Samefolkets religion - Schamanväsendet. Noiden och hans verksamhet

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk tromme,
Ethnologisches Museum, Berlin.

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Kap. III.

Schamanväsendet
Noiden och hans verksamhet

När vi övergå till att behandla samernas schamanväsen, d. v. s. noiden och hans verksamhet, beträda vi ett område som hör till det mest centrala i hela deras religion och tillika det, där den andliga frändskapen mellan lapparna och en del andra folk på motsvarande stadium av kultur klarast framträder. Uttrycken »schaman» resp. »schamanism» äro vi visserligen vana att använda företrädesvis om de arktiska folken i norra Asien och Grönland, men i verkligheten har denna form av primitiv religion eller övertro ingalunda varit inskränkt till de i dessa trakter boende naturfolken. Vi kunna tala om schamanism överallt där, varest bland primitiva folkstammar vissa personer, och framför allt de professionella trollkarlarna, tro sig kunna i extatiskt tillstånd träda i mystisk förbindelse med en osynlig andevärld.

Schamanismen i denna bemärkelse har blivit närmare studerad endast hos några få lägre stående folk. Bäst har den beskrivits från norra Asien av ryska, finska och andra etnologer, och den lapska schamanismen är också närmast besläktad med den som är känd från de sibiriska folken. Särskilt ligger en jämförelse med de med samerna kulturellt nära besläktade samojederna nära till hands. Men även i Nya Världen möter oss denna form av religion i typisk form, även om den i vissa avseenden skiljer sig från den nordasiatiska schamanismen. I Sydamerika har jag själv närmare studerat trollkarlarnas eller medicinmännens psykologi och verksamhet bland en del stammar, och vid en jämförelse mellan den indianske medicinmannen och den lapska och nordasiatiska schamanen finner man en överraskande överensstämmelse i föreställningar och bruk.

När vi tala om naturfolkens gudsdyrkan eller kult inskränka vi oss vanligen till att behandla sådana yttre, lätt iakttagbara handlingar som offer, böner och besvärjelser, i tanke att vi därmed framhållit det väsentligaste av deras praktiska religiösa liv. Man förbiser därvid, att i naturmänniskans förhållande till den övernaturliga världen ofta ingår även en annan sida, kännetecknad av inre mystiska upplevelser, vilka lätt undandraga sig en ytlig iakttagares uppmärksamhet. Till dessa mystiska upplevelser anknyta sig sådana begrepp som uppenbarelse och inspiration, eller psykiska tillstånd som drömmar, visioner och extas, vilka genom den tolkning de erhålla bliva upplevelser av religiös art. Förmågan att försätta sig i ett dylikt tillstånd är emellertid ej allom given. Den betraktas såsom en speciell gåva från ovan, som är endast få människor medfödd.

För att fullt förstå schamanismen sådan den bl. a. förekommer hos samerna är det först och främst nödvändigt att känna till den dualistiska åtskillnad mellan en synlig kroppslig och en osynlig andevärld, vilken även naturmänniskan medvetet eller omedvetet antar såsom given. Genom sin kroppsliga existens och sitt normala medvetande tillhör människan den förra, om den senare kan hon endast undantagsvis, på grund av speciella förmögenheter eller genom speciella »initiationer», vinna någon kunskap. Att lyfta på förlåten och blicka in i den andra världen blir möjligt endast för schamanen eller siaren i ögonblick då han liksom avkläder sig sin kroppslighet och frigör sig från sitt dagsmedvetande. Den del av människan som härvid spelar rollen av förmedlare mellan dessa båda världar, är hennes själ. Samernas själsbegrepp är detsamma som andra finsk-ugriska folks och de flesta andra naturfolks. Vi ha redan på sätt och vis stiftat bekantskap därmed i sammanhang med den roll gudinnorna Maderakka och Sarakka spela vid ett barns födelse. Maderakka mottager först själen av Radien och överlämnar den åt sin dotter Sarakka, som skall låta en kropp växa till själen så att ett fullkomligt foster uppstår (ovan s. 52). Själen är enligt samisk och primitiv uppfattning — såvitt vi kunna samla hithörande föreställningar till en allmängiltig definition — ett slags tunn, osubstantiell mänsklig avbild av kroppen, till sin natur ett slags dimma eller skugga, som i dödsögonblicket lösgör sig från kroppen och därefter för en av denna oberoende självständig existens. Närmast tros den följa med den döda kroppen till graven. Enligt en mera framskriden uppfattning lever den vidare i ett slags dödsrike. Samerna kallade detta dödsrike Aimo och hade rätt realistiska föreställningar om Aimo-folket som lever där ungefär ett liknande liv som de levande på jorden, för vilka de hädangångna fortfarande hysa ett livligt intresse. Själens definitiva skilsmässa från kroppen medför döden, men en del personer, särskilt de professionella trollkarlarna, noiderna, ha förmågan att endast för tillfället lösgöra sin själ från beroendet av kroppen och att låta den på egen hand företaga upptäcktsresor och färder bland annat till andarnas land. Dessa färder av schamanernas själar tillskrivas den största betydelse. De bliva därvid utrustade med en särskild »klarsynthet», se sådant som andra icke se, vinna kunskap om förborgade ting i det förflutna, det närvarande och det tillkommande, ty andarna veta ju mera än vanliga, levande människor. Karakteristiskt för den primitiva uppfattningen är, att den högre kunskap varom här är fråga alltid vinnes genom förmedling av vissa andeväsen, över vilka trollkarlen förvärvat makt och vilka tillfälligtvis eller permanent blivit hans speciella skyddsandar och bundsförvanter. Den samiske noiden liksom den nordsibiriske schamanen och den indianske medicinmannen operera alltid med tillhjälp av en skyddsande, med vilken han vanligen i drömmen eller i extatiskt tillstånd träder i gemenskap.

Bundenheten vid kroppen med dess normala livsfunktioner och förnimmelseliv utgör alltså för schamanismen det som hindrar människan att vinna en högre kunskap om ting som för vanliga människor äro förborgade. Frigörelsen från kroppsligheten, förbindelsen med andevärlden, åter sker på ett tillfälligt och ofullständigt sätt i det normala drömtillståndet, på ett varaktigare eller fullständigare sätt i extasen eller trancen. Angående den mystiska betydelse vilken även samerna tillskrevo drömmarna ha vi flere allmänna uttalanden av de norska och svenska missionärerna. Sålunda säger Nicolaus Lundius i sin »Descriptio Lapponiae»: »Lapparna ha många vidskepelser med sina drömmar och de säga att spådomsanden uppenbarar dem mycket i sömnen. De ligga nattetid och sjunga i sina drömmar, såsom jag ofta har hört. Jag har också ofta hört dem gråta i sin sömn». Leem åter säger om de norska lapparna att de s. k. joulu-gadze (julandarna) plägade uppenbara sig för dem i barns skepnad och lappdräkt, vanligen om natten, i drömmen, stundom ock om dagen för en vakande, erbjudande honom sina tjänster och försäkrande honom att om han ville anamma dem skulle de giva honom god lycka i jakt och fiske samt göra honom skicklig att bota människor och djur. Även Forbus säger, på tal om de »fjällmän» (passevare olmai) som enligt samisk tro hade sitt säte i vissa heliga berg, att lapparna »drömt om dessa fjällman och i drömmen inhämtat deras svar».

Redan uti det normala drömtillståndet kunde alltså den samiske noiden träda i förbindelse med sina skyddsandar. Om drömmarna synas samerna över huvud ha haft ungefär samma föreställning som de flesta andra naturfolk. Beträffande en del sydamerikanska indianers åskådning har jag utlagt den på följande sätt. Man anser det över huvud karakteristiskt för s. k. primitiva folk att de »tro på drömmar», d. v. s. betrakta de erfarenheter de göra i drömtillståndet såsom likaså verkliga som de vilka de göra i vaket tillstånd. Detta uttryckssätt träffar i varje fall icke fullt det riktiga beträffande alla folks åskådning; alltför litet är sagt därmed. Åtminstone ha en del indianstammar uppfattningen att det endast är i drömmen eller därmed jämförbara medvetenhetstillstånd som den sanna verkligheten uppenbaras för människan. Det normala medvetenhetslivet är en villa eller illusion för vilken vi ej kunna ha något förtroende, fullt av falskhet, lögn och bedrägeri. Endast i drömmen uppenbaras för oss den sanna verkligheten. I drömmen tala alla människor vilka vi möta, även våra fiender, den fulla sanningen, och alla veta mera än i vaket tillstånd, ty det är själarna som här mötas, fria från den kroppsliga tillvarons band. Även de döda, som annars endast sällan visa sig för de levande, uppenbara sig i drömmen för dem och varna och undervisa dem i kraft av den övernaturliga kunskap de besitta. Detsamma är fallet med övriga andeväsen som i normala fall ofta högeligen fruktas: i drömtillståndet befinna de sig under ett magiskt tvång, och göra den sovande trollkarlen ingen skada utan handla tvärtom såsom hans vänner och rådgivare. Den som alltså önskar veta den verkliga sanningen rörande den närvarande tiden och särskilt rörande framtiden, bör se till att han har drömmar, och då den sömn som naturen av sig själv ger människan icke förslår till att alstra drömmar, är det stundom nödvändigt att framkalla sådana på konstlad väg.

Det anförda torde som sagt träffa det rätta även i fråga om samernas ursprungliga föreställningar om drömmar. Känt är att många folk, som representerat rätt olika kulturstadier, icke blott överensstämt uti att giva de i drömmen och särskilt de i extatiska tillstånd gjorda erfarenheterna en religiös tydning, utan även genom olika konstlade medel sökt försätta sig i dylika exceptionella tillstånd. Det delfiska oraklets prästinna, pythia, i det forna Grekland förkunnade orakelsvaren i ett tillstånd av extas framkallat av de mefitiska gaser vilka uppstego från det inre av helgedomen. De nuvarande persiska dervischerna, som förtära opium eller röka haschis för samma ändamål, de amerikanska indianer som försätta sig i exalterat tillstånd genom att förtära drycker beredda av vissa giftiga växter, och slutligen de nordasiatiska schamanerna, för vilka den giftiga flugsvampen spelar samma religiösa roll, stå alla med avseende på sina mystiska erfarenheter på samma ståndpunkt. Närmast jämförbara med de sistnämnda voro de samiska noiderna så länge de ännu utövade sina hedniska sedvänjor. Vi ha icke några säkra vittnesbörd om, att samerna någonsin skulle använt flugsvampen som ett bidragande medel till att framkalla extas, såsom varit fallet med t. ex. samojederna, ostjakerna och många andra sibiriska stammar. Enligt en tradition som omnämnes av Itkonen från Enare skulle dock även den lapske noiden förut ha plägat förtära flugsvamp för att försätta sig i extatiskt tillstånd. Huru därmed än må förhålla sig, ger oss i varje fall Isaac Olsen mycket detaljerade upplysningar om de magiska drycker med vilka de norska lapparna plägade dels öka sin »trolldomskraft» i allmänhet, dels försätta sig i ett tillstånd av dvala eller trance, under vilket de kommo i intim kontakt med andarna.

Fig. 5. Noid som genom trummande faller i trance och besökes av sin skyddsande.
Enl. Rheen.

Olsen berättar att under hans tid de lapska »trollmästarena», innan de skulle hålla trollmässa plägade dricka lut, beredd av biörkaska och vatten kokade tillsammans, ävensom en annan egendomlig dryck beredd av sältran blandad med vatten och kokad tillsammans med fiskhuvuden, fiskben och -tarmar. Denna dryck skulle giva trollkarlen »kraft och styrka i konsten så att trolldomen skulle verka så mycket bättre». Den förra drycken kallades noide jockumus, den senare rup-tjatse (tjatse = vatten). De hade även en särskild mat, kallad noide burromus, som de brukade giva sina barn och som ansågs meddela dem den trolldomskonst som i framtiden skulle göra dem till goda och kraftiga noider. Vi få även höra huru noiden bar sig åt när han vid något särskilt tillfälle skulle utöva sin konst. Förrän han på allvar började med »trollmässan» och joikandet skulle han göra i ordning en stor kittel med lut eller ock en kittel med rup-tjaise, och av denna trolldryck skulle han förtära ända tills kitteln blev alldeles tom. Luten eller rup-tjatse-drycken, skulle göra honom så »hård» mot alla yttre skador, att varken stål eller järn, eld eller vatten kunde göra honom illa. Efter att ha förtärt av dessa drycker kastade han sig mot kåtans dörr, satte huvudet under den nedersta dörrstocken och föll i en dvala eller ett svimningstillstånd liksom om han varit död. Under denna dvala hämtade han visdom och erhöll kunskap om de saker han önskade veta. Dvalan kunde räcka ända till ett helt dygn, och den som fick trollkarlen att vakna från densamma var enligt Olsen en kvinnlig noid, som helst skulle vara en ogift jungfru. Hon trädde intill honom och joikade så länge tills han vaknade ur sin dvala. Det gällde för henne att leta efter honom med sin konst ända tills hon fann hans själ och återförde den till de levandes land. Själva sade dessa kvinnliga noider att de stundom funno noidens själ i bergshålor långt ute i ödemarken, stundom i helvetet eller under jorden eller i vattnet. Kunde inte kvinnan med sin konst återfinna honom, vaknade han aldrig och var dömd att dö.

Harva förmodar att dessa trolldrycker, bruket av lut etc., icke utgöra en ursprunglig beståndsdel i lapparnas religion, utan representerar ett senare skede i deras religiösa utveckling. Denna förmodan kan dock knappast vara riktig. Tvärtom måste vi anse att förtärandet av lut såsom ett medel att åstadkomma religiös extas hos lapparna varit ett uråldrigt bruk. Luten utgjorde uppenbarligen hos dem en motsvarighet till liknande magiska drycker hos vissa andra primitiva folk. Att närmare upplysningar därom saknas beträffande de svenska och finska lapparna kan möjligen bero på ofullständigheten i våra informationer om deras vidskepliga bruk. Emellertid veta vi om dessa att de under en senare tid genom förtärande av brännvin brukade förbereda sig för det eftersträvade trance-tillståndet, vilket därefter framkallades genom joikande och slag på trolltrumman. Carl Solanders relation om lapparnas hedendom gäller icke blott de norska, utan även de svenska lapparna. Om dessas trollkarlar säger han uttryckligen att de, innan de skredo till verket med att bota sjukdom genom trolldom, först förtärde brännvin, men att de tidigare använt lut för samma ändamål. Sedan noiden förtärt denna trolldryck, kommo några trollkunniga kvinnor tillstädes, vilka tillsammans med trollkarlen bildade en »noidförsamling» (noide tiömcka). Under ledning av noiden började nu alla att sjunga en trollsång, varvid noiden småningom arbetade sig upp till ett tillstånd av fullständig extas, betedde sig som en besatt, tog eld i händerna, låtsades skära sig med kniv både på händer och fötter, inbillade de närvarande att han dock tog ingen skada av allt detta emedan han var »hård» mot dylikt. Raseriutbrottet fortfor tills han omsider svimmade. I sitt dvallika tillstånd kom han i kontakt med och samtalade med de andar som skulle bota den sjuke eller lämna annan önskad hjälp.

Det är av ett visst religionshistoriskt intresse att något närmare studera en del detaljer i denna schamanistiska procedur. Extasens allmänna betydelse har redan utlagts. Endast i detta tillstånd kan, såsom vi sett, ett närmare umgänge med andarna förmedlas, varav noidens mystiska kunskap är beroende. Psykologiskt kan man skilja mellan flere olika former av extas, av vilka endast den mystiska eller religiösa extasen här intresserar oss. Men även i fråga om denna kunna olika former, eller snarare grader, särskiljas. I allmänhet anser man ju att den schamanistiska extasen yttrar sig i danser och andra häftiga kroppsrörelser, vilka för omgivningen te sig som ett osvikligt tecken på att trollkarlen för ögonblicket är »besatt» av en ande. Den mentala aktiviteten, och särskilt viljan, är härvid nedsatt i samma mån som noiden behärskas av den främmande anden, men icke helt och hållet upphävd. Detta blir fallet först när han omsider faller i det dvallika tillstånd av fullkomlig orörlighet och passivitet, som utgör extasens höjdpunkt och varvid han endast blir ett »medium» för andens verkningar. Bland schamaner, siare och profeter, som representerat de mest olika kulturer och varit vitt skilda från varandra i tid och rum, framträder i detta avseende en märklig överensstämmelse; vi finna endast en gradskillnad men ingen väsentlig artskillnad. Även i högre religioner, t. ex. i den gamla israelitiska profetreligionen och de grekiska mysteriereligionerna och bramanismen möta oss väsentligen samma föreställningar om besatthet, extas och profetisk inspiration. Inspirationen är någonting som kommer utifrån, icke inifrån, en gudomlig ande »faller över» siaren och inger honom de ord han skall tala.

De andeväsen, som till den samiske noiden förmedlade kunskapen om förborgade ting, kallades i Norge noida-gadze, »noidafolket». En annan benämning på dessa skyddsandar var saivo-gadze. Samernas speciella skyddsandar eller tjänare omnämnas av flere av de norska och svenska missionärerna, men de mest detaljerade uppgifterna om dem givas i Närömanuskriptet ävensom i den av Isaac Olsen författade avhandlingen »Om lapparnas vildfarelser og övertro». Särskilt den sistnämnda är av intresse genom de utomordentligt detaljerade upplysningar den ger oss om de lapska skyddsandarnas funktioner och de tjänster de göra den noid till vars »följe» de höra. De samiska trollkarlarnas noide-gadze voro till sin natur andar eller själar av avlidna samer, särskilt avlidna noiders själar, som ingått i de heliga bergen. Dylika skydds- eller följeandar voro emellertid, såsom framgått av det föregående, ingenting särskilt utmärkande för de samiska trollkarlarna. Liksom dessa ha även de indianska medicinmännen sina speciella »goda andar», med vilkas hjälp de operera och utan vilken de ingenting förmå. Med dessa andar träda de vanligen i kontakt genom att förtära drycker bryggda av de giftiga växter, som för tillfället försätta dem i exalterat tillstånd eller hos dem framkalla egendomliga »profetiska» drömmar. De uppfyllas därvid av de andar som utgöra de ifrågavarande växternas själar. Liknande uppgifter ha vi om t. ex. de samojediska och ostjakiska schamanerna, som genom att förtära något av den giftiga flugsvampen tro sig förvärva just de andar till skydds- eller följeandar som besjäla dessa svampar. Även i denna punkt möta vi en märklig, för olika folkstammar gemensam »idé», som ej kan bero på någon historisk påverkan.

Den extas, genom vilken förbindelsen med »följe-andarna» för-medlas, kan emellertid som sagt vara av olika grader. Den amerikanske medicinmannen faller sällan i det tillstånd av fullständig medvetslöshet eller trance som är utmärkande för schamanen bland arktiska folk, även om varderas mystiska erfarenheter i huvudsak äro desamma. Därmed sammanhänger den samiska liksom den sibiriska schamanismens särkaraktär, vilken i sin tur får sin förklaring ur den egendomliga psykiska läggning som är utmärkande för de arktiska folken. Det har sagts att en särskild nervös känslighet vore utmärkande för naturfolken i allmänhet. Detta är en oberättigad generalisering, ty de s.k. naturfolken äro i själva verket av mycket olika psykisk läggning, men beträffande de arktiska folk, varom här är fråga, äger påståendet sin giltighet. Den tungsinthet och apati som ett arktiskt klimat med nödvändighet alstrar och som hos enskilda därför särskilt anlagda individer lätt leder till hysteri, hallucinationer och verkliga själsstörningar, har ofta framhållits såsom ett karakteristiskt drag hos de nordsibiriska folken. »Vid studiet av schamanismen», säger den svenska etnografen Stadling, »möter man ofta män, och särskilt kvinnor, som lida av fullt utvecklat vansinne». På tal om tschuktcherna nämner den ryska etnografen Bogoras att han vid vissa tillfällen hos dem iakttog en mass-schamanering, d. v. s. ett egendomligt patologiskt sinnestillstånd som samtidigt grep alla närvarande personer och bragte dem i ett tillstånd av extas varvid de vilt dansade, skreko och tjöto, stundom imiterande människor, stundom åter de djur i vilkas gestalt andarna troddes uppträda».

Om samerna ha vi flere liknande uttalanden både från äldre och nyare tid. Sålunda fann redan Högström att man med skäl kunnat säga att de nordiska folken, som leva i kölden, äro klenmodigare än de södra som leva under varmare klimat. »Visst är att en del lappar blivit lätteligen så skrämda att de hastigt svimmat eller betett sig som om de mistat vettet. . . I kyrkorna har det ej allenast skett att man funnit hela hopen avsvimmad, utan det har ock hänt att en del under tiden sprungit upp samt börjat slå dem som suttit på sidorna om dem. Om någon hastigt ropat, eller om ett eldkol oförmodat glimmat till, har jag sett en del även bete sig sålunda. Då de på detta sätt bliva skrämda, pläga de liksom hoppa upp och väja ej om de ha kniv eller yxa i handen utan hugga till den närmaste. Jag har sett dem som gjort efter allt besynnerligt som de sett andra göra. Om någon annan vridit munnen, pekat fingren, dansat eller annat sådant ha de gjort allt lika, och då det varit överståndet frågat, om de burit sig oanständigt åt emedan de sagt att de ej vetat vad de gjort». Av yngre resande ha bl.a. M. A. Castrén och J. A. Friis uttalat sig i samma riktning. Det måste vara lättare för lapparna och andra med dem besläktade folk att komma i extatiskt tillstånd än för mera nervstarka personer, anmärker Friis. Denne författare säger sig själv ha lagt märke till att »lapparna behärskas av en synnerlig nervositet eller vad man skall kalla denna svaghet, och som gör att isynnerhet äldre fruntimmer bland dem av den obetydligaste anledning, blott vid ett plötsligt rop eller vid åsynen av ett motbjudande föremål, eller när en gnista med ett brak flyger ut ur elden kunnat råka i häftigaste extas eller raseri. I ett sådant upphetsat och medvetslöst tillstånd slå de omkring sig på vän och ovän med vad de ha i handen eller närmast kunna gripa, yxa eller kniv, tala oförståeligt och uppföra sig i det hela som om de mist förståndet tills de slutligen dånat bort eller fallit i en dvala och först efter någon vila igen börjat tala förnuftigt, dock utan klar erinring om det passerade. Castrén anför detsamma både om lapparna och samojederna, bland vilka sistnämnda tadiberna (trollkarlarna) endast i extatiskt tillstånd kunna sätta sig i korrespondens med tadebtsjo (andarna) och av dem erhålla de nödiga upplysningarna.

A. Genetz, som talar om den nervösa känslighet för vilken även de östra (ryska) lapparna äro kända, anmärker likväl, att denna nervsvaghet icke förekommer hos alla lappar, utan endast hos sådana personer som kroppsligen eller andligen lidit mycket i världen eller någon gång utsatts för stor förskräckelse, särskilt hos äldre kvinnor, men även hos yngre kvinnor och män.

Uttalanden sådana som dessa av vederhäftiga iakttagare synas tyda på en allmän psykopatisk läggning hos de arktiska folken och större anlag för nervösa störningar än hos de flesta andra folk. Därmed sammanhänger också den särställning de i viss mån komma att intaga i sin schamanism. Den väsentliga skillnad som synes mig existera mellan schamanismen i den Nya Världen och den asiatiska och nordeuropeiska schamanismen har jag annorstädes formulerat på följande sätt. Medan det i den amerikanska schamanismen är människan själv som på ett eller annat sätt skaffar sig en skyddsande, är det i den asiatiska schamanismen oftast guden själv som utser åt sig en schaman. »Förvärvandet av en skyddsande», säger den ryske etnologen Sternberg, »är vanligen icke resultatet av schamanens egna önskningar eller strävanden. En människa blir vanligen icke trollkarl av sin egen fria vilja. Tvärtom, denna förmåga kommer till en mot ens egna önskningar, som en gåva vilken kanske upptages som en tung börda, men betraktas som oundviklig». Man kan i norra Asien enligt Sternberg rent av tala om ett gudomligt urval inom schamanismen. Fullt så långt kunna vi måhända icke gå i fråga om samernas noider, men även i fråga om dem kan man utan tvivel säga att den schamanistiska gåvan är ärftlig och medfödd och icke kan förvärvas av vem som helst: Magus non fit sed nascitur, »man blir icke noid utan födes därtill». De på Kola-halvön boende ryska samernas trollkarlar karakteriserar A. Genetz på följande sätt som kommer den av Sternberg givna definitionen nära: »Trollkarlen eller siaren, nioite, står mitt emellan gudar och människor. Han ser i drömmen. Hans övernaturliga kraft är en gudarnas skänk och måste förvärvas genom bön och religiösa övningar.» Nervösa och sedan barndomen sjukliga personer med anlag för visioner och hallucinationer, anses ha särskilda förutsättningar för att bliva noider. Föräldrarna försöka utveckla dessa medfödda anlag genom en särskild uppfostran och undervisning; i Norge synes man ha låtit dem för ändamålet även förtära en speciell, tidigare omnämnd magisk dryck eller föda. I varje fall måste utbildningen för noidämbetet börja redan i unga år, så mycket hellre som hans verksamhetstid i allmänhet icke sträckte sig till den sena ålderdomen. Sällan kunde han bibehålla ämbetet längre än till omkring 50 år, ty noiden måste vara frisk och av felfri kroppskonstitution.

Såsom vi sett kallades trollkarlarnas skyddsandar i den södra norska lappmarken även saivo, emedan de avlidnas andar troddes taga sitt säte i de heliga bergen, vilka benämndes med samma namn. I den svenska och finska lappmarken åter betecknade man med saivo-namnet vissa heliga fiskrika sjöar, vilka även voro bebodda av andar. Harva anser att saivo i det senare fallet är ett helt annat ord än det som i den norska lappmarken användes som beteckning för de heliga bergen och deras andar. Beträffande ordets härledning ansluter han sig till K. B. Wiklunds tolkning, som anser det vara bildat från den svenska urformen av namnet på »sjö», saiva. Itkonen har emellertid sannolikt rätt när han gör gällande att saivo är en förfinskad form av ett rent lapskt ord, som heter sai’vâ (i ostlapskan sav’jâ) och som betyder »sötvatten», »tvåbottnad sjö». Detta ord kan enligt Itkonen varken till sin form eller betydelse gälla för att vara ett lån från skandinaviskan. Att ordet saivo i norska och svenska lappmarken kom att användas i något olika betydelse, har även sin förklaring. Enligt Lindahl & Öhrlings »Lexicon Lapponicum» betydde det lapska ordet saiw, saiwa ursprungligen endast »helig», sanctus. Med detta ord kallade lapparna, upplysas vi, fordom allt som de höllo för heligt, såsom saiwa ware, heligt berg, saiwa kedje, en helig sten. Såsom substantiv betydde saiwa tydligen endast en skyddsande i allmänhet, oberoende av det ställe där han troddes hålla till. Men i den svenska och finska lappmarken hade de heliga sjöarna tilldragit sig lapparnas uppmärksamhet mera än bergen, som där icke äro synnerligen höga, medan det i den norska lappmarken förhöll sig tvärtom. Därmed sammanhängde då att noidens skyddsandar på det ena hållet blivit identiska med sjöarnas andar, på det andra med bergens.

Noid-institutionen är utan tvivel hos samerna liksom hos övriga finsk-ugriska folk uråldrig. Själva ordet noita, noaidi kan, såsom Itkonen framhåller, återföras till den finsk-ugriska urtiden, ty det framträder även i vogulspråket under formen nait.

De unga, som ansågos kvalificerade för noidämbetet, fingo uppenbarelser av gudomen, antingen genom någon saivo-gadze eller i drömmen, eller ock beledsagades de av sina läromästare ned till saivo-landet, där de fingo undervisning av avsomnade noider.

Sedan den unge mannen sålunda undervisats i trolldomskonsten blev han invigd för sitt ämbete genom en högtidlig ceremoni varvid flere noider voro tillstädes. Den äldste bland dem och den unge aspiranten satte sig utanför dörren till bostaden tätt bredvid varandra, med den enes fötter placerade inom den andres. Därefter uppstämde den unge noiden sin trollsång, juoigam, som han beledsagade med slag på trumman. Om nu saivo- eller noide-gadze infunno sig och gingo över deras fötter in i tältet eller kåtan, så att endast den unge aspiranten hade en verklig känning därav, medan den gamle noiden däremot icke erfor något omedelbart vidrörande, utan endast en allmän känsla av deras närvaro, så blev aspiranten omedelbart utnämnd till noide och av alla erkänd som sådan. Från den stunden började saivo-gadze allt förtroligare umgås med den unge noiden, vilken nu kunde utnämna så många av dem som han önskade till sina skyddsandar. Ju flere skyddsandar en noide hade i sin tjänst, desto mäktigare ansågs han vara. Lundius omtalar att de svenska samiska noiderna i närheten av Lule och Umeå hade stundom 3, stundom 5, stundom till och med 9 skyddsandar, på deras språk kallade sueje, de norska samerna hade enligt Jessen ännu flere. Så snart lappnoiden hade antagit en noide-gadze i sin tjänst, undervisades han av denne i allehanda trolldomskonster, i offerceremonier och i att sjunga juoigam-sånger. Han blev med ett ord samens både läromästare och lydiga tjänare.

De skyddsandar av vilka de samiska noiderna betjänade sig, voro för övrigt av två slag: goda och onda. De goda genierna kallades puorre gadze och med deras hjälp botades framför allt sjukdomar. De noider som hade sådana i sin tjänst kallades puorre dakke eller galkke noidek, d. v. s. välgörande noider. De flesta noider voro, eller föregåvo sig vara, av detta slag. Det andra slaget av genier, de som voro onda, kallades paha dakke eller perkeleg-gadze och voro behjälpliga uti att skada genom att utsända vad man kallade tyre. ett begrepp till vilket vi senare skola återkomma.

Fodnoter

– Schamantrumman, kobdas, geure