Samefolkets religion - Vindmannen, Biegolmai

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Detalje af samisk tromme,
Historiska museet, Stockholm.

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Kap. II.
Dyrkan av personliga gudar

»Vindmannen», Biegolmai

En av samernas viktigaste personliga gudar var ytterligare vindens gud, Bieg-Olmai (Vindmannen) eller, såsom Näröhandskriften kallar honom, Bieka Galles (Vindgubben). Han är bäst känd från den norska lappmarken, och Randulf nämner honom uttryckligen, jämte Thor och Varalden Olmai, såsom en av de tre förnämsta lapska gudarna. Då han även varit känd i andra delar av Lappland, även bland skoltlapparna och på Kola-halvön, kunna vi därav sluta att han måste representera en naturmakt som hade relativt stor betydelse för samernas liv och därför knappast kunde vara en utifrån importerad gud. Över huvud spela vindarna en viktig roll för folk som bo i bergstrakter och på högslätter, liksom även för folk som äro beroende av havet. För samerna hade de betydelse i mer än ett avseende, och man kan väl förstå att de i likhet med många andra lägre stående folk hade kommit till föreställningen om vinddemoner, som hos de något högre stående svenska och norska lapparna hade utvecklats till föreställningen om en personlig vindgud, Bieka-Olmai. Den mera ursprungliga, rent animistiska uppfattningen om vinddemoner som, ledda av en över dem härskande vindarnas överdemon gör sitt anlopp mot människorna, kommer ganska klart till synes i de upplysningar Fellman ger oss angående hithörande föreställningar hos de finska samerna i trakten av Utsjoki. »Stundom kommo väderilar från bergen och hela drivor tycktes följa med. Min beskedliga skjutskarl trodde andar rusa ned från fjällen och själva Biega Olmai (Väderleksguden) vara i raseri. Bergens dån ökade dysterheten.» Längre fram ger Fellman följande mera detaljerade upplysningar om Biega Galles eller Biegolmai: »Vädermannen, väder- eller luftguden bodde i höga klippor och branter, disponerade över väder och vind, varför han kunde gynna de resande med medvind, men också bereda dem motvind samt överändakasta skepp och fartyg på sjön. Genom ihållande vind från samma sida plägade han till avlägsna orter bortföra renarna, ty renarna ha för vana att gå i motvind. Stora hagel och oväder hade annars sin plats i Huodno aimo (huodno = »dålig», »usel») varifrån de utslungades med Biega Galles’ skovel.» Fellman tillägger att enligt vad han hört man även brukade offra åt Biega Galles i trakterna av Terskoi och Imandra i ryska lappmarken, där han dyrkades i bergsklintar.

Vi finna av det ovan anförda att Biega Olmai icke dyrkats av samerna endast såsom en havsvindarnas gud, såsom Olrik och Ellekilde och även Harva anse, samt att det även är förhastat att antaga ett skandinaviskt ursprung för denna gud enbart på den grund, att han är en »sjömännens gud som räddar lapparna från livsfara när storm och oväder överraskade dem på havet.» Han hade en allmännare betydelse för fjällens och de ödsliga tundrornas bebyggare. Märkligt är för övrigt, om vi få tro sagesmän sådana som Forbus och Lennart Sidenius, att de svenska samerna gjorde en skillnad mellan en sommar-vindgud, som kallades Bieg Olmai, och en vinter-vindgud som kallades Gissen (Jissen) Olmai. Den senare rådde över vinterväderleken, snö och is. Man offrade till honom att is icke skulle vara renarna till skada och att snövädret skulle upphöra. Sommarvindguden åter härskade över väder och vind, vatten och hav och fick offer för att han skulle nedlägga havets storm. Denna åtskillnad mellan olika vindgudar var sannolikt begränsad till vissa delar av Lappland. Närömanuskriptet, där vi finna de mest detaljerade upplysningarna om vindguden, och där han framträder mest personifierad, känner endast till en lapsk vindgud, Bieka Galles. De norska samerna utrustade vindgudens bild med en skovel som han höll i högra handen och med vilken han skuffade vinden in i sina hålor när den hade stormat nog. I vänstra handen åter höll han en klubba varmed han drev vinden ut att den skulle blåsa. Denna avgud tillbådo de både när de voro ute på fjället med sina renar att den skulle stilla den vind som gjorde skada på djuren, men också när de voro ute på havet för att fiska och en storm uppkom så att de voro i livsfara. Då lovade de honom offer på sina altaren. Den verkliga meningen med dessa offer har varit föremål för rätt mycken spekulation och skall i korthet senare beröras.

Fodnoter