Solsönernas Saga – Solsonens friarefärd

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Solsonens friarefärd

BLAND SOLSÖNERNA gick en saga, att långt bort mot norr fanns ett land, som var jättarnas; ett rikt och godt land med öfverflöd af silfver och guld. Landet låg långt bort, norr om norra polens stjärna, österut från sol och måne, västerut från alla stjärnor.

Somliga, de som trodde på fädernas gamla heliga sånger, sade, att detta land var detsamma, som af Jubmel en gång i förtiden i löftet gifvits åt Sames barn, det land där Beijves solskatt blifvit fördold, närmast jordens hjärta, för att en gång den goda tiden skulle komma åter till Solens barn.

Men andra, som ej lärt fädernas visa och höga sånger, men som hört sagan om den sluge Waari, som reste till jättarnas land och kom därifrån med stora mängder af guld och silfver, de sade, att landet endast var onda jättars och trollkarlars land och att därifrån endast ofärd skulle komma för Sames söner. Ty den store mannen, som blifvit lurad af Waari, hade ej kunnat glömma detta, och hans efterkommande hade ej heller glömt det, utan rufvade på hämd, fastän de ej vågade sig till Solsönernas land därför att Solsönerna hade många kraftiga nåjder.

Samefolkets största nåjder voro de, som voro af Kallosläkten. Ty till dessa hade nåjdegåfvan gått i arf från far till son alltsedan den store Nischergurgjes tid.

Nu fanns af Kallosläkten en ung och skön yngling, hvars namn var Kärgo, som betyder: »Den, som utför hvad han beslutat».

Kärgo var sin faders yngste son, och då redan den äldste fått faderns nåjdegåfva i arf, kunde inte Kärgo bli nåjd. Men han hade likväl lärt sig många konster och alla fädernas heliga sånger, så ock senare tiders sagor.

Med undran hade han hört förtäljas om Beijveskatten, som låg djupt i jorden, förvarad åt Sames söner. Undrande hade han hört sägnerna om den sluge Waari, som vandrade bort till jättarnas land. Och dessa berättelser hade i ynglingens sinne väckt vandringslusten.

Men ensam ville han ej vandra. Med många mäns sällskap ville han gå, vandra lika långt bort som Waari och komma åter med hela Beijveskatten, som nog fanns däruppe i jättarnas våld. Då Waari ensam förmått så mycket, att han kommit hem med flera mansbördor guld och silfver, skulle väl han, Kärgo, som hade många män med sig, förmå mycket mer.

Så gaf sig Kärgo utaf med många goda män i följe. Länge vandrade de. Genom stora skogar, öfver strida strömmar och stora vatten gingo de. Och till slut kommo de till det stora hafvet, men ännu hade de intet sett af jättar, ej heller af människor, ej heller några tecken att Beijveskatten fanns fördold i närheten.

När de nu kommo till stranden af hafvet ville de fleste af Kärgos följeslagare genast vända om, men de förnämste af hans män ville att ett fartyg skulle byggas, hvarmed man kunde resa öfver det stora hafvet och söka Beijves solskatt på andra sidan.

Så blef det också. Af grofva stockar timrades ett väldigt skepp — en mast restes och ett segel hissades. Så stod solsonen Kärgo redo att färdas öfver det stora hafvet. Därom säger sagan:

Solens son sitt fartyg löser

tar ombord förnämste männer;

vinden uti seglen blåser.

Tjatse-olmak drifver båten,

vågorna fly undan männen

bryta mot den breda styr-år’n;

östanvinden för hans fartyg

förbi månen, förbi solens

glänsande och runda skifva.

Sol och måne blifva mindre

än den norra polens stjärna,

denna större blir än solen,

rodnande med andra strålar

bländande med annat skimmer.

År de höllo på att segla,

vågor vräkte emot skeppet

böljors klang mot bogen sjunger.

Ändtligt stiger land ur hafvet;

glänsande i solens strålar

ligger jättelandets stränder.

Ingen af Kärgos män visste hvad land det var dit man kommit, men öfvermåttan stort och rikt och härligt tedde det sig för sjöfararnes blickar. Och alla gissade, att detta var det land, som af fäderna kallats för Jähtanasan maa eller Jätulin maa. Detta var också sannt, ty landet ägdes af en gammal och blind jätte, som bodde i en väldig bostad tillsammans med sin unga, fagra dotter och tre kraftiga söner.

För att utspeja landet hade Kärgo ensam gått upp från sitt fartyg och vandrade ensam utefter stranden. Plötsligt stannade han, ty han hade fått se en öfvermåttan vacker syn. Sagan säger därom:

Jättens unga dotter Tjalmi,

gubbens enda hjälparinna,

vid ett näfverbloss på stranden

tvättar kläder, knackar, klappar

gjuter sakta vattenströmmar

låter vattnet ymnigt rinna.

Fager var den unga mön att skåda, gulhårig och af reslig kroppsbyggnad, så att hon var större än Kärgo, som dock var resligast bland Solsönernas släkte. Och Kärgo, som var ung och aldrig förut skådat en så fager kvinna, upptändes genast af häftig kärlek till den vackra jättedottern. Med höfviska later vandrade han fram mot den sköna jättedottern. Denna märkte den vackre ynglingens ankomst och slutade genast sitt arbete. Sagan säger:

Jättedottern glättar barmen,

den förskönar och försötmar,

låter blicken hastigt fara,

fäster ljusen uppå gossen.

Talar så till Beijves ättling,

unga, fagra jättedottern:

»Hvadan kommer du? Hvem söker

du, o Solson! Dödens bordduk,

åt min far en lagom läskdryck,

åt mig själf en bit att suga,

svågrarna ett litet kokmål.»

Solens son, den unge gossen,

han, som trotsat hafvets vågor,

vandrat genom vida världen

för att Beijves solskatt söka,

ler åt fagra jättedottern,

skrämmes icke utaf hotet,

ser blott unga Tjalmis fägring

önskar att den unga äga.

Talar så till unga Tjalmi

jättegubbens vårdarinna:

»Ej ditt hot en Solson skrämmer

föga fruktar jag din fader

rädes icke dina bröder,

men för dina ögon darrar

Solens son som löf för vinden.

Sarakka mig gaf från far min

spända senor; starka krafter

sög jag utur modersbrösten.

Sköna arf af fader, moder.

Uksakka i mjölken blandat

gjutit i mitt hufvud vettet.

Hvem jag söker? Jo mot stormen

söker jag en hejdarinna,

ädelt vett, som tämjer vreden,

troget följe genom lifvet,

råderska i lifvets motgång,

stäfjerska i lyckans medgång,

boterska vid hjärtats sorger,

trösterska i nöd och ångest,

smakerska vid jakt och fiskfångst

och till slut den bästa gåfvan:

af oss, efter oss en ättling.»

Så talade den unge Kärgo till jätteflickan med vackra ord ur fädernas heliga sånger. Och den unga fagra Tjalmi, som aldrig förr hört så fagert och höfviskt tal, ej heller skådat en så vacker yngling, ehuru liten, kände sitt hjärta klappa med större kraft än förut. Underliga känslor, förut ej anade, genomströmmade henne, och rodnande svarade hon:

»Hastigt blodet i mig sjuder,

jungfrubarmen går i vågor

mina tankar dunkla blifva.

Blandom, Solson, blandom blodet,

låt oss dela sorg och glädje,

dela allt och makar blifva.»

Kärgo blef mycket glad öfver svaret och slöt den väna jungfrun i sina armar.

»Men säg mig», sade han, »hvar är din fader, att jag må vinna hans tillstånd att taga dig?»

Flickan berättade nu, att hennes fader var en mäktig jätte, som visserligen nu var blind, men som hade sina krafter i behåll. Han tillhörde månsidans folk och var ej god att råka ut för om han blef vred, ty då hade han Attjis-enes, sin stammoders, onda sinne.

»Min fader må du ej träffa, om du ej är mycket stark eller mycket listig», sade jätteflickan. »Ty han skall pröfva sina krafter med dig, och kan du ej besegra honom, blir du olycklig. Mina bröder äro nu borta, men de komma snart åter — då må du se dig om.»

Men Kärgo hade nu en gång satt sig i sinnet att han på öfligt vis skulle fria till jättedottern och få faderns samtycke. Därför sade han:

»Han må vara stark, men jag är slug och jag heter ej förgäfves Kärgo. Jag utför hvad jag beslutat. Och nu skall jag dricka friarevin med din fader.»

Och den sluge Kärgo lät från sin båt utrulla sju tunnor tran och sju tunnor tjära. Sedan lät han bära upp fartygets ankare ända upp till jättens bostad, dock först efter att ha stadigt fastgjort ankartrossen vid klipporna.

Tillsammans med den fagra Tjalmi trädde Kärgo nu in för den väldige mannen, som blind och hjälplös satt i sin sal.

Med höfviska ord framförde Solsonen nu sitt ärende till den store mannen och bad att få dricka friarevin med honom.

Lugnt åhörde jätten Kärgos tal. När Kärgo slutat, sade han med en röst sådan som åskans öfver fjällen:

»Hvem är du, som vågar sådant begära? Nämn ditt namn och din stam och din släkt!»

»Kärgo nämndes jag af mitt folk. Af Solsönernas stam är jag och af stammens bästa släkt, den ädla Kallosläkten, hvars män aJltid varit stammens främste.»

»Vettigt och med goda ord talar du», sade jätten. »Låt se, om du ock duger till annat!»

Och han räckte fram sin väldiga hand, sägande:

»Solson, kom! Låt först oss pröfva

spända senors fingerkrokar,

draga först hvarandras händer,

rycka först hvarandras fingrar

för att se, hvem som är starkast,

hvilkens senor snarast slakna.»

Detta hade Kärgo förutsett, och i stället för att räcka jätten sin hand, höll han fram ankarkroken mot jätten. Den store mannen ryckte och slet — han klämde ankaret så att där blef märken efter fingrarne, men kunde ej draga ut kroken. Pustande och trött sade han slutligen:

»Starke äro de i sanning

Solens söners fingersenor

denne solsons fingerkrokar.»

Nu lät Solsonen rulla fram de sju trantunnorna och de sju tjärtunnorna och bjöd den store mannen på traktering.

Glad tömde den store mannen den ena tunnan tran och tjära efter den andra. Detta var annat slag, tyckte han, än det mjöd, han var van att dricka. Och han prisade storligen Solsonen för hans frikostighet.

»Sött, sött solsidans mjöd är,

fästemjödet sjunker lätt ned.

Ganska god är solsonssyran

lockande är fästesyran.»

Men tjäran och tranen och det feta tilltugget gjorde snart jättegubben litet rusig, och sagan säger därom:

Då kanhända, blef han drucken;

hårda skallen blef helt rusig.

Trädets, fiskens feta olja

lopp till hjärtat, löste upp det.

Uppeggad af ruset ville den store mannen än en gång pröfva sina krafter i fingerkrok med solsonen. Och än en gång räckte Kärgo den gamle sitt ankare. Gubben slet och drog, så att klipporna darrade, men Kärgo hade väl gjort fast ankartåget så att jättens alla bemödanden voro fruktlösa.

Modlös släppte den gamle till slut taget.

»Det är strunt med den gamle nu», sade han med sorgsen röst. »Mina senor ha mistat sin kraft, mina armar sin styrka, mina ögon sitt ljus. Starkare är du än jag, o solson — så må du då ta min dotter, att ett nytt och starkare släkte må spira efter mig.»

Kärgo lät nu rulla fram ännu mera tran och tjära och gubben drack omåttligt däraf. Därpå sade han åt Kärgo att följa med. Med Tjalmi som ledsagarinna gick gubben bort till sin silfverbod och tog därur så mycket silfver och guld som han orkade bära.

»Detta blir din hustrus hemgift. Har du sett någon få mer?» sade jätten.

»Mindre hemgift har jag sett», sade Kärgo, »men större ock.»

Då gick jätten efter ännu en börda guld och silfver och glänsande vapen.

»Såg du större hemgift gifvas?» frågade jätten.

»Hederligt gaf du», sade Kärgo, »dock såg jag större hemgift bland solsidans folk.»

Då blef jätten vred och gick ännu en gång efter en börda guld och silfver, större än förut.

»Större hemgift har väl ingen gifvit?» sporde jätten.

Och Kärgo, som såg, att båten ej skulle bära mera guld och silfver, sade:

»Nej, i sanning, större hemgift har ingen gifvit!»

När nu hemgiften var gifven, firade Kärgo och Tjalmi sitt bröllop så som sed var och hvarom sagan säger:

»Tjalmi jungfruskorna afdrar,

helgar sig åt nya plikter.

Blinde jätten, Tjalmis fader

leder fram dem, sätter ned dem

på ett dyrskinn, på en hvalhud.

Ristar upp lillfingerspetsar

blandar blodet; hand i handen

lägger; sluter famn i famnen.

Knyter kyssars knutar, sliter

Uksakkas fördömda knutar,

skiljer händer, afskär knutar,

knyter nya pannhårsknutar.

Och sedan de så förenats med hvarandra, den fagra Tjalmi och den djärfve Kärgo, steg jättedottern ombord på Solsonens fartyg och tillsammans seglade de tillbaka mot Solsönernas land.

Men knappt hade den unge, djärfve Kärgo lämnat jättens land förrän Tjalmis trenne bröder, som varit borta på jakt efter hvalfiskar, kommo åter. Förvånade och bestörta sågo de sin gamle fader liggande ensam i sin stora sal, drucken af tran och tjära. Af systern fanns ej spår.

Bröderna skyndade sig att väcka den gamle och bestormade honom med frågor:

»Hvilken är, som Tjalmi fångat?

Hvilken har den fagra lockat?

Hvilken hade mannasenor att vår fader öfvervinna?

Hvilken roar unga flickan,

hvilken smeker fagra ungmön?»

Yrvaken satte sig gubben upp och började berätta om den starke och vettige Solsonen, som haft starka senor i händerna och godt råd i hufvudet.

Men bröderna, den gamles söner, sågo ankaret, som Solsonen i brådskan lämnat kvar, och de förstodo genast Kärgos list.

»Arme fader», utropade de, »en listig Solson har bedragit dig. En liten man med svaga senor har tagit vår syster. Men vi skola taga henne åter.»

Och så sköto de ut sin kopparbåt och rodde med tre par kopparåror så att vattnet frusade som en fors för stäfven.

Ja, så mäktig var deras fart, att dånet och bruset af den framilande båten, af de gnisslande årtullarne och vattnet, som stänkte för stäfven, hördes vida öfver vattnen, ända till Kärgos skepp.

Tjalmi hörde först ljudet.

»Nu äro mina bröder hemkomna», sade hon. »Nu sätta de efter oss för att taga sin syster åter. Godt råd kräfves nu.»

Men Kärgo var ej förgäfves af den ädla Kallosläkten. Fastän han ej ägde nåjdegåfvan kunde han dock många af fädernas konster. Han tog upp ett band, hvari hans fader knutit in tre vindar, en medelstark, en stark och en mycket stark. Så löste han den första knuten och genast blåste där upp en gynnsam vind, som snabbt dref fartyget framåt, så att jättesönerna blefvo efter.

Men jättesönerna uppgåfvo ej förföljandet. Förbittrade grepo de än hårdare tag i årorna, roende så att svetten prässades fram ur deras pannor.

Snart började de åter att vinna på Solsonens fartyg. Tjalmi hörde ljudet af båten och af brödernas förbittrade röster, och hon sade:

»Godt råd behöfves nu, ty vreden sjuder i mina bröders hjärtan och harmen ger deras senor dubbel styrka.»

Men Kärgo var lugn.

Han vände sig till den äldste och förståndigaste mannen ombord.

»Tål vårt fartyg mera vind?» frågade han.

»Starka äro masterna, starka äro seglen», svarade den, som blifvit tillfrågad.

Och Kärgo löste den andra knuten.

Då kom stormens ande tjutande fram öfver hafvet. Väldiga vågor reste sig, seglen spändes, masterna hugnade. Som en pil sköt fartyget framåt, lämnande fartyget med jättesönerna långt efter sig.

Då vaknade raseriet med fördubblad kraft hos jättesönerna. Och sagan säger därom:

»Hämd och hat i hjärtat stinga

utaf hämdlust blodet sjuder.

Jättesönerna i harmen

taga sina sista krafter.

Utför deras varma pannor

strömmar svett med blod uppblandad.

Såsom bågar kraftigt spända,

deras tjocka ryggar krökas.

Händerna i väldig vrede

knytas hårdt kring kopparåror

båten hastigt flyger framåt,

världshafs-vågen våldsamt klyfves.»

Åter hörde Tjalmi öfver stormens tjut ljudet af sina bröders hotelser och deras hårda årslag. Och nu var hon darrande och skrämd och sade:

»Min käre följeslagare

min käre man,

min käre husbonde.

Var emot mig nådig

var emot mig vänlig!

Se, jag rädes, och mitt hjärta darrar.

Öfver stormens ljud

öfver vågornas buller

ropar brödernas hämd.

Kort var vår kärlek

föga voro vi samman,

nu vi måste tillsammans

för brödernas vrede förgås.»

Men Kärgo lät sig likväl ej förskräcka, utan sade till sin äldste man, som stod vid styråran:

»Tål vårt fartyg väl än mera vind?»

Och mannen, som stod vid styråran, svarade med röst som hördes öfver stormens dön:

»Starka äro masterna, starka äro seglen, men starkast är Jubmels väldiga hand.»

Då löste Kärgo upp den tredje knuten, och genast kom en storm så svår, att väl aldrig en sådan storm blåst öfver det stora hafvet. Sagan vet ännu att berätta därom:

»Själfve Jubmel, himlaherrskarn,

låter vreden häftigt jumma

sänder stormens störste ande.

Stormen vräker — masten böjes

våldsamt alla segel spännas,

båten kastas högt mot himlen

sjunker ned i djupa dalar

krängs åt sidan, hotar sjunka.

Tjalmi själf sig drager undan

lägger sig i båtens botten

darrande och fylld af fasa.»

Fåfängt ansträngde de sig, jättesönerna, att hinna Solsonens snabba fartyg. Med harm i hjärtat måste de se, huru det försvann, och med hämdetankar i hugen vände de åter till sin blinde fader.

Men den raske Kärgo och den fagra Tjalmi kommo åter till Solsönernas land, friska och välbehållna. Högt ärade och ansedda blefvo de, och Tjalmi, jättens dotter, födde kraftiga Kalloättlingar, hvilka i sinom tid blefvo de främste bland sitt folk och sagans hjältar.

Fodnoter