Solsönernas Saga – Sagan om Arben-Vardha-Veksek

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Sagan om Arben-Vardha-Veksek

SÅNGEN LJUDE nu om mannen,

om den tappre frihetsvårdarn,

kallad Arben-Vardha-Veksek.

Sången ljude bland de gamle,

må ej tystna bland de unge,

må ännu bland barnen klinga

om den store frihetskämpen.

Ägde jag än vildrens klöfvar,

sprang från tidig morgongryning

ända intill sena kvällen, —

ägde jag än vindens vingar

ägde örnens snabba flygdon

ej så vidt jag hunne färdas

som den store mannens rykte.

Härlig och stor var Arben-Vardha-Veksek!

Mäktigt är ännu hans minne.

Sagan sagt om Stallomåkke,

hvilken nämnes kungafader.

Ruobba var hans son och ättling,

han, som dräpte onda Stalo,

han, som kallas Kassa-muodda.

Ibland Svialads han lefde

nämndes konung utaf dessa.

Fridsamt lefde Ruobbas kämpar

och de gode Sames söner,

frid och endräkt var i landet.

Djupt i Rotaimo

i undre världen

våldet hvilar

och onda uppsåt.

Attjis-ene,

skamlösan kallad,

urtidskvinnan

med onda sinnet

lurar på ofärd

för Sames söner.

Sänder vålnader,

sinnet dårande,

till de bäste

bland Svialads.

Lär dem att minnas

att onde Daro,

ovädersfruktande

barktaksbyggaren

var deras förste

och ende stamfar.

Onda män af Daros släkte

ibland Svialads nu dväljas,

tala stygga ord till männen,

nämna äfven Beijveskatten.

Så går talet ibland männen:

»Solens söner gömma skatten

Beijves solskatt djupt i jorden,

närmast intill jordens hjärta.

Låt oss gå att röfva skatten

taga den från Sames söner.»

Ofrid kommer ibland folket,

alla efter skatten fika.

Daros släkte sniket söker

ibland Solens söners visten,

tvingande med hårda vapen,

skjutande med skarpa pilar,

jagande oss genom skogen

så som villebråd man jagar.

Och de skrika alla: »Skatten

skatten — skatten! Gif oss skatten.»

Svåra tider blef i landet

onda vandringsmännen kommo,

slogo oss med hårda vapen.

Så ha våra fäder sjungit:

»Länge voro vi icke

lyckliga i landet.

Ej hafva vi hört krig omtalas

men onda vandringsmän

med hårda vapen

hafva oss öde lagt.

På ett ställe på ett sätt,

på ett annat ställe på ett annat vis

på ett tredje ställe på ett tredje vis.

Än äro vi drifne öfver fjällens branter,

än jagade öfver strida strömmar,

än äro vi med skarpa pilar beskjutne,

än hafva våra kroppar stelnat af köld.

Djupt inne i vildmarken

finner vandraren

de vilsnes ben

tätt intill stora stenar

där de flyende sökt skydd.»

Oro och ofrid rådde i landet —

fruktande flydde Sames söner

undan ströfvande vandringsmän.

Men den ljusa Beijen-Neita,

Solens goda, vackra dotter,

har ej lämnat sina söner,

minnes ännu hvad hon siat:

»Solen sjunker. Natten kommer

mörker faller öfver jorden

öfver fagra Samelandet —

ingen vet när morgon kommer,

Solen sjunker. Vargen kommer.

Korm skall sticka, pästen mörda.

Solens barn i mörker dväljas

ingen vet när morgon kommer.

Solen sjunker! Solens dotter

går tillbaka, upp mot ljuset,

för till Beijves barn det åter —

en gång skall dock morgon komma.»

Så har Beijen-Neita siat —

och hon glömmer ej sin spådom,

öfverger ej Sames söner.

Ständigt, när i nöd och ångest

någonstädes uti landet

någon ibland Sames söner

dignar under tunga bördan

tryckes utaf hårda sorger —

då är Beijen-Neita nära,

då hon skyndar till att trösta,

gifver kraft och lindrar sorgen.

Så ock nu i hårda tiden,

när för vandringsmännens vapen

Sames söner måste blöda

skyndar fagra Beijen-Neita

till sin fader, höge Beijve,

fäller bön för Sames söner.

Beijve röres i sitt hjärta

sörjer sina söners ofärd,

säger: »Jag till Sames söner

sänder Arben-Vardha-Veksek

att han måtte föra folket

undan vandringsmännens vrede.»

Arben-Vardha-Veksek föddes

i den gamle Kukkos kåta,

var af ganska ringa härkomst

var ej stor och stolt att åse.

Ännu var han endast gosse,

byxlös låg han uti kåtan

när de onde vandringsmännen

kommo dit med spjut och vapen.

Gamle Kukko strax blef dödad,

så ock gamle Kukkos hustru,

tjänarne och allt hans husfolk,

endast gossen, utan byxor

gömt sig undan i ett renskinn

märktes ej af vandringsmännen.

Men när dessa lämnat stället

uppsteg Arben-Vardha-Veksek,

ej som byxlös gosse längre,

men som kraftig frihetskämpe.

Beijve gjutit vett och krafter

i den lilles hufvud, armar;

byxlös nyss, var nu han hjälte.

Ursprungsord, af ingen lärda,

talar Arben-Vardha-Veksek

och de onda vandringsmännen

öfverfallas utaf mörkret.

Så berättade de gamle:

»Natt det blef.

I nattläger de gingo

de onda vandringsmännen.

Då kom fruktan öfver dem,

en stor och mäktig fruktan,

ty de kunde intet se.

Då förstodo de, att de orätt gjort

att de förtörnat gudarna

när de dödat Solsöner.

Och de fruktade mycket

i den mörka ödemarken. —

Kölden kom,

snön föll tung från granarna.

Fåfängt sökte de onda vandringsmännen

att ströfva bort därifrån.

Skyndsamt vandrade de

men kommo ingenstädes —

frusen fanns en och hvar å sitt ställe.»

Så förgjorde unge gossen

onda vandringsmännens skara

genom Beijves kraft och konster.

Gossen känner blodet brusa,

känner nya krafter vakna,

går till stammens samlingskåta,

slår på största nåjdéns trumma.

»Hvem är denne?» fråga alla.

Alla fråga: »hvem är denne

som, fast utan nåjdegåfva

vågar röra nåjdens trumma?

Är det icke Kukkos gosse,

han, som byxlös gick i kåtan?»

Men då svarar käcke gossen:

»Jag är Arben-Vardha-Veksek.»

Och han manar Solens söner:

»låt oss gå till norra landet,

dit, där våra bröder vistas,

dit, där Jaloks stammar lefva.

Vandringsmän oss här förgöra

söka efter Beijveskatten

som för solens barn förvaras.

Samlom våra vackra hjordar,

tagom alla våra skatter,

vandrom emot norra landet

för att finna våra bröder.

Daros ättlingar oss dåra, —

vandringsmännens hårda vapen

bita hårdt och oss förgöra.

Därför må vi norrut vandra.»

Så han sade, unge kämpen,

talar så med Beijves tunga;

folket faller i förundran.

Gamle män den unge skåda

med beundran uti blicken,

och på en gång alla ropa:

»Ynglingen skall bli vår höfding!

Han är Arben-Vardha-Veksek!»

Så från alla håll sig samla

Solens söner där i landet,

alla, som af budet träffats.

Vackra hjordarna församlas,

glänsande i solens strålar.

Såsom vågorna på hafvet

röra sig i evig oro,

så de vackra djurens kronor

vaggade i ständig växling.

Tåget går mot norra landet.

Norra polens tysta stjärna

lyser blidt för Solens söner

visar vägen under natten.

Länge så de hastigt vandrat

undan onda vandringsmännen,

undan Daros falska släkte,

förda af den unge hjälten.

Många farors hot dem mötte —

ständigt Arben-Vardha-Veksek

visste farorna besegra.

Modig var han, såsom björnen,

snabb han var som onde vargen

listig som den lille räfven.

Ursprungsord och jäfva ganord

bar han städse på sin tunga,

lärda utaf Beijen-Neita

och af höge ljuse Beijve.

Onde vandringsmännens vapen

beto ej på unge hjälten

och bland Solens söner sades:

»han är nye Nischergurgje.»

Så de vandrade mot norden,

kommo så till norra landen,

funno åter sina bröder,

funno alla Jaloks stammar.

*

I Sameland är sjunget

att de hörande må minnas:

»Till farliga tider är det bestämdt

genom fruktan att gå

från fruktansvärda ställen.»

*

Så blefvo skogarna i nedre landet öde

och frid blef i nordlanden.

Stackars människorna begynte ifrigt,

befriade från onda vandringsmän,

att söka mat åt sig.

Ej mera fruktade för lifvet.

Makar sökte de åt sig,

begynte att med bågar jaga,

begynte finna mat

och funno spjut i skogen,

funno där ock sina bröder.

Och de omförmälde sina öden,

hvad de hade sett

och hvad de hade funnit.

Dels hade de funnit bättre,

dels hade de funnit sämre

men det bästa hade de alla funnit:

i frid fingo de lefva sitt naturliga lif.

Fodnoter