Tjugofjerde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ilmarinens bryllup
Maleri af Nikolai Kochergin

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tjugofjerde Sången

---

Tjugondefjerde Sången. Brudgummen förmanas huru han skall behandla sin unga maka: 1—264. — En gammal tiggare omtalar, huru han bragt sin hustru till lydnad: 265—296. — Bruden är djupt bedröfvad, och säger alla i hemmet farväl: 297—462. — Ilmarinen afreser med sin brud och anländer på tredje dagen till sitt hem: 463—528.

---

Nu är unga mön förmanad,

Nu är bruden undervisad;

Än jag talar till min broder,

Till vår brudgum så jag säger:

"Brudgum, du min dyre broder,         Förmaningsord till Brudgummen. v. 2–264.

Kärare än egen broder,

Än ett barn af samma moder,

Än en son utaf min fader!

Lyssna till hvad nu jag säger,

10. Hvad jag säger, hvad jag talar

Om din hvita, vackra fogel,

Om den dufva, du har vunnit!

"Prisa, brudgum, nu din lycka,

Goda gåfvan, som dig gifvits,

Prisa högt, hvad högt bör prisas!

Ty en god du fått och funnit,

God hon är, som skaparn utsett,

Som han nådigt dig förlänat;

Tacka äfven hennes fader,

20. Ännu mera hennes moder,

Som en sådan dotter vaggat,

Som en sådan brud dig fostrat!

"Skön är jungfrun vid din sida,

Strålande den mö du fästat,

Hvit är vännen, som du vunnit,

Täck är tärnan, som du skyddar,

Frisk är flickan, som du famnar,

Blomstrande din brud bredvid dig.

Raskt i rian hon arbetar,

30. Ledigt hon sin lie svänger,

Vacker är hon vid sitt byke,

Driftig, då hon kläder tvättar,

Ganska skicklig i att spinna,

Oförtruten vid sin väfnad.

Högljudt hennes väfsked väsnar,

Som på kullen gökens stämma,

Skottspoln flyger fram och åter,

Som en lekatt på en vedrad,

Spolen surrar om med snabbhet,

40. Som i ekorns mun en tallkott;

Byn har ej i ro fått sofva,

Slottets nejder sällan slumrat

Blott för jungfruns väfskeds prassel,

Blott för skottspolns trägna surrning.

"Unge brudgum, vackre yngling,

Stolte man, du sköne fästman!

Smid en lie, hvässa bettet,

Bind den vid ett skaft som duger,

Som du slöjdat sjelf vid grinden,

50. Som du yxat till på stubben;

När en solskensdag då kommer,

För din jungfru ut på ängen,

Lyssna då hur höet hväser.

Hur vid slagen gräset hviner,

Huru ängens starrgräs susar,

Blomsterhö't i fallet fräser,

Se hur markens tufvor jemnas,

Löfträdsskolten nederfalla!

"När en annan dag är kommen,

60. Framtag då den raka skottspoln,

Gör en duglig väfskedsklofve,

En ordentlig, prydlig väfbom,

Snickra äfven vackra trampträd,

Skaffa alla väfnadsredskap,

Låt i väfstoln jungfrun stiga,

Gripa tag i väfskedsklofven:

Då skall hennes väfsked ljuda,

Väfstoln gällt och högljudt klappa,

Bullret ut i byn skall höras,

70. Slamret skall förnimmas vida.

Spörja skola bygdens gummor,

Qvinnorna i nejden fråga:

"Hvem är det, som nu hörs väfva?"

Och då passar sig att svara:

"Det min älskling är, som väfver,

Hon, mitt hjertas vän, som slamrar!

Slogo lyckor in i väfven,

Släppte skeden sina tenar?"

— "Lyckor slogo ej i väfven,

80. Skeden inga tenar släppte,

Väfven är, som väfd af Kuutar,

Som om Päivätär den spunnit,

Som om Karlavagnens tärna,

Stjernans dotter den fulländat!"

"Unge brudgum, sköne yngling,

Stolte man, du fagre fästman!

När du nu din färd begynner,

När från denna gård du reser

Vid din unga jungfrus sida,

90. Med din egen vackra dufva,

Åk då icke denna siska,

Denna hvita, vackra fogel

Ner i gropar invid vägen,

Kör ej fast mot gärdgårdshörnen,

Stjelp ej henne öfver stubbar,

Kasta henne ej mot stenar!

Aldrig förr i fadershemmet,

I sin fagra moders gårdar,

Flickan blifvit vräkt i gropar,

100. Kastad emot gärdsgårdshörnen,

Blifvit åkt omkull mot stubbar,

Icke heller stjelpt mot stenar.

"Unge brudgum, sköne yngling,

Stolte man, du fagre fästman!

Tag ej denna unga jungfru,

Bortför ej din egen älskling

Att i hörnet mulen sitta,

Att i stugans vrå sig gömma!

Aldrig förr i fadershemmet,

110. I sin fordna moders gårdar

Jungfrun gömd i vrån fått vistas,

Suttit undanskymd i hörnet:

Alltid hon vid fönstren suttit,

Rört sig midt på stugans tiljor,

Utgjort fadrens fröjd om qvällen.

Modrens glädje hvarje morgon.

"Icke må du, gode brudgum,

Icke må du denna dufva

Till en nödbrödsmortel föra,

120. För att stampa bark till föda,

Att af agnar baka kakor,

Att bereda bröd af tallbark!

Aldrig hon i fadershemmet,

I den vackra modrens gårdar

Blifvit förd till nödbrödsmortel,

Blifvit ställd att stampa barkmjöl,

Att af agnar baka kakor

Att bereda bröd af tallbark!

"Nej, din dufva må du föra

130. Till en tufva, rik på näring,

Till att råg ur lårar ösa,

Till att korn ur bingen hemta,

Till att tjocka kakor grädda,

Till att öl med insigt brygga,

Till att bröd af hvete baka

Och att talkkuna bereda!

"Brudgum, du min gode broder,

Icke må du denna dufva,

Denna unga, vackra vildgås

140. Någonsin till tårar bringa!

Skulle svåra stunder komma,

Gripes jungfrun utaf ledsnad,

Stick din brunte då i redet

Eller ispänn hvita skymmeln,

Hemta jungfrun till sin fader,

Hern till modrens kända stugor!

"Icke må du denna dufva,

Denna hvita, vackra fogel

Som en tjenarinna hålla,

150. Som ett legohjon behandla,

Neka att gå ner i källarn,

Eller att besöka boden!

Aldrig hon i fadershemmet,

I sin vackra moders gårdar

Hållits som en tjenarinna,

Som ett legohjon behandlats,

Nekats att gå ner i källarn,

Eller att besöka boden;

Ständigt skar hon hvetebrödet,

160. Hade uppsigt öfver äggen,

Sysslade i mjölksåns närhet,

Närmast invid ölets tunna,

Upplät boden hvarje morgon,

Läste loften hvarje afton.

"Unge brudgum, vackre yngling,

Männers stöd, du sköne fästman!

Om du jungfrun väl behandlar,

Skall du sjelf emottas vänligt,

När din svärfar du besöker,

170. Till din svärmors gårdar kommer:

Rikligt skall du der förplägas,

Riklig mat och dryck dig bjudas,

Hästen skall ur redet spännas,

In i stallet skall han föras,

Mat och dryck åt honom rackas,

Hafre bäras fram i skäppan.

"Ej du må om denna jungfru,

Om din hvita, vackra fogel

Säga att hon slägt ej eger,

180. Eller att hon saknar skyldskap!

Talrik slägt vår jungfru eger,

Har en vidtutgrenad skyldskap:

Om en kappe bönor utsås,

Får hvar slägting sig en böna,

Om en kappe linfrö såddes,

Vexte för en hvar en tåga.

"Ej du må, du gode brudgum,

Unga jungfrun hårdt behandla,

Lära henne vett med pisken,

190. Med en rem till klagan bringa,

Med en knippa ris att qvida,

Att vid lidrets dörr sig jemra!

Ännu aldrig unga jungfrun,

Aldrig förr i fadershemmet

Blifvit med en piske straffad

Tvingad med en rem att klaga,

Med en knippa ris att qvida,

Att vid lidrets dörr sig jemra,

"Ställ dig som en mur för henne,

200. Stå orubblig som en dörrpost,

Låt din mor ej aga henne,

Ej din fader henne banna,

Ej en fremling henne reta,

Granngårdsfolket henne tadla;

Ber din slägt dig aga henne,

Yrka andra på bestraffning,

Näns du dock ej slå den arma,

Ej ditt hjertas vän bestraffa,

Henne, som du tre år väntat,

210. Oaflåtligt efterfikat.

"Nej, förmana unga jungfrun,

Lär ditt äpple, gode brudgum,

Rätta henne under hvilan,

Eller inom slutna dörrar,

Fortfar så ett år igenom,

Näps med ord det första året,

Blott med ögats blink det andra,

Tredje året med en trampning!

"Om hon icke aktar detta,

220. Ej om sådant sig bekymrar,

Bryt dig då ett rö ur vassen,

Sök dig uppå mon ett starrgräs,

Hota dermed unga jungfrun;

Rätta henne fjerde året,

Skräm med denna stängel henne,

Med den sträfva starrens kanter,

Slå ej henne än med remmen,

Straffa henne ej med riset!

"Men om detta ej hon aktar,

230. Än ej efterföljer sådant,

Hemta då ett ris ur skogen.

Bryt i skogig däld en björkqvist,

Bar den under pelsens skörte,

Att en annan gård ej ser den,

Visa den åt unga jungfrun,

Hota dermed, slå dock icke!

"Om ej detta ens hon aktar,

Ej om sådant sig bekymrar.

Lär din jungfru då med riset,

240. Näps då henne med din björkqvist,

Inom stugans fyra väggar,

I ditt hus, med mossa drifvet.

Aga henne ej på ängen,

Tukta jungfrun ej på renen:

Bort i byn förnummes bullret.

Skriket ut till andra gården,

Hustruns gråt till grannens boning,

Larmet ända ut i skogen!

Värm allenast hennes skuldror

250. Och uppmjuka endast ryggen,

Rikta ej ett slag mot ögat,

Vidrör aldrig hennes öra, —

Bula finge hon på pannan,

Eller blånad öfver ögat;

Dervid kunde svågern fråga,

Dervid ock din svärfar mena,

Plöjarne i byn det märka,

Nejdens qvinnor le och säga:

Har den der i kriget varit,

260. Tagit del i någon drabbning?

Månne vargen henne rifvit,

Skogens björnar henne sargat,

Eller är en varg dess fästman,

Har en björn hon fått till make?"

Låg en gubbe högst på ugnen,

Åldrig tiggare på muren,

Gubben talade på ugnen,

Tiggarn yttrade på muren:

"Ej du må, du arme brudgum,

270. Följa hustruns håg och sinne,

Hustruns håg och hala tunga,

Som jag gjort, jag arme gosse!

Kött jag köpte, bröd jag köpte,

Smör jag köpte, öl jag köpte,

Fisk af alla slag jag köpte,

Köpte flere sorter sofvel,

Öl från hemmets egna trakter,

Hvetebröd från fjerran nejder.

"Fick ej dermed dock en duglig,

280. Erhöll ej en sedig hustru.

Kom hon in i stugan, tycktes

I mitt hår hon vilja flyga.

Vildt förvred hon anletsdragen,

Hvälfde ögonen i vrede,

Jemt hon suckade och gnällde,

Talte till mig, full af ondska,

Kallade mig ofta klumprygg,

Nämnde mig på spe en vedklabb.

"Men jag fann ett annat medel,

290. Hittade en annan utväg:

När jag skalade ett björkris,

Slöt hon sig till mig, sin fogel;

När af en jag bröt en vidja,

Blef hon ödmjuk mot sin älskling;

När med videspön hon näpstes

Flög hon ömt sin vän om halsen."

Djupt den arma bruden suckar,

Suckar djupt och hemtar andan,

Brister ut i bittra tårar,

300. Yttrar slutligen och säger:

"Andras bortgång redan stundar,         Brudens afskedssång. v. 301–462.

Andras afsked är förhanden,

Närmare är dock mitt afsked.

Närmare min egen bortgång,

Fast det ock är tungt att skiljas,

Svårt i denna stund att lemna

Dessa vidtberömda bygder,

Dessa sköna, goda gårdar,

Der så vackert upp jag vuxit,

310. Der jag skjutit upp så herrligt

I min sälla blomningsålder,

Lycklig under barnaåren!

"Förr jag icke kunnat ana,

Aldrig i mitt lif förmoda,

Tro att bort jag skulle skiljas,

Ana att jag skulle föras

Bort från detta slottets nejder,

Bort från denna åsens skuldror;

Dock, nu vet jag att jag skiljes,

320. Vet det väl, och vandrar hädan:

Tömd är afskedsbägarn redan,

Afskedsölet ren är drucket,

Snart är släden vänd från hemmet.

Snart dess framkant utåt pekar,

Sidan mot min faders lada

Och dess hörn mot ladugården.

"Då ifrån mitt hem jag skiljes,

Då jag bortgår nu, jag arma,

Huru lönar jag min moders

330. Mjölk, och hur min faders godhet,

Hur min egen broders kärlek,

Hur min ljufva systers ömhet?

"Dig jag säger tack, min fader,

För min hittills funna bergning,

För den näring här jag njutit,

För de många mål mig mättat!

"Dig jag tackar, o min moder,

Som mig vaggat i min barndom,

Som mig burit späd i famnen,

340. Som din barm mig räckt till näring!

"Dig jag säger tack, o broder,

Dig, min broder, dig min syster,

Tackar eder, gårdens husfolk,

Er, j kära barndomsvänner,

Jemte hvilka här jag lefvat,

Vuxit i min blomningsålder!

"Icke må du nu, o fader,

Icke du, min goda moder,

Icke mina många fränder,

350. Hemmets kära anförvandter

Börja att deröfver sörja,

Eller af bekymmer gripas.

Att jag går till andra nejder,

Färdas fjerran ut i verlden!

Skaparns sköna sol ju skiner,

Skaparns gyllne måne glänser.

Himlens klara stjernor tindra,

Karlavagnen ut sig sträcker

Äfven längre bort i rymden,

360. Äfven annorstäds i verlden.

Än på fadrens gård allenast,

Öfver dessa hemmets stugor.

"Hän jag skiljes, bort jag vandrar,

Går från detta gyllne hemvist,

Från min faders, från min moders

Alltid gästfritt öppna boning;

Lemnar mina kärr och marker,

Mina gräsbevuxna gårdar,

Lemnar mina klara sjöar,

370. Mina sandbetäckta stränder

Att af nejdens gummor grumlas,

Att af vallhjon genomvadas.

"Andra få nu kärren trampa,

Öfver mina marker irra,

Hvila sig i mina lunder,

Genomströfva mina hedar,

Stiga på min gärdeslinda

Och beträda tågets renar,

Springa öfver hemmets gårdar,

380. Stå vid stugans vägg derute;

Andra skola golfven sopa,

Städa stugans släta tiljor;

Renar få på åkern springa,

Lon i mina skogar löpa,

Vildgäss bo i mina lunder,

Foglar i min löfskog hvila!

"Hän jag skiljes, bort jag vandrar,

Flyktar med en annan flykting

I en höstnatts dunkla sköte,

390. Ut på balkan af en våris,

Att ett spår ej syns på isen,

Ej ett fjät förmärks på halkan,

Ej min klädnings fläkt på drifvan,

Ej på snön af fålln en strimma.

"När jag sedan återkommer;

När jag hemmets gård besöker,

Ej min mor min röst förnimmer,

Ej min fader hör min stämma,

Om jag ock på grafven gråter,

400. Om på deras stoft jag sörjer.

Gräset redan frodigt grönskar,

Vuxit har en enrisbuske

Öfver modrens stoft i grafven,

Öfver fostrarinnans hufvud.

"När till hemmet då jag kommer,

Hit till dessa vida gårdar,

Lär väl ingen mer mig känna,

Ingen ann' än dessa tvenne:

Gärdets allra lägsta vidja.

410. Gärdselstören längst på åkern,

Som jag upprest förr som liten.

Som jag flätat hop som flicka.

"Och min moders gamla gallko,

Som jag i min ungdom vattnat,

Som jag skött, då den var liten,

Hör jag matt emot mig råma.

På den vida gårdens spånhög,

Hemmets snöbetäckta marker:

Kanske äfven den mig känner,

420. Vet att jag är hemmets dotter.

"Och min faders häst, den gamle,

Som jag matade som liten,

Som jag fodrat förr som flicka,

Hör jag kraftlöst mot mig gnägga,

På den vida gårdens spånhög,

Hemmets snöbetäckta marker:

Kanske äfven den mig känner,

Vet att jag är gårdens dotter.

"Och min broders gamle gårdshund,

430. Som jag matat i min barndom,

Som jag lärde in som flicka,

Hör jag svagt emot mig skälla,

På den vida gårdens spånhög,

Hemmets snöbetäckta marker:

Kanske äfven den mig känner,

Vet att jag är gårdens dotter.

"Andra torde ej mig känna,

När till hemmets gård jag kommer,

Fast min båtstrand är som fordom,

440. Boningsplatsen oförändrad,

Fast hvart fiskrikt sund sig liknar

Och hvar notplats qvar jag finner.

"Blif då qvar i frid, o pörte,

Pörte med ditt tak af bräder,

Godt det blir att återkomma,

Kärt att engång än här vandra!

"Blif då qvar i frid, o farstu,

Farstu med ditt golf af bräder,

Godt det blir att återkomma,

450. Kärt att engång än här vandra!

"Blif i ostörd frid derute,

Gård med dina höga rönnar,

Godt det blir att återkomma,

Kärt att engång än här vandra!

"Er i fridens hägn jag lemnar,

Fält och bäruppfyllda skogar,

Er, j tågens blomsterlindor,

Er, j ljungbevuxna moar,

Träsk med edra hundra holmar,

460. Djupa sund, på fisk så rika,

"Kullar, j med edra granar,

Dälder, j med edra björkar!"

–––––––––––––

Derpå smeden Ilmarinen

Slängde jungfrun i sin släde,

Gaf sin häst ett slag med snärten,

Yttrade ett ord och sade:

"Lefven väl, j insjöstränder,

Insjöstränder, åkerlindor.

Kullens alla unga tallar,

470. Alla höga träd i skogen,

Alla häggar bakom stugan,

Enar, j vid gårdens brunnsväg,

Smultroustjelkar, j på marken,

Smultronstjelkar, gröna grässtrån,

Videbuskar, granars rötter,

Alars toppar, björkars näfver!"

Derpå smeden Ilmarinen

Åkte ut från Pohjas gårdar,

Barnen blefvo qvar och sjöngo,

480. Barnen sjöngo så och sade:

"Flög till oss en kolsvart fogel,

Flaxade hitåt ur skogen,

Visste att vår and sig vinna,

Att vårt bär ifrån oss locka,

Tog ifrån oss vackra äplet,

Fångade vår fisk ur vattnet,

Svek med småmynt jungfruns sinne,

Lockade med silfver henne.

Säg, hvem för oss nu till stranden,

490. Leder nu oss ner till bäcken?

Tom skall vattsån stå i stugan.

Obegagnad blir vår såstång,

Golfven skola icke sopas,

Stugans tiljor qvasten sakna,

Tjockna skola bägarns bräddar,

Mörkna dryckesstopens handtag!"

Sjelf nu smeden Ilmarinen

Vid sin unga jungfrus sida

Färdas fram med gny och buller,

500. Åker öfver Pohjas stränder,

Långsmed Sima-sundens kanter,

Utmed åsens höga branter;

Stenar skramla, sanden gnisslar,

Släden skrinner, vägen undflyr,

Okets spända jernrem knarrar,

Medarne af björkträd knaka,

Masurstöttorna de braka,

Lokan gjord af hägg, den darrar,

Slädens vidjelänkar knarka,

510. Ringarne af koppar klinga,

Medan trafvaren, den starka,

Raske fålen fram ses springa.

En dag, åker han och tvenne,

Åker hela trenne dagar,

Med sin ena hand vid tömmen

Och vid jungfruns barm den andra,

Ena foten utom släden

Och den andra under fällen.

Trafvarn sprang och färden framled,

520. Dagen svann och vägen aftog.

Slutligen på tredje dagen,

När sig aftonsolen sänker,

Skymtar smedens hem på afstånd,

Ilmas gård i fjerran blänker,

Synes röken lodrät stiga.

Tjock och sotig upp sig höja.

Vältra sig ur stugans skorsten,

Upp till skyarne sig svinga.