Sjette Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Sjette Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Sjelf den muntre Lemminkäinen,

Han den vackra Kaukomieli

Rustar ut sig till en resa,

Längtande att kunna komma

Hän till Pohja-söners härdar,

Till de fält, der Lappar lefva.

Skor sin häst den långa sommarn,

Hela vintern hofjern smider;

Spänner eldig häst för släden

På det fält, som gnistor sprider.

Vattnet droppade ur redet,

Fettma flöt från hästens remtyg.

Tog till orda Lemminkäinen:

"O min moder, gamla qvinna,

Om du dock min skjorta sköljde

Uti svarta ormens etter,

Och den torkade om sommarn!

Nu jag reser bort att fria

Till en mö i byn den kalla,

Flickan uti Pimentola."

Modren gör försök att neka,

Gamla qvinnan honom varnar:

"O min son! ej må du resa,

Utan att du vishet äger,

Är med insigter begåfvad,

Hän till Pohja-söners härdar,

Till de fält, der Lappar lefva.

Dig kan Lappen der besvärja,

Dig kan Turjalainen trycka

In med hufvudet i lera

Och med armarna i glödkol,

Näfvarna i heta askan."

Tog till orda Lemminkäinen:

"Redan förr de sökt mig trolla,

Desse trollmän, etter-ormar;

Trenne Lappska trollmän sökte

Mig en sommar-natt besvärja,

Nakne på en sten i jorden,

Utan bälte, utan kläder.

Mer af mig de icke fingo,

Än från stenen yxen täljer,

Nafvaren från klippan löser,

Välten ifrån hala isen,

Tuoni tar ur toma stugan.

Om med dem jag vill mig mäta,

Ställa mig i bredd med dessa,

Sjelf förmår jag Lappen trolla

Och på Turjalainen foga

Händerna i Kalmas kittel,

Näfvarna i hårda vädret,

Knäna att på sörjan dansa,

Benen till att isen krossa,

Sönderbråka isens skorpa.

Klyfver ock med sång hans skuldror,

Blåser läpparna i bitar

Och i tu hans skjortas krage,

Bröstets pansar uti stycken."

Modren gör försök att neka,

Gamla qvinnan honom varnar:

"O min gosse, far dock icke

Att till mön i Pohja fria,

Flickan uti Pimentola.

Lika väl dig når förderfvet,

Ofärd drabbar Lemminkäinen,

Dig beklagansvärda gosse.

Ej kan du i sång-förmåga

Mäta dig med Pohjas söner,

Icke kan du Turja-språket,

Kan ej qväda Lappska sånger."

Nu den muntre Lemminkäinen

Börjar på att håret kamma,

Borsta sina långa lockar,

Att på friarfärder fara,

Sig till Pohjola begifva.

Slängde kammen uppå sparren,

Uppå ugnens stolpe borsten.

Sjelf till orda tog och sade:

"Då är Lemminkäinens bane,

Arme mannens ofärd kommen,

När ur borsten bloden dryper,

Rinner ned i röda strålar."

For åstad nu Lemminkäinen

Tvertemot sin moders vilja,

Mot sin vårdarinnas varning.

Hvar tar mannen sig till vara?

Något tar han sig till vara

Framför dörren, under sparren,

Invid dörrens post i stugan,

Vid de mest aflägsna leder.

Skydd ej dessa medel skänka;

Hvar tar mannen sig till vara?

Ofvan fallet af eld-forssen,

Vid den helga flodens hvirfvel.

Der tar mannen sig till vara,

Skyddar sig och sig omgjordar,

Kläder sig i jernsmidd skjorta,

Stålsmidt bälte på sig spänner,

Talar sen med dessa orden:

"Mannen är i pansar bättre,

Starkare i jernsmidd skjorta,

Stålomgjordad mera härdig

Uti dessa trollmäns dalar,

I de vise männers bygder —

Så den svage ej han fruktar,

Aktar icke ens den starke."

Slog sin snabba häst med spöet,

Smällde till med perle-snerten.

Hingsten sprang, det led med färden,

Släden skrann, och vägen aftog.

Körde en dag, körde tvenne,

Körde än på tredje dagen.

Möter så en by på vägen,

Färdas fram med gny och buller

Uppå vägen, som var nederst,

Till den nedersta bland gårdar.

Spörjer sedan öfver tröskeln,

Talar så bak skärmtaks stolpen:

"Monne här i gården finnes

Den som hästens bröstrem löser,

Fimmelstängerna kan fälla,

Taga lokan ur dess spänning?"

Svarade ett barn från golfvet,

Gosse så från trappan talte:

"Icke finnes här i gården

Den som hästens bröstrem löser,

Fimmelstängerna kan fälla,

Taga lokan ur dess spänning."

Ängslig var ej Lemminkäinen,

Slog sin snabba häst med spöet,

Smällde till med perle-snerten,

Körde fram med gny och buller

Uppå vägen, som var medlerst,

Till den medlersta bland gårdar.

Sporde sedan öfver tröskeln,

Talte så bak skärmtaks stolpen:

"Monne här i gården finnes

Den som hästens bröstrem löser,

Fimmelstängerna kan fälla,

Taga lokan ur dess spänning?"

Ifrån golfvet hörs en gumma,

Sladdrerska från härden svara:

"Nog du får från denna gården

Den som hästens bröstrem löser,

Fimmelstängerna kan fälla,

Taga lokan ur dess spänning.

Karlar får du, fastän tio,

Hundratals, om så du önskar,

Hvilka hädan skjuts dig skaffa,

Gifva dig en häst till åkning,

Till att färdas öfver hafven,

Öfver smärre sjöar halka,

Att du till din husfars qvällsvard,

Till din matmors frukost hinner,

Äter middag med allt husfolk.

Såsom tupp du tåget uppnår

Och som hönans unge gården,

Går med naglarna på tröskeln

Och på tvären uppför trappan,

Sidlängs efter farstu-golfvet."

Ängslig var ej Lemminkäinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Gumman vore värd att skjutas,

Käringen man klubba borde."

Slog sin snabba häst med spöet,

Smällde till med perle-snerten,

Körde fram med gny och buller

Uppå vägen, som var öfverst.

Till den öfversta bland gårdar.

Kom så ända fram till gården,

Slog på marken med sin piske,

Dam steg upp, der pisken rörde.

Och en unger man i dammet.

Denne löser hästens bröstrem,

Fimmelstängerna han fäller,

Tager lokan ur dess spänning.

Derpå muntre Lemminkäinen

Stadnar först och lyssnar noga;

Hörde runor ut på gården,

Ord igenom mossig springa,

Hörde qvädas bakom brädet,

Inom stugans väggar spelas.

Gick från knuten nu i stugan

Bak från hörnet in i pörtet,

Så att hundarne ej hörde,

Gläffsarne ej honom märkte.

Män med långa trutar stugan,

Stolta kämpar bänken fyllde,

Sångare på golfvet stodo,

Siare vid dörrens gafvel,

Invid sido-väggen spelmän,

Längst på bänken suto spåmän,

Onde trollmän framför ugnen.

Desse sjöngo Lappska sånger

Och på Hiisis qväden gnällde.

Sjelf hon Pohjolas värdinna

Rörde sig vid golfvets fogning,

Uti stugans midt sig svängde,

Talte sen med dessa orden:

"Förr fanns här ock hund i gården,

Racka jernet lik till färgen;

Köttet åt han, frätte benen,

Slukade den råa bloden.

Hvem kan du bland männer vara,

Hvilken utur hjeltars skara,

Då på dig ej hundar skällde,

Gläffsare dig icke märkte?"

Sade muntre Lemminkäinen:

"Hit jag icke heller kommit,

Utan vett och utan seder,

Utan makt och utan kunskap,

Utan ärfda trolldoms-konsten,

Värnlös lemnad af föräldrar,

Åt Untamo ulfvars munnar,

Åt de bistra männers käftar."

Derpå muntre Lemminkäinen

Började att sjelf besvärja

Och sin sångar-konst anlita.

Qvad bland sångare de bästa

Att de sämsta runor sjunga,

Handskar qvad af sten i handen,

Bördor utaf sten på ryggen,

Och på hjessan stenig mössa,

Dref i munnen hvassa stenar,

Flata hällar uti halsen

På de bästa ibland skalder,

De bland sångare förnämsta.

Qvad så de förmätna männer

I en brokig kattas släde,

Katten qvad han hän att ila,

Skyndande till fjerran trakter,

Bort till Nordens sista ända,

Lapplands ödemark den vida,

Der ej hjordens klöfvar trampa,

Hästens fåle icke vandrar.

Qvad ock de förmätna männer

Han till Lapplands vik den breda,

Fjärden, hvilken männer fräter,

Hjeltar uti vågen dränker,

Hvarur trollmän dricka vatten,

Torra halsar törsten släcka.

Qvad ock de förmätna männer

Uti strida Rutja-forssen,

Fradgiga och stygga gapet,

Dit brådstupa träden falla,

Tallarna med rötter rulla,

Furur sig med toppar störta.

Der nu muntre Lemminkäinen

Qvad de unga, qvad de gamla,

Qvad ock medelålders männer,

Blott en enda qvad han icke,

Ulappalas gamla gubbe,

Gubben med de slutna ögon.

Gubben nu till orda tager:

"O du Lempi-son, den muntre!

Unga qvad du, gamla qvad du,

Qvad ock medelålders männer,

Hvarför då ej mig du qväder?"

Det var muntre Lemminkäinen,

Yttrade ett ord och sade:

"Derför icke dig jag qväder,

Att i dina yngre dagar

Du besof din egen moder,

Plågade din vårdarinna.

Till och med du hästar bortskämt,

Sprungit efter tagelsvansar

Längs ett kärr, vid jordens nafvel,

Der en slemmig massa pöser."

Ulappalas gamle gubbe,

Gubben med de slutna ögon,

Vredgades och gick förtörnad

Utur stugan, genom dörren,

Nedför trappan ut på gården.

Sprang så bort till Tuoni-elfven,

Spejade der Kaukomieli,

Bidde länge Lemminkäinen.