Sjuttonde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Sjuttonde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Ahti bor uppå en holme,

Kauko vid en uddes krökning,

Håller på att plöja åkern,

Draga fåror på sitt plogland

Vid den dimomhöljda udden,

På den skogbeväxta holmen;

Ahti har ett säkert öra,

Hör de allraminsta ljuden.

Hörde bjudna gäster färdas,

Ryttar-hästar hoptals springa,

Fick en tanke i sitt hufvud,

Olyckstanke i sin hjerna:

Pohjola nu firar bröllop,

Håller gästabud i lönndom.

Vred sin mun, sitt hufvud rörde,

Skakade det svarta håret,

Slutade på stund sin plöjning,

Afbröt fåran midt på åkern.

Steg på hästens rygg från marken,

Skyndade sig hem till gården,

Till sin alltid kära moder,

Till den ålderstigna qvinnan.

Kommen hem ett ord han sade,

Talte till sin gamla moder:

"O min moder, gamla qvinna!

Mat i största hast nu framlägg

För den hungrige att äta,

För den lystne till att tugga;

Oförmärkt så badstu'n elda,

Värm den upp med största snabbhet,

Att sig mannen tvätta finge,

Hjeltars prydnad ansa om sig."

Det var Lemminkäinens moder,

Mat i största hast hon lade

För den hungrige att äta,

För den lystne till att tugga,

Under det man badstu'n värmde,

Medan man om bad besörjde.

Derpå muntre Lemminkäinen

Gör i största hast sin måltid,

Går så oförmärkt till badstu'n,

Sig beger till värmda badet.

Der nu mannen ren sig tvättar,

Hjeltars prydnad ansar om sig.

Säger dädan återkommen:

"O min moder, gamla qvinna!

Hemta hit min pansar-skjorta,

Bär till mig min stridsbetäckning,

Hvarmed förr i krig jag färdats,

Svängt mig uppå farans bröllopp."

Modren straxt af honom spörjer:

"Hvart skall nu, min son, du fara?

Monn till skogen, monn på hafvet,

Monne för att elgar fånga,

Eller ut till stora striden,

Hvarest männers hufvu'n jemnas?"

Sade muntre Lemminkäinen:

"O min mor, min fostrarinna!

Ej till skogen, ej på hafvet,

Icke för att elgar fånga,

Icke ut till stora striden,

Hvarest männers hufvu'n jemnas,

Jag nu far till Pohjas bröllop,

Som i hemlighet man håller.

Hemta hit min pansar-skjorta,

Bär till mig min stridsbetäckning,

Att på bröllopet mig pryda,

Att vid gästabudet bäras."

Modren varnar nu sin gosse

Och sin make varnar hustrun,

Varnade så tvenne menskor

Och naturens döttrar trenne

Lemminkäinen att ej fara

Till det goda Pohjas gästbud:

"Du ju dit ej blifvit bjuden

Och ej lär man der dig sakna."

Nu sig yttrar Lemminkäinen:

"Hunden kommer när den kallas,

Utan bjudning går den gode;

Der en evig bjudning finnes,

Der på egget af mitt eldsvärd,

Uppå spetsen af min klinga.

Bringa hit min pansar-skjorta,

Gif mig straxt min stridsbetäckning."

Derpå Lemminkäinens moder

Fortfar än att honom varna:

"O min son, ej må du fara

Hän till Pohjola det mörka.

Vägen dit är rik på under,

Stora, oerhörda under;

Tre förderf dock svårast äro,

Och de bringa död och ofärd."

Yttrade nu Lemminkäinen:

"O min mor, min fostrarinna!

Säg det första bland förderfven,

Säg det första, säg det sista."

Sade Lemminkäinens moder:

"Det förderfvet är det första;

När ett stycke väg du färdas,

Ändar första dagens resa,

Du då kommer till en eldfors,

Eldfull klippa står i forssen,

Eldfull björk på klippan växer,

Eldig örn i björken sitter,

Elden gnistrar ifrån klorna,

Elden frustar ifrån munnen,

Elden flammar utur gapet

Och af eld dess fjädrar höljas.

Natten om den slipar tänder,

Hvässer klor den hela dagen

Emot främlingen, som kommer,

Emot vandraren, som nalkas."

Sade muntre Lemminkäinen:

"Deremot ett råd jag finner,

Minns en konst, ett medel känner,

Trollar fram en häst af alträd,

Qväder utaf al en hjelte

För att vid min sida vandra,

Dykar sjelf som and i vattnet,

Såsom alla ned i böljan,

Undan vingbroskstarka örnen,

Undan stora fogelns fötter;

Säg det medlersta förderfvet."

Sade Lemminkäinens moder:

"Det förderfvet är det andra;

När ett stycke väg du färdas,

Ändar andra dagens resa,

Du då kommer till en eldsjö,

Eldfull ö ur sjön sig höjer,

Glödhett badrum finns på eldön

Och en eldgraf under rummet —

Den är full af heta stenar,

Full af hällar, hvilka glöda.

Männer hundrade dit kommit,

Tusen hästar sjunkit neder."

Nu den muntre Lemminkäinen

Yttrade ett ord och sade:

"Deremot ett råd jag finner,

Minns en konst, ett medel känner:

Bildar mig en man af alträd,

Gör en kämpe utaf furu,

Att uti den heta badstu'n

Med en qvast af jern sig bada

På den jernbesmidda lafven.

Sjelf jag bad åt honom kastar

Och mig håller under lafven;

Säg det sista bland förderfven."

Sade Lemminkäinens moder:

"Det förderfvet är det tredje,

När ett stycke väg du vandrat,

Lagt till rygga än en dagsfärd,

Ser du Pohjas portar lysa,

Jernbesmidda dörrar rassla.

Der man gjort af jern ett gärde,

Utaf stål ett stängsel tillredt

Ifrån jorden upp till himlen,

Ifrån himlen ned till jorden,

Stuckit spjut till gärdets störar,

Dem med ormar sammanfogat,

Lindat om med etter-ormar

Och ihop med ödlor bundit.

Stjertarna att hänga lemnats

Uppå gärdets inre sida,

Men uppå dess yttre sida

Hufvuden man ställt att hväsa.

Ännu andra stora ormar

Äro staplade på marken;

Sträcka tungan upp och hväsa,

Svänga nedåt sina stjertar;

Men en orm på marken ligger,

Sträckt på tvären framför porten,

Längre än den längsta fura,

Tjockare än stugans stolpe,

Sträcker tungan upp, med hväsning,

För att döda Lemminkäinen."

Sade muntre Lemminkäinen:

"Nyss jag huggorms-åkern plöjde,

Fårade ormfulla marken,

Ormbetäckta fältet vände

Med helt obetäckta händer.

Deraf än ej ofärd länder,

Det ej är en hjeltes bane.

Tar jag mina huggorms-handskar,

Tager mina orma-vantar,

Och med dem de leda krossar,

Klämmer ormarna för evigt.

Tiotal af etter-ormar

Binder jag med klafve, spänner

Ormar hundrade i redet.

Hemta hit min pansar-skjorta,

Bär till mig min strids-betäckning;

Jag nu far till Pohjas gästbud,

Som i hemlighet man firar."

Derpå Lemminkäinens moder

Fortfar än att honom varna:

"O min son, far ändock icke

Hän till Pohja-gårdens gästbud.

Redan funnos många faror,

Stora underting på vägen,

Många finnas än på stället,

Vid din resas mål de värsta;

Tre bland dem dock svårast äro,

Två förderf de gräsligaste.

Utmed Pohjas tåg du vandrar,

Går längsefter boskapsgården,

Der en varg i betselringar

Och en björn med jernked bunden

Äro satta framför porten,

[Invid Ahti-gärdets vändning].

Fram den grymma vargen springer,

Björnen upp till anfall rusar;

Redan hundra män de slukat,

Bragt om lifvet tusen hjeltar,

Äfven dig de kunna sluka

Och min höga ätt förgöra."

Sade muntre Lemminkäinen:

"Såsom färsk må tackan ätas,

Fåret slitas, då det lefver,

Ej en man, om ock en sämre,

Om en svagare det vore.

Jag på männers vis är gördlad,

Är försedd med männers hakar

Och med hjeltars spännen bunden.

Icke tör så lätt jag komma

Uti Pohja-ulfvars munnar,

I de vilda djurens käftar,

Tämjer vargarna med betsel,

Björnarna med jernked binder,

Kommer så från denna fara."

Städse honom modren varnar:

"O min son, far ändock icke,

Du i Pohjas stuga kommer,

Inom Sariolas väggar;

Svärdomgjordade der äro

Alla män och stridsbeklädde,

Ruset dem beröfvat sansen,

Onda de af drycker blifvit.

Dig de störta med sitt qväde

Mot din egen skarpa klinga,

Mot det egg, som sjelf du bildat,

Mot det svärd, du bär vid sidan.

Qvädet förr har tappra störtat,

Öfvervunnit stora hjeltar

Och besegrat starka kämpar.

Hvad är du, en sparf, bland dessa,

Du utaf en ringa moder,

Af en kraftlös qvinna vaggad,

Ännu opp från strömmen lyftad,

Utur forssen sammanburen?

Hundra störar stå på backen,

Tusen stolpar uppå gården,

På hvar stör ett hufvud sitter,

Tom blott är en enda blefven,

Och ditt hufvud tör man ställa

Upp på spetsen utaf denna."

Nu den muntre Lemminkäinen

Fattade sin egen klinga,

Stötte spetsen emot golfvet;

I hans hand sig svärdet höjde,

Liksom häggens friska krona,

Eller som den unga enen.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Ej der finns, den klingor mätte,

Den som svärd beskåda ville,

Uti dessa Pohjas stugor,

Inom Sariolas väggar."

Tog nu skyndsamt ock sin båge,

Vände den i sina händer,

Höjande sin röst han sade,

Talade med dessa orden:

"Den en man jag skulle kalla,

Skulle för en hjelte hålla,

Som min båge kunde spänna,

Draga upp det böjda stålet,

Uti dessa Pohjas stugor,

Inom Sariolas väggar."

Ren för muntre Lemminkäinen

Nalkas tiden till att fara.

Handen bjuder, handen nekar

Och hans finger-senor värka.

Nu han får sin pansar-skjorta,

Får sin fordna stridsbetäckning.

Men sin son förmanar modren,

Så sitt barn den gamla varnar,

Framför dörren, under sparren,

Der man kittlarna betäcker:

"Yngre du af mina söner,

Du mitt barn af mera styrka!

Om till dryckeslag du kommer,

Råkar uti något samqväm,

Töm din kanna blott till hälften,

Men den andra sämre hälften

Må du gifva åt en sämre.

Så kan karl utaf dig blifva

Och du reda dig till kämpe

Uti kämpa-skarors samqväm."

Ännu varnar hon sin gosse,

Omsorgsfullt sitt barn förmanar

Vid den längst belägna åkern,

Vid de mest aflägsna leder:

"Om i dryckeslag du råkar,

Kommer uti något samqväm,

Intag blott det halfva sätet,

Stig med halfva steget endast,

Men den andra sämre hälften

Må du gifva åt en sämre.

Så kan karl utaf dig blifva

Och du till en kämpe duga

I en skara utaf kämpar,

I en krets af tappra männer."

Derpå muntre Lemminkäinen

Straxt ur hemmet sig begifver,

Stiger så den första dagen,

Och han kommer till en eldfors,

Eldfull klippa står i forssen,

Eldfull björk på klippan växer,

Eldig örn i björken sitter,

Elden gnistrar ifrån klorna,

Elden frustar ifrån munnen,

Elden flammar utur gapet.

Natten om den slipar tänder,

Hvässer klor den hela dagen

Emot främlingen, som kommer,

Emot vandraren, som nalkas.

Ängslig var ej Lemminkäinen,

Börjar i sin ficka leta,

Söka i den lilla pungen,

Derifrån orr-fjädrar tager,

Gnuggar fjädrarna och smular

Mellan sina begge händer,

Inom tio fingrars fogning.

Deraf föddes fram en orr-skock,

Den till flygt sig plötsligt höjde,

Orrarna i löf-trän flögo,

Tjäderhonorna i björkar.

Tog från löf-trän sina orrar,

Tjäderhonorna från björkar,

Slängde dem i örnens käftar,

Uti gapet på den gluppske.

Tog till orda sjelf och sade:

"Du min örn, min sköna fogel!

Vänd åt annat håll ditt hufvud,

Tillslut dina skarpa ögon,

Låt så vandringsmänner färdas,

Framför andra Lemminkäinen."

Dermed slapp han denna fara,

Dermed kom han fram en dagsfärd.

Färdas än ett litet stycke,

Vandrar fram ett väga-stycke,

Och en eldsjö är på vägen,

Eldfull ö ur sjön sig höjer.

Glödhett badrum finns på eldön

Och en eldgraf under rummet;

Den är full af heta stenar,

Full af hällar, hvilka glöda,

För den främling, hvilken kommer,

För den vandrare, som nalkas.

Ängslig var ej Lemminkäinen,

Sände upp en bön till Ukko:

"O du Ukko, högst bland Gudar,

O du fader uti himlen!

Höj ifrån sydvest en molnsky,

Sänd en annan ifrån vester,

Låt en tredje gro i öster,

Upp ifrån nordost den lyfta;

Stöt tillhopa molnens kanter,

Mot hvarann de toma ställen,

Sänd en stafs höjd snö från molnen,

Låt till spjutskafts djup den sjuda

Ned uppå de heta stenar,

Uppå hällar, hvilka glöda?"

Snö då sände Ukko neder,

Sände af den fina yrsnö,

Lät den till en stafs höjd falla,

Lät till spjutskafts djup den sjuda

Ned uppå de heta stenar,

Uppå hällar, hvilka glödde.

Sjelf den muntre Lemminkäinen

Qvad en jernstör, för att löpa

Öfver elduppfyllda grafven

Och från kant till kant sig sträcka.

Dermed slapp han denna fara,

Dermed kom han fram en dagsfärd.

Vandrar så ett väga-stycke,

Färdas fram ännu en dagsfärd,

Redan synas Pohjas portar

Och de onda gångjern rassla.

Der man gjort af jern ett gärde

Och af stål ett stängsel tillredt

Ifrån jorden upp till himlen,

Ifrån himlen ned till jorden,

Stuckit spjut till gärdets störar,

Dem med ormar sammanfogat,

Lindat om med etter-ormar

Och ihop med ödlor bundit.

Stjertarna att hänga lemnats

Uppå gärdets inre sida,

Men uppå den yttre sidan

Hufvuden man ställt att hväsa.

Ännu andra stora ormar

Äro staplade på marken.

Sträcka tungan upp och hväsa,

Svänga nedåt sina stjertar;

Men en orm på marken ligger,

Sträckt på tvären framför porten,

Längre än den längsta fura,

Tjockare än stugans stolpe,

Sträcker tungan upp med hväsning,

För att döda Lemminkäinen.

Ängslig var ej Lemminkäinen,

Tager fram sin knif från sidan,

Grymma jernet ur dess slida,

Hugger dermed uti gärdet,

Uti hägnaden af ormar;

Gärdet föll åt tvenne sidor

Gärdsgårdsbanden fem emellan,

Mellan störar sju i gärdet.

Nu den muntre Lemminkäinen

På de andra ormar träter:

"Svarta kräk, som jorden tillhör,

Matk, den dödens färg betäcker,

Du som slingrar dig i gräset,

Vid näckblommans rötter vistas,

Krälar ibland trädets rötter,

Uti murkna stubbar gräfver!

Hvem har skickat dig från gräset,

Fram ur trädets rötter manat,

För att slingra dig på vägen,

För att ofvan jorden kräla?

Monn din fader, monn din moder,

Monn den äldsta ibland bröder,

Den bland dina systrar yngsta,

Eller andra höga fränder?

In i torfven är din stuga

Och din gård inunder stubben,

Under gärdet är din bostad

Och din lägerplats i tufvan.

Slut din mun och hölj ditt hufvud,

Undangöm din lätta tunga,

Mun af ull du har och hufvud,

Har af ull fem dina tänder,

Ullig är din lätta tunga,

Ulligt kräk är sjelf du äfven.

Rör dig som en ylle-flaga,

Färdas fram som bönans skida,

Till en bundt dig sammanrulla,

Vrid ihop dig till en knippe,

Stick ditt hufvud in i torfven,

Stoppa det i tufvan neder.

Om du lyftar upp ditt hufvud,

Så skall Ukko det förkrossa

Med sitt jernbetyngda hagel,

Som ur moln han låter falla."

Dermed muntre Lemminkäinen

Får ock denna dagsfärd ändad,

Vandrar fram ett väga-stycke,

Kommer så till Pohja-gården.

Der en varg i betsel-ringar

Och en björn med jernked bunden

Äro satta framför porten.

Redan hundra män de slukat,

Bragt om lifvet tusen hjeltar,

Ville sluka Lemminkäinen.

Nu den muntre Lemminkäinen

Börjar leta uti fickan,

Söka i den lilla pungen,

Tar så litet ull från fickan.

Gnuggar ullen, rullar tappar

Mellan sina begge händer.

Inom tio fingrars fogning

Och en fåra-hjord så uppstod,

Föddes fram en ymnig får-skock,

Alstrades en krusig skara,

Att af Pohjas ulfvar frätas,

Slukas af de bistra djuren.

Derpå muntre Lemminkäinen

Sjelf sig tränger in i stugan,

Träder under takets hvälfning,

Men han stadnar framför dörren,

Framför dörren, under sparren,

Der man kittlarna betäcker,

Tager mössan af sitt hufvud,

Handskarna från handen löser.

Höjde nu sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Präktig är den bjudne gästen,

Präktigare den objudne."

Dervid Pohjolas värdinna

Yttrade ett ord och sade:

"O du son af Lemminkäinen!

Ej ditt gästande mig gläder,

Hit du kom att mig förtrampa,

Kom att trycka ned mitt sinne,

Ölet än som korn förvaras,

Såsom malt den ljufva drycken,

Ej är hvetebrödet bakadt,

Ej är köttet ännu kokadt.

Måtte en natt förr du kommit,

Eller ock en dag härefter."

Nu den muntre Lemminkäinen

Vred sin mun, sitt hufvud rörde,

Skakade det svarta håret,

Tog till orda sjelf och sade:

"Så är maten här då äten,

Alla dryckerna förtärda,

Öl med ymnigt mått man utdelt,

Bjudit spisöl uti kannor,

Lagt så kannorna tillhopa,

Staplat stopena i högar.

Bjudningar du låtit kringgå,

Låtit ryttar-hästar springa,

Folk af alla slag du bjudit,

Bjudit blinda, bjudit arma,

Bjudit lama, bjudit lytta,

Mig allenast du ej bjudit.

Hvarför har mig detta drabbat,

Då här mitt likväl var kornet,

Säden af mig sjelf förärad?

Andra buro säd med slefvar,

Andra läto sparsamt rinna,

Men med stora mått jag mätte,

Gjorde blott med lår mitt tillskott

Af min egen korn-besparing,

Af den säd, som sjelf jag utsått.

Icke tör en gäst jag vara,

Om här icke något tillreds,

Om man ej en gumse slagtar,

För en oxe hit i stugan,

Hemtar in en grofbent oxe,

Och ej öl å nyo brygger,

Att den hungrige får äta,

Den som sprungit, törsten släcka."

Sade Pohjolas värdinna:

"Du min lilla, nätta tärna,

Min beständiga trälinna!

Ställ nu grytan uppå elden,

Hemta öl också åt gästen."

Lilla flickan, arma barnet,

Sämst att tvätta kärlen rena,

Sämst att torka sina skedar,

Sämst att skura sina slefvar,

Lade nu ett kok i grytan

Utaf ben och fiskars hufvun,

Utaf gamla, torra rofblad

Och af skal från hårda kakor.

Bar så öl med vackra kannan,

Kannan med sitt dubbla handtag;

Nederst drägg och öfverst vatten,

Etter-ormar uti midten,

Invid kanten kräla ormar,

Ödlor sprattla uti ölet.

Sade muntre Lemminkäinen:

"O du öl, o dryck, du röda!

Nu i dåligt skick du kommit,

Råkat i ett uselt läge,

Men det dugliga må drickas,

Dräggen ned på marken kastas

Med den venstra handens tumme,

Med det ej benämnda fingret."

Börjar leta i sin ficka,

Söka i den lilla pungen,

Tager så en krok från pungen,

Tar sitt eldstål ifrån fickan,

Sänker uti ölet neder.

Ormar fastnade i kroken,

Etter-ormar uti jernet;

Upp han drager hundra grodor,

Lyftar tusen svarta ormar,

Dricker sedan öl med fräsning,

Yttrar så ett ord och säger:

"Icke såsom gäst jag äras,

Om man öl mig icke gifver,

Om ej bättre dryck man hemtar,

Och med ymnig hand det skänker

I ett rymligare käril.

Hör mig son af Pohjolainen,

Sjelf du värd i Pohja-gården!

Gif mig öl emot betalning,

Låt mig få för reda pengar."

Straxt nu värden uti Pohja

Vredgades och qvad förtörnad

Uppå stugans golf en insjö

Att den tappre mannen dränka.

Men den muntre Lemminkäinen

Qvad en oxe uppå golfvet

Att ur insjön vattnet dricka.

Värden uti Pohja gården

Qväder så en varg på golfvet

Att om lifvet oxen bringa.

Lemminkäinen, muntre mannen,

Hare hvit på golfvet qväder

För att slukas upp af vargen.

Värden uti Pohja-gården

Qvad en hund, om käften krokig,

Ännu till förderf åt haren.

Lemminkäinen, muntre mannen,

Qvad en ekorre att springa

Uppå sparrens ända, hunden

Qvad han att på ekorn skälla.

Derpå värden uti Pohja

Yttrade ett ord och sade:

"Gästabudet ej förbättras,

Om ej gästerna förminskas;

Arbetet i gården jagar

Gästen ock från goda gillen."

Tager så sin egen klinga,

Rycker fram det hvassa eld-egg,

Yttrande med dessa orden:

"Hör mig son af Lemminkäinen!

Må vi mäta våra klingor.

Må vi våra svärd beskåda."

Sade muntre Lemminkäinen:

"Hvartill duger väl min klinga,

Som mot ben har blifvit bruten,

Krossad emot hufvud-skålar?

Men ändock mitt sinne bjuder,

Om här ej blir bättre gästbud,

Att dem mäta och beskåda.

Den som har en längre klinga,

Har ett svärd, som mer förfärar,

Han må första hugget gifva."

Sina svärd man börjar mäta,

Börjar klingorna beskåda;

Råkade nu Pohja-värden

Ha en litet längre klinga,

Blott så mycket som ett kornfrö,

Som en smutsrand under nageln.

Nu den muntre Lemminkäinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Visst har du en längre klinga,

Ditt alltså är första hugget."

Derpå värden uti Pohja

Börjar på att svärdshugg dela,

Hugger en gång uti sparren,

Slår i stugans öfre dörrpost.

Sade muntre Lemminkäinen.

"Ledsam är en strid i stugan,

Svår en blodig lek i pörtet,

Nya stugan vi förderfva,

Smutsa golfven uti pörtet,

Söla ned de tvådda bänkar.

Må vi träda ut på gården,

Bättre bloden är der ute,

Vackrare den är på gården

Prydligare uppå drifvan."

Man så trädde ut på gården,

Råkade en kohud finna,

Bredde den så ut på gården

Och sig ställde uppå huden.

Tog till orda Lemminkäinen:

"Hör mig, nu du Pohjas kämpe!

Väl du har en längre klinga,

Har ett svärd, som mer förfärar,

Men du lär det ock behöfva,

Förr än härifrån vi skiljas,

Förr än dagen når sin ända,

Hugg då till, du Pohjolainen."

Och nu hugger Pohja-kämpen,

Hugger en gång, hugger tvenne,

Hugger än den tredje gången,

Men han skadar ej ens köttet,

Ej en blodig rispa gör han,

Tar ej bort det yttre hullet.

Får så äfven Lemminkäinen,

Den förvägne sällen hugga.

Slår nu muntre Lemminkäinen,

Hugger den förvägne sällen,

Hugger mannen med sin klinga,

Ger ett hurtigt slag med svärdet.

Slår nu en gång, svärdet blixtrar,

Afhögg hufvudet från skuldran,

Skallen från sitt smala ställe,

Högg den af liksom ett rofblad,

Eller såsom fiskens fena.

Slår så mannen andra gången,

Högg hans kropp i trenne delar,

Skar som skifvor utaf fläsket.

Backen var med störar uppfylld,

Full var gården utaf stolpar,

På dem alla fanns ett hufvud,

Tom var blott en enda lemnad,

Ställde arme mannens hufvud

Upp på spetsen utaf denna.

Derpå muntre Lemminkäinen

Qväder Pohja-gårdens husfolk

Uti klangfullt guld och silfver,

Blott en enda han ej qväder.

Sjelfva Pohjolas värdinnan

Lemnar han att pörtet städa,

Sopa golfvets tiljor rena,

Bära öl omkring med kannan

Och försorg om maten hafva.

Louhi Pohjolas värdinna

Vredgas nu och börjar qväda,

Tjutande hörs Louhi qväda,

Vildt den leda hexan skrika,

Qvad så svärdbeklädde männer,

Hjeltar uti vapenrustning,

Till att döda Lemminkäinen,

Att förgöra Kaukomieli.

Nu ett buller hörs från tåget,

Hörs ett dån från närmsta gården,

Och det börjar tröttsamt blifva,

Blifva mer och mer besvärligt,

Att i Pohja fira bröllop,

Gästabud i Pimentola.