Ur lappsk mytologi Inledande öfversigt

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen
af Jakob Fellman



I
Inledande öfversigt


Hvarje folks tidigare religiösa åskådning har rönt stark inflytelse af de naturförhållanden, under hvilka folket lefvat. Den har påverkats såväl af klimatet i det land, der den danats, som af landets geografiska läge och konfiguration, af dess större eller mindre fruktbarhet och beskaffenhet i öfrigt m. m. dylikt.

I af naturen rikt lottade länder kunde menniskorna redan tidigt bo förenade i större grupper. Sammanlefnaden beredde styrka och jordens gifmildhet riktade folket, som gaf uttryck för sin välmåga genom rikt utrustade tempel, genom kostbara idoler och annan yttre prakt i gudstjensten, samt i flerfaldiga med densamma förbundna inrättningar. Utvecklingen i såväl andligt som materielt hänseende fortskred der jemförelsevis raskt.

Endast mödosamt framalstras och formar sig deremot allt i den höga norden, och isynnerhet i den bebodda verldens yttersta ända, i det mörka och kalla Lappland; der ingen enskild egendom fanns innan Lappen tämde renen; der fiske och jagt ända till en jemförelsevis senare tid voro de enda utvägarne för menniskan att uppehålla lifvet; der man af sådan anledning var tvungen att bo i enstaka, ifrån hvarandra långt aflägsna hyddor och kojor; der jordmånens ofruktbarhet och klimatets hårdhet på vida sträckor omöjliggör nästan all vegetation; der den herrskande årstiden är vintern och der fördenskull ej allenast de högsta bergstopparne betäckas af evig snö, utan äfven i myror och kärr kälen på många ställen bibehåller sig året om; der sålunda, såsom Ovidius sjunger, "Nix jacet, et jactam neo sol pluviaque resolvunt, Indurat Boreas, perpetuamqve fecit".

Tvungen att lefva under sådana yttre betingelser, afskild från den öfriga verlden och ifrån likar, blir menniskan hopkrumpen och trumpen. Under dylika förhållanden hvarken befordras kunskaper eller alstras sköna konster eller uppammas en förfinad smak. Ty de tvinga fantasin till hvila, förslöa tanken, som blir inåtvänd, och hämma menniskans ej blott psykiska utan äfven fysiska utveckling.

Sådan har Lappens sorgliga lott varit, och hans hedniska religion bär derföre prägeln af barnslig naivitet. Hans vädjan till högre, öfversinnliga makter bestod under hednatiden hufvudsakligen i tillbedjan af de under, han fann i naturen, och i böner om tillfredsställandet af det timliga lifvets nödtorftigaste behof. Han byggde sig icke tempel, hvartill han ej ens hade tillgångar. Hans gudstjenst saknade all yttre ståt och prakt. Han hade då icke ens prester i egentlig mening.

Men äfven hos Lapparne gjorde sig dock behofvet af andakt gällande. Husfadern kände det såsom en naturlig pligt att jemväl i detta afseende sörja för de sina. Nästan hvarje familj hade derföre i närheten af sin bostad uppstäld sin Tiermes, sin Beive eller sin Storjankare (Stuorra Junker) eller — såsom den gemensamma benämningen för alla sådana idoler var — sin Seita. Inför denna bild framsade han sina böner, inför den afgaf han sina löften och offer. Någon gång kunde till och med en enskild person hafva en Seita endast för sig, hvilket t. ex. hade varit fallet med Katssok Adja i Utsjoki, vidare omtalad längre fram.

Men äfven det af i regeln endast få familjer bestående bya- eller Siita-laget hade gemensam Seita och gemensam offerplats, der denna var uppstäld. Här anstäldes samfälda offer, hvilka å byalagets vägnar framfördes af byns äldste eller ock, der det gällde frågor af större betydelse, af någon för ändamålet tillkallad nåide. Liksom Seita bilderna öfverhufvud, hade äfven denna gemensamma Seita sitt distrikt, som den välsignade med villebråd och annan afkomst.

För dessa byalagens Seitor, inför hvilka man äfven anstälde enskilda offer, äfvensom för de gemensamma offerplatserna utsagos vanligen ställen, der naturen var storartad, ty der troddes gudomliga väsenden bo, eller som annars hade något anmärkningsvärdt, ss. någon bergstopp eller hög klippa, en stor jordfast sten, en holme eller udde, eller något näs, eller ock någon plats invid en källa eller grotta m. m. dylikt.

Seita bilderna voro i allmänhet mycket talrikt förekommande. Endast för Luleå Lappmark uppräknar Scheffer, efter Samuel Rehn, 30 sådana ifrån sextonhundratalet.

Ett sådant heligt ställe, der man vanligen utom idolen, som var antingen af trä eller sten, hade ett altare, liknande ett bord eller en lafve, och deromkring en mängd uppradade renhorn, hemburna såsom offer, egnades icke annan omvårdnad, än att den jemte altaret, liksom ock vägen dit, pryddes med grönskande qvistar, om sommaren af björk, om vintern af tall eller gran; ty Seita älskade grönska.

Spår af sådana offerställen finner man ännu öfverallt i Lappmarken. Sålunda hafva en hel mängd berg och klippor, allt intill den dag som är, bibehållit sina benämningar af passé- eller ailesvarek (heliga berg). Talrikt förekommande namn på floder och träsk antyda att gudar äfven vid dem tillbedts. Sådana äro t. ex. Passejok, Passejavre, Ailesjok, Ailesjavre (helig å, heligt träsk). Heliga träd och heliga lundar, hvilka hade sina särskilda andar, funnos jemväl, och dyrkan egnades derföre äfven dem.

Qvinnor och giftvuxna flickor, likaså kreatur, Lappens trogna följeslagare hunden ej ens undantagen, fingo ej tillträde till de heliga bergen eller de heliga ställen, der gudomligheter voro uppstälda; och framför allt gälde detta Ukkos och hans hustru Ravdnas altare. Den qvinna eller giftvuxna flicka, som öfverskred den i antydt afseende omkring bilden utstakade gränslinje, hotades af döden eller någon annan svårare olycka. Qvinnorna fingo i allmänhet icke heller offra, utom åt en del qvinnliga gudomligheter, eller, med vissa undantag, hvarom mera längre fram, ens närvara vid anställandet af offer. Det var dem till och med förbjudet att beträda den stig, som från Lappens bostad ledde till hans gudabild, och att begagna sig af den särskilda dörr, genom hvilken han från bostaden begaf sig till densamma. Allt detta var en följd deraf, att qvinnorna ansågos vara af sin menstruation förorenade.

Lapparne gjorde sig väl gudabilder af såväl trä som sten, men de voro dock i sjelfva verket mera stendyrkare. Seita bilderna af trä benämndes Muorra Jubmel (trägud). De uppstäldes på någon vacker, helst gräsrik plats vid insjöar eller på åstränder, der man idkade fiske eller djurfångst, men ock i skogar, der man bodde eller vistades. De stodo på eller invid altaret, der sådant fanns, och utgjordes antingen af trästolpar eller rotfasta stubbar, hvilka än voro så tillspetsade i ändan, att den liknade en forntida lappmössa, än hade särskildt formadt ansigte och hufvud, stundom af björkrot. De kunde äfven, om det var Tiermes bild, ses utrustade med flinta och stål och jemväl med hammare. De begge förstnämnda såsom sinnebilder af elden, och hammaren såsom ett uttryck för gudens förmåga att förkrossa.

En naturlig följd af Lapparnes större benägenhet för stendyrkan var, att Gedgge Ibmel eller Jubmel, som var den gemensamma benämningen för alla stengudar, ansågs för högre och mäktigare än Muorra Jubmel och derföre hölls i större helgd. Stor vördnad hyste de särskildt för stenar, som af vattnet i forsar urhålkats, eller åt hvilka naturen annars danat någon egendomligare form. Sådana stenar och klippor utkorades till gudomligheter och formligen invigdes för sitt heliga ändamål. Stundom utgjordes gudomligheten af en större, mörkare sten undertill, och en mindre, hvit sten hvilande på denna; hvarom. kan ses t. ex. i sången: Noidi juoigem.

Blott en idol af sistnämnda slag har jag varit i tillfälle att se. Den fanns emellan Langojavre och Padar, ungefär 2 mil söderom Enaren. Den större stenen var här en till formen något aflång, fast gråsten af mycket mörk färg och fin structur. Den var af en och en half à en och treqvart alns längd. Den andra, som bestod af temmeligen hvit qvarts, var afrundad och något större än ett menniskohufvud. Den uppsattes nu åter, såsom den ansågs hafva varit fordom liggande, ofvanpå den förstnämnda, större stenen. En annan dylik gudomlighet uppgifves än kunna ses vid Palojärvi, en half mil åt nordost ifrån Thomas Kyrös bostad i Enare sockens Ivalo by. Den mörka stenen säges dock der vara stor som en liten klippa, men den hvita endast af en kalotts dimensioner.

Synnerligt värde satte man på stenar, hvilkas former i någon mån liknade menniskokroppens. Så t. ex. offrade de förbifarande åt en i ett berg vid Porsanger fjorden synlig hvit fläck, liknande bilden af en menniska med hufvudet nedåt och fötterna uppåt.

Äfven uppstäldes någon gång flere heliga stenar i rad invid hvarandra. Af dem förestälde då en t. ex. Storjunkaren, en annan hans hustru, de öfriga hans barn och tjenare.

En af fem sådana stenar bestående grupp, benämnd Darra eller Tarra, skall än finnas på en holme i den fors, som bildas der Torneå elf utfaller ur Torneå träsk. Den har fordom varit mycket besökt, men numera sedan elfven ändrat riktning, är den knappast åtkomlig.[1]

Stengud af menniskoskepnad kallades Gedgge olmush (stenmenniska), till skilnad från andra heliga stenar, hvilka benämndes Passe gedgge (helig sten), ehuru dock äfven stengudarne föllo under den allmänna benämningen Seita.

Heliga stenar af mindre dimensioner uppstäldes vanligen på berg, men äfven på enahanda lokaliteter som trägudarne.

Sjelfva stenen eller bilden i och för sig ansågs dock icke verka något, utan endast den i densamma inneboende gudomligheten. Likasom trägudarne invigdes för sitt heliga ändamål, skedde sådant derföre ock med stengudarne. Idolen smordes eller öfverströks härvid med renblod och fett af björn, bäfver eller annat djur, som guden sändt i Lappens fångstredskap. Innan denna smörjning skett ansågs hon icke vara värd att tillbedjas. Men efter sådan smörjning och invigning var idolen Ibmel (Grud), hvilket framgår af följande dervid begagnade inaugurationsord:

"Vuiddu, vuiddu passe sieidde,
Pora taikke ik pora,
Læge todded mū Ibmelam."

"Smörjes, smörjes min heliga Seita,
Ät eller ät icke,
Var likväl min Gud."

Till sådan smörjning begagnade fiskarlapparne fiskflott, på det att de ifrån de elfvar och träsk, invid hvilka idolerna voro uppstälda, måtte erhålla god fångst.

Men för att guden skulle fortfara att vara bevågen, fordrade han offer och god vård. Sådana smörjningar måste derför tid efter annan upprepas. Ju oftare smörjningen skedde, och ju frikostigare man dervid var i afseende å fett, desto nådigare var guden, desto rundligare och fetare hans gåfvor — allt under den förutsättning, att man derjemte förstod att tillbedja honom rätt; i hvilket afseende man dock kunde finna vägledning hos trolltrumman, denna Lappens högtskattade rådgifvare i alla hans förehafvanden. Stengudarne voro stundom inhägnade. Om då ekorre eller annat djur skjöts inom hägnaden, skulle djurets fötter, hufvud och, om det var fogel, äfven vingar offras på stenen; men öfriga delar fick skytten behålla för egen räkning.

Vanligt var att en gång hvarje år höja upp stenen, om den var lös, samt bädda under och omkring densamma med friska qvistar af gran eller löfträd. Då sådant skulle ske, nalkades Lappen gudabilden, liksom då han gick att offra, med blottadt hufvud och krypande på händer och fötter. Allt eftersom stenen vid denna förrättning föreföll lättare eller tyngre, ansåg han sig kunna deraf sluta till gudens större eller mindre bevågenhet.

Var guden icke gifmild i det afseende man bad honom om, eller afvärjde han icke nöd och elände, ehuru han fått emottaga offer och tillbedjan, kunde det hända, att man återtog de offer man redan gifvit honom — isynnerhet de ståtliga renhornen — eller att han öfvergafs. Detta stod, väl icke alltid, men dock vanligen, i sammanhang med öfverflyttning till annan bygd (såsom t. ex. i sången Noidi juoigam), hvilket i allmänhet skedde då mindre riklig tillgång på fisk, villebråd eller annat, som erfordrades för lifsuppehället, begynte visa sig på den ort, der man bodde.

Mot de gudar, som sålunda ej vidare bönhörde dem, voro Lapparne stundom ganska tyranniska. De uttalade hotelser mot dem och foro ut mot dem i sånger, ja de till och med slogo dem sönder eller uppbrände dem och skaffade sig nya belåten eller, såsom det under en sednare tid någon gång inträffade, kastade sina spåtrummor i elden eller i elfven och öfvergingo till de christnes gud, hvartill de ifrigt uppmanades af prester och andra embetsmän.

Att öfvergifva gudar var hos Lapparne urgammal sed och låg i sjelfva verket i sakens natur; ty då man af nyss antydda eller af andra orsaker bytte om boningsplats, hade man icke ens alltid kunnat medtaga sina gamla gudabeläten, äfven om man så velat. Men sådant kunde man ju i regeln icke ens vilja, då det ju var gudarnes oginhet, som tvang till afflyttning. Man åtnöjde sig härvid, såsom nyss nämnts, dock icke alltid ens med blotta öfvergifvandet, utan man misshandlade med hugg och slag, ja till och med uppbrände sådana Seitor, på hvilka man upphört att lita. Dervid sades dock hin onde hafva sökt att med all sin makt bevara Seitan, hvarföre man hade svårt att få den antänd om ej god tjärved fanns till hands. Men anskaffade man nio väl kådiga och torra furukronor, så måste Seitan förbrinna. Så heter det t. ex. i sången till Tatsha Seita: "om mig illa går, samlar jag nio kådiga tallkronor, uppbränner dem på detta heliga ställe och flyttar till ett annat". Ännu hör man ock ur folkets mun berättelser om huru gudar misshandlats. Så förtäljer man t. ex. om en viss Sara, att han i vredesmod med yxa slagit sin Ibmel. Sådana handgripliga yttringar af missnöje med gudar lära dock varit mera vanliga i den christna tidens början, än i den rent hedniska forntiden. Jfr Mytol. under Vuolabba.

Men likasom vid invigningen af en Seita nåide skulle anlitas, likaså torde man knappt hafva vågat förstöra eller öfvergifva en sådan utan att nåide tillkallades och åtspordes, isynnerhet om det icke var ens enskilda beläte. Om uppbrännande af en Seita och om orsaken dertill lemnar Högström i sin år 1747 tryckta Beskrifning om Lappmarken s. 197 en så målande skildring, att vi ej kunna neka oss nöjet att här återgifva densamma. Högström skrifver: "Det berättas, att i Lule-Lappmark har för 30 år sedan sig tilldragit, att enär Pesten ibland Rendjuren begynt gå i svang, hvarigenom en stor myckenhet af dem bortdödt, hafver en Lapman trägit och med all upptänkelig flit flere resor om dagen infunnit sig hos sin och grannarnes Afgud, som de hade i skogen, i mening att han skulle hjelpa honom. Men enär ingen bot dera fölgde, förelade denne Lapman sin afgud en viss tid, med utlåtande, at om han ville blifva ärad och dyrkad för en Gud, så skulle han åtminstone inom samma tid stilla sjukdomen; Men i annor händelse blifva förbränd och alldeles utrotad såsom en bedragare. Den förelagda tiden gick till ända, och Rendjurs störtning påstod lika fult. Lapmannen lät fördenskul sit gjorda slut gå i verkställighet medelst en stor stock elds görande ikring och ofvanpå Afguden, hvilken så mycket förr blef förderfvad, som hela byalaget i många tider den samma med åtskilliga feta saker smort, och således hade elden med honom en större kraft, än uti annor osmord sten.

Just då detta påstod, blef Lapmannens förfarande hos Byamännen bekant, hvilka derföre mangrant sig på platsen instält, och i fullt upsåt ville dräpa uphofsmannen, samt honom, såsom försoning hos Gudarna, låta förbränna. Men han gaf deremot tillkänna, huru ofta och trägit, som han denne Guden på sina knän och med bart hufvud troligen tillbedit och om hjelp anmodat, samt ändteligen honom en viss dag förelagt, att stilla fänadsstörtningen med tillsägelse och hot, som förmält är. Och emedan han ingen hjelp åstad komma kunnat, ty har han honom med allan rätt såsom en bedragare förbrändt, jemte förmodan: att om han varit den rätta Guden, som gjort himmel och jord med alt hvad deruti finnes, så hade han väl kunnat borttaga sjukdomen och altid friat sig för elds förtäring, hvarmed the uti ondska församlade Lapmän blefvo stillade, samt läto sig åtnöja med hvad som skedt war".


_____________________


Lapparnes hedniska religion med sina talrika större och mindre gudomligheter, såväl manliga som qvinliga, sina oräkneliga andar, vålnader, rån och troll, utgjordes på den tid den blef föremål för allmännare uppmärksamhet hos främmande dels af lemningar ifrån en hos dem länge bevarad urreligion, dels af tillsatser från en jemförelsevis nyare tid. De antogo, åtminstone redan då, tillvaron af två lika eviga väsenden, hvilka samverkat vid verldens skapelse och voro upphofvet, det ena, Jubmel eller Ibmel, till allt godt, det andra, Perkel eller Pergalag, till allt ondt. Perkels medverkan härvid hade haft till följd, att allt icke blef så godt, som Jubmel hade önskat. Jubmel benämndes emellertid Stuorra Passe Seita, ädnam ja alme siunädädje, store, helige, Gud, jordens och himmelens skapare. Om härledningen af ordet Jubmel eller Ibmel, som hos Lapparne uttryckte det allmänna gudsbegreppet, hänvisas för öfrigt till hvad längre fram anföres under Jumy.

Det torde dock numera blifva svårt att med bestämdhet åtskilja det ursprungliga från allt det som tillkommit genom lån från främmande nationer. Måhända saknar emedlertid den mening icke skäl, som håller före, att Perkel hos Lapparne var ett yngre väsende, om han ock ansågs hafva tagit del i verldens skapelse; och kanske icke heller den, som i detta begrepps framträdande spårar fremmande inflytelser från en först jemförelsevis senare tid.

Denne Perkel ansågs emedlertid vara så mäktig, att han en gång med kedjor af jern fängslat Jubmel samt kastat öfver honom ett stort berg, under hvilket Jubmel nödgats ligga en längre tid, utan att hafva kunnat frigöra sig derifrån. Sedan detta emedlertid omsider lyckats, hade Jubmel i sin tur fängslat Perkel och likaledes lagt ett berg öfver honom. Men Perkel slet sig lös, dervid uppkastande stenar och dam till himmelens höjd.[2] Perkels stora magt ledde ock dertill, att äfven han, i likhet med gudarna, måste hyllas och blidkas med offer, på det att han ej måtte skada menniskor och djur eller framkalla annat ondt i verlden.

Om den onda och den goda maktens samverkan vid verldens skapelse har jag af Finnar i Kemi hört en berättelse, fullkomligt öfverensstämmande med den, som enligt Högström förekommer hos Kaitom Lapparne i Luleå Lappmark. Den må derföre här ord för ord anföras.

Dessa Lappar säger Högström (a. a. s. 57) förmäla: "när Grud skapade verlden, lade han råd med Perkel, eller den onde, huru allt skulle tillställas. Gud ville att alla trän skulle bestå af märg, alla sjöar af mjölk, och att på alla gräs, blomster och örter skulle växa bär. Men den onde lade sig deremot, hvarvid det ock förblef".

De forntida Lapparne trodde emedlertid ej allenast på själens odödlighet, utan äfven på kroppens förnyelse efter döden. Ej blott menniskan utan äfven djuren skulle uppstå i en annan verld, med nya kroppar, bättre och skönare, än de hade här i lifvet. På denna åskådning grunda sig Lapparnes sed att i jorden nedgräfva offerdjurens ben. Likaså seden att åt den döde, dels på, dels i den hög, hvari liket jordades, nedlägga ej allenast sådana redskap, hvaraf denne i lifstiden haft behof, såsom båge, yxe, knif, elddon m. m. för män, sax, nål och annat dylikt för qvinnor, hvartill kom, sedan den döde legat tre år i grafven, ytterligare litet tobak eller annat som den aflidne i tiden tyckt om. Allt detta var nemligen afsedt till begagnande i en annan lyckligare verld, sedan den aflidne der, i den förmultnade kroppens ställe, erhållit en fullkomligare lekamen.


_____________________


De dödas boningar i underjorden voro, utom Saivo aimo, hvarom mera längre fram, två. Den ena, Jabme aimo eller Jabme aibmo, eller, som den ock benämndes, Tuon- eller Tuonenaimo. Finnarnes Tuonela. Äfven den var belägen på något visst, ej närmare angifvet afstånd under jordytan. Der regerade Jabme akka, de dödas moder, öfver de döde, Jabmek, hvilka skulle uppehålla sig i Jabme aimo någon tid för att senare förflyttas, de goda, som der lefvat efter gudarnas vilja, till den eviga sällheten hos den öfverhimmelska Radien, och de onda, som ej ens i Jabme aimo förhättrat sig, till evig olycksalighet i Rota aimo, de osällas boning, djupt nere i jordens inre.

Der styrde Rota eller Rota akka, pestens moder. Rota aimo benämndes ock, med afseende å de osällas svåra tillstånd derstädes, dels Fuodno- eller Huodno aimo, uselt hem, dels Shappes aimo, svart hem, dels ock Mubben aimo, annat hem, äfven den ondes hem, eller ock Fastes sadjai, svårt tillstånd.

Jemväl Lapparne förestälde sig således för lifvet efter detta ett tillstånd, som än var lyckligt än olyckligt. Menniskan, så trodde de, hade lif, anda och själ. Med lifvet förstodo de sjelfva lifsfunktionerna, med andan andedrägten, med själen det evigt bestående, som i aimo omgafs med ny kropp.

För öfrigt företedde Lapparnes religion under hedendomens senare tider många olikheter på de skilda trakterna. Egentligen voro endast nåiderna invigda i dess detaljer. Sjelfva folket hade en blott ytlig kännedom derom. Endast nåiderna egde tillräckligt förstånd och förmåga att i angelägnare fall aflocka besked af spåtrumman, detta af Lapparne flitigt anlitade instrument, som var oumbärligt, icke minst då det gällde att utforska gudarnes vilja. Allt, hvaraf man hade behof, begärdes af gudarne; och då äfven hos Lapparne, om ock endast långsamt, nya behof efterhand uppstodo, bjöd följaktligen hvarje nåide till att inventera något nytt medel, hvartill man kunde taga sin tillflykt för att i behofvets och lidandets stund hos gudarne finna den hjelp, som de gamla metoderna ej vidare syntes kunna aftvinga dem. Sålunda råkade efter hand mycket af det gamla och ursprungliga i glömska och ersattes med något nytt, hemtadt från fremmande nationer eller från den christna läran.

I många afseenden voro åsigterna derföre mycket olika. Då skrifkonsten var för Lapparna okänd, och allt hos dem således fortlefde endast genom muntlig tradition, samt christendomen dessutom utöfvade sitt inflytande tidigare på en del orter än på andra, var sådant ju ej heller att undra på. Måhända är derföre hela åskådningen om ett osällt tillstånd efter döden, liksom ock den om förflyttningen till den himmelska öfvergudens sälla boning, först senare tillkomna begrepp; ty de forntida Lapparnes böner afsågo ju ej annat än tillfredsställandet af timliga behof. Lånade voro antagligen äfven många af deras gudomligheter såsom t. ex. Radien och Rariet, hvilka ej synas hafva varit kända i Kemi Lappmark; och flere andra dertill.

Inverkan af christendomen ger sig tillkänna äfven i de å spåtrummorna anbragta bilderna. Sålunda har man på en del af dem funnit Jubmel Atshe (Gud fader), Jubmel pardne (Guds son), Jubmel ailes vuoinga (Gud den helige ande) och, i en senare tid, äfven Christus med apostlarne. Då Lapparne ännu långt in i den christna tiden såsom hjelpare i nöden i allmänhet skattade sina gamla gudar högre än de christnes gud, hvilken de trodde icke mycket befatta sig med utdelandet af jordiska förmåner och derföre länge nog endast sällan åkallade, vore anledningen till sistnämnda bilders anbringande på spåtrummorna svår att finna, om man ej kunde deri skönja en politisk beräkning. Efter den christna lärans införande förföljdes Lapparne ofta strängt för det de fasthöllo vid sina gamla gudar och vid bruket af spåtrumman. För att emedlertid få behålla detta af förfädren begagnade och efter dem ärfda instrument, och med detsamma åtminstone en skymt af sin ursprungliga religion och sina kärvordna gamla plägseder, sökte man stämma de makthafvande för sig genom att på spåtrummorna afbilda ej allenast prester utan till och med verldsliga personer, såsom t. ex. ortens amtmän och fogdar. Hvarföre då icke af samma anledning äfven afbildningar, som hänförde sig till den christna läran? Ty oaktadt allt detta fortfor man att offra till sina hedniska gudar, att med trolltrummans tillhjelp fråga dem till råds i alla möjliga fall, ja, att till och med låta den afgöra, huruvida man skulle gå till kyrkan eller ej. Hafvande qvinnor upphörde ej heller, ehuru christna, att äta Sarakkas gröt och dricka sitt Saivo tshatse (Saivo vatten).

Men härmed må nu hafva varit huru som helst, ursprungliga eller åtminstone af hög ålder voro i hvarje fall Lapparnes Saivolära, deras hedniska dop, hembärandet af offer samt tron på nåiderna och deras trolldomskonst, hvarom må anmärkas, att dertill icke hörde samma osvikliga tro på ordets makt, som annars är utmärkande för den finska folkstammen.[3]



Fodnoter

  1. Af dessa stenar, säger Tornæus å s. 15 i sin beskrifning öfver Torneå Lappmark, stå i rad "främst en stor karl, efter honom 4 stycken andra i folkskepnad och hattar på hufvudet. Dock ingen Lapp vet säga huru de dit komne äro, ej heller äro de dyrkade vordne, efter folket svårligen på den holmen komma kan".
    Härom yttrar dock von Düben i sitt arbete om Lappland och Lapparne s. 235 not: "Denna Tornæi berättelse anföres äfven af Regnard (sid. 110 följ.), som besökte stället 1681 och omtalar: att gudarne voro ganska fula och besmorda med blod och fett; ställda på friskt björkris; rundtomkring funnos fyrkantiga käppar med inskriptioner bland dessa en större, på hvilka hufvud-seiter brukade resa. Hattarna (löst pålagda stenar) funnos blott på de största figurerna. Tre af familjen borttogos af de resande, oaktadt Lapparnes varningar och protester; och hade icke stor-seiten varit så tung, hade han fått följa med. Se för öfrigt längre fram under "Taranukko". Utgifv.
  2. Andra förmäla att åskan en gång varit bunden af Perkel eller Jeettanas, hvilket visar att åskan, Aijeg, Jum, Jumy, identifierats med Jubmel. (Jfr Del I s. 599.)
  3. Det hade väl varit följdriktigare att låta kapitlet om Lapparnes hedniska gudomligheter följa omedelbart härefter. Men sådant skulle hafva fört med sig den olägenhet, att de här nu mellanliggande kapitlen kommit att ryckas nog långt ifrån sitt sammanhang med förstnämnde kapitel, enär den jemförelsevis vidlyftiga framställningen under i alfabetisk följd ordnade rubriker, som ansluter sig dertill, tyckts böra tryckas omedelbart efter kapitlet om gudarna. Af sådan anledning har här iakttagna ordningsföljd föredragits. Utgifv.