Tāča sieidde (Fellman)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk kvinde
Maleri af Astri Aasen (1917)

Temaside: Samisk religion og mytologi


Lappska sånger och sagor
Jakob Fellman
1906


Tāča sieidde

Lappen offrade åt sina gudar ej allenast ben af de dyrbaraste djuren, utan ben och horn af djur i allmänhet. Såsom offer hembars derjemte hvarjehanda annat, t. ex. metallringar, koppar- och silfvermynt m. m., hvilket äfven framgår af denna offersång till Tatscha Seita (= norske guden).

Huruvida sången, som sjöngs för mig af en lappman i Kittilä kapell och enligt hans uppgift skulle användts såsom offersång för en Seita högt uppe vid Kitinen elf (således nära dess källor) inom samma kapells område, är äkta, vet jag ej; men så är för mig uppgifvit. Sången har följande lydelse:

Tāča sieidde! mon kuoddam

mæci vallje oudast væikkeruđa,

čace vallje oudast,

ko mon pūrist oaǯom,

væikkerieggait addam vuosarga

ouddal pæivvekuksu,

puvtam kaskapæive

sarvva čorvït

sarvva sallahan ouddi,

10.      puvtam saucačorvït

mæce ako ouddi,

ko munji pūrist kævva.

Mutto jus munji poastot kævva,

mon čokkim ouce

pikkas muorra-kierragït,

poaldam tam passe paike,

sirdam nubbe sadjai.

Jus mon pūrist oaǯom,

loge stuorra sarvva addam

20.      sudnji pares raǥad-aige,

vela tasto ucca koddasït

čace juvso oudast,

mādjeg ja kuouča oudast

pæuračït ja riebanït,

rista-riebanït ja kāsït,

ja ko mon puok tait oaǯom,

mon puvtam ollo oaffar,

pæivaš-tala čace vallje oudast,

tasto riebanït ja ketkït,

30.      væikkeruđa koalmad oase.

Af denne Sang findes der i Fellmans Papirer 3 Optegnelser; A (den förste, i en Dialekt, der ligner Kaaresuanto-lappisken), B og C, der synes at være en Omsætning af A paa Utsjoki-lappisk.

Den norska Seita

Tatscha Seita! minä kannan

metsän viljan eestä vaskirahaa,

veen viljan eestä,

kun minä hyvin saan,

messinkirenkaita annan maanantaina

ennen päivän nousua.

Tuon keskipäivällä

hirvaan sarvia

hirvaan saannin etehen,

10.      tuon lampahan sarvia

metsän akan etehen,

kun minulle hyvin käypi.

Mutta jos minun pahoin käy,

minä kokoan yhdeksän

pihkasta puun latvusta,

poltan tämän pyhän paikan,

siirryn toiseen paikkaan.

Jos minä hyvin saan,

kymmenen isoa hirvasta annan

20.      hänelle parhaalla rykimänajalla.

Vielä sitten peurasia

veen viljan edestä,

majavan ja karhun eestä

peurasia ja kettuja,

ristikettusia ja kissoja.

Ja kun kaikkia näitä saan,

minä tuon paljon uhria,

hopia riksin veen viljan edestä,

siihen vielä kettuja ja ahmoja,

30.      vaskirahaa kolmannen osan.

Denna sång bestyrker såväl det, att Lappen, hvars utkomst var knapp och mödosam, bönföll hos sina gudar blott om det jordiska, hvilket han ansåg stå i deras makt att förläna, som äfven det, att dessa gudar i gengäld för sina gåfvor fordrade offer och tillbedjan, likasom ock, att den gud, som ej var gifmild, öfvergafs och stundom t. o. m. förstördes. På Lapparnes heliga orter finner man ock numera öfverhufvud endast sten Seitor qvar, emedan de Seitor, som varit af trä, blifvit dels af Lapparne sjelfva, dels af prester och andra tjenstemän redan i äldre tid uppbrände.

Tilläggas må här, att Lappen, som för mig reciterade sången, återgaf den äfven på finska, i öfrigt lika med ofvanstående version, utom att följande verser lydde:

v. 7. Tuon keskiviikkona

v. 9. honkakannon etehen

Fodnoter

Kilde

Jakob Fellman: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II, 1906, s. 229-231.