Solsönernas Saga – Nischergurgje finner Beijen-barneh

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Nischergurgje finner Beijen-barneh

STORA, mäktiga älfvar brusa

störta med dån från fjällens sluttning

ned i dalarna, ned mot hafvet.

Vida, väldiga skogar susa

5         sjunga med stolta stammar och kronor.

Fjäll sig resa med hvita hjässor

hugnande under himlens börda.

Solen skiner med gyllne skimmer

öfver fattiga, gråa rökar

10       stigande sakta ur Sames söners

låga kåtor.

Renen går och betar i skogen

vackert glänsande lille renen,

söker mossa och mjuka grässtrån.

15       Långt i fjärran en vallhund gläfser.

Sakta tonar en vallarevisa . . .

Öfver fjällets sluttning kommer

Nischergurgje, gamle vandrarn,

kommer snabbt på flinka fötter,

20       har ej tröttats af sin vandring.

Ståtlig är han nu att skåda,

har sig prydt med granna kläder

tagit på sig nåjdedräkten,

tvättat sig i många vatten.

25       Nåjdebältet sluter tätt om

hvita dräkten, sydd af renskinn,

hvilar öfver vänstra axeln

smyger rundt om högra sidan.

Kedjan rundt om högra armen,

30       som bär helga trumslagshammarn.

Kåbdas bär han i den andra.

Så den store nåjden framgår.

Så han ser från fjällets sida

Sames söners täcka hemvist

35       skådar skogen rundt dess kåtor,

hör hur skogens stammar sjunga

skåda älfvarna som sjunga,

där de gå sin väg mot hafvet

skådar solen, hur den skiner

40       skimrande på gråa röken

hör en vallarlåt ur skogen

blandad med en vallhunds gläfsning.

Säger gamle Nischergurgje,

trumslagsmannen, teckentydarn:

45       »Här förvisso Solens söner

hafva sina trefna visten

ty här ljuda vackra sånger,

nynnas många melodier.

Sången är för Solens söner,

50       är en tröst i mörka dagar,

är ett jubel i de ljusa,

är en hälsning ifrån Beijve,

minne från den goda tiden.

Sames söner månde sjunga

55       uti sina låga kåtor,

sjunga när de valla renar,

sjunga när de gå i skogen,

sjunga när de gå på fjället.

När dem sorg och saknad trycka

60       må de sjunga sina visor.

När af glädje hjärtat jublar

må de sjunga sina sånger.

Godt är folket när det sjunger. —

Goda äro Sames söner.

65       ty jag hör en sång i skogen

hör en liten vallarvisa.»

Sade så den gamle mannen,

vise, konstförfarne nåjden

Nischergurgje, född af drifvan

70       utaf Jubmels kraft och anda.

Och han skyndar ned i dalen

finner Sames söners hemvist,

tas emot som gäst i kåtan,

njuter utaf läckert kokkött,

75       hedras som en gammal fader.

Ganska glad är gamle nåjden

att han slutat har sin vandring

att han ändtligt nått till målet,

funnit Sames gode söner.

80       Goda råd och mycken visdom

dväljas i den gamles hufvud

och han sjunger vackra sånger,

lärorika urtidskväden.

Sames söner glade lyssna

85       till den gamle siarns visdom,

till hans ursprungsord och ganord,

till hans vackra urtidskväden.

Djup och stor är nåjdens visdom

och hans sånger mäktigt ljuda

90       ibland alla Sames stammar.

Alla Beijves söner lyssna

till den nya, goda sången,

lära många nya konster,

skåda tydligt gudars vilja,

95       tacka högljudt himlafadern,

offra åt den ljuse Beijve

så som Nischergurgje lär dem.

*

Men i mörka undre världen

i det understa Rotaimo

100     gastar bullra, trampa, skrika

våndas uti maktlös vrede:

»Nåjden, gifven åt Sames söner,

trotsar med ord den undre världen

skall oss tvinga till neslig trältjänst

105     under Sames, de solglades släkte.»

Och den onda Attjis-ene

illdådskvinnan från Rotaimo

hvälfver i sitt bittra sinne

tusen onda, stygga tankar

110     emot Beijves barn och nåjden.

*

Så har sagan berättat —

Jag vet intet . . .