Tjufven och Nåiden (Fellman)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Samisk kvinde
Maleri af Astri Aasen (1917)
Temaside: Samisk religion og mytologi


Lappska sånger och sagor
Jakob Fellman
1906


Tjufven och Nåiden


Denna sång afser synbarligen de stridigheter, som uppstodo emellan Lapparne och sådane individer af annan nationalitet, som ville inkräkta på Lapparnes område; vare sig sedan att sången hänför sig till en tid, då Lapparne ännu vistades på sydligare nejder, eller till i det nuvarande Lappland förefallna stridigheter emellan Lappar och nybyggare, som slogo sig ned inom Lapparnes landamären. Den har formen af en dialog och lyder i svensk öfversättning, som följer.[1]


Tjufven:
Min gud är på vandring.
Jag har tagit jordens växter,
gräs (och) bär jag samlat har,
träd och stenar jag begagnat;
ej jag tagit bosattes egendom,
jordens växter har jag alltid begagnat.
En menniska kom till mig,
sade mig vara tjuf.


Nåiden:
Ej du känner landets bruk (lag),
10.      vet du icke mig vara till,
se på växterna och tag i akt,
se märkena i träden,
gräset äfven på annat vis.


Tjufven:
Hvem är du, man,
är du en christen,[2]
måhända är du gud?
Är du äfven skapare af gräs,
är du äfven skapare af träd?
Är du icke jordens stoft?
20.      Som kräldjur vandrar du som jag.
Örterna äro ej dina,
träd, stenar äro ej heller våra,
var husbonde öfver ditt eget.
Godt är det, som godt är,
jag vet äfven dig vara till,
svarta troll, på jorden.
Var äfven du på din plats,
behåll ditt gräs, som du kan frambringa.


Nåiden:
Vara skall jag i fred,
30.      med mitt eget, med min egendom,
betesstället är mitt, för mig på dessa ställen.
Du vet mig vara till,
detta land är mitt.
Du, tjuf, är kommen hit,
gräs ifrån marken här du förstört,
stenar, träd söndrat.
Vet du icke mig vara nåid?
Nåiden att söka kommen du är,
nåiden du skall finna.


Tjufven:
40.      Usle nåid med (din) stora mun,
med din toma klädnad,
håll, håll dina fingrar.
Den usle da uslare gör;
jag tager vara på nåiden,
jag hänger ock i trädens qvistar,
som en ekorre jag hoppar.
Du, nåid, som ifrån marken
söker ekorren att mörda,
(som du) ser vara i dina egna träd.
50.      Tjufven det är, som hoppar i ditt träd,
du tror ekorrn vara der.
Slutligen ekorrn slår omkull
nåiden inunder dess träd,
fäller träd på nåiden,
hoppar uppå trädet,
se ekorrn föll på nåiden.
Tjufven är det fälda trädet.
Nåid, vare du maktlös
tjufven att forsla.
60.      Nåiden kommer slutligen i fängelse,
tjufven blir husbonde,
nåiden måste vara fängslad
utan något brott,
brott af intet äfven blir.
Stackars man, gör dig icke
till gud på jorden.
Äro äfven träden dina?
Hör, hör, arme nåid!
Tjuf!
70.      Onda, goda gerningar gör,
omkring trän du vandrar,
öfver trädens qvistar du går,
stygga nåid, med din trolldom
utan någon dyrkan.
För ditt dag- och nattvak,[3]
för ditt tillegnande af träd och stenar,
för ditt samlande af gräs och träd
ovälkommen du befinnes, kommande
ifrån din långa vandring.[4]
80.      Nåid, nåid, dina sånger,
sjunga skall du dina tankar,
sjung, sjung om dina fränder,
sjung, sjung om din slägt,
de besjungas som afgudar.
På jorden de uppkalla
vilddjur, bestar
för att öfver skogen herrska.
I sinom tid de ryckas bort,
räknas till de svaga,
90.      att lysa uti röken.
Tröttnad vare af din varelse,
arma nåid, af din trolldom,
din tid vare förkortad.
Tillbaka, tillbaka vänd!
Jorden har blifvit öde,
trollens boningsställen äro besjungna.
Kraftlös vare du, nåid,
än kraftlösare blif;
du tror dig vara nåid,
100.    nåid vara, du,
till än kraftlösare sjungen.
Tjufven befinnes äfven kraftlösare.[5]
Nåid, nåid, du tror mig vara tjuf,
sök ej tjufvens kung,
tjufven sätter nåiden i röken,[6]
fast du tror dig större vara,
ordet han fattar, ordet han finner,
låter maskar vankas (?)
kring den onde nåiden,
110.    Nåid, nåid, hvarför är du så kraftlös?
Ej du kommer på tjufvens spår.
Huru ofta du gjort dig färdig,
utan någon klädnad,
åt de gamle till åminnelse.
Nåid, nåid, du är kraftlös!
Tjufven och nåiden kifvas,
slutligen de färdas,
vandra öfver åar, elfvar,
klifva öfver träd och stenar;
120.    af de gamle har besjungits
nåidernas verk för efterkommande.
Tiden kommer, tiden går,
nåiderna äro frestare,
hedningarnes land de afundas,
af sina onda gerningar de tröttna,
tidtals äro de tysta,
ljuda äfven.
Ryck och ränn dit, hvadan du kom,
ej nåiden kan något uträtta,
130.    till åtlöje han blir i fängsligt tillstånd,
fingrarne äro raka, oböjliga,
tag gräs emellan dina fingrar.
Nåid, nåid, du har tillegnat dig gräset,
vårdat träd och stenar;
tjufven af nåiden tar bort
gräs, bär och stenar.
Och trän lemnen I bort!
O nåid, hvarför är du kraftlös,
då du kraftfull varit!
140.    Vårda (dig) om ditt gräs,
husbonde ej du är öfver ditt gräs,
stenar och trän du låter vara.


Nåiden:
Var, var du egare,
tjufven är nu herre vorden
öfver dessa bär, stenar och gräs,
håll, håll dig hädan,
derifrån du kommer, dit du drag,
den vansinnige har genom sitt bedrägeri
den som (här saknas påtagligen något)
150.    tjuf var du då större?
Än är jag öfver dig,
jag går, jag går, tager, sätter,
kastar, trycker dig bort.


Tjufven:
Då förgås du, arme nåid.



Fodnoter


  1. Den lappska texten, som af Donner icke meddelats i sin helhet, har tyvärr ej vidare kunnat återfinnas. Påtagligen har af sången funnits mera än en redaktion; ty förf:s svenska öfversättning öfverensstämmer ej fullt med Donners finska. Den svenska öfversättningen är för öfrigt delvis oklar och äfven annars bristfällig; synbarligen ett första utkast. Utgifv.
  2. "läkkos ton olma olmush": är du männers man; eller: är du menniska öfver män. "Olmush" b gagnas, såsom redan sagts, numera äfven om sådana christna menniskor, som icke äro Lappar.
  3. v. 75-79, 102 och 137 äro kanske nåidens ord; v. 80-101, 103-136 och 138-142 tjufvens. Utgifv.
  4. Samma.
  5. Samma.
  6. Härmed, liksom ock i v. 88, afses måhända att nåiden skulle dömas till bålet, eller ock att "tjufven" skulle antända skogen och sålunda göra vistelsen för nåiden der omöjlig. Jfr Del I s. 254 och 654. Utgifv.


Kilde


Jakob Fellman: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II, 1906, s. 256-259.