Solsönernas Saga – Beijen-Neitas förbön. Batje och Nanna. Beijves solskatt

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Beijen-Neitas förbön
Batje och Nanna. Beijves solskatt

DET HAR BERATTATS af de gamle, att när Njavvis-ene, gammal af år, låg på sitt yttersta, sjöng hon ett heligt juojkem, och detta har sedan sjungits så bland de gamla:

Solen sjunker, natten kommer

breder mörker öfver jorden

öfver fagra Samelandet.

Ingen vet när morgon kommer.

Solen sjunker — vargen kommer

korm skall sticka, pest skall döda

ljusets barn i mörkret dväljas.

Ingen vet, när morgon kommer.

Solen sjunker — Beijves dotter

går tillbaka, upp mot ljuset,

för till Beijves barn det åter:

engång skall dock morgon komma.

Beijves barn, Solens söner, sjunga gerna den heliga sången, ty den minner dem om den första, goda tiden och inger hoppet, att en god tid för Solens söner ännu skall stunda.

Och sannt är, att Beijen-Neita icke lämnade sitt folk när hon blef begrafd högt uppe på Passevaare, som ock kallas Soldotterns fjäll. Ty hennes själ gick till Beijve och därifrån Beijves ljusa betesmarker såg hon med sorg huru mörkret steg öfver världen, huru ondskan tog öfverhand bland Beijves söner.

Och sist såg hon med fasa, huru Jubmel vredgades och vände världen.

Då skyndade Njavvis-ene, som nu var Beijen-Neita, fram till sin fader, den höge Beijve och talade:

»Höge fader», sade hon, »du som i himlen dväljes, högt öfver jorden, högt öfver mänskors söner! Se, det land, som dig gafs af den höge Jubmel till ett arfland, under den goda tiden — landet, som du åt dina söner gifvit, där i endräkt lyckligt de skulle lefva, det förgöres nu utaf Jubmels vrede.»

»Dotter», talade Beijve till Beijen-Neita. »Dotter, ej må du klandra Jubmels rådslag. Engång i tidens början skänkte Jubmel till sin son, till Beijve, den värld han skapat, under himlen, öfver den under världen. God var skapelsen, rik var den nya jorden. Goda människor, Beijves härliga söner lefde lyckliga, aktande skaparordet Beijve gifvit: Broder ej hatar broder.

Dårande vålnader reste sig. Attjis-ene sådde ofrid och hat bland Beijves söner. Sådden växte i jord, som af blod befruktats, jorden skälfde för ondskans tunga börda. Därför vänder Jubmel den nya världen.»

Men den goda Beijen-Neita hörde ej upp att bedja för människorna. Hennes hjärta slog varmt af medlidande för den gode Njavvis ättlingar, ja, hon hyste misskund ock med Attjis barn. Och hon bestormade åter sin fader, den ljuse Beijve, med böner:

»Mins, o fader», sade hon, »mins dina söner! Mins den gode, fridsamme gossen Njavvis! Mins den starke, härlige gossen Attjis! Mins de offer, som först i den goda tiden braktes dig af dina tacksamma söner. Själf du sagt, att broder ej hatar broder — icke kan du väl då med orördt sinne se hur sönernas hela släkt förgöres, hur den goda världen i grund förödes.»

Då veknade Beijves hjärta och sorgsen blef han till sinnes. Han mindes den första goda tiden — han mindes, hur människorna varit goda och lyckliga, hur han själf med fröjd sett den nya världen, hur han vaktat silfverhornade, guldklöfvade renar på bergen, som lyste af guld och silfver. Och han mindes Attjis och hans broder Njavvis som voro hans söner, skapade af Jubmel till hans söner, och Njavvis-ene, som var hans leende och hans tårar, och hans hjärta blef vekt i honom så som det sker när fadern tänker på de barn, som äro långt bort från hemmet dragne.

»Dotter», sade han, »dotter, vekt blir mitt hjärta. Barnens jämmer stiger till faderns öron, gjuter sorg i faderns ömmande hjärta. Sannt du sagt, att bror ej kan hata broder, icke fadern i lugn se sönerna ödas. Se, jag vandrar i hast till himlafadern — vandrar genast åstad till höge Jubmel att hans vrede snarligt må blifva stillad, att ej Beijves söner må helt förgöras, att ej världen må helt i grund förödas.»

Så vandrade den ljuse Beijve bort till himlafadern Jubmel, full af medömkan för sina söner och deras fasliga öde.

»Jubmel», sade han, »du som är högst bland gudar, du som själf är själf och styrer all världen! Bäfvande nalkas din son, ty hög är din vrede, ja din vrede är stor och jummar i bergen.

Dock, jag är ju din son, och på sonen kan fadern ej vredgas om ej sonen förskyllt den stora och heliga vreden. Därför helt säkert min bön skall ej förklinga förgäfves.»

Då talade Jubmel till sin son, den ljuse Beijve: »Tala o Beijve, min son, den högste bland himlarnes söner. Säg, hvad är väl din bön — hvad önskar du väl af din fader? Icke på dig är jag vred — jag harmas åt människornas släkte, som har förstört den värld, jag gaf dig i tidernas början.»

Beijve talade då till Jubmel:

»Härligt och rikt var det land, du gaf mig i tidernas morgon. Fylldt af silfver och guld var det, fylldt af kostbara skatter. Skönt var det att skåda — mitt hjärta fröjdades däråt. Två söner gaf du mig ock, två härliga söner, Attjis och Njavvis. Du skapade dem af något ganska ringa och gaf dem åt mig till söner.

Dårande vålnader reste sig. Attjis gick bort från Beijves ansikte. Han slog sin broder — slog honom ganska hårdt, så att han nedfor till Jabmien-aimo. Jorden drack blod. Då kom mörkret öfver jorden. Och nu vill du förgöra människornas släkte, nu vill du vända världen. Se fader, stilla din vrede. Människorna äro dock Beijves söner — för din sons skull må du skona hans söner.»

Så talade Beijve, och Jubmels vrede stillades. Och han steg strax ned på jorden för att rädda människornas släkte. Men redan var jorden vänd och människorna alla fördränkta. Länge vandrade Jubmel, den höge himlaherren omkring, sökande efter människor, Beijves söner. Länge sökte han förgäfves, men till slut hittade han två barn, en gosse och en flicka och de voro ännu ganska små och de hette Batje, som är gosse, och Nanna, som är flicka.

Ganska glad tog Jubmel Batje och Nanna, en under hvardera armen, och gaf sig med snabba steg i väg upp till Soldotterns fjäll, som är Passevaare, där den goda Njavvis-ene är begrafven. Här lade han Batje och Nanna och lät en tung sömn komma öfver dem medan han stjälpte världen rätt igen.

När nu Jubmel begynte att stjälpa världen rätt igen, kom ett råd i hans hufvud, och han sade till sig själf:

Härlig var den värld, jag skapat,

utaf skatter rikt belastad;

marken tyngdes utaf silfver,

ädelt guld i bergen växte.

Människorna utan möda

funno allt, hvad de begärde,

allt hvad deras hjärtan önska.

Utan sorg för morgondagen

Beijves sälla söner växte.

Skatterna, som rikt jag hopat

gladde föga deras hjärtan

ty de togo utan möda,

utan tack hvad jag dem gifvit.

Underligt är mänskans sinne:

hårdt i medgång, mjukt i motgång.

Underligt är mänskans hjärta,

svårförstådt också för gudar.

När af medgång mänskosonen

följes, genom gudars vilja,

se då yfves han och skryter

af sin egen makt och styrka.

Se då stormar han och yfves

och föraktar gudars gåfvor,

troende sig själf en gudom.

Så han vandrar bort från ljuset

väcker gudars helga vrede,

skapar motgång, väcker straffet.

Men när straffets andar komma,

kallade af mänskosonen,

när de sväfva kring hans viste

straffets onda olåtsfåglar,

då blir genast annat läte,

då förskräckes mänskosonen;

mjukt som olja blir hans hjärta

och han flyr till höge gudar,

talar ej om egen styrka

ej om egen makt och höghet.

Så är mänskosinnet danadt:

hälften utaf Manos väsen,

tagande af öfverflödet

utan tack till höge gudar,

skrytande af egen styrka

med det ljus som blott är lånadt;

hälften dock af Beijves väsen

längtande till höga himlar,

böjande för höge gudar

vördsamt tackande sitt hufvud,

bärande en kraft i hjärtat,

som är lik de höge gudars,

är ett arf af ljuse Beijve.

Så jag ser den goda världen

störtad genom Manos välde;

det, som enbart godt jag skapadt

blef till ondt för mänskans sinne,

men i mörkret, som jag hatar

längta mänskorna till ljuset,

sträfva de mot ljuse Beijve.

Huru dela ljus och mörker?

Huru dela med- och motgång

att ej Beijves släkt förödes

af sin egen vrånga vilja?

Icke i den ljusa världen

är det godt för deras sinne.

Där de taga utan möda,

allt hvad deras sinnen önska,

där går Manos hårda ande

hastigt in i deras hjärtan.

Icke i den mörka världen

är det godt för deras sinne,

ty de äro Beijves söner

och de längta upp mot ljuset.

Vandrande i mörka landen

utan hopp att nå mot ljuset

skulle deras själ förtvina,

skulle deras ögon mattas,

skulle alla Beijves söner

helt förglömma ljuse Beijve.

Huru dela ljus och mörker?

Huru dela med- och motgång

att ej Beijves släkt förödes?

Se, ett råd går i mitt sinne:

allt den goda världens goda

som jag skapte första tiden,

guld och silfver, mjölk och ostar

vill jag gömma djupt i jorden

nära intill renkons hjärta

till en skatt för Beijves söner —

Beijve själf må skatten vakta.

Beijves barn må söka skatten,

aldrig glömma, att den finnes

men ej vinnes utan möda.

Genom långa år och åldrar

sagan ibland Beijves söner

månde gå om Beijveskatten,

till en tröst i hårda tider,

till ett hopp om bättre dagar.

Så, som under vinternatten

stjärnorna på himlen blänka,

så skall spådomen om skatten

lysa Beijves goda söner

när i motgångs natt de vandra.

Slagen af min renkos hjärta

ljude jämt för Beijves söner,

mane dem att söka skatten,

Beijves solskatt, gömd i jorden.

Så må sägnen gå till barnen

genom många hundra leder:

goda tidens solskatt finnes

ännu kvar, där Beijve strålar,

skatten, som åt Beijves släkte

engång skall den goda tiden

dubbelt lycklig skänka åter.

Söken skatten, Beijves söner!

Lyss till Jubmels renkos hjärta

slag inunder Passevaare!

Där skall skatten engång finnas.

Så vände då Jubmel världen rätt igen. Men allt det goda, som han skapat den första tiden till skänk åt Beijve och Beijves söner, som äro människobarnen, det tog han med sig och gömde djupt inne i jordens innersta djup, närmast intill det lilla hjärtat, som han en gång, när han skapade den nya världen, gömde under Passevaare, att ljudet af dess slag genom ödemarkens stillhet skulle berätta den ensamme vandraren att Jubmel är när sitt verk.