Ur lappsk mytologi Troll- eller nåidekonster

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen
af Jakob Fellman



I
Troll- eller Nåidekonster


Hvad man i svenska språket förstår med trolla, motsvaras i Lappskan af nåitot. Nåidastallet betyder utöfva trolldom, skryta af att man kan trolla; nåites är en gemensam benämning för alla de vid trolleri erforderliga redskap; nåitesolmai är en trollkarl; qwope eller qwopes var en trollqvinna, som var så långt försigkommen att hon kunde "juoigat" eller sjunga på det fordomtima öfliga sättet; nåites pargo, nåites vuot beteckna männens trolldomskonst, och qwopesvuot qvinnornas häxeri.

Ehuru denna konst är ett uttryck af förvirrade begrepp om tingens ordning, betecknar den dock ett utvecklingsskede hos menniskan till en högre lära; ty den innefattar ett vädjande till andeverlden. Huru Lapparne inhemtat densamma, och när den hos dem kommit i bruk, är obekant. Omnämnas må dock, att en del antagit, det de, liksom andra Skandinaviens folk, lärt sig den af Odin, som skulle hafva fört den med sig till norden, ehuru den hos de öfriga folken derstädes tidigare kommit ur bruk, i följd af den christna lärans tidigare utbredning till dem.

Väl spåras äfven hos Lapparne dunkla föreställningar, syftande på ett sådant inflytande. Men att Lapparne skulle inhemtat trolldomskonsten af Svenskarne, det tror jag icke. Må så vara, att de äfven af dem upptagit åtskilliga konstgrepp härutinnan, men sjelfva konsten är påtagligen hos Lapparne urgammal och har hos dem af ålder idkats, ej allenast i gränstrakterna mot Sverge, utan äfven vid de Terska och Murmanska kusterna, der den ännu, ehuru i hemlighet, är i full utöfning.

Lapparne ansågos emedlertid fordom vara så skickliga häri, anmärker Scheffer, såsom om de skulle haft sjelfva Zoroaster till läromästare. Till och med andra folkslag sägas hafva sändt sina barn till dem för att lära sig trolla. Så läser man hos Snorre Sturlason, att Åssur Tote ifrån Helgeland skickat sin dotter Gunhild till Finnmarken för att inhemta "finnekonster".

De, hvilka voro födde med särdeles fallenhet för yrket, lärde sig detsamma omedelbart af andarne. Detta skedde genom och under sjukdomar. Den första sjukdomen inträffade i barnaåren, och det sjuka barnet hade redan då uppenbarelser i trollkonsten. Vid den andra sjukdomen tillväxte visdomen, men först vid den tredje, som inföll under mannaåldern, blef trollkarlen fullt färdig i yrket. För utöfvandet af konsten behöfde en sålunda utbildad trollkarl ej ens skilda trollredskap. Han hörde och såg allt som passerade i vida verlden. Men detta tillstånd skänkte honom ingen glädje, ty hans själ plågades oupphörligt deraf.

Kunskapen i trolldomskonsten fortlefde dock egentligen derigenom, att föräldrar undervisade sina barn deri. Ty hvarje till mannaåren kommen Lappe var åtminstone något initierad i densamma, om man ock i vigtigare fall var tvungen att anlita de professionela nåiderna.

För dessa hyste Lapparne stor vördnad och djup aktning. De voro deras profeter, som för dem uppenbarade förborgade saker och tillkommande ting. De voro deras prester, i ty att de förrättade offren. De voro deras patriarker, som genom sina vidskepliga påfund styrde menigheten. Af dessa skäl var nåideembetet begärligt och icke minst derför, att man betalade väl för nåidernas tjenster, hvilka voro mångahanda; ty allt af större vigt skulle af och genom dem uträttas. De påstodos bland annat ega en särdeles förmåga i att framkalla den vind, som hade blåst då de föddes. De sålde derföre vind i band, försedda med tre knutar. Löstes den första knuten, fick man tjenlig vind; öppnades den andra, blef vinden stark; men löstes den tredje, kunde det ej aflöpa utan skeppsbrott.

Utbildningen till nåideembetet måste vidtaga redan i unga år; ty nåidens verksamhetstid utsträckte sig egentligen icke till den sena ålderdomen. Sällan kunde nemligen en nåide bibehålla embete och anseende längre än till omkring 50 års ålder; ty nåiden måste vara frisk och af felfri kroppskonstitution. Redan om han förlorade en tand, eller om hans tänder af värk eller annorledes skadades, ansågs han icke vidare vara särdeles duglig i sitt fack.

Nåiderna voro olika i rang och i trolldomsförmåga. Hvad en icke förmådde, det kunde en annan, som stod i intimare förhållande till Saivok; men besegrades en af en annan i trolldom, voro de ofta lika goda vänner ändock. Den besegrade erkände villigt sin underlägsenhet och kunde helt vänligt säga: jag trodde icke, käre broder, att Du vore så stark i din konst och mig öfverlägsen.

Af första rangen voro de s. k. Girdde nåidek, flygande troll. De kunde icke allenast flyga i fogelskepnad utan ock framträda såsom allehanda andra djur, eller såsom storm- eller orkanbyar (nåide puskak, hos finnarna noidan puuskat).

Nåider af andra rangen voro de, hvilka kunde gå i love (dvala), d. ä. låta själen öfvergifva kroppen, som blef qvarliggande, och antingen ikläda sig skepnaden af något djur, ss. varg, björn, ren eller fisk, och sålunda begifva sig ut i verlden, eller ock röra sig der endast såsom ett andeväsende.[1]

Till nåider af tredje ordningen hänfördes de, som utan att ega nyssnämnda för den första och andra klassen utmärkande egenskaper, kunde med ordets makt eller med andra medel uträtta stora ting. Sådana voro t. ex. återställande af stulet gods dymedelst, att tjufven bragtes i samvetsnöd eller plågades af sjukdom eller smärtor, — hvilka någongång kunde t. o. m. förorsaka hans död, men annars fortforo tills han återbar det stulna, — eller ock straffades med att nödgas ikläda sig skepnaden af varg, oxe, orm eller annat djur — en fördom, från hvilken folket, isynnerhet i den inre Lappmarken, ännu icke fullkomligt frigjort sig.

Sina nåider indelade Lapparne vidare i puorre dakke nåidek eller, såsom de ock kallades galkke nåidek, hvilka använde sin konst till att göra godt, ss. att frigöra menniskor från trolldomar, som de varit utsatta för, m. m., samt paha dakke nåidek eller sådana som öfvade sin trollkonst till att skada. Sistnämnda nåider sväfvade alltid i fara att, lik friskytten, träffas af egen kula; ty den, som misslyckades i att genom trolleri bereda en annan ondt, blef sjelf föremål för detsamma. Jfr längre fram under Kiikan.[2]

De unge män, som voro qvalificerade för nåideembetet, fingo uppenbarelser af gudomen, antingen genom någon Saivogadze eller i drömmen, eller ock beledsagades de af sin läromästare ned till Saivo, der de fingo undervisning af afsomnade nåider.

Sedan den unge mannen sålunda undervisats i trolldomskonsten, blef han till sitt embete invigd genom en högtidlig ceremoni, hvarvid flera nåider voro tillstädes. Den äldste bland dem satte sig jemte den unge aspiranten invid, men utanför dörren till bostaden med fötterna bredvid hvarandras. Derpå uppstämde den unge nåiden sin juoigam (trollsång), som han beledsagade med slag på trumman. Om nu Saivor eller nåidegadzek infunno sig och gingo öfver deras fötter in i tältet eller kåtan, så att endast den unge aspiranten hade en verklig känning deraf, men den gamle nåiden deremot icke erfor något omedelbart vidrörande, utan endast en allmän känsla af deras närvaro, då blef aspiranten omedelbart utnämnd till "nåidde" (noaidde) och af alla erkänd såsom sådan. För sin höga uppgift skulle han dock invigas genom Saivonamma dopet, hvarom mera här nedan.

Ifrån den stunden började Saivogadzek att förtroligare umgås med den unge nåiden, hvilken nu kunde utvälja så många af dem som han behagade till sina skyddsandar. De uppenbarade sig numera oftare för honom, dels då han sof, dels ock i vaket tillstånd, ja, till och med på ljusa dagen. De visade sig för honom än såsom unga Lappar än såsom Saivo nieidak (Saivo döttrar), hvilka föreföllo hårda som sten, då de lade sig bredvid honom. Dessa andar kallade Lapparne för sina Tontok, Haldok (sing. Tontto, Halddo).

Saivogadzek försökte alla medel till att öfvertala och förmå Lapparne att antaga dem i sin tjenst. Mottogs anbudet, fingo de deras bergbostäder till "Torvo" (skydd, skyddsställe). Förhöll sig deremot Lappen motvillig gentemot detsamma, blef han ofta genom hotelser och af Saivogadzek åsamkade plågor tvungen att bifalla dertill.

Såsnart Lappen antagit en nåidegadze i sin tjenst, undervisades han af denne i trolldomskonster, i offerceremonier och i att sjunga rune- eller juoigam sånger. Han blef med ett ord Lappens både läromästare och lydige tjenare.

De gadzek, af hvilka nåiderna betjenade sig (nåide gadzek), voro af två slag. Puorre gadzek voro goda genier, med hvilkas tillhjelp nåiden kunde, bland annat, bota sjukdomar hos såväl menniskor som djur. De nåider, som hade sådana i sin tjenst, kallades Puorre dakke eller galkke nåidek = välgörande nåider, hvilka brukade hjelpa dem tillrätta, som voro besatta eller annars lidande. Det andra slaget af nåidegadzek var Paha dakke- eller Pergalag-gadzek. De voro behjelpliga i att göra skada genom bl. a. att utsända Tyre, hvarom mera genast. De kallades äfven Porram gadzek, emedan de lik elden tärde sina offer genom smärtor, plågor och lidanden.

Men utom nåidegadzek funnos äfven andra gadzek af flere slag. Sådana voro t. ex. Joulogadzek, åt hvilka offrades på julaftonen, m. fl.

Till nåidernas tjensteandar hörde äfven de s. k. Ganflugorna. Dem erhöllo nåiderna af en fogel, som benämndes Vuokko eller Väroslodde (Ganfogel), hvilken de för ändamålet påkallade. Dessa foglar afgåfvo från sin fjäderskrud insekter, som liknade löss och voro ganska giftiga. Dem uppsamlade nåiderna sorgfälligt, dock icke med bar hand, samt förvarade dem i bergshålor invid gudarnes belåten insatta i små askar, benämnda ganaskar, eller ock enligt Högström i små pungar, ur hvilka de sedan utsände dem såsom Ganflugor för att genom dem skada både menniskor och djur. Sedan ganflugan, som af en del ansågs vara djefvulen sjelf, fullgjort sitt uppdrag, kom hon tillbaka till sin egare och kunde då blifva besvärlig till och med för denne sjelf. Ty om den afsänts mot någon, som var dess egare i trollkonsten öfverlägsen eller med honom jemnbördig, hände det att den egna ganen blef en plågoande för sjelfva egaren.[3]

De ansågos förorsaka skorbutism eller ett skabbartadt utslag (Ruobba), vidare stygn, magsvullnad, blodspåttning, hostning, benvärk och de flesta andra af Lapparne kända sjukdomar. Vid sjukdomsfall anlitades derföre nåiderna till att fördrifva de ganflugor, af hvilka den sjuke i regeln ansågs vara besatt. Men för att lyckas häri, måste nåidens trollkraft vara starkare än dens, som utsändt ganflugan. För att motverka deras skadliga inverkan fanns det dock personer, som kunde från de sjuke "bita ut" gan. Ganflugorna kunde ej heller skada den, hvars faders namn utsändaren icke kände.

Det var likväl icke oeftergifligt att nåiden skulle få sina Gan af Vuokko; ty nåidegadzek kunde förse honom med Ganstaf i stället för Ganask. Denna staf hade formen af en yxe, och äfven den var giftig. Slog nåiden med den antingen menniskor eller kreatur, blefvo de strax sjuka och kunde icke återfå helsan, om ej en annan nåide genom trolldom botade det onda.

I samma syfte som af Gan eller Ganflugor betjenade sig nåiderna, såsom sagdt, äfven af Tyre eller såsom namnet af våra Lappar uttalas Teure eller Tiure, hvilket ord betyder krälande mask. Tyre var dock icke någon sådan, utan en af djurs hår eller växters fjun hoprullad, med hål försedd boll. Men Tyre utsände såsom sina handtlangare företrädesvis sådana maskar, och deraf namnet. Med Tyres tillhjelp trodde man nåiderna kunna upphetsa icke allenast möss, mygg och annat dylikt utan äfven ormar till att genera och skada andra. Såväl Tyre som Gran, hvilka tyckas vara okända för Imandra Lapparne, omtalas dock vidare längre fram.

Vid nåidernas trollkonster tillkom spåtrumman, Qvobdas eller Kobdas, äfven benämnd Kannus,[4] en framstående roll. Lika troget som Pohjola värdinnan vårdade Sampo, lika omsorgsfullt förvarade Lappen sin trolltrumma. Den var för honom ett omisteligt redskap, ty genom den erhöll han af gudarne de för sitt behof nödiga anvisningarna. Den hölls derföre ock väl gömd, insatt jemte ringen i ett omhölje af lomskinn, så att den ej städse skulle vara tillgänglig för hvar mans blickar; och ingen giftvuxen qvinna fick vidröra den. Flyttade man bo, skulle trumman afföras sist, och det af en mansperson, vanligen på en väg, der ingen annan förmodades passera. Ty om det inträffade, att en fullväxt qvinna inom tre dagar derefter gick samma väg, antingen dog hon, eller utsattes hon för annan olycka, om hon ej snart åt trumman offrade en messingsring.

Trumman rådfrågades i hvarje vigtigare angelägenhet innan något annat företogs. På dess egenskaper och sättet att behandla den berodde i hög grad gudarnes bevågenhet. De bästa trummor ansågos de vara, hvilka man erhållit såsom arf.

Trolltrumman förfärdigades af björk, gran eller tall, som växt på något särdeles ställe och hvars safringar ej gingo raka, ej heller mot solen, utan med densamma, hvarföre sådana träd ock höllos heliga. Härvid tillgick sålunda, att trädet klöfs och böjdes derefter till en ring, med den klufna sidan uppåt, hvarefter öfver denna ring spändes beredt renskinn. Med af albark tillredd röd färg målades derefter på skinnet en hel mängd figurer och bilder, föreställande gudar, genier (nåide gadzek), solen, månen, morgonstjernan, lappkota, stolpbodar, allehanda djur m. m.

Scheffer afbildar och beskrifver (Lappland kap. XI) flere sådana trummor. På en ses trumskinnet vara genom ett tvärstreck deladt i två afdelningar. På strecket står i främsta rummet Termes eller Tiermes och bredvid honom hans tjenare samt dernäst Storjunkaren, likaledes med tjenare. Närmast dem äro afbildade i flygt stadda foglar (troligen Saivo loddek) eller andra Saivo djur. Öfre kanten var prydd med stjernor och öfver Storjunkaren syntes bilden af en halfmåne. Nedanom strecket var Christus och en hans apostel, hvilka begge, tillkomna i en senare tid, åkallades jemte de förenämnde. Midt på den jordiska delen var tecknad solens bild och för öfrigt en ren, en varg, en oxe, en sjö, en ekorre, en räf, en orm o. s. v.

Men både trummor och bilder funnos för öfrigt af olika såväl form som beskaffenhet. Allt sådant var beroende af en och hvars godtycke eller på orten rådande sed. Bland bilderna kunde man sålunda på en del trummor se angifna äfven olika länder, hvarvid Lappland alltid intog midtelpartiet och det största utrymmet. Med sådana trummor sökte man utröna, hvilka resande man hade att vänta och hvarifrån de kommo, om de voro välvilliga eller elaka menniskor, om de medförde goda eller onda tidningar, när besök af fogden, presten eller någon annan mera betydande person var att emotse, och annat dylikt. Sådana begagnades företrädesvis af Kemi Lappar, som erlade skatt till 2 à 3 riken och alltså oftare än andra hade att befara dylika besök, hvilka icke sällan, utom kostnaden, medförde äfven annat obehag. Uppbördsmannen tog nemligen dervid ofta af Lappen allt hvad han öfverkom och skulle dessutom, liksom ock presten, af denne åtnjuta fri resa och fritt traktamente. Han uppträdde i äldre tid nära nog såsom en röfvare.

I Kemi Lappmark, der Tornæus säger sig hafva funnit de mesta "djefvulska konster", hafva trolltrummorna ock i allmänhet varit vida större än den här ofvan beskrifna, hvilken haft en längd af tretton tum och en bredd af tio och en half tum.

I Finnmarken, säger Leem, har man, jemte spåtrummor af ofvan beskrifven art, för ändamålet begagnat sig både af byttlock och målade skålar. En af sistnämnda slag, som han beskrifver, hade i bottnet haft två aflånga hål, invid hvilka ett räföra, en räfnos och en klo varit fastade. Trumskinnet var genom streck afdeladt i fem fält, alla utsirade med olika bilder. Bland dem sågs både Gud fader, Guds son och den Helige ande, en kyrka, Jungfru Maria, som skulle hjelpa barnsängshustrun, samt invid henne Joula beive Herrak, åt hvilka sistnämnda, en hvar, en julnatt var helgad. Vidare såg man der hin onde, som betecknade sjukdom, och hans hustru, en i luften sväfvande djefvul, som häntydde på helvetets eld (Helvet dolla), hvari själarna marterades, en cirkel, kallad helvetes kittel, hvari själarna kokades, och en rektangel, som benämndes helvetes graf (helvet havde), i hvilken alla de föstes, som trodde på djefvulen. Slutligen fanns der, utom en mängd hedniska och andra bilder, jemväl en fängslad djefvul, som Gud fader vid verldens skapelse sålunda fjettrat. Redan då Leem kom till Finnmarken spårades således en blandning af hedendom och kristendom i dervarande Lappars trolldomskonst.

Spåtrummor funnos äfven, som hade formen af en båt. Sådana skola fordom hafva blifvit begagnade i Kemiträsk. De benämndes Lådde Karbashak (en liten båt) och äfven Luotta muor eller Luotta muorre. Tuderus har för dem namnen Lista muor och Brotte muor samt äfven Hyden venet.

Vid trolltrummans begagnande erfordrades en metallring (veike), af ungefär en riksdalers storlek, och en hammare (arpa). Vid ringen hängde hvarjehanda öglor af koppar, messing eller silfver. Arpa var af renhorn och två grenig, med hammare i hvardera grenen.

Då trolltrumman rådfrågades, satte man sig enligt Lapparnes sed på sina ben, höll trumman upp med venstra handen och lade ringen på trumskinnet, hvilket man derefter begynte att bearbeta med hammaren, i början sakta, men efter hand allt häftigare. Gick ringen nu med solen, var det ett lyckligt förebud, och stannade den snart på den figur man önskade, så skulle allt gå väl. Men kom ringen ej dit, eller gick den mot solen, var ondt på färde, och önskningsmålen skulle derföre ej uppfyllas.

Såsom lyckligt förebud ansågs härvid äfven det, om ringen kom på Radien eller andra tecken, som utmärkte goda gudomligheter; såsom dåligt deremot, om den stannade på onda väsendens. Grodt tecken — påtagligen i en senare tid — var det i allmänhet ock om ringen gick öfver Jubmel Atshe, Jubmel pardne och ailes vuoinga och derifrån åter tillbaka till Jubmel Atshe samt stadnade der. Men stannade den ej genast, utan gjorde svängningar hit och dit och först derefter förblef liggande på Jubmel Atshe, var detta ett tecken på Guds onåd eller vrede, som måste med offer försonas.

Trolltrumman skulle gifva svar i en otalig mängd fall. Den skulle upplysa om hvad som passerade på aflägsna orter; om fiendtligheter vore att förvänta; om en sjuk skulle tillfriskna eller dö; huru han skulle botas eller gudarne förmås att återsända sjukdomen dit, hvarifrån den kommit; hvilka offer gudarne eller de döde för detta ändamål önskade för och af den sjuke. Den skulle äfven utreda, hvilken jagt för tillfället vore den bästa, vare sig efter björn, räf, vildren eller annat villebråd; till hvilken trakt man i sådant afseende eller för fiske borde begifva sig; hvilken Seita vore den frikostigaste, och huru guden kunde förmås att vara gifmild. Af den skulle man vidare få veta, hvar en förlorad ren skulle uppsökas; vilkoren för renarnes och renkalfvarnes trefnad; om en hafvande qvinna skulle få lätt eller svår förlossning; genom hvilka offer och medel sjukdomar och andra olyckliga tillbud kunde botas och afvärjas o. s. v. Trolltrumman skulle, med ett ord sagdt, gifva besked om och i allt.

I att begagna trolltrumman och äfven i trolldom voro väl alla Lappar något hemmastadda. Hvarje man kunde derföre på egen hand reda sig i saker af mindre betydelse. Men i vigtigare sådana måste, såsom sagdt, nåide tillkallas. Isynnerhet var detta fallet då det gällde att bota sjukdomar och anlita jabmeker, att bereda andra skada, att taga hämd, att öfverskåda det, som var förborgadt, och isynnerhet för att bestämma, hvilka offer man i sådana fall skulle hembära gudarne.

Den egentliga grundorsaken till alla sjukdomar ansågs härflyta ifrån Saivofolket och isynnerhet af Lappens i Saivo bosatte afsomnade anförvandter (Jabmek), hvilka antingen längtade efter den sjuke och med dödens tillskyndan försökte få honom till sig, eller ock ville å honom hämnas för utlofvade, men försummade offer, för uraktlåten vördnad eller annan liden oförrätt. Att använda vanliga läkemedel hade alltså varit fåfängt. Man tog derföre sin tillflykt till nåiden och hans magiska konster. Härvid vägledde honom trumman. För att förmå de döde att ej trakta efter den sjukes lif och för att stilla deras längtan efter honom utlofvade han å den sjukes vägnar åt dem offer. Tilläto icke de dödes andar den sjuke att lefva, måste nåiden derom underrätta denne.

Vanligen kände eget lands nåider hvarandra. Rådde ej fiendskap emellan dem och stod ej heller den sjuke i ovänskapligt förhållande till någon af dem, då hade sjukdomen antagligen tillskyndats genom någon aflägset boende, okänd nåide, och då kunde den vanligen botas endast genom nåidens andefärd till Jabme aimo. Men äfven om sjukdomen icke hade sådan orsak, kunde för dess häfvande andefärd vara nödvändig, dels för att betvinga jabmekerna eller blidka vålnaderna, dels särskildt för att förmå Jabme akko, de dödes Gud, som var de döde behjelplig i att befordra menniskorna till jabme aimo, till att afstå från sådant. Detta kom isynnerhet i fråga, då den sjuke var någon vigtigare person, såsom fader eller moder eller annan anförvandt, den man ej ville mista.

I särdeles svåra fall hände det ock, att flere nåider samarbetade. De församlades då i en kåta för att utröna trummans utslag. Utföll detta illa, måste det utforskas, hvilken af gudarne var vredgad och hvilka offer äskades Om ej heller dessa medförde hjelp, då måste den af de församlade nåiderna resa till Jabme aimo, som hade de starkaste Tilles, Dilles eller Dirri, något visst djur t. ex. varg, björn eller korp eller något annat, hvaraf nåiden betjenade sig såväl för att hjelpa sig sjelf eller andra som ock för att göra skada.

Då en nåide uppmanades att bistå en sjuk, tilltalade han först sin nåidde lådde sålunda: Hätte dal kottsho duu matkai (nöden bjuder dig att resa), hvarpå han tillsade fogeln att kalla nåidegadze till hjelp. Sedan detta skett, vidtog förrättningen. Dervid kommo såväl synliga som osynliga varelser tillstädes. De synliga voro, utom förrättningsmannen sjelf, minst två i högtidsdrägter, dock utan bälten om lifvet, klädda qvinnor. De hade hvita dukar på hufvudet och kallades Sharak. Vidare en man, kallad Märro åivve eller Meurem åivve (hufvudman i trolldom) och dertill ännu en halfvuxen flicka. Det för alla andra, utom för nåiden, osynliga elementet utgjordes af Årja, såsom præses, samt nåidegadze och två, Rudok benämnda qvinnor, hvilka Årja fört med sig.

Så snart alla, både de synliga och de osynliga, voro församlade, tog nåiden af sig mössan, löste bältet och skobanden samt lade handen för ansigtet, satte derpå händerna i sidan, vred sin kropp fram och tillbaka samt yttrade: valmastattet härge. shatsalet vånas, (sadlen renen, utskjuten båten). Han slog nu på sin trumma och uppstämde sin trollsång, hvari de öfrige instämde i chorus; utkastade derpå ifrån eldstaden med bara handen glödande kol, slog sig på knäet med yxe, hvilken han derefter svängde med begge händerna och sedan bar tre gånger omkring förbemälda Sharak, samt nedföll slutligen liksom död på marken.

Der låg han nu utsträckt längre eller kortare tid, dock ej öfver ett dygn, hvarunder hans från de kroppsliga banden lösta ande besökte aflägsna orter, oftast i underjorden och i passe varek (de heliga bergen), såg der flerahanda Saivok och åhörde der trollsånger, som osynliga varelser utförde.

Medan nåiden låg i sin dvala, dels sjöngo dels underhöllo Sharak med dämpad röst ett samtal, som gick ut på att söka utgrunda, i hvilket Passe varre (Saivo) hans ande nu månde ila och hvad han der hos Saivorne finge se och höra. Då de sålunda, genom att uttala namnet på åtskilliga passe varek, omsider lyckades nämna det, hvarest nåidens ande befann sig, rörde sig dennes ena hand eller fot, ett tecken på att han begynte uppvakna. Detta fick ej på något sätt påskyndas. Ty vidrörde man honom, så att han, fast aldrig så litet, kom ur sin ställning, dog han genast. En stund efter det man spårat sagde tecken till uppvaknande, hörde man nåiden, hvars ansigte under dvalan mörknat till och betäckts med svettperlor, vuolet zåbme eller med hviskande röst, liksom om han drömde, uttala de ord han hört på den aflägsna orten. Såsnart detta förnams af qvinnorna, begynte de sjunga med högre röst, till dess att nåiden omsider vaknade och meddelade hvad som bör göras.[5]

På dessa andefärder var Saivo fisken eller Saivo ormen nåiden behjälplig vid att i de dödas rike, jabme aimo, kämpa med de döde, hvilka antingen ville från jorden bortrycka den sjuke, om hvilken nu streds, eller ock hindra utlemnandet af någon bland de sina (d. v. s. de döde) till menniskors tjenst på jorden. Ty jabmeker (dödingar) upphemtades icke sällan af nåiderna från jabme aimo till jordelifvet för att der vara till tjenst med att vakta renar eller uträtta hvarjehanda annat; och hvad dessa Jabmek i sådant afseende åtagit sig att ombesörja, det fullgjorde de väl, blott man gaf dem utlofvade offer samt i allmänhet höll de med dem slutna aftal. Härvid måste dock nåiden städse utfästa offer åt såväl Jabme akko, de dödas gudomlighet och vårdarinna, som ock åt Jabmekerna, de döde, hvilka sökte motverka honom i hans förehafvanden. Offren bestodo vanligen i något djurs ben, som för ändamålet nedgräfdes i jorden och sedan af Jabme akko omgåfvos med ny kropp, och sålunda kunde blifva de döda till gagn.

Till Lapparnes trolldomskonst har icke hört att uppgräfva lik ur kyrkogårdarne, hvilket Finnarne brukat, eller att annars oroa de döda.[6] Deremot var det hos dem vanligt att glödga jern, såsom yxor, knifvar m. m., doppa dem eldröda i någon med vatten fyld kittel, eller med dem ursinnigt slå omkring sig, eller sönderhugga torfhus och redskap, eller att rista figurer i isen, eller ock att intaga besynnerliga ställningar och dervid förehafva någonting ovanligt. Men ej heller den Lappska nåiden kunde uträtta någonting utan "läsning", hvarvid det man önskade ofta upprepades och nåiden allt emellanåt föll i extas.

Med trollkonster ensamt för sig kunde dock icke allt uträttas. Dertill måste man i allmänhet ännu, för att få sina önskningar uppfyllda, hembära gudarne offer.



Fodnoter

  1. I Kemi Lappmark omtalas äfven nåider, som kunde simma med sten under armen:

    "Kivisellä soutaa,
    Vettä myöten kolkuttelee".

    Men de lära ej hafva varit af Lapparnes nåider. Enligt Pinnarnas i Kemi Lappmark mening fick den, som kunde utföra detta konststycke, allt hvad han önskade.

  2. Ännu för 30 à 40 år sedan (således i slutet af 1700-talet) lefde i Kittilä en viss Klavu, som ansågs vara en Paha dakke nåide. Då han trollade, dansade han under juoigande inom ett tunnband tills han föll i love (dvala), under hvilken han fick veta allt hvad han önskade, hvarefter han utsände sina andar till att utföra det onda han afsåg. Emedan han stod i förbund med hin onde, fick han räfvar så mycket han önskade. På sin sotesäng afföll han dock ifrån Perkele och fick nåd, hvarföre Perkele, då han vid dödstillfället infann sig för att emottaga nåidens själ, men fann sig bedragen, vid sitt utträde ur sjukrummet gaf en skräll, lik det starkaste åskdunder.
  3. Finnarne i Kemi trolla än "tillbaka" s. k. troll- eller pestskott, som ansågos hafva träffat menniskor och djur och gjort dem sjuka. Detta skedde med allehanda besvärjelser, hvarvid bl.a. yttrades "menköhöt koirat kotiansa". Ännu i den dag som är tro de vidskepliga derstädes att pest- och andra bölder härröra af trollskott. Sådana böldsjukdomar härjade fordom, mera än under sednare tider, på Vester- och Österbottens slätter och lågländta sumpmarker, såsom t. ex. i Limingo socken och äfven på flere andra trakter. En härd för densamma var isynnerhet Lapinjänkä, i Kemisocken belägna mosse, som ligger lägre än elfsvallen. Det skall icke sällan hafva händt här, att en häst, hvilken man tog ifrån betesmarken, frisk såsom det tycktes, inom några timmar derefter var död; och äfven med andra djur skall förhållandet varit enahanda. Man sade då att pestskott från luften träffat dem, hvarföre ock sjukdomen, som stundom angrep äfven menniskor och helt hastigt förde dem i grafven, benämndes "ampumatauti", och den som deraf träffades sades vara "ammuttu" (skjuten) eller "loukattu" (träffad). I en till domkapitlet afgifven beskrifning om Kemi träsk, daterad den 21 Januari 1753, anmärker Nils Fellman om denna sjukdoms härjningar derstädes: "Skottet har ock under tiden dödat boskap, hästar och renar, dock ej så ofta som i de nedre församlingarne i Kemi socken".
    Sjukdomen ansågs uppkomma genom stygn af en i luften flygande pil. Den började dermed att å kroppen visade sig en liten mörk fläck eller strimma, som utvecklade sig till bulnad. Otvifvelaktigt lärer ock vara, att insektstygn bidragit till sjukdomens spridning. Till i pest döda kreatur, som förblifvit ofvan jord eller vårdslöst nedgräfvits, sällade sig naturligtvis hvarjehanda insekter, hvilka sedan, då de satte sig på menniskor och djur, till dem fortplantade sjukdomen. Sådant inträffade försträdesvis under lugna och soliga dagar.
    Af ofvannämnda folktro lät emedlertid ej allenast Solander utan ock sjelfve Linnæus, den senare på auktoritet af Prosten Ervast, som tillsändt honom pestbölder, förleda sig att antaga tillvaron af en Furia infernalis (Fauna Suecica N:o 2070), hvilken vistades i djupa mossar och kärr samt hastigt kunde förorsaka döden hos de menniskor och djur, som af henne träffades. Men huru den kunde flyga med pilens hastighet, det förmådde nämnda stora naturforskare ej förklara. Ej att undra på, då djuret hänfördes till intestinaldjuren, hvilka ej äro bevingade. Sjelfva det förmenta djuret var väl ej heller annat än af pestsmitta inficieradt blod eller fiberämne från ett kreatur, som angripits af pesten.
  4. Benämningen Kannus lärer dock förekommit endast hos de Lappar, som bodde närmare gränsen mot Finland, hvarföre ordet torde vara af finskt ursprung — om det ej är allt ifrån den tid, då finnar och Lappar hade gemensamt språk. Den benämndes äfven "kansi" (lock), måhända deraf, att af den lyckobringande Sampo endast locket qvarstadnade i Pohjola, medan det öfriga samt dermed ymnigheten och rikedomen fördes till Kaleva folket.
    I Lappajärvi sjö (Vasa län) finnas två små runda holmar, hvilka benämnas Kannus och förmälas hafva uppstått deraf, att Lapparnes spåtrummor der kastats i sjön.
  5. "Under denne Forretning", säger Friis a. a. s. 69, med citerande af Hammonds Missionshistorie såsom källa, "lurede Djævelen og onde Aander paa Noaiden, men Horogales's Hund Strabo holdt Vogt ved Legemet. Den holdt Djævelen og hans Engle borte fra Legemet, knurrede og bjæffede saaledes, at Tordengudens Tjener vaagnede og gik hen till Ac̄c̄ekas, Tordenguden selv, som da med sin Hammer slog saaledes paa Djævle og Trolde, at de ikke kunde hindre Noaidens Aand fra at komme tilbage til Legemet, ei heller slæbe det bort eller tilføie det nogen Skade." Not af Utgifv.
  6. Något sådant synes dock, åtminstone under en senare tid, hafva förekommit hos de ryska Lapparne vid Imandra, der trollkarlarne anse det vara det verksammaste medlet mot döden i svåra sjukdomar, om man lyckas stjäla små, lefvande barn från deras föräldrar eller ock barnlik från begrafningsplatsen. Jfr. del I. s. 561. Hos de ryska Lapparne florerar trolleriet ännu. Så t. ex. bor i Neidens by en hustru vid namn Balak, som anses ha förmågan att gå i lowe (dvala) och derigenom tillrättaskaffa stulet gods. Hon anses i Enare, vid Varanger fjorden och i hela Ryska Lappmarken som orakel. Sin konst skall hon hafva lärt sig af sin man Feodor, som dock numera ej sjelf vill befatta sig med trolldom. Ingendera af dem kunde förmås att ens emot ersättning initiera mig i sin konst.
    Vidare bor vid Imandra en Lappe, benämnd Simana, hvilken årligen ifrån såväl Finland — och det icke allenast från Österbotten och Karelen, utan till och med ända från Savolax och Tavastland — som isynnerhet från Ryssland emottager besökande, hvilka anlita hans trollkonst. Jfr. del. I. s. 558 ff. och "Suomi" 1846 s. 97.
    I Notosero (Nuottejavre) by lefver en man, kallad Antoschka bolschoi eller Suur Antti, som likaledes faller i love och derigenom botar sjuka, ger anvisningar för återfående af stulet gods m. m. Att döma af ett kort samtal, som jag hade med honom, tycktes han sjelf vara öfvertygad om sin förmåga i antydt afseende och om betydenheten af sin konst. Om denne Suur Antti och om Simana jfr Förf:s anm. till pag. 135 i Sjögrens: "Kemi Lappmark" Suomi 1846 s. 98. Jfr. äfven del. I. s. 558 ff.
    Den kanske mest beryktade nu lefvande trollkarl (lovemies) i ryska Lappmarken är dock Miihkali, som är bosatt omkring 40 verst ifrån Kantalax och årligen emottager en mängd besökande ifrån Finland samt ifrån ryska Karelen och öfriga delar af Archangelska guvernementet.
    Utgifv. förmodar att det är samme Miihkali, ur hvars mun Lönnrot upptecknat en mängd af Kalevala runorna. Han skulle i sådant fall hafva varit son till den än ryktbarare runosångaren Arhippa, hos hvilken Lönnrot gjort än värdefullare skördar. Jfr. "Biografinen Nimikirja", Helsingfors 1879—83, under Arhippa.