Ur lappsk mytologi Om Lapparnes hedniska gudomligheter

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen
af Jakob Fellman



I
Om Lapparnes hedniska gudomligheter


Lapparnes gudomligheter har man indelat i fyra skilda klasser. [1]


Första klassen

omfattade alla de öfverhimmelska gudomligheterna, d. v. s. dem, som ansågos bo öfverst, eller i stjernhimmelen. Bland dem var Radien atshe (Radien fadern) den högste och förnämste. Han hade oinskränkt makt både i himmelen och på jorden, såväl öfver alla andra gudar som äfven öfver Lapparne; eller med ett ord öfver allt, som skapadt var. Derpå syftar äfven hans namn. Radien betyder nemligen makt, välde, och atshe källa eller ursprung. Detta namn ansågs derför beteckna, att alla andra gudomar hade sin makt från honom.

Radien giedde eller Radien kiedde, som var son till Radien atshe, var den andre i öfversta stjernhimmelen. Han kallades ock, dels Rara giedde, dels Tjuorve Radien eller Tjuorve Rajan, [2] emedan han tillbads för vinnande af trefnad såväl i hemmen som bland renarne.

Radien giedde styrde väl allt; men icke ens han verkade i kraft af egen fullkomlighet, utan hade, liksom andra gudar, sin makt af Radien atshe, hvilken ansågs för så helig, hög och majestätisk, att Lappen icke ens vågade nämna honom vid namn samt att sjelfve Radien giedde måste vörda honom.

Men Radien atshe icke heller skapade sjelf. Äfven det hade han uppdragit åt Radien giedde, hvilken på grund af faderns förmåga utförde denna akt likasom han utöfvade dennes styrelse makt. Under denna voro till och med Rota och de andra underjordiska gudomligheterna, som voro af ondt och djefvulskt väsende, hemfallne.

På spåtrummorna afbildades Radien giedde som en stor byggnad, på begge sidor försedd med pelargångar, föreställande hans armar, medels hvilka han uträttade och ordnade allt.

Möjligt är dock, att hela denna uppfattning af Radien giedde har sin grund i christendomens påverkan. Ty en del Lappar kände blott en Radien, såsom högste gud, hvilken dock ej var de christnes gud, emedan han jemte denne funnits anbringad å spåtrummor. Tjuorve Radien skulle åter enligt deras mening haft ungefär samma uppgift som Maderatshe, eller att vid menniskans aflelse nedsända själen att förkroppsligas.

Bland högste gudomligheter nämnas vidare Radier, — hvilken tillagts samma uppgift, som enligt hvad nyss omförmälts skulle tillkommit Tjuorve Radien, — och äfven Rariet. Men i Kemi Lappmark synas såväl desse som ock sjelfva Radien hafva varit okända.[3] Der hafva Aijeg (åskan), Beive (solen) och Storjunkaren varit de högste gudar. Aijeg omtalas vanligen såsom ”stuorra passe Seita”, store, helige gud, eller såsom ”stuorramus passe”, högsta helgedom, hvilket epitet man lärer tillegnat äfven Storjunkaren.[4]

Öfverhimmelsk gudomlighet och näst Radien i rang är slutligen Rana nieida, äfven Ruona nieida kallad. Hon bodde icke långt från Radien, och äfven hon var ganska mäktig. Hon hade vårdnaden om de berg, som på våren först grönska, och hon lät gräset der växa till renarnes föda och trefnad.


Andra klassens

gudar bodde i himmelen och således lägre ned än de af första klassen. Hit hörde Beive, Beivve eller Bæivve (solen) och de tre Ailekes olmak (helige män). Af en del hafva hitförts äfven Oragalles, Gäseolmai och Biega olmai m. fl., som dock af de flesta räknas till nästföljande klass.

Beive framställes på spåtrummorna såsom boende i midten af himmelen. Såsom symbol af hans verkningskraft öfver hela verlden utgingo der ifrån himmelens centrum i olika riktningar fyra Lavtshek (sträck), ett i hvarje af de fyra hufvud vädersträcken.[5]

På tre af dessa sträck stodo, en på hvarje, gemenligen Lapparnes tre Ailekes olmak, till hvilkas firande fredag, lördag och söndag voro anslagna. Främst bland dessa helige män var Puores- eller Sodna-beive ailek, guden för söndagen, hvilken dag ansågs för den heligaste och förmånligaste för trollmässors hållande. Den dernäst kraftigaste bland dem var Lava ailek, lördagsguden. Den tredje varFrid ailek, fredagsguden, som väl, äfven han, var helig, men icke så hög som de begge förstnämnde. Den som brutit genom att arbeta på någon af nyssnämnde dagar skulle hembära försoningsoffer åt desse gudomligheter.

Andre Lappar hafva dock helgat fredagen åt Sarakka, lördagen åt Radien och endast söndagen åt de tre Ailekes olmak, hvilka sistnämnda möjligen stå i sammanhang med någon dunkel föreställning om den christna treenighetsläran.[6]


Tredje klassens

gudar voro de underhimmelske, eller de, som uppehöllo sig i luftkretsen nedanför himmelen. Af dem bodde Maderatshe högst, tätt under solen, samt dernäst Maderakko och Oragalles (Thor, åskan).

Till denna klass hörde äfven Gäseolmai (sommarmannen) och Biegaolmai (Del. I. s. 29), herrskaren öfver väder och vind, öfver vattnet och hafvet, hvilket man genom offer sökte förmå honom att stilla, samt Leibolmai,[7] jagtguden eller brödmannen, som kunde befordra god jagt, äfvensom Tshatseolmai, fiskeriets gud, motsvarande Finnarnes Ahti.

Hit hörde slutligen, utom en mängd mindre genier, äfven Maderakkos tre döttrar Sarakka, Juksakka och Uksakka, hvilka uppehöllo sig nederst i luftkretsen, närmast jorden, som de ofta måste besöka, emedan å dem ankom att bispringa qvinnorna, särskildt i allt, som hörde till dessas speciela funktioner och åkommor[8].

Maderatshe, som var de högste gudars budbärare, betecknades på spåtrummorna vanligen med en liten cirkel, stundom med en triangel eller en sexhörning, stundom ock såsom en framstupa liggande man. Ibland hade han der sin plats vid Radien giedde, i sned riktning ifrån solen, från hvars öfversta tömme eller sträck (lavtshe) en väg då ledde till Maderatshe. På andra trummor fanns han deremot afbildad i bredd med solens lavtshe. Lägre ned var hans hustru Maderakko. Såväl hon som Maderatshe fingo emottaga offer efter trummans anvisning. Maderakko, som tillbads i såväl trä- som stenbeläten, hölls dock, såsom qvinnokönets skyddsgudinna, i större ära än Maderatshe. Hon skulle jemte solen och Gäseolmai, med den af Radien Giedde dem förlänade kraft, bidraga till allehanda varelsers tillkomst, lif och trefnad.

Såsnart Radien Giedde skapat en själ, sände han den till Maderatshe för att öfverlemnas åt Maderakko. Detta fullgjorde Maderatshe sålunda att han, efter att hafva öppnat sin buk och inneslutit själen deri, färdades rundt omkring solen genom alla dess lavtshek och från den nedersta af dem, från hvilken äfven på spåtrummorna en väg ledde till Maderakko, styrde kosan till henne, som nu emottog själen och skapade kropp omkring densamma.

Skulle en gosse födas, sände Maderakko kroppen vidare till sin andra dotter Juksakka, eller, såsom hon äfven kallades, Staukeädne eller Stilkoädne (barnmoder). För att emedlertid Juksakka, som ansågs kunna förvandla foster af mankön till qvinnligt, icke skulle göra detta, hembars åt henne offer, såväl efter trummans anvisning, som äfven eljes. Ty Lapparne voro mindre angelägna om flickebarn, hvilka icke kunde vara till nytta vid jagt, ehuruväl de dock egnade dem, såsom de svagare, samma ömma omvårdnad som gossebarnen.

Om deremot en flicka skulle födas, lemnade Maderakko kroppen till sin äldsta dotter Sarakka eller Saragakka för att af henne begåfvas med en qvinnas natur och egenskaper.

Men vare sig att fostret sålunda kom i Juksakkas eller i Sarakkas sköte, intog Maderakko det ånyo i sitt för att fullkomna det; och först derefter bragte hon embryot i den qvinnas moderlif, som skulle framföda barnet till verlden. Fullgörandet af alla dessa uppdrag kunde de onda makterna under jorden, Rota, Huodno (Fuodno), Paha engal och Mubben Olmai icke förekomma.[9] Äfven alla djurs aflelse skedde genom Sarakka och Juksakka.

Sarakka, som i Lappens bostad hade sin plats vid eldstaden, åkallades vid hvarjehanda förrättningar. Hon var den bland Åkkorna och kanske bland alla gudomligheter, som oftast anropades af Lapparne, hos hvilka hon stod i stor gunst och hölls i högsta ära. Jemte barnets moder kände hon födslosmärtor. Sarakka vårdade sig om att forstret såväl hos qvinnor som hos renar trifdes väl i moderlifvet och hon sörjde äfven för en lycklig förlossning, hvarföre hon flitigt tillbads ej allenast af qvinnor utan ock af män. Åt henne offrades, utan att trumman rådfrågades, hvarjehanda mat och drycker. Barnaföderskor drucko före förlossningen Sarakkas vin och åto, sedan de blifvit förlöste, i sällskap med andra qvinnor Sarakkas gröt samt föranstaltade gästabud till hennes ära.

I denna gröt insattes tre pinnar; en klufven, på hvilken tre ringar hängdes; en annan svart och den tredje hvit. De lades sedan under dörren (uks eller uksa) och fingo ligga der i 2 eller 3 dygn. Befanns den svarta pinnen då vara borta, betydde det att antingen modern eller barnet skulle dö. Saknades deremot den hvita, kommo de begge att förblifva vid lif. Gröten åts dock icke innan trumman, derom tillspord, gifvit sitt utslag. För öfrigt offrade man åt Sarakka tuppar, höns, hundar och renkalfvar, af de sistnämnda dock endast sådana som voro af honkön. Blott qvinnor var det tillstadt att förtära af dessa offer.

Uksakka, dörrgumman, vaktade ut- och ingången och hade derföre sin plats vid dörren. I gengäld offrades åt henne vid hvarje måltid något af den mat och dryck man då förtärde. Hon var nyssfödda barns beskyddarinna och afvände från dem all fara. Hon mottog dem vid födelsen och man förestälde sig derföre henne såsom jordegumma. Hon bistod äfven qvinnorna vid deras reningar. Häri har man väl ock att söka orsaken till att kvinnorna, hvilka ansågos för orena, medan de hade sin tid, då ej gerna voro lidna annorstädes än vid dörren, der Usakka vistades. I följd af denna deras orenhet var det väl äfven som de, för Sarakkas skull, då måste aflägga krage och bälte, ej fingo gå lika klädda som andra och ej heller spisa med andra. Afven särskilda högtidsoffer egnades henne.[10]

Andre Lappar, som höllo Radien atshe och Radien giedde för samma väsende eller Jubmel, den högste guden, ansågo att dennes hustru Särgedne, som han förlänat makten att skapa menniskosjälen, förde den till Maderakko för att af henne omgifvas med kropp.

Andra åter trodde Sarakka gifva fostret kropp, sedan Radien skapat själen.

Oragalles, Ukko, åskan eller Thorgubben, var en af Lapparnes mest ärade gudomligheter och äfven en af de äldste. Han benämndes jemväl Aija, Aijeg, Atshe, Atshe gadze, Ora, Orjas, hvilka begge sistnämnde namn antyda, att han var en tjenare åt maktens fader. Hos en del Lappar kallades han ock Toraturos Podne, Ajan, Pajan, Termes, Tiermes eller Dermes, Diermes. Han bodde, liksom Maderakko, i den mellersta luftkretsen. På spåtrummorna betecknades han vanligen med en dubbel hammare. Han var mycket mäktig, hög, stark och sträng. När han blef vred, slog han ofta lös stycken af berg, kullkastade träd, ja, till och med dödade såväl menniskor som djur. Då han lät höra sin röst i skyn hemburo Lapparne derföre honom offer, hvilket också annars skedde.

Till hans funktioner hörde äfven att befordra lif och helsa samt att förfölja troll i bergen. När något djur var förtrolladt, skulle man under juoigande och hamrande på trumman försöka att med offer beveka Oragalles att frigöra detsamma från förtrollningen. Han kunde äfven, på nåidens bön, förmås att göra menniskor skada samt att hämnas för mot någon öfvad oförrätt. Men träffade han ej med sitt straff den som åsyftades, eller blef han motverkad genom trollkonst, vände han sin förderfbringande makt mot den nåide, som anlitat honom om bistånd, och endast genom många försoningsoffer kunde han då blidkas.

Oragalles var ej så vis som han var rättvis och stark hämnare af alla oförrätter. Han var plump och blef derföre stundom rasande och ursinnig, hvarföre man ock förestälde sig honom såsom bunden. Han måste derföre lösgifvas, då han skulle verka något, vare sig godt eller ondt. Han var nemligen både god och ond, emedan han ledde sin härstamning af såväl ondt som godt, ity att han var den ondes son, men guds fosterson.

Han tillbads i en bild, som liknade Beives och stod, liksom dennes, på en lafve; men till åtskilnad från Beives var hans vanligen försedd med en hammare vid högra sidan eller, såsom man ofta såg honom afbildad på spåtrummorna, med dubbel hammare (vätser). I hufvudet af hans bild inslogos kiselstenar och stål eller jern, hvarmed han skulle slå eld.

Liksom Rana nieida vårdade sig om rendjuren, så äfven Oragalles, hvilken förlänade dem styrka. (Jfr för öfrigt under Atshe.)


Fjerde klassen

af Lapparnes gudomligheter omfattade de underjordiska.

I främsta rummet stod Saivo (helig) med sina Saivo olmak (Saivo- eller bergmän) och Saivo nieidak (Saivo- eller bergjungfrur), hvilka väl alla uppehöllo sig under jorden, men äfven verkade på jorden och i den nedre luftkretsen.

Det var en gammal tro hos Lapparne, att i de berg, som de kallade Saivo- eller Passe varek (heliga berg), samt äfven annorstädes närmast inunder jordytan, i Saivo aimo, uppehöllo sig enahanda varelser som de sjelfve voro; att dessa varelser, hvilka bodde spridda, 4 eller 5 på samma ställe, utom qvinnor och barn, der förde ett lefnadssätt, liknande Lapparnes. De som bodde i Saivo aimo voro fromma och goda varelser, hvilka der befunno sig i ett lyckligare tillstånd än menniskorna (Lapparne) här på jorden. De voro ett rikt, välmående och ståtligt folk, väl bevandrade i runekonst och i trolldom. De hade der samma slags djur, som de hvilka funnos på jorden, men ståtligare och värdefullare, liksom ock deras husgeråd och kläder voro af vida bättre beskaffenhet än Lapparnes.

De olika Saivohemmen stodo med hvarandra i samfärdsel, hvartill man der, liksom här, använde renar; ty hästar, af hvilka ett annat folk, Hiisis folk, men ej Lapparne betjenade sig, förekommo ej heller der.

Jemförda med Saivo olmak betraktade sig Lapparne såsom arma eländiga och usla menniskor, som behöfde bistånd och beskydd af folket i Saivo, dit Lapparne derföre önskade sig. De fordna Lapparne hade ofta besökt Saivo, der umgåtts med Saivofolket, dansat och juoigat med deras såväl män som qvinnor, söner och döttrar. .[11] Några finnas än, hvilka kunna nämna vid namn personer, som besökt Saivo och vistats der hela veckor såsom gäster hos Saivofolket, rökt med dem tobak samt af dem undfägnats äfven med brännvin, goda filbunkar, god ost och andra präktiga anrättningar.

Emedan Saivofolket stod menniskan till tjenst, skulle hvar Lappe hafva sina Saivok och dessutom till sitt förfogande tre slag af Saivodjur, flere eller färre af hvarje, hvilka alltid kommo tillstädes, då egaren juoigade efter dem. De voro Saivo lådde (Saivo fågel), Saivo gvolle (Saivo fisk) och Saivo sarva (Saivo ren). Alla dessa djur kallades med ett gemensamt namn Saivo vuoing eller vuoinga (Saivo- eller helig ande) eller Saivo gadze (Saivo följe).

Fåglarne voro af olika slag och storlek. En del såsom svalor, finkar och sparfvar, andra såsom orrar, ripor, svanor, örnar och vadare. Till färgen voro somliga hvita och spräckliga, andra svarta på ryggen, hvita på vingarne och gråa under buken, somliga ljusröda, några smutsgrå, bruna och gråhvita. Således af alla möjliga färger. Deras namn voro äfven många ss. Alpe, Orje, Konagas, Sagan, Varrehavkke, Guoikkahavkke, Serpets, Gisa, Huttik, Gaasa, Maaka, Rippo, Stavre, Sherrek, Paimats, Habik o. s. v. De gjorde sin egare hvarjehanda tjenster. De följde honom, när han juoigade efter dem; de visade honom vägen, då han var på resa; de voro honom behjelplige vid jagt; de bragte honom underrättelser från aflägsna orter samt togo vara på hans renar och annan egendom.

Endast då de voro så beskaffade kallades de Saivo låddek; hvaremot de Saivofoglar, som af Nåiderne användes till att skada menniskor, benämndes Väros- eller Vuorjes låddek. På en sådan fågels rygg kunde Nåiden resa långa vägar.[12]

Saivofiskarne (Saivogvolle) voro, bland annat, egnade att bevara nåidens lif, då han begaf sig till Jabme aimo antingen för att derifrån upphemta någon sjuk menniskas själ eller för annat ändamål. De forntida Lapparne förestälde sig nemligen, då en menniska låg illa sjuk, att hans själ var skild från kroppen och befann sig i Jabme aimo redan innan lifsfunktionerna hos den sjuke upphört. Man försökte derföre att genom offer och nåidens tillhjelp återfå den derifrån. (Se vidare härom under kapitlet om Nåiderna.)

Saivo renarne (Saivo sarvak) uppeggades att slåss med andra nåiders Saivo sarvak; och på utgången af en sådan kamp berodde egarens öde. Jfr sången om Pavus Nilas.

För att skada andra användes äfven Saivo gärbmas (Saivo ormen). Ju kraftigare Nåiden kunde juoiga, desto större var hans orm. På den kunde nåiden resa till Jabme aimo eller de dödas boning.

Ju flere Saivok Lappen egde, desto mera betydande ansågs han vara. Derföre bjöd hvarje Lappe till att skaffa sig af dem så många han kunde, ja, ända till 10 à 12 och än flera. Då nåiden antog en Saivo i sin tjenst, blef han bestänkt med Saivo tshatse d. ä. Saivo vatten, ett mycket klart vatten, som flöt ur den källa, det träsk eller den å, i eller invid hvilken Saivok bodde, och af samma vatten tog nåiden sig en styrkedryck, då han skulle täfla med andra nåider.

Saivok gingo i arf samt köptes och såldes. Föräldrar brukade ock, medan de ännu lefde, skifta sina Saivok emellan sina barn; och den som fick många Saivok i hemgift ansågs hafva ingått ett lyckligt giftermål. Hade föräldrarne dött, utan att hafva sålunda skiftat sina Saivok, kunde barnen endast genom att hembära dessa Saivok offer förskaffa sig deras bistånd och bevågenhet.

Liksom åt gudarne, skulle offer hembäras äfven åt Saivok; och trumman angaf, hvilket offer vore tacknämligast. För godt fiske brukade man åt Saivo offra en silfverpenning eller en droppe qvicksilfver, som utkastades i det träsk eller den å, der Saivo dominerade. (Jfr här nedan under Juotasjoki.) Om Lapparne efter föräldrars eller någon slägtings död voro lycklige i fiske, djurfänge eller annat dylikt, ansågo de det såsom gåfva af den döde och kallade det Påktshos puorre (se Lindahl Ohrling under Påktjos). Offer hemburos äfven åt Saivo varre (Saivo berget) och åt Saivo gedge (Saivo stenen).

Saivok tillbådos, liksom Seidor, i idoler. Der en sådan var uppstäld, vare sig vid ett träsk, i en lund, på ett berg eller annorstädes, och med offer invigd åt Saivo, der bodde Saivo och verkade med gumdomlig kraft i sjelfva idolen. Han rådde öfver fiskarne och skogens djur i den trakt, som hörde till hans distrikt, och han kunde genom Saivo gadzek tillkalla sådana äfven ifrån andra orter. Lappens större eller mindre utbyte af fångsten berodde väl egentligen af Saivos godtfinnande; men för att fångsten skulle utfalla väl, fordrades i hvarje fall att åtlyda, ära och tillbedja Saivo samt gifva honom offer eller värro (skatt). Genom sin Saivo kunde Lappen äfven, om han var invigd i nåidekonsten, ifrån Saivo aimo uppkalla Saivogadzer sig till biträde.

Saivoidolen och Seita voro således i många afseenden lika. Begge erhöllo de offer, begge anlitades de i enahanda afseenden, begge hade de sina områden, öfver hvilka de rådde och begge hedrades de med epitetet Ibmel eller Jubmel. Lika många fiskeställen, vildrens- eller bäfverfängen, som tillhörde, antingen Lappen enskildt, eller den by, i hvilken han bodde, lika många Saivor eller Seitor rådde öfver de djur och de fiskar, som funnos i trakten.

En sådan idol vågade man i allmänhet icke nalkas utan offer, men den förlorade sin gudomliga kraft, då man upphörde att offra åt den eller då man, såsom ock kunde hända när fångsten var ringa och andra Saivor eller Seitor gåfvo mera, borttog sina redan gifna offer och förde dem åt andra gudomligheter eller åt nya sådana, som man invigde.

Dessa Saivo-offer inneburo således i sjelfva verket, äfven de, en dyrkan af de döde; ty Saivok motsvara icke, såsom en del hålla före, Finnarnes ”haltiat”, utan voro afdöda menniskor, hvilka, sedan de lemnat jordelifvet här, hamnat i Saivo aimo, der de fått nya kroppar, fullkomligare än de här haft, samt blifvit kunskapsrikare och öfverhufvud kommit i ett lyckligare tillstånd än det, hvari de befunnit sig här i lifvet.

Med dessa varelser i Saivo ingingo Lapparne formliga förbund, naturligtvis en hvar för sig. Dervid betingade sig Lappen att Saivo skulle gifva honom goda råd i allt, lycka i fiske och jagt m. m., meddela honom kunskap om allt, hvaraf honom gjordes behof, skydda hans lif o. s. v. I gengäld deremot utfäste sig Lappen att tjena Saivo med lif och egendom. Och ju mera han här i tiden ärade Saivok medels juoigande, trummande och offer, desto större sällhet hade Lappen att efter döden vänta sig i Saivo, dit han hoppades att då komma.

En bland de många tjenster Saivok bevisade Lappen, var att de gjorde fisken fet och välsmaklig samt tillgången derpå riklig. Men utsatte man flere bragder än tillbörligt var, blef straffet att man ej fick någon fisk alls. Fel slog fisket äfven om man ej visade Saivok tillräcklig aktning. Fisken kunde då försvinna från varpet till och med då man redan tydligen såg henne vid stranden.

Liksom man vid Julmånens nytändning, af aktning för gudarne, ej fick företaga sig något arbete, som förorsakade buller — en vidskepelse som ännu är allmän bland Finnarne i Kemi och Torneå — likasom man af enahanda orsak ej fick hugga ved på de dagar, som voro helgade åt Ailekes olmak; likasom man ej heller fick vara högljudd vid offerceremonierna eller i allmänhet i närheten af heliga ställen; likaså hörde det till aktningen för Saivok, att ej oroa dem med buller och oljud. Sålunda fick man t. ex. i närheten af ett Saivovarre, ett Saivojavre eller en Saivomuorra (Saivo berg, träsk eller träd) ej tala högt, än mindre ropa eller åstadkomma buller, och sådana aftnar, då vindstilla rådde, der ej ens hugga ved. Endast stubbar och vindfällen skulle derföre då der användas till bränsle, om förut huggen ved ej fanns att tillgå. (Om Saivogadzek in. m. se kapitlet om nåiderna.)

Huru länge tron på Saivor och Seidor i sjelfva verket bibehållit sig visar följande berättelse, som år 1829 meddelades mig af en någorlunda ansedd bonde, den redan tillförene omnämnde Pehr Korvanen i Sompio by.

I Kittilä finnes ett Särkijärvi benämndt träsk. Vid dess strand uppgaf Korvanen, att man ännu i adertonde århundradet såsom träskets genius tillbedt en Seita eller Saivo, af hvars godtycke det ansetts bero, om fisket här utföll väl eller illa.[13] En hade en hans farbror, hvars namn jag numera icke erinrar mig, begifvit sig att fiska i nämnda sjö med föresats att ej, såsom andra ännu den tiden gjort, offra åt Seita, ej heller på något sätt tillbedja honom. Men han fick första, andra och tredje natten intet, hvarföre han högeligen vredgades på träskets Seita och beslöt att uppbränna den. I sådant afseende begaf han sig till skogen för att insamla tjärved. Men han mötte der en menniskovålnad, som sporde honom, hvart han ville taga vägen. Jag går, hade fiskaren svarat, att uppsöka tjärved för att uppbränna träskets Seita (jfr sången om Tatsha Seita), som ej ger mig fisk. Vålnaden afstyrkte honom från denna föresats, hvilken han dock envist vidblef, tills vålnaden likväl slutligen fick honom öfvertalad, att än en gång lägga ut sina bragder, försäkrande att han skulle få fisk likasom förut. Och så skedde äfven, ehuru han ej offrade åt Seita, som dock fick förblifva på sin plats.

Sjelf hade Pehr Korvanen i ynglingaåren jemte en äldre man fiskat i samma träsk. Fångsten hade emedlertid utfallit illa, hvarföre Korvanen blifvit af sin äldre kamrat på fullt allvar tillrådd att för bättre fisklycka offra åt träskets Saivo och visa denne all tillbörlig vördnad. Men i stället för att derutinnan följa den gamles råd hade han begynt att föra oljud och fara ut i svordomar för att derigenom förjaga alla vålnader från trakten.

Följande natt vaknade han emedlertid deraf, att han våldsamt slungades ett godt stycke från sitt lägerställe. Han gjorde nu sina kraftiga execrationer, dervid uttalande alla möjliga tillmälen, utströdde het aska och yttrade dervid: gån hädan alla onda andar, jag är herre här. Han insomnade väl derefter på nytt, men vaknade åter efter en stund deraf, att han kastades än längre från sin sofplats. Under uttalande af ytterligare förbannelser hade han åter lagt sig till hvila, men kastades än en tredje gång från sitt läger, hvarefter han åter efter all sin förmåga for ut mot vålnaderna, upplysande dem om, att han ej vore den bästa karl att göra med. Först nu fick han ro. Men påföljande morgon hörde såväl han sjelf som kamraten ljud af årslag från sjön och en röst yttra; Låtom oss ro sakta och ej tala högt, att den mannen ej blir störd; han tyckes ej vara god att göra med.

Min sagesman försäkrade, att han hvarken förr eller senare tillbedt Saivo, men efter den gången aldrig vidare blifvit af Saivo oroad. Endast någon gång, tillade han, hade Saivo derefter visat sig för honom i drömmen, men dervid talat fogligt med honom. Han tycktes vara fullt öfvertygad om att han ofvanbeskrifne natt kämpade med Saivo och fördref honom från träsket, der ingen derefter förmärkt dess närvaro.

Till fjärde klassens gudomligheter hörde vidare de, som bodde på något bestämdt, icke närmare angifvet afstånd under jordytan, i Jabme aimo. Der uppehöll sig Jabme- eller Jabmem akko, de dödes moder, och Jabmekerne, dödingarne, hvilka der fingo ny kropp i stället för den de qvarlemnat på jorden. I vården om desse biträddes Jabme akko af Jamikätser, underjordiska andar eller dödsknektar. Åt henne och åt Jabmekerne offrades för lång lefnad och i allmänhet vid svårare sjukdomsfall, och äfven då man ville uppkalla någon Jabmek antingen för att vårda renar eller för att lefva upp på nytt i och genom något barn. Såväl hon som de döde traktade nemligen efter menniskornas lif. Isynnerhet sina på jorden lefvande anhörige önskade de döde att ju förr dess heldre få till sig och åsamkade dem i sådant afseende hvarjehanda sjukdomar. Offer egnades äfven Jamikätserne.

De af de döde, som en längre tid lefvat efter guds vilja i Jabme aimo, förflyttades derifrån till Radiens sälla boningar, hvaremot de, som icke ens der förbättrat sig, förvisades till

Rota aimo, afgrunden, hos de ryska Lapparne äfven benämnd Jorsala, som var belägen djupt in i jorden. Dit förvisades öfverhufvud alla de ogudaktige, men isynnerhet de, som svurit, mördat eller stulit, hvilka sistnämnde de forntida Lapparne ansågo för så vederstyggliga varelser, att det knappt hölls för klandervärdt att mörda en sådan. Der plågades de af Rota, en äfven till denna klass hörande gudomlighet, och derifrån kommo de aldrig till Radien i stjernhimmelen.

Äfven Rotas bild hade utseendet af en menniska. Åt Rota, som tidtals uppehöll sig på jorden, dit hon kom för att skada såväl menniskor som djur, offrade Lapparne, dels för att hon måtte begifva sig derifrån, dels ock i motsatt syfte, eller att hon måtte göra utflykter från Rota aimo och sålunda genom sin frånvaro derifrån bereda någon tids lindring åt de stackars döde, som dvaldes der; dels äfven då ingen hjelp syntes vara att förvänta hos andra gudar. Offer till Rota skulle ock hafva skett för att friköpa någon själ från afgrundens qval.[14] Ceremonierna vid offring åt Rota synas dock ej hafva varit i allo desamma som då offer hemburos åt andra gudar. Jfr för öfrigt här nedan under Rota.


______________________


Utgifvaren tillåter sig att här göra ett litet afbrott i författarens framställning och dertill foga några ord.

Jemför man nu denna framställning, i hvad den angår de forntida Lapparnes uppfattning af lifvet efter detta, med åtskilligt af hvad förf. i öfrigt uttalat ss. t. ex. att såväl Radien, som den onde, antagligen voro hos Lapparne under christendomens inflytelse tillkomna begrepp; att den forntida Lappen i sina böner utbad sig endast jordiska förmåner; att, såsom i manuskriptet flerstädes uttalats, men åter utstrukits, Jabme aimo och Saivo aimo — hvilkas inbördes förhållande förf. i sin framställning icke klargjort — voro liktydiga, samt att, enligt författarens uttalande, åtminstone Saivoläran varit hos Lapparne ursprunglig, finner man att hos förf., liksom för öfrigt ock är fallet i alla hans föregångares arbeten härutinnan, rådt mycken osäkerhet i detta ämne, hvari ej heller forskningen ens ännu torde sagt sitt sista ord.

Det har emedlertid synts utgifvaren icke opåkalladt att låta här inflyta någon utredning derom, hvartill en senare tids forskning kommit i detta — liksom Lapparnes mytologi öfverhufvud — endast fragmentariskt kända ämne, äfvensom i frågan om utvecklingsgången af Lapparnes gudalära i allmänhet. Utgifvaren har derföre, under hänvisning i öfrigt till ”Lappisk Mythologi” af J. A. Friis, Christiania 1871, och v. Dübens arbete ”Om Lappland och Lapparne”, tryckt i Stockholm 1873, trott sig kunna härtill foga några uttalanden, hemtade ur sistnämnda arbete.

Författaren deraf, som anser alla föreställningar hos Lapparne såväl om den himmelska lycksaligheten och afgrundens qval, som om ett ifrån Saivo-aimo skildt Jabme-aimo, bero på fremmande inflytelser från en senare tid, yttrar bland annat å s. 242:

”Jag uppfattar Saivo helt enkelt såsom de förklarade, genom döden fullkomligade, förfäderna, hvilka beskyddade och inverkade på sina efterkommande; de (Saivorne) bodde icke såsom Vallhalls einheriar på ett samlingsrum, gemensamt för alla, utan hvarje på sitt särskilda ställe, i den trakt, der han lefvat och verkat, det land han sjelf ägt, dock äfven de såsom einheriarne i ett fullkomligare tillstånd än då de lefde.”

Sin uppfattning om den sannolika utvecklingsgången af Lapparnes gudalära sammanfattar v. Düben slutligen i följande uttalande, som ingår i a. a. s. 285 ff.:

"Utan tvifvel var naturdyrkan ursprunglig bland Lapparne, som bland andra vilda folk; först uppträdde hon såsom fruktan för vissa naturföreteelser, glädje och tacksamhet för andra; sedan inlades en själ i naturföremålen och denna antogs ega likhet med menniskans. Häraf finner man hos Lapparne blott få spår; i personifiering af fjällen, i vördnaden för alen och rönnen (såvida icke den sista är nordisk, thordyrkan), i Seitarnes lif och rörelseförmåga. Ett bland de lifligast qvarstående är det jag nyss meddelat om vördnaden för björnen, i hvilken vi finna en motsvarighet till den öfver hela verlden gängse seden hos vildar, att i större kraftigare djur se inneboende en stor kraftig ande och derföre dyrka den. Sol-dyrkan hör ock till denna grupp. I vördnaden för Ruona-neita och Radien-kidda, likasom för skog-, vatten- och storm-gudarne, för åskan, ser jag början till öfvergång från ren naturdyrkan till kult af personliga gudar. — När Lapparne hunnit denna ståndpunkt var det lätt för dem att från sina vestra och södra grannar upptaga Thors dyrkan. Hans makt röjdes i de redan dyrkade solen och åskdundret, i jordens upplifvande af regnet och stormen, i åskans förstörande inverkan; men det att Lapparne mindre uppfatta honom såsom troll-dödare, mera såsom årsväxtens befordrare, visar, att de upptagit honom under en ganska aflägsen tid (af Götar?); att han hos dem icke, som hos de nordiska folken, slår med hammaren, utan skjuter med regnbågen, visar på egendomlig föregången föreställning innan han upptogs.

För Radien, Jubmel, Perkel etc. fanns sannolikt ingen sådan förebild; derföre hafva de ofullständigt ingått i Lapparnes föreställning och gudalära, ehuru möjligen Jubmel, såsom Ilmar, tillhört Lapparne, liksom Finnarne. Den dualism, som är förenad med dessa, gudsbegrepp, striden mellan ondt och godt, antyder deras christna ursprung; ty ingenstädes har jag inom Altai-folkens religioner funnit ursprungliga spår till något sådant. Lapparnes gudar voro alle gode och sjelfständige, ehuru de till följe af den anthropopatiska uppfattningen kunde vredgas, hämnas och derigenom skada.

Bredvid detta och på fullt egendomlig grund står Saivoläran och dyrkan af Seitarne. Tanken på ett lif efter detta är de flesta menniskoracernas tillhörighet. Först efter en lång process tager han formen af andlig odödlighet. Oftast torde han börja med den föreställningen, att det andra lifvet är en materiel fortvaro af det första jordiska, med alla dess bestyr, men befriadt från dess sorger, med förhöjda krafter och njutningar. Detta andra lif tillbragtes, enligt Lapparnes föreställning, i Saivo-hem, i de lefvandes granskap; de döde intresserade sig djupt för de lefvande, kunde inverka på desse och stodo i ständig beröring med dem, liksom de af dem äfven påverkades tillbaka.

En bland dessa påverkningar var den dödes öfvergång i den lefvande, ett slags återuppståndelse, hvilken fick sitt uttryck i om-dopet. Detta, som jag förut anmärkt, torde i den ursprungliga föreställningen hafva varit icke blott ett återupptagande af den dödes namn, utan ett upplifvande af den döde sjelf, ehuru numera tillgängliga uppgifter icke fullt bevisa detta. Jag föranledes till detta antagande såväl af denna idées utbredning kring hela verlden, som af läran om akkorna, hvilken derigenom får ett naturligt samband med Lapparnes öfriga föreställningar. Hon blir då icke blott en myth till förklaring af alstringens hemlighet, utan står i samband med en dunkel föreställning om själavandringen.

Det är antagligt att man, åtminstone senare, utmärkte de dödes hemvist med en sten, en ”bemärkelse-sten”, sådan som omtalas här nedan i samband med sången om Peijen-neita. Vid dessa skedde nu offren till de dödes minne och maner. Desse saivo-kedge blefvo sedermera Seitar, allt som under tidernas lopp minnet af deras ursprungliga mening förbleknade, som anthropomorfismen utvecklade sig och man lärde känna andra folks gudar, hvilka utmärktes med bilder. Man uppsatte sedan sådana Seitor under helt annan föreställning, man gaf dem betydelsen icke af minnes-stenar öfver förfädren, utan af förfädrens gudar; i stenen fanns lif, saivo-läran blef en troll-tro, sådan hon ännu till en del qvarstår i vissa trakter.

Först de döde, sedan deras märken: Seitarne, sökte man göra sig gunstige medelst offer af flera slag. Dessa kunde till en början utföras och utfördes äfven naturligast af den nära anförvandten: han kände bäst sina fäder och deras maner. Men ju längre man aflägsnade sig från den ursprungliga idéen, ju flere gudar som tillkommo, ju mera invecklad gudaläran blef, desto svårare blef ock att finna rätta guden och rätta offret, desto nödvändigare särskilt utbildad kunskap i ämnet. Så uppkom behofvet af en särskild prestkast. Men härtill togs föredömet icke från de nordiske grannarne, utan från de asiatiske; nåiden och hans trumma: schamanismen, infördes och inympades på Lapparnes gudalära. Jag kan icke anse trumningen ursprunglig hos dem, af två skäl. Det ena är det, att den lapska shamanismen har så talrika, i detalj gående likheter med den nord-asiatiska, som är den mest utbildade och vidast spridda, att de icke kunna hafva skildt ursprung. Det andra är det, att hos Lapparne i öfrigt saknas all antydning till den för shamanismen grundläggande tron på vetandets, på ordets, på sångens magt, som genomgår den finska föreställningen och der bryter ut på så talrika ställen i runorna — jag vill blott påminna om Kalevala, runan XXX, der Väinämöinen icke blott i vredesmod qväder fram jordbäfning, utan sjunger den unge Joukahainen, med hund och allt, ned i kärret. Men denna uppfattning är gammal, från ursprungliga hemtrakten, ty trumman har icke ingått i finska religionen; Sampo är för Finnen en afundsvärd lappsk tillhörighet.”

Så långt v. Düben. Vi lemna åter ordet åt anteckningarnes författare.


______________________


Utom förenämnde gudomligheter funnos hos Lapparne, liksom äfven hos Finnarne, hvarjehanda mindre gudomligheter, såväl manliga som qvinnliga, samt dertill ännu andar, rån, vålnader, troll och hjeltar. Så var t. ex. Tshevres jubmel gud för utterfänget, Muorje jubmel bärgud, Gvolle jubmel fiskgud, Gårra olmai farsoternas gud, Styren olmai specielt koppornas o. s. v. På vissa trakter bodde Tshappes olmai, svarta eller onda vålnader. Haldok funnos ock af alla möjliga slag.

För öfrigt tillades allt, hvaraf Lapparne ansågo sig hafva att vänta nytta eller skada, någon gudomlig kraft, såsom t. ex. morgonrådnaden (Idedes guovso) och aftonrådnaden (Ekkedes guovso).[15] Af dem var den förre en god, den sednare en ond gudomlighet. Morgonrådnaden hade derföre på spåtrumman sin plats vid Radien, men aftonrådnaden vid Rota. Då nu trumman rådfrågades angående en tillernad resa och ringen dervid stannade på morgorådnadens tecken, borde resan företagas på morgonen; stannade den deremot på aftonrådnadens, borde den anträdas på aftonen. Tillspordes åter trumman under sjelfva färden och ringen då stannade på aftonrådnadens tecken, borde resan fortgå under hela natten, men blef den stående på morgonrådnadens, skulle morgonen afvaktas och resan först då fortsättas.

Af dessa mindre gudomligheter och andeväsenden kommer en del, bland annat, att afhandlas under efterföljande i alfabetisk följd ordnade rubriker. Der har dock upptagits äfven för gudaläran fremmande sägner, insamlade hos både Lappar och Finnar i Lappmarken, der dessa folkelement länge bott jemnsides med hvarandra och öfvat inflytande på hvarandras lifsåskådning och traditioner. Vid begagnandet af lappska ord och uttryck hafva dessa i regeln skrifvits såsom de uttalats af den, som för mig berättat mythen eller sagan, och endast der jag spårat större språkfel, har jag nyttjat det mest antagna skrifsättet.[16] Såsom vid ofvanantydda förhållande naturligt är, förekommer här såväl finskt som lappskt språk om hvartannat. Men hvarken i ett eller annat afseende gör framställningen anspråk på fullständighet.


Fodnoter

  1. Här omnämnda gudomligheter äro i allmänhet vidare omtalade äfven under hvar sin rubrik i längre fram intagna, i lexikalisk form affattade framställning.
    Utgifv.
  2. Enligt Friis (a. a. s. 56 och 58) var Tjuorve Eadien hustru till Radien atshe och benämndes derföre äfven Radien akka, samt Ruona nieida, som genast skall omtalas, hans dotter.
    Utgifv.
  3. ”Varalde olmai (verldens man, herre), omtalas af Forbus från Arjeploug och Pite, äfven från Norge af Friis enligt Nærö manuskriptet. Han står i rang efter Horagalles; är gud för frugtbarheten; han afbildas på trummorna; han hade äfven der sin särskilda nåid. Enligt Forbus synes V. olmai och Radien vara densamme.” (v. Düben: Lappland och Lapparne s. 244.)
  4. Om Storjunkaren, ”som ej omtalas af de norsk-danske författarene”, anför v. Düben (a. a. 233) efter ett mscr. af Rehn: ”Den andre Lapparnes afgud är Storjunkaren, den de kalla Guds Ståthållare. Detta ord är taget af det norska tungomålet, emedan de kalla sina Landshöfdingar Junkare; alltså kalla Lapparne sina afgudar Storjunkare, som är större än andra Landshöfdingar, efter de hålla honom för Guds Junkare eller Ståthållare. Denne Storjunkare tillskrifva de den magten, att de säga honom såsom en Guds Ståthållare hafva magt utöfver alla djur, som äro björnar, vargar, räfvar, uttrar, renar, fiskar och foglar; att han gifver god lycka dem att fånga.”
    Utgifv.
  5. Att en del af de ryska Lapparne än betrakta solen såsom gudomlighet ses af Del. I. s. 600.
    Utgifv.
  6. I Nærö manuskriptet, skrifvet år 1723 och först begagnadt af Friis, läses: "Disse Aileker ere Lappernes Underguder eller Storengle, skabte af de tre store, himmelske Guder i den Hensigt, at de her paa Jorden stedse skulle gaa Lapperne til Haande og före deres Bønner op til bemeldte 3 Storguder (Horagales, Varaide olmai og Bieggagales) isærdeles naar de have Runebommens Raadførelse nødig. De anraabe da en vis af disse Aileker, nemlig om Lördagen Nubbe ailekes, om sondagen Ailekes olmai og om Fredagen Gulman ailekes, at de skulle befordre Runingen, at den maa gaa heldig for sig og at de skulle rekommendere deres Forespørgsel til ett godt Svar hos de 3 Storguder, hvorfør de ogsaa afbilde dem med Vinger, som de, der i en Hast maa flyve fra og til Himmelen og jorden". Friis a. a. s. 76.
    Utgifv.
  7. Namnet är en sammansättning af leibe, som betyder al, och äfven bröd, samt olmai, man. Albark användes nemligen vid de ceremonier, som egde rum i anledning af lycklig björnjagt.
    Utgifv.
  8. En del författare hålla före, såsom sagdt, att Juks- och Uksakka voro samma person. Äfven förf. af dessa anteckningar synes hafva varit tveksam i denna fråga, men dock stannat vid att upptaga dem såsom skilda gudomligheter, hvilket äfven Friis gör.
    Utgifv.
  9. Om alla dessa omgångar yttrar Friis a. a. s. 88 följande: ”Denne eiendommelige Forestilling om, hvorledes Mennesker og Dyr bleve skabte og fremfødte, synes i alle sine væsentlige Træk, at vare ægte lappisk, ikke saameget af den Grund, at ingen lignende Ide forefindes hos nogen af de beslægtede Nationer, men meget mere, fordi den er en tro Afspeiling af Folkets Skjæbne eller egne ydre Vilkaar gjennem Aarhundreder. Saalangt tilbage, som Historien ved noget at fortælle om det lappiske Folk, har det nemlig været nødt til at vige for Overmagten, for framtrængende kraftigere Nationer, og, hvorsomhelst det af disse er paatruffet, er det blevet anseet for godt Bytte. For at vildlede sine Fiender, Tschuder, Kareler o. fl. a., maatte Lapperne altid paa sine Vandringer gjøre Krogveie og følge skjulte Stier. Kun ved indiansk Listighed lykkedes det dem at føre sine Forfølgere paa Vildspor. Dette farefulde og forfulgte Liv bragte dem, naturligt nok, til at tro, at noget Lignende ogsaa fandt Sted i Aandeverdenen, eller at Barnet, allerede førend det kom til Verden, var udsat for onde Aanders Efterstræbelse. Ligesom Tschuder og Kareler forfulgte Lapperne her paa Jorden, saaledes lurede Fudno, Baha Engel og andre onde Aander paa Barnesjælen. For at vildlede dem maatte derfor Mader-acce først skjule den nyskabte Sjæl i sin Mave og gjøre Krogveie gjennem alle Solens Straaler, inden han vovede sig ned med den til sin Hustru, der igjen hemmelig bragte Sjælen med den første Begyndelse till Legeme hen til en af sine Døtre, og først ved disse — eller paa 4:de Haand — kom den til sin menneskelige Moder, som skulle føde den til Verden.”
    Utgifv.
  10. Månen ansågs ock hafva inverkan på barnaföderskor. Då en qvinna förmärktes vara hafvande och månen, vid hvilken Lapparne förliknade en hafvande qvinna, hade en stjerna ofvan sig, var det ett tecken, att qvinnan gick med ett gossebarn. Stod deremot en stjerna under månen, skulle hon föda ett flickebarn. Var åter en stjerna framför månen, komme barnet att trifvas väl samt frodas och tillväxa utan lyten. En stjerna efter månen förebådade deremot, att barnet skulle födas med lyte och dö strax efter födelsen.
    Utgifv.
  11. ”Naar Taalen ær om Saivo”, säger Friis a. a. s. 114, ”nævnes aldrig Ordet akka eller Hustru, men ikkun nieida, Pige, rimeligvis for at antyde, at Ægtenskap ikke længer existerede i Saivo.”
    Utgifv.
  12. En del af de här uppe förekommande fåglar ansågos vara Fastes låddek (orena fåglar), på finska ”saastaiset linnut”. Sådana voro t. ex. Skarffo (Pelecanus carbo) eller i allmänhet de, hvilka lefde af as vid hafskusten, hvarifrån de stundom gjorde besök uppe i landet, der de betraktades såsom förebud till något ondt eller till elakt väder eller annan vedermöda. Såsom sådana ansågos äfven en del arter af slägtet Larus ss. t. ex. Larus canus.
    Utgifv.
  13. Jfr här nedan under Lombo eller Lompsolo.
    Utgifv.
  14. Icke ens ännu är det ovanligt, att Lappar skänka (offra) något till kyrkan, ej allenast i och efter utstånden olycka, utan ock för vinnande af medgång eller efter vunnen sådan.
    Utgifv.
  15. Jfr längre fram under Ravvad.
    Utgifv.
  16. Detta uttalande, om det ock sträcker sig äfven till enskilda ord och namn, hänför sig kanske dock i främsta rummet till de utdrag ur hippska sånger, som förekomma i manuskriptet, men här uteslutits, emedan de i sin helhet införas på annat ställe.
    Utgifv.