytologi
Rafael KarstenSamefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning
Kap. II.
Dyrkan av personliga gudar
Jaktens gud, Leibolmai
Bland samernas talrika andra gudar som kunna anses vara av genuint lapskt ursprung må ytterligare jaktguden, Leibolmai, nämnas. Dyrkan av denne gud synes emellertid ha varit begränsad till södra delen av Norrland samt södra norska lappmarken, särskilt Trondhjems lappmark. Närömanuskriptet ger oss de utförligaste upplysningarna om denne särgud för jakten, vars utvecklingshistoria är rätt egendomlig. Själva gudanamnet Leibolmai är sammansatt av leib som betyder »al» och olmai, »man». Alen var ett av samernas heliga träd och spelade en rätt viktig roll i vissa religiöst-magiska riter, särskilt vid de ceremonier som voro förknippade med en lyckad björnjakt. Alens helighet hos samerna beror, såsom Samilin antyder, därpå att albarken, när den tuggas eller kokas blir röd som blod,[1] ty blodet är ett heligt ämne. Därmed sammanhänger uppenbarligen, att alträdet icke blott personifierades till en människa, utan blev en särgud för ett bestämt viktigt område av den primitive samens verksamhet, jakten. Blodet är laddat med magisk kraft. Den människa, vars ansikte bestänkes eller bestrykes med alens röda, blodliknande saft, anses enligt lapsk tro därigenom få motståndskraft mot onda inflytelser. Särskilt användes albarkens saft av kvinnorna som ett kraftigt profylaktiskt medel att neutralisera de farliga verkningar, vilka emanera från den nyss dödade björnens ande, såsom vi skola se längre fram. Figurerna på den heliga trumman måste ritas med albarkens saft. Albarkens viktiga roll vid björnriterna gör det också begripligt varför albarken och hela alträdet kom att så nära associeras med detta samernas värdefullaste villebråd. Genom en egendomlig betydelseövergång blir det personifierade alträdet, Leibolmai, »Almannen», tillika björnens speciella skyddsgud. Enligt Närömanuskriptet skyddar Leibolmai icke blott björnen, utan han kan även hjälpa honom att slita den anfallande lappen i stycken. Men å andra sidan kan han, rätt dyrkad, hjälpa honom att nedlägga villebrådet. Därför söka samerna före jakten med tillhjälp av trumman påverka Leibolmai därhän, att han ej skall skydda björnen utan tvärtom hjälpa dem att döda honom. Randulf berättar att de plägade offra en båge och pilar till Leibolmai. Vad björnens förbindelse med alträdet beträffar, omtalar samma författare att denna även berodde därpå, att björnen med förkärlek uppehåller sig i alskog för att äta det gräs, på latin kallat suncus, som växer där och över vilket Leibolmai är en patron och beskyddare.[2] Enligt Hans Skankes förklaring till lapska ord och termer, som förekomma i missionshistorien, dyrkades Leibolmai av de norska samerna i allmänhet som ett skogstroll, som rådde över skogen och alla de vilda djur som finnas där. Han betraktades sålunda åtminstone i vissa trakter som en allmän jaktgud.[3]
Fodnoter
