Svanhilds giftermål och död (NFS)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
(Ur Völsungasagan)
Jörmunrek har en konung hetat; han var en mäktig furste i den tiden. Randver hette hans son. Konungen kallade sin son till samtal och sade: ”Du skall jämte min rådgifvare, som heter Bicke, fara i min sändefärd till Jonakers; där är uppfödd Svanhild, som jag vet vara den fagraste kvinna under världens sol. Henne ville jag helst äga, och henne skall du begära åt mig.” Sonen sade: ”Det är min skyldighet, herre, att fara i edert ärende.”
Han lät därpå tillreda deras färd på passande sätt. De foro nu, till dess de kommo till konung Jonaker, sågo Svanhild och tyckte mycket om hennes fägring. Randver kom till samtal med konungen och sade: ”Konung Jörmunrek vill bjuda eder sitt mågskap. Han har sport om Svanhild och vill välja henne till sin hustru, och är osannolikt, att hon må varda gifven en mäktigare man än han är.” Konungen svarade, att det var ett hederligt anbud, och att Jörmunrek vore en berömd konung. Men Gudrun sade: ”Opålitligt är att trygga sig vid hamingjan, att icke hon här må svika.”
Med konungens tillskyndelse och allt som därå låg vardt nu detta beramadt. Svanhild for till skepps med hederligt följe och satt å högdäcket med konungens son. Då sade Bicke till Randver: ”Höfviskt vore det, att du, men icke en så gammal man, ägde en så fager hustru.” Detta föll honom väl i tycket, och han talte till henne och hon till honom i all blidhet.
Kommo de så hem till landet och uppsökte konungen. Bicke sade: ”Det tillkommer dig, herre, att veta, hvad som tilldragit sig, fastän det må vara vanskligt att yppa; ty det är fråga om sådana svikliga konster, att din son har tillskansat sig Svanhilds hela kärlek, och är hon hans frilla. Låt slikt icke vara ohämnadt.”
Många onda råd hade han tillförne ingifvit honom, dock att detta öfverginge i falskhet hans förra illsluga stämplingar. Konungen åtlydde hans många slemma rådslag; nu kunde han icke dämpa sin vrede utan sade, att man skulle taga fast Randver och fästa honom å galge. När denne var förd till galgen tog han en hök, plockade af honom alla fjädrarna och begärde, att den skulla bringas inför hans faders ögon. När konungen såg den, sade han: ”Där kan man se, att honom tyckes jag beröfvad alla ärans och maktens hjälpmedel på samma sätt som höken fjädrarna.” Och han bjöd att taga sonen af galgen. Bicke hade emellertid där så ställt till, att denne redan var död.
Än vidare mälte Bicke: ”Ingen människa har du att löna värre än Svanhild; låt henna dö med skam!” Konungen svarade, att det rådet månde de upptaga.
Därefter vardt hon bunden i borgledet, och man lät hastar löpa öfver henne. Men när hun slog upp ögonen, tordes icke hästarna trampa på henne. När Bicke såg detta, sade han, att man skulle draga en bälg öfver hennes hufvud. Så vardt ock gjordt, och därefter miste hon sitt lif.
