Solsönernas Saga – Sagan om Stalo och Patto-Podnie

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Sagan om Stalo och Patto-Podnie

NÄR JALOK och hans vandrareskara kommit till ett godt land, som de kallade Sameland, funno de där spår efter människor, alldeles så som de under Tjårges ledning söderifrån intågade Solsönerna funnit. Om detta säger en sång:

»Många hafva undrat öfver deras lefnadssätt,

hur Samelands första inbyggare bjudit till att lefva

när de se ödemarkens boningsställen.

Vi senare komna veta det förvisso,

att människor varit här före oss,

hos hvilka naturen var lag

och boskapens föda till spis.»

Det är på Solsönernas språk:

»Moaddes imashen adnek sijin ællemæsek

makt Same-ädnam alggo-assek læk ælostaddam

ko si oidnek awden ædnam ællemsaijit.

Manggelpoattek tiettep vissa tam:

olbmuk tabe ouddal mijin jo

kost læ luondo lakka lakkan olbmuin

siveti porramushak porramushan.»

Men dessa landets första invånare voro goda och fridsamma, så som det är berättadt i en annan saga. Och därför lefde Sames söner nu i frid i det goda landet under många och långa tider. Hjordarna ökades — folket ökades. Offereldarna brunno och nåjdernas heliga sånger ljödo bland ett lyckligt och enadt folk.

De två skarorna, Jaloks och Tjårges bodde i hvar sin del af landet, om ock i samma land, och hade föga beröring med hvarandra utan lefde hvar för sig. Och Jalok och Tjårges, de båda bröderna, hade upptagits till Jubmels himmel att ständigt stråla, till åminnelse för Sames’ söner af deras vandring från den hårda tidens land till detta goda landet.

Ett stort och vidt och rikt land hade Solsönerna kommit till och friden, som ständigt rådde, gjorde vapen öfverflödiga till annat än jakt. Men af begagnande vid jakten uppnöttes så småningom de från »jähtanas» eröfrade vapnen och man begynte ånyo efter fädernas sed tillverka vapen af stenar.

Nu hände det, att när Solsönerna länge lefvat i detta nya, på betesmarker och jaktmarker rika landet, sände den onda Attjis-ene, som ständigt lurar på Solsönernas ofärd elaka vandringsmän med hårda vapen emot Solsönerna.

Stora, hiskliga att åse, med väldiga knifvar och spjut, tillverkade af Manos strålar, gingo dessa vandringsmän fram genom skogarne. Härjande så som de elaka Roiterna, voro de dock än mera oåtkomliga och nåjdernas alla ursprungsord och ganord kunde föga hejda dem i deras framfärd. Allt flere blefvo de — och Solsönerna, som emot dessa onda vandringsmän föga förmådde, drogo sig undan i skogarne på samma sätt som en gång det lilla folket gjort, som Solsönerna påträffat vid sin ankomst till detta landet.

Nu berättar sagan om en man af Jaloks skaror, hvilka bodde längst i norr, en man af Sirkastammen, som hette Patto-Podnie, och hans strid med en af dessa onda vandringsmän, sända af Attjis-ene att fördrifva Solsönerna från det goda landet.

Det fanns af Solsönerna många och stora stammar, spridda vidt omkring, hvarje stam inom sitt område, där dess medlemmar lefde för sig själfva af jakt, fiske och renskötsel. Inom stammarna funnos byar, hvarje by med sitt område, och inom byarne familjer, hvar familj med sina jakt- och betesmarker samt fiskevatten. Dessa voro de största och mest ansedda stammarna: Beijvestammen, Kallostammen, Tuorpenstammen och Sirkastammen.

Nu fanns det af Sirkastammen en man, som hette Patto-Podnie, det är »Den nyttige gubben». Så kallades han därför, att han var i mångt och mycket kunnig och plägade ge sin stams män goda råd. Själf var han väl ej nåjd, men ägde dock trumma och ganska mycken nåjdekunskap, såsom ock i denna sagan nogsamt visar sig.

Patto-Podnie hade sitt viste bredvid en stor myr. På andra sidan om den stora myren fanns ett högt berg. Och i berget bodde en af dessa onda vandringsmän och hans namn var Stalo, ty så kallade han sig själf och sina glänsande hårda vapen.

Patto-Podnie märkte ofta de tunga djupa, stora fotspåren efter Stalo, men när denne aldrig lät se sig och ej heller ofredade Patto-Podnie lefde de båda på hvar sin sida om myren i frid och ro. Patto-Podnie offrade till sina gudar och Stalo offrade till sina och aldrig möttes deras väg.

Så gick en tid.

Då började gång efter annan renar att försvinna ur Patto-Podnies hjordar, och när Patto-Podnie frågade trumman, hvart de tagit vägen, blef svaret: Stalo har tagit dem.

Men Patto-Podnie var en rik man och hade stora hjordar, och han var därtill mycket fridsam.

»Det tör fattas kött i Stalos gryta,» sade han för sig själf, »föga löns att harmas öfver hvad den hungrige gör.»

Och så gick det som förut och Patto-Podnies hjordar ökades, trots det att Stalo då och då tog en eller annan ren. Aldrig möttes Patto-Podnie och Stalo, men de märkte hvarandras spår i skogen och sågo hvarandras offerplatser. Och fastän de ej kände hvarandras gudar, fruktade de dem dock å ömse håll. Och aldrig gick Patto-Podnie förbi Stalos offerställe utan att offra en bit kött eller något annat åt den okände guden.

Nu hade Patto-Podnie en dotter, ja en ganska vacker dotter. Hon var ung, och hennes gång var lätt och sviktande som den unga vajans. Bönemän hade kommit till Patto-Podnies kåta från de rikaste och mest ansedda af stammens ynglingar ja till och med långväga ifrån, från mäktiga män af Beijvestammen och Kallosläkten. Men förgäfves hade deras färd varit, ty flickan sade nej och Patto-Podnie ville henne icke tvinga. Därföre blef flickan, den ganska vackra flickan, hvars namn ursprungligen var Waimo, det är, »hjärtat», af sina försmådda friare och andra kallad »Waimokatta» det är »den hjärtlösa».

En dag, när Patto-Podnie var på jakt i skogen hörde han en stark röst som ropade:

»Ensam i skogen ströfvande

Stalo den starke söker

hjärtat, som hjärtat kan trösta;

hjärtlös går han till hjärtlös

hjärtlösans hjärta finner.»

Stark klang rösten genom skogen, och Patto-Podnie undrade storligen, hvad detta Stalos rop månde betyda.

Men då han kom hem, satt hans dotter ensam utanför kåtan. Och den fagra Waimo grät. Men när Patto-Podnie frågade henne, hvarför hon grät, hvad som vållat henne sorgen, svarade hon intet.

Liksom hade onda vålnader dårat hennes sinne, gick hon omkring, sörjande. Och Patto-Podnie, som älskade sin dotter — ja han älskade henne ganska mycket — sörjde djupt öfver dotterns sorg och än mer däröfver, att hon ej ville omtala, hvad som vållade sorgen.

Patto-Podnie, som kunde många nåjdekonster, tog då fram sin trumma och slog därpå för att erfara, om tilläfventyrs någon illasinnad jabmek fattat hat till hans dotter eller längtade efter henne. Ja han reste själf efter nåjders sed ned till Jabme-aimo för att erfara detta, men alla jabmekarne befunnos vänligt stämda och ingen hade sändt henne den sjukdom, hvaraf hon tydligen led.

Ej heller kunde trumman mera gifva besked. Och Patto-Podnie var mycket bedröfvad.

Och en dag, när han åter gick ensam i skogen, hörde han den mäktiga stämman som ropade:

»Hjärtlös gick jag till Hjärtlös,

Hjärtat fann jag hos Hjärtat

Stalo den starke ströfvar

ej mer ensam i skogen.»

En underlig känsla kom öfver Patto-Podnie, när han hörde detta rop genom skogen. Och fylld af onda aningar skyndade han hemåt till sin kåta.

Men sorg väntade honom här. Elden hade slocknat på aren. Och Waimo, hans vackra flicka, var borta.

Bedröfvad ropade Patto-Podnie hennes namn. Men hon svarade ej. Nej, den vackra Waimo svarade ej på sin bedröfvade faders rop.

Och han gick ut att söka sin dotter — ja han sökte henne ganska noga, men hon var borta och kom icke åter. Nej, hon kom icke åter till den sorgsne Patto-Podnie.

Trött och ganska sorgsen vände gubben åter mot hemmet. Och vid det han gick öfver myren blef han varse djupa och stora fotspår, ledande tvärtöfver myren. Och då förstod Patto-Podnie, att det var Stalo, som röfvat bort hans dotter.

Då blef hans hjärta tungt i honom och han vandrade ensam, klagande tillbaka till den kalla aren i den öfvergifna kåtan. Och hans sorg var mycket stor, och han klagade.

Fjärran från fordom främmande foro

kommo till Patto-Podnies kåta,

sökande råd i hårda tider,

sökande hjälp när nöden påstod.

Varmt det var i skyddande kåtan —

goda råd och värme och föda

funno främmande vandringsmän.

Mäktig och rik var Patto-Podnie —

hjordarna feta frodades, växte —

elden flammade högt på aren,

lysande, gnistrande högt genom reppen

ledande vildmarkens vandringsmän.

Mäktiga voro den gamles gudar,

hvassa voro hans hvinande vapen —

fädernas kraftiga konster han kände.

Länge var han icke

lycklig här i landet.

Vandringsmän ha kommit,

sända från Rotaimo,

kommit till hans kåta

spridit sorg och ofärd.

Ensam lämnades den gamle

öfvergafs af gode gudar,

sveks utaf sin egen dotter.

Ensam vid den kalla aren

sitter gamle Patto-Podnie,

låter sina tårar flyta,

låter klagotoner ljuda.

Hvar är nu den garriles hjärta,

hvar är fagra Waimo-flickan,

hon, som älskades af alla,

nämdes: kåtamidtens fägring?

Hvar är Beijen-Neitas afbild,

Patto-Podnies egen flicka?

Vinden kommer ifrån öster

ifrån fädrens gamla marker —

ger ej svar på gubbens fråga.

Ifrån västan vinden kommer,

ifrån fjällens hvita kammar —

svarar icke på min fråga.

Ifrån sunnan vädret blåser

öfver Patto Podnies tårar —

vet ej svar på gubbens fråga.

Ifrån nordan stormen brusar

fram på frostbestänkta vingar —

svarar ej på gubbens fråga.

Hvar är Patto-Podnies flicka?

Hvar är kåtamidtens fägring?

Hvar är fagra Waimo-flickan?

Fåfängt gamle gubben gråter,

fåfängt flöda gubbens tårar.

Skumma blifva gubbens blickar,

kallt det blir i öde kåtan,

mörkt kring fordom ljusa aren,

mörkt också i gubbens hjärta.

Gudarne vände sig bort från den gamle

sände mörkret till Patto-Podnie.

Gubben, fordom till mycket nyttig,

rådklok och vis i hårda tider

kan ej råda sig själf.

Fattig och arm är Patto-Podnie,

ägde han ock de rikaste hjordar.

Gudarne hjälpa ej mer den gamle,

ej hans hvinande vapen gälla,

ej hans konster och fädernas visdom.

Borta är hon, gubbens hjärta,

borta gubbens ljus och öga,

borta kåtamidtens fägring.

Därför gubbens tårar flöda

därför bländas gubbens blickar,

därför ljuder gubbens klagan

i den öfvergifna kåtan.

Så klagade den ensamma och öfvergifne Patto-Podnie, och hans klagans ljud fördes af vinden ut öfver fjällvidderna, där det dog i mörkret, som sänkte sig öfver jorden och Patto-Podnies sömnlösa natt . . .

Men vid morgonens första sken reste sig Patto-Podnie. Ur påssio framtog han de vapen, som varit där förvarade sedan fädernas tid. Men tiden hade frätt dem, och när han svängde dem, brusto de.

Då sade Patto-Podnie: Bäst är att lita till egen kraft och gudarnes hjälp, ej till främmande folks påfund.

Och han tog i stället sin stora stenyxa, som han själf förfärdigat, och gick bort för att uppsöka Stalo för att kämpa med denne och taga sin dotter tillbaka.

Tvärtöfver myren gick han, och hans ögon tårades, när han såg de djupa fotspåren, där Stalo gått fram, bärande den fagra Waimo. Hårdt grep hans hand om yxans skaft, och med heliga eder svor han att hämnas på Stalo.

Men Stalo kände hemliga konster och villade den gamle, så att han ej hittade Stalos boplats. Länge letade den kloke Patto-Podnie — ofta såg han spår efter den store Stalo, men aldrig mötte han Stalo själf, ej heller kunde han leta upp Stalos boplats. Ifrigt offrade Patto-Podnie till sina gudar, på det att de skulle hjälpa honom, men gudarne hade vändt sig bort från Patto-Podnie och mottogo ej hans offer.

Då hände det sig, att Jubmel kände medömkan med Patto-Podnie, den bedröfvade gubben. Och till gubbens hjälp lade Jubmel i hans väg en stor och underligt formad seite.

Patto-Podnie såg seiten och offrade till honom, för att den skulle blifva honom bevågen.

Nu hände det sig så, att Stalo också fick se denna seite, och då den var mycket stor och af mycket underlig form, räddes han i sitt sinne, när han såg att Patto-Podnie offrat till densamme. Och Stalo skyndade sig hem efter ett underligt djur, som han hade i sin bergshåla, och offrade detta djur till seiten för att denne skulle bli honom bevågen och öfvergifva Patto-Podnie.

Men Beijen-Neita, som alltid vakar öfver sina barn, öfver Solsönerna, lade ett godt råd i Patto-Podnies hufvud. Hon ingaf honom den tanken: »du skall gå till den stora seiten långt inne i skogen. Och du skall gå nu genast — och du skall taga din stora yxa med dig.»

Och Patto-Podnie gjorde så, och han kom fram till seiten, där just Stalo höll på att offra sitt underliga djur.

När Patto-Podnie fick se Stalo, sjöd hans blod i honom, ty han tänkte på Waimo, på sin fagra flicka, och på den öde och öfvergifna kåtan på andra sidan myren. Och han tog sitt spjut och kastade det med all kraft mot Stalo. Men Stalo hade gjort sig hård, med ganord, kraftigare än Patto-Podnies, och därför studsade Patto-Podnies spjut tillbaka från Stalos klädnad.

Vredgad reste sig Stalo upp och grep sin stora, likt månens kalla strålar glänsande yxa.

Grym var han att åse, den store, starke Stalo, men den lille gubben Patto-Podnie tänkte på sin dotter och den tomma kåtan, och hans blod sjöd i honom. Och han gick modigt fram mot den grymme Stalo, som mordiskt svängde sin stora, likt månens runda skifva glänsande yxa.

»Gif mig åter min dotter, gif mig mitt hjärta åter», ropade Patto-Podnie.

Men Stalo svängde sin yxa och sade: »Du må själf komma och taga henne om du kan.»

»Tag alla mina renar, tag alla mina vackra renar, men gif mig min dotter tillbaka», bad Patto-Podnie. Men Stalo skrattade endast åt gubben och sade:

»Dina renar tager jag, när jag behöfver dem, men din dotter får du aldrig tillbaka.»

Då blef det som en röd sky för Patto-Podnies ögon och han sprang fram mot Stalo. Och de båda kämpade hårdt, så hårdt att elden lyste ur Patto-Podnies stenyxa när den träffades af Stalos glänsande vapen.

Men ingen kunde öfvervinna den andre, ty fastän Patto-Podnie var ganska liten var han kraftig och vig och kunde många konster, som han brukade mot den onde Stalo.

När de så kämpat en lång stund blefvo de båda uttröttade och måste hvila.

Då lofvade Patto-Podnie åt seiten ett offer af tio herkar, att offras till Jubmel och Beijve, om blott segern blefve hans.

Men Stalo lofvade detsamma. Och så kämpade de åter, utan att kunna besegra hvarandra.

Åter hvilade de. Och Patto-Podnie sade: »Gif mig segern och jag skall offra min stora yxa!»

Men Stalo sade: »Gif segern åt mig, skall jag offra min yxa, som glänser som månens ljus!» Så kämpade de åter utan att kunna öfvervinna hvarandra. Till slut var Patto-Podnie nära att duka under, men då gaf honom Beijen-Neita, som såg hans nöd, ett godt råd in.

Och Patto-Podnie sade:

»Mäktige gudar!

Skogarnes kraftige herskare!

Du store gud,

som sändts i min väg af en gud!

Gif mig segern, o seite,

gif mig segern, höge gudar!

Offer jag bringa skall af många herkar,

bringa offer af yxan, i striden brukad,

bringa offer af Stalos väldiga hufvud

och hans stora, som månen glänsande yxa.

Mäktige gudar,

lyssnen till Patto-Podnie!

Så sade Patto-Podnie. Och i detsamma blef seiten honom gunstig och gudarna togo kraften bort från Stalo, så att Patto-Podnie blef honom öfvermäktig.

Och Patto-Podnie afhögg Stalos stora, fula hufvud och lade det tillsammans med yxorna vid seiten, till ett offer, så som han lofvat det i sin nöd.

Och den vackra Waimo kom åter ur Stalos våld, men efter någon tid födde hon en son, som var son af henne och Stalo.

Men Patto-Podnie lefde i frid i många år och hans hjordar ökades. Och hans dotters son växte upp och blef en man, hvarom andra sagor berätta.

Och detta är slutet på sagan om Patto-Podnie, den duktige gubben, som slogs med Stalo.

Fodnoter