Sextonde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Sextonde Sången

---

Sextonde Sången. Wäinämöinen timrar en båt och sänder Sampsa Pellervoinen att hemta virke: men för båtbyggnaden saknar han snart trenne ord: 1—118. — Då han icke annorstädes finner dessa ord, begifver han sig till Tuonela for att hemta dem derstädes: 119—362. — Man söker nu här qvarhålla Wäinämöinen, men han räddar sig genom sin trollkraft, och då han åter hemkommit, varnar han en hvar att begifva sig till Tuonela, samt skildrar de fasor som derstädes vänta alla onda menniskor: 363—412.

---

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn,

Timrade åt sig en farkost,

Byggde sig en båt ånyo

På den dimbetäckta udden,

På den töckenhöljda holmen;

Men han saknar nödigt virke,

Bräder tryta vid hans timring.

Hvem skall gå att virke söka,

10. Hvem skall leta efter ekträ

Till den båt som Wäinö bygger,

Till ett bottenträ åt sångarn?

Pellervoinen, åkerns ättling,

Sampsa, han, den lille gossen,

Vandrar ut att virke söka,

Går att leta efter ekträ

Till den båt som Wäinö bygger,

Till ett bottenträ åt sångarn.

Fram han vandrar längsmed vägen,

20. Skrider i nordostlig riktning

Öfver en och tvenne kullar,

Träder slutligt på en tredje,

Bär på axeln gyllne yxen,

Med dess vackra skaft af koppar;

Af en asp till slut han mötes:

Tvenne famnar hög är aspen.

Denna asp han nu vill nedslå,

Vill med yxen fälla trädet;

Aspen yttrar då och säger,

30. Tar till orda sjelf och talar:

"Man, hvad vill du här utaf mig,

Säg mig, hvad af mig du önskar?"

Unge Sampsa Pellervoinen

Yttrar dessa ord och säger:

"Detta vill jag här utaf dig,

Detta söker och begär jag:

Trä till Wäinämöinens farkost,

Till den båt som sångarn bygger!"

Aspen svarar mycket sinnrikt,

40. Hundra-grenigt säger trädet:

"Gjord till farkost, skall jag läka,

Sjunka, om till båt jag timras;

Full af hål min stam har blifvit,

Ty i sommar trenne gånger

Masken ätit har mitt hjerta,

Hvilat öfver mina rötter!"

Unge Sampsa Pellervoinen

Styr nu vidare sin kosa,

Vandrar eftertänksam framåt,

50. Till mot norr belägna nejder.

Här en fura honom möter,

Af sex famnars höjd är furan;

Trädet slår han då med yxen,

Hugger till det med sin bila,

Spörjer dervid så och säger:

"Fura, skulle du väl duga

Till den båt som Wäinö bygger,

Till den gode sångarns farkost?"

Furan faller in och säger,

60. Höjer vresig sjelf sin stämma:

"Ej af mig en båt kan blifva,

Ej, med vrängen sex, en farkost;

Jag är full af svåra skador,

Ty i sommar trenne gånger

Korpen i min topp har skränat,

Kråkan i min krona kraxat!"

Unge Sampsa Pellervoinen

Styr allt vidare sin kosa,

Vandrar eftertänksam framåt,

70. Bort till nejderna mot söder;

Här ett ekträd honom möter,

Nio famnar tjock är eken.

Och han spörjer nu och säger:

"Ek, du kunde kanske blifva

Moder-trä uti en farkost,

Botten-trä uti en krigs-båt?"

Eken svarar honom fyndigt,

Fintligt detta fruktträd säger:

"Jag helt visst till virke duger,

80. Till ett moder-trä i båten:

Ty min smärta stam är oskadd

Har ej hål uti sitt inre;

Trenne gånger denna sommar,

Denna långa varma årstid,

Solen kring min midt har rullat,

Månen från min topp har skinat,

Gökar i min krona sjungit,

Foglar mellan löfven hvilat!"

Unge Sampsa Pellervoinen

90. Tog sin yxe nu från skuldran,

Högg mot trädet med sin yxe,

Med dess jemna bett mot eken;

Innankort han eken fällde,

Nedhögg snart det sköna trädet.

Allraförst han afhögg toppen

Derpå klöf han sjelfva stammen,

Uthögg sedan botten-bräder,

En otrolig mängd af plankor,

Till den store sångarns farkost,

100. Till den båt som Wäinö byggde.

Derpå gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn,

Timrade sin båt med vishet,

Byggde sig med sång en farkost,

Af den ena ekens stycken

Af det spröda trädets bitar.

Sjöng en sång och byggde bottnen,

Sjöng en annan, hopslöt sidan,

Sjöng en tredje sång derjemte

110. Under det han högg sig tullar,

Fastslog båtens vrängen upptill,

Lade brädkant öfver brädkant.

När han fästat båtens vrängen,

Sammanfogat bordens kanter,

Trenne ord ännu han saknar

För att fästa sido-borden,

För att resa båtens förstäf,

För att sluta akterstäfven.

Gamle trygge Wäinämöinen,

120. Den evärdelige siarn,

Yttrar då ett ord och säger:

"Ve mig arme, ve min lefnad!

Ej min båt på vattnet kommer.

Ej i sjön min nya farkost!"

Eftertänker, öfverlägger,

Hvar han kunde orden finna,

Trolldomsorden sig förskaffa,

Om kanske från svalors hjessor,

Om från hufvuden af svanor,

130. Eller från en gås-flocks skuldror?

Går att trollord sig förskaffa,

Dödar nu en mängd af svanor

Och af gäss en ymnig skara,

Dödar ändlöst många svalor:

Ej ett enda ord han finner,

Icke ens ett halft han vinner.

Eftertänker, öfverlägger:

"Hundra ord helt visst det funnes

Under sommar-renens tunga,

140. På den hvita ekorns läppar."

Går att trollord sig förskaffa,

Går att snärje-ord sig hemta,

Öfverströr ett fält med renar,

Stugans sparre med ekorrar:

Många ord han härvid erhöll,

Alla likväl utan verkan.

Eftersinnar och begrundar:

"Hundra ord helt visst jag finner

Uti Tuonis eget hemvist,

150. Manalas urgamla boning."

Går att söka ord hos Tuoni,

Vishets-språk i Manas boning;

Bort med raska steg han hastar,

Går en vecka genom småskog.

Går en annan genom häggskog,

Tredje veckan genom enskog:

Ser då Manas ö på afstånd,

Tuonis kulle fjerran skymta.

Gamle trygge Wäinämöinen

160. Höjer då sin röst och ropar

Vid den svarta Tuoni-elfven,

Uti Manala, det låga:

"Hemta båt, du Tuonis dotter,

Kom med färjan, Manas tärna,

Att jag kommer öfver sundet,

Att jag slipper öfver elfven!"

Det var Tuonis lilla dotter,

Manalas kortvexta tärna,

Kläder sköljde hon vid stranden,

170. Klappade som bäst sitt byke

Vid den svarta Tuoni-elfven,

Vid det låga Mana-vattnet;

Höjde nu sin röst och sade,

Yttrade och gaf till gensvar:

"Båt fås nog från detta ställe,

Om du kan den orsak nämna,

Som har bragt dig ner till Mana

Utan att dig sjukdom dödat,

Ofärd stor dig bragt om lifvet,

180. Eller annan död dig drabbat!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Sjelfve Tuoni mig har hitbragt,

Mana fört mig från mitt hemland."

Det var Tuonis lilla dotter,

Manalas kortvexta tärna,

Hon till orda tog och sade:

"Lätt en munvig man jag fångar!

Om dig Tuoni hade hitbragt,

190. Om dig Mana ryckt från jorden.

Skulle sjelf han med dig kommit,

Sjelf uppå sin färd dig medfört,

Tryckt uppå dig Tuoni-hatten,

Klädt dig uti Manas handskar;

Tala sanning, Wäinämöinen,

Hvad har bragt dig ner till Mana?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Svarar dessa ord och säger:

"Jernet har mig bragt till Mana,

200. Stålet störtat mig till Tuoni."

Det var Tuonis lilla dotter,

Manalas kortvexta tärna,

Hon till orda tog och sade:

"Lätt en lögnare jag känner:

Om dig jernet bragt till Mana,

Om dig stålet fört till Tuoni,

Dröpe blod från dina kläder,

Uti strida röda strömmar;

Tala sanning, Wäinämöinen,

210. Svara mig härnäst hvad sannt är!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Svarar sjelf och säger detta:

"Vattnet bragte mig till Mana

Böljorna mig fört till Tuoni."

Det var Tuonis lilla dotter,

Manalas kortvexta tärna,

Hon till orda tog och sade:

"Klart jag inser att du ljuger!

Om dig vattnet bragt till Mana,

220. Böljorna dig fört till Tuoni,

Skulle väl din klädnad drypa,

Runne vatten från dess fållar.

Tala engång verklig sanning:

Hvem har bragt dig ner till Mana?"

Nu den gamle Wäinämöinen

Ännu en gång osannt talar:

"Elden bragt mig ner till Tuoni,

Lågan har mig fört till Mana."

Det var Tuonis lilla dotter,

230. Manalas lågvexta tärna,

Hon till orda tog och sade:

"Lögnaren jag genomskådar!

Om dig elden bragt till Tuoni,

Om dig lågan fört till Mana,

Vore dina lockar svedda,

Illa brändt ditt skägg derjemte.

O du gamle Wäinämöinen,

Om en båt du här från önskar,

Låt mig höra verklig sanning,

240. Kom till sist med dina lögner:

Huru kom du hit till Mana,

Då dig icke sjukdom dödat,

Ingen ofärd stor dig drabbat,

Eller annan död dig bortryckt?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Om jag talat litet osannt.

Om jag nyss med dig har gäckats,

Vill jag nu dock sanning tala:

Jag en båt med vishet byggde,

250. Timrade med sång en farkost.

Sjöng en dag och sjöng en annan,

Men uppå den tredje dagen,

Då gick sångens släde sönder,

Då brast meden under orden;

Efter borr jag gått till Tuoni,

Söker nafvare hos Mana,

För att släden sammanfoga,

Sångens skrinda åter laga;

Kom nu derför hit med båten,

260. Hemta färjan nu hitöfver,

Att jag slipper öfver sundet,

Att jag kommer öfver elfven!"

Tuonetar, hon träter högljudt,

Manas jungfru grälar häftigt:

"Ve dig dåre, ve din dårskap,

Ve din brist på vett och insigt!

Utan orsak hit du kommit,

Utan sjukdom ner till Mana!

Bättre hade det väl varit

270. Att till hemmet återvända:

Många ner till Tuoni kommit,

Ganska få ha vändt tillbaka."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Vända om må gamla qvinnor,

Ej en man, ej ens den sämste,

Ej den dåligaste hjelte!

Kom med båt, du Tuonis dotter,

Med din färja, Manas tärna!"

Tuonis dotter kom med båten,

280. Och den gamle Wäinämöinen

Öfver sundet nu hon förde,

Bragte honom öfver elfven,

Yttrade dervid och sade:

"Ve dig, gamle Wäinämöinen,

Utan död du gått till Mana,

Lefvande till Tuonis boning!"

Tuonetar, den goda qvinnan,

Manalatar, hon, den gamla,

Frambar öl i dryckes-stopet,

290. I ett kärl med tvenne handtag,

Tog till orda sjelf och sade:

"Drick, du gamle Wäinämöinen!"

Gamle trygge Wäinämöinen

Blickar på sitt dryckeskäril:

Grodor leka i dess inre,

Maskar krypa kring dess kanter:

Och han yttrar då och säger:

"Jag alls icke hit har kommit

Att ur Manas skålar dricka.

300. Att på Tuoni-stopen läppja:

Ölet drinkaren berusar,

Störtar den som sköter kannan."

Sade Tuonelas värdinna:

"O du gamle Wäinämöinen,

Hvarför kommer du till Mana,

Af hvad skäl till Tuonis stugor,

Innan Tuoni sjelf det önskat,

Förrn dig Mana ryckt från jorden?"

Gamle Wäinämöinen svarar:

310."Medan jag en båt mig byggde,

Timrade min nya farkost,

Trenne trolldomsord mig brusto

Då jag afslöt båtens bakstam,

Då jag reste upp dess förstäf;

Nu, då orden ej jag funnit,

Icke fått dem uppå jorden.

Nödgas jag till Tuoni komma,

Nalkas dessa Manas stugor

För att dessa ord mig skaffa,

320. Dessa snärje-ord mig lära."

Det var Tuonelas värdinna

Hon till orda tog och sade:

"Tuoni ger dig inga trollord,

Inga språk dig Mana skänker;

Aldrig härifrån du slipper,

Kan ej mer i denna verlden

Till din hembygd återvända,

Styra till ditt land tillbaka."

Mannen nu i sömn hon sänker,

330. Lägger vandraren till hvila

Uppå Tuonis bädd af fällar;

Här i slummer mannen faller,

Hjelten här i sömn försjunker,

Sofver, men hans drägt är vaken.

Fanns i Tuonis gård en gumma,

Ålderstigen, sned om käken,

Kunnig i att jerntråd spinna,

Van att gjuta garn af koppar;

Spann en not af hundra famnar,

340. Tusen famnar lång den gjorde,

På en enda natt om sommarn,

På en enda sten i vattnet.

Fanns i Tuonis gård en gubbe,

Gammal, och med trenne fingrar,

Van att binda not af jerntråd,

Sammanknyta nät af koppar;

Band en not af hundra famnar,

Tusen famnar lång han knöt den

Under samma natt om sommarn,

350. Uppå samma sten i vattnet.

Tuonis son med krökta fingrar,

Jernbeslagna fingerändor,

Kastar nu den långa noten

Öfver svarta Tuoni-eifven,

Öfver elfven, langsmed elfven,

Och derjemte snedt deröfver,

Att ej Wäinö måtte slippa,

Ej Uvantolainen undfly,

Ej så länge tiden varar

360. Och den gyllne månen lyser,

Ifrån Tuonis boningsplatser,

Det evinnerliga hemmet.

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Ofärd tyckes här mig hota,

Nödens dag tycks nu sig närma

Här i dessa Tuoni-stugor,

Uti detta Manas hemvist!"

Hastigt nu han ändrar skepnad,

370. Skyndsamt han gestalt förbyter,

Går i hafvet, svart till färgen,

Som ett starrgräs ned i vassen,

Krälar undan som en jern-orm,

Slingrar sig som etter-ormen,

Tvärs igenom Tuoni-elfven,

Genom Tuonis nät i vattnet.

Tuonis son med krökta fingrar,

Jernbeslagna uppå ändan,

Vandrar ut vid dagens gryning

380. Att i floden nätet vittja:

Hundrade foreller fick han,

Flere tusental af småfisk,

Fick dock icke Wäinämöinen,

Icke Uvantolas gubbe.

Derpå gamle Wäinämöinen,

När från Tuonis hem han kommit

Tog till orda sjelf och talte,

Fällde dessa ord och sade:

"Gode gud, låt aldrig hända,

390. Tillåt aldrig nånsin mera,

Att till Mana någon vandrar,

Sjelfmant ner till Tuoni stiger!

Många sig ditner begifvit,

Ganska få ha återkommit

Ifrån Tuoni-gudens boning,

Det evinnerliga hemmet."

Yttermera så han sade,

Fällde dessa ord derjemte

För den ungdom, som då uppsköt

400. För det slägte som då vexte:

Aldrig nånsin må en mennska,

Aldrig, medan tiden varar,

Bryta mot en skuldlös nästa,

Skada den, som sjelf är skuldfri;

Svår är lönen som betalas

Uti Tuonis hem dernere:

Plats der finns för alla onda,

Läger för hvarenda brottsling,

Bäddadt uppå heta stenar,

410. Uppå glöduppfyllda hällar;

Täcket flätadt är af ormar.

Sammanväfdt af Tuonis maskar!"