Tjugufjerde Runan (Kalevala, Castrén)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif


Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tjugufjerde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén



Gamle trygge Wäinämöinen
Finner bitar utaf Sampo,
Stycken af det granna locket,
Invid stranden utaf hafvet.
Vid en brokig klippas sida,
Vid en kant af tjocka hällen,
Bär dem så till uddens ända
På den skogbeväxta holmen.


Derpå gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade
Åt den unga Pellervoinen:
"Sampsa, unga Pellervoinen!
Gif dig att befröda jorden,
Gå att göra fältet fruktbart,
Så sex skilda sädesarter,
Fröslag sju på marken kringsprid,
Så att mina stränder frodas,
Mina ägor ymnigt växa."


Unge Sampsa Pellervoinen
Tog sex skilda sädesarter,
Tog sju fröslag och dem lade
I ett enda litet mårdskinn,
Uti sommar-ekorns benling,
Gick så att befröda marken,
Gick att göra fältet fruktbart,
Tog till orda sjelf och sade:
"Säd jag sprider kring på marken
Genom Skaparns öppna fingrar,
Genom starka allmakts handen.
Gumma, du som bor i jorden,
Son i åkerns djup förborgad,
Jordens moder, markens herre!
Bringen torfven till att drifva,
Feta marken till att skjuta,
Tusental af ax upplyften,
Breden hundrafalt med grenar
Ur min såning, ur min plöjning,
Ur den möda, som jag nedlagt.
Må en axrik brodd sig höja,
Brodd till färgen lik med stubben,
Ur den mjuka åker-jorden,
Ur den lefverlika marken.
Styrka saknar icke jorden,
Ej så länge tiden varar,
Om det blott af gifvarinnor,
Af naturens döttrar unnas.


O du Ukko, högst bland Gudar,
Fader i den höga himlen,
Du som skyarna beherrskar,
Råder öfver himlens strömoln!
Håll en sammankomst i molnen,
Håll ett råd bland solens strålar.
Skicka från sydvest en molnkant,
Sänd en annan ifrån vester,
Låt en tredje gro i öster,
Slunga skyndsamt ifrån söder.
Och om marken väta fordrar,
Stänk då vatten ifrån molnen
Ned på brodden, som sig höjer,
Uppå sådden, hvilken ryker."


Så nu Sampsa Pellervoinen
Spridde frön omkring på marken,
Täckte kullarna med granskog,
Hedarna med ljung besådde,
Sådde björkar uti dälder,
Sådde tallar uppå höjder,
Häggar uti våta nejder,
Videträn i sanka mossor,
Rönnar uppå helga ställen,
Uppå hårda ställen pilar,
Enar uti stenig jordmon,
Ekar invid floders bräddar.


Skaffar sig en plog med eldbett,
Plog med kopparsmidda billar,
Tager sen en väldig oxe,
Wäinös tjur med krökta benen.
Oxen hade sega sidor,
Stadigt bygda kroppens lemmar,
Horn utaf den största styrka.
Plöjde så de sådda tegar,
Drog i ödemarken fåror,
Sjelf till orda tog och sade:
"Fåror ristar jag på marken
Med den hvassa eldbettsplogen,
Med de kopparsmidda billar."


Plöjde alla usla länder,
Vände dem och lösa gjorde,
[Alla kärr med ljung besådde,]
Plöjde dälder, björkar stego,
Plöjde backar, tallar skjöto,
Plöjde kullar, granar växte,
Häggar höjde sig på våta,
Videträn på sanka marker,
Rönnar uppå helga ställen,
Uppå hårda ställen pilar,
Enar uti stenig jordmon.
Eken dock ej börjar växa,
Guda-trädet sig ej rotar.


Lemnar fri den fula oxen
För att af sin sällhet njuta.
Skredo nätter tvenne, trenne,
Skredo lika många dagar,
Gick så att betrakta trädet:
"Monne eken nu har vuxit,
Har sig Guda-trädet rotat?"
Ännu har ej eken vuxit,
Guda-trädet sig ej rotat.


[Lemnar fri den fula oxen
För att af sin sällhet njuta;]
Bidde åter trenne nätter,
Bidde lika många dagar,
Gick så att betrakta trädet,
Sedan högst en vecka skridit:
"Monne eken nu har vuxit,
Har sig Guda-trädet rotat?"


Nu har eken ändtligt vuxit,
Guda-trädet har sig rotat,
Lummiga dess grenar äro,
Ymnigt sprida sig dess qvistar,
Ekens topp till himlen stiger,
Qvistarna i rymden bredas,
Hindra skyarna att skrida,
Hindra molnen att sig röra,
Undanskymma solens strålar,
Månens ljusa sken förtaga.


Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ledsnad menskorna betager,
När ej solen strålar sprider,
Milda månen mer ej lyser.
Monn bland denna ungdom finnes,
I den sköna ungdoms-skaran,
Den som kunde eken fälla,
Hugga ned det raka trädet?"


Ekens bane nu man söker,
Söker den som trädet fällde,
Uti Finland, uti Ryssland,
Mellan hvardera Karelen,
Inom trenne rikens stridsland;
Men ej fanns en sådan hjelte,
Ej en man med sådan styrka,
Att han kunnat eken fälla,
Hugga ned det stora trädet.


Steg en liten man ur hafvet,
Steg en hjelte ifrån böljan,
Föga bättre än en liflös,
Ej mer skön än en försvunnen.
Hjelten var ej af de större,
Var ej heller af de mindre;
Längden var som mannens qvarter,
Eller som ett spann hos qvinnan.
Bar en koppar-hatt på hufvet,
Hade koppar-skor på foten,
Koppar-handskar uppå handen,
Uti handsken koppar-vantar,
Koppar-gördel omkring lifvet
Och vid gördeln koppar-yxe.
Yxens skaft var gjordt af koppar,
Men på knappen blänkte silfver;
Skaftet var en aln i längden,
Yxens blad ett spann i höjden.


Börjar nu att yxen hvässa,
Slipade det jemna bladet
Med fem stenar ifrån Estland,
Med sex hårda hvätje-stenar.
Med sju mjuka brynstens-ändar.


Fick så yxen hvässt och slipad,
Fick den uti bästa ordning;
Nu blef hjelte först af hjelten,
Blef en duglig man af mannen.
Foten svänger uppå marken,
Hufvudet till molnen hinner,
Skägget räcker fram till knäna,
Ned till hälarna når håret.
Med en famn hans smalben mätes,
Med halfannan knäets omkrets
Och med famnar tre hans höfter.


Börjar stiga på med snabbhet,
Vandrar fram med lätta fötter,
Träder med den ena foten
Uppå sandbeströdda fältet,
Träder med den andra foten
Uppå lefverlika marken,
Kommer så med tredje steget
Fram till fasta pilens rötter,
Tätt intill den stora eken.


Hugger eken med sin yxe,
Hugger med det jemna bladet,
Hugger en gång, hugger tvenne,
Spånor flögo kring från trädet,
Elden flydde ifrån eken,
Gnistor sprakade från yxen.
Redan med det tredje hugget
Mäktade han eken fälla,
Böja ned det goda trädet,
Raka trädet sönderkrossa.
Fällde toppen emot öster,
Emot vester stammen vände.
Den som tog en gren från trädet,
Tog åt sig en evig lycka,
Den som trädets topp fick bryta,
Bröt ett städse lyckligt tecken,
Den som skar ett blad från eken,
Skar åt sig en evig sällhet.
Af de spånor, hvilka spriddes
Uppå hafvets klara yta,
Bildade besvärjarn pilar,
Skytten sina onda redskap,
Pirolainen styngets verktyg.


Gamle trygge Wäinämöinen
Genom honom eken fäller,
Hugger ned det gröna trädet,
Raka trädet sönderkrossar,
Får så solen till att lysa,
Månen att sin klarhet sprida.


Derpå gamle Wäinämöinen
Strödde frön igenom sållen,
Spridde dem omkring på marken.
Hundrafaldt hvart såll föröktes,
Tiofaldt hvar ask, som såddes,
På den dimomhöljda udden,
På den skogbeväxta holmen.


Sade gamle Wäinämöinen:
"Hit med plöjning, hit med såning,
Hit med all slags växt och gröda,
Till de arma nordanländer,
Suomis vidt utsträckta nejder,
Hit du måne till att lysa,
Hit du sol att värme sprida,
Hit J solens milda strålar."


Sade Pohjolas värdinna.
"Ännu minnes jag ett medel,
Hittar på ett litet hinder
Mot din plöjning, mot din såning,
Emot alt din växt och gröda.
Sköna månen skall jag bringa
I en sten med brokig sida,
I en häll med fasta väggar,
Och den milda solen sätta
Att i ståluppfyllda berget,
I en jernfast klippa lysa
Och ej dädan mera slippa.
Aldrig utgång sig bereda.


Låter stränga froster skada,
Kylig väderlek fördröja
All din plöjning, all din såning,
Allt hvad du med möda odlat.
Låter jern från luften regna,
Hagel utaf stål bereder,
Att på dina svedjeländer,
Dina åkrar häftigt störta.


Trollar björnen ifrån heden,
Ifrån lunden vilda katten,
Krökta tassen ifrån öknen,
Ifrån mon den glesa tanden,
För att rifva dina hästar,
Dina ston om lifvet bringa,
Boskapshjordarna förstöra,
Skingra korna vidt kring fältet,
Eller låter sjukdom döda
Alla dina boskapsdrifter,
Dräper menniskorna sjelfva
Och din stora ätt föröder."


Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Mig förmår ej Lappen trolla,
Mig ej Turjalainen skadar.
Sjelf jag himlens staf besitter,
Har hos mig min lyckas nycklar,
Ej i afundsmannens händer,
Olycksstiftarns finger-ändar."


Åter gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Store Skapare bevara,
Milde Gud, ditt hägn förläna
Emot männers onda anslag
Och mot stämplingar af qvinnor.
Krossa afundsmän på landet,
Kufva leda troll i vattnet,
Håll med dina egna söner,
Städse dina barn beskärma,
Att till men ej solen lyser,
Att ej månens ljus må skada,
Vinden icke våldsamt blåsa.
Afvänd alla stränga froster,
Låt ovädret icke nalkas.


Tillred utaf jern ett gärde,
Foga hop en borg af stenar
Omkring alla mina ägor,
Uppå gårdens begge sidor,
Ifrån jorden upp till himlen,
Ifrån himlen ned till jorden,
Nyttja stål till gärdsgårds-störar,
Dem med markens maskar fastbind,
Fäst med ormar dem tillhopa
och med ödlor sammanfoga,
Att ej björnen må för mycket,
Fienden för ymnigt fräta.
Hvad nu trollmän än må trolla,
Må uppå dem sjelfva falla.


Nu du Pohjolas värdinna
Drif förderfven in i stenen,
Tryck i klippan allt det onda,
Samla plågorna i berget,
Men ej må du månen röra,
Aldraminst åt solen komma.
Låt de stränga froster skada,
Låt ovädret uppehålla
Egna kornbesådda åkrar,
Sådden, hvilken sjelf du odlar.
Låt ock jern från höjden falla,
Hagel strö af fasta stålet
Ned på tågen uti Pohja,
Uppå Pohjas boskapsgårdar.


Trolla björnen ifrån heden,
Ifrån lunden vilda katten,
Krökta tassen ifrån öknen,
Ifrån mon den glesa tanden
Bort till Pohja-gårdens åkrar,
Hvarest Pohjas hjordar trampa."


Än den gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Låt nu Suomi, ljufva, hulda!
Ymnighet på marken herrska
Och i luften mildhet råda,
Att jag kan i dälder sjunga;
Leka uti gröna lunder,
På den jemna marken dansa."