Vis kilden til Andra delen: Offerlära (Læstadius)

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !! !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Andra delen: Offerlära (Læstadius)]]  !!  
|-
|}


[[Fil:Larslevilaestadius.jpg|thumb|170px|<center>Lars Levi Læstadius</center>]]

<center>'''Lars Levi Læstadius'''

'''[[Fragmenter i Lappska Mythologien]]'''

1845


<big>'''Andra Delen innehållande''' <br><big><big>'''Offerläran'''</big></big></big>

</center>


<big>'''Erinran till Läsaren'''</big>

Enligt löfte lemnas nu de sednare delarne af Lappska mythologien till Läsarens genomögnande. De grunda sig mäst på äldre, i förra delen antydda, Författares Upgifter; af hvilka Författaren gjort ett urval. - Liksom i förra delen har Författaren här försökt att pröfva och utgalra det osannolika i Författarenes Upgifter. - Huru lätt det är, att vanställa de enklaste berättelser, då man är intagen af förutfattade Ideer och fördomar, ses ibland annat af en Författare, som nyligen, såsom compilator, gifvit en kort berättelse om Lapparnes fördna och närvarande vidskepelser, uti ett tal, hållet i Stockholms Prestsällskap den 31 October 1843. Författaren, Fält-Prosten C.O. Gravallius, har uti detta tal, hvilket han kallar "Uppränning till Svenska Missions Sällskapets Historia", gjort utdrag af Scheffer, men på ett sätt, som tyckes utvisa, att Förf. är större Trollkarl än alla andra, som före honom beskrifvit Lapparnes Trollväsende. Han säger ibland annat sid. 25: "Om än Trolltrumman i sednare tider tystnat, så skräller ännu Spåtrumman här och der i Lappska fjellen." Det vore roligt, att veta hvar den skräller; ty jag är född i Lappmarken, har växt opp i Lappmarken, och bor nu i Lappmarken, har äfven rest vidt omkring i alla Lappmarks församlingar; men ännu har det alldrig lyckats mig, att få se den märkvärdiga Spåtrumman, och ännu mindre har jag fått höra hennes Skrällande. Det taltes om för 20 år tillbaka, att en Lapp i Jockmocks Församling vid namn Unnats, skulle hafva en Spåtrumma; Jag frågade honom 1830, om han ännu hade quar den, men han sade sig längesedan hafva öfvergifvit den. Så hemligt skulle nu för tiden ingen Lapp kunna bruka Spåtrumman, att icke äfven andra Lappar skulle få nys derom, och genom dem skulle under rättelsen snart sprida sig. - I Stensele Socken hade en Lapp nyligen haft en Spåtrumma, den han föryttrat åt någon Resande; men den Allmänna opinionen om denna Lapp var, den, att han hade denna Spåtrumma endast som en curiositet, men alldeles icke till något bruk. Så vidt jag nu känner Lapparne, så tror jag, att om en Lapp nu blefve beryktad för Spåtrummans bruk, skulle han blifva begabbad, af både Lappar och Nybyggare. [Mellan raderna:] Somliga colonister inom Lappmarks gränsen säger det i samma avhandling.

Vidare säger samme Författare: sidan 26: "Ännu offrar Lappen i Tysthet på fordna Afgudaplatser för sina renars trefnad och forkofran." Hvaraf vet Författaren det? jag, som bor i Lappmarken, har icke hört något sådant offrande omtalas; men allmänt bekant är det, att Lappen offrar åt kyrkor, hvarom redan i förra delen är nämnt: "Äro således alla Lappar genom dopet Christne, så kunna vi dock icke undertrycka den öfvertygelsen, att här råder på många ställen en hednisk Christendom." Detta gäller ännu mera om sjelfva Stockholm, åtminstone, hvad sederna beträffar; ty säga hvad man vill om Lapparnes vidskepelse, så skall hvarken denne eller någon annan Författare kunna visa så mycket sedeförderf ibland Lapparne, som hos Stockholms förfinade pöbel. Detta omdöme gäller till och med fylleri lasten; ty jag kan försäkra, att en rå fjell Lapp icke super hälften så mycket året om, som en ordinär sjöman på Stockholms gator. Men i Stockholm, anses det icke för någon synd att supa sig full. Det är endast de så kallade nykterhets vännerna, som ifra mot bruket af spirituösa; och om det skulle hända dessa nyckterhets ifrare, att de dricka sig fulla af Portvin, så anses icke det heller för någon synd. - Det anses icke för Afgudadyrkan, fastän det står i Cateckesen "att hafva Buken till sin Gud."

I allmänhet, må det vara tillåtit mig at säga, så länge som Allmogen i Sverrige ännu tror på Elfvor, TomteGubbar, Löfjerskor, och mera sådant, eller söker bot hos kloka gummor, frågar om sina tillkommande öden af dem, som spå i Caffe o.s.v. så är det alldrig värdt att våra moderna Grannlåts Predikanter smickra sig med den inbildningen, att endast de och deras Åhörare äro belysta af Christendomens ljus, under det att Lapparne vandra i grufligt mörker och Afgudadyrkan. - Det är ju en temmeligen Allmän tro bland Allmogen i Upland och närmast hufvudstaden, att Alla Barn, som lemnas in på Frimurare Barnhuset i Stockholm, blifva slagtade och saltas in till mat åt Hundturken. Hvilken Fjell-Lapp skulle väl vara nog enfalldig, för att tro sådana Galenskaper? - Den vörde och Höglärde Författaren tyckes icke sjelf vara så alldeles fri från den moderna tidens fördomar, då han gör en Upränning till Svenska Missions Sällskapets Historia, men dervid förtiger den man, som ifrigast arbetade för en sådan stiftelse, och hvilken egentligen synes hafva varit den hemliga driffjedern, fastän andra få Upbära hedern. - Kanskje trodde Författaren, det vara ett bevis på äkta modern Lutheranism, att förtiga sanningen, och låta den man stå i skuggan, som har förnämsta förtjensten af Svenska Missions Sällskapets stiftelse, men hade också den olyckan, att vara hatad och förföljd af Stockholms inquisitoriska Presterskap. - Jag känner icke Författaren vidare och har ingenting, att beställa med honom; men att han vränger sanningen vare sig af hat, fruktan eller egennytta, tyckes icke vara något bevis på äktheten och renheten af den sak han såsom nuvarande Svenska Missions Sällskapets Sekreterare, förfäktar. Hans oriktiga framställningar i Lappska Trolldoms väsendet, äro förlåtliga, då han icke eger någon riktig kunskap om Lapparnes allmänna Carakter och hemseder.

Men i afseende på den rådande fördomen om Lapparnes ännu fortfarande AfGuderi och vidskepelse, hvilken fördom icke ens lärde män kunne afskudda sig, må det vara mig tillåtet, att här anföra några ord af en uplyst Norrman, Herr Prosten Deinböll, som tjenstgjort en lång tid såsom Prest i Finnmarken. Han blef föranledd till följande utlåtande, i anledning af en Afhandling, införd i Budstikkens 5te årgång, No 95-98, hvarest en Författare vid Namn Rosenvinge, hvilken tjenstgjort som Domare i Saltens fögderi, talar om Lapparnes Afguderi och Vidskepelse i samma anda, som Herr Fält Prosten Gravallius. Afhandlingen skrefs på 1790 talet, men infördes i den norrska tidskriften Budstikken 1824. Prosten Deinböll yttrar sig i anledning af Rosenvinges afhandling på följande sätt: "Hvad Författaren, så väl här, som på de föregående sidorna anförer om Lapparnes, eller de Norrske Finners vidskepelse, kan på sin höjd, dock icke i allo, sägas om tiggar-Lappar, hvilka utan bestämt näringsfång, ströfva omkring byggden för att genom allehanda konstgrepp, förhvärfa sig det nödvändigaste till lifvets Uppehälle. Också frestas man, att fälla en allt för hård dom öfver Lapparne, då man, såsom tillfället synes vara med författaren, bedömer dem endast efter det tillstånd, hvari man finner många af dem på Handelsplatserna, hvarest de ty värr icke kunna styra sitt omåttliga begär efter brennvin. - Besöker man deremot Lapparne i deras hemvist, och gör sig mödan, att intränga i deras sanna Carakter, så måste man smånigom fatta fördelaktigare tankar om dem, och i allmänhet uti dem erkänna, ett godsint, fredligt, Gudfruktigt, sedligt, måttligt och förnöjsamt folk. Från denna sida har jag (Deinböll) lärt att känna ett folk, hvars goda egenskaper vida öfverväga de svagheter, som man nödgas tillerkänna dem; ett folk, som genom sitt naturligt goda förstånd och läraktighet, genom förbättrade undervisningsanstalter och utspridande af nyttiga Böcker på deras eget modersmål, säkert med tiden torde kunna emottaga en lika så hög grad af Civilisation, som de, med Lapparne i flere hänseenden beslägtade Finnarne. - Att Lapparne i Nordlanden, på den tid Författaren (Rosenvinge) skref sin afhandling (1790) skulle i så hög grad hafva varit begifne på Afguderi, som Förf. omtalar, kan icke ega någon grund: då under en lång sträkka af år missionärer varit anställde på flere ställen i Nordland, för att utbreda Christendomen ibland der varande Norrska Lappar. Lika så litet kan detta sägas om de Svenska Lapparne, hvilka i synnerhet ifrån Luleå och Torneå Lappmarker, fara med sina renar till Norlandens kuster."

Prosten Deinböll nämner sedan i korthet de anstalter, som den Svenska Regeringen, allt ifrån Gustaf I'stes tid, vidtagit till Lapparnes Uplysning, och tillägger i anledning deraf:

"Det är således troligt, att år 1790, måtte hedendomen hafva försvunnit och Christendomen blifvit Allmännare utbredd ibland Lapparne." - Det synes derföre, som Författaren till ofvanskrefne afhandling (Rosenvinge) har låtit missleda sig af berättelser, som gå mycket längre tillbaka i en förgången forntid." - Detta herr Prosten Deinbölls opartiska och på en mångårig erfarenhet grundade omdöme, anser jag vara med sanningen och rätta förhållandet öfverens stämmande uti allt, som rörer det yttre, gröfre eller synliga Afguderiet. Men hvad det finare Afguderiet vidkommer, så är jag nästan rädd, att det inskränker sig icke innom Lappmarken; det torde nog finnas på många andra ställen och icke innom Lappmarken blott. De fördomar och vidskepliga föreställningar, som ännu finnas quar hos Lapparne, skall jag på sina ställen anföra, och Läsaren skall deraf finna, att detta folk, som har den gråa hedendomen så nära, har mindre portion af vidskepelse, än mången allmoge i Uplystare Länder. Karesuando i Maji 1844.


''L. L. Læstadius''


_______



'''§. 1.'''

Innan Läsaren kan förstå, huru det gick till med Lappens offrande, torde det vara nödigt, att beskrifva beskaffenheten af Lappens boning. Jag har nämt i förra delen, att Lappens äldsta boningsrum bestod af en riskoja, hvilken synes vara beskrifven af Tacitus under namn af ''"nexus ramorum"'' På den tid då inga Jernredskap funnos, tyckes också en Riskoja hafva varit det enda möjliga hus, som Lappen kunde åstadkomma. Ehuru Lappen har eget namn på flinta, förekommer likväl ingenting i deras sagor, som skulle berättiga oss til den förmodan, att Lappen fordomsdags brukat skärande verktyg af flinta. Man har icke heller funnit några flintlager i Norra Sverrige. Likväl är det möjligt, att Lapparne haft några skärande verktyg af andra stenarter. En sådan Riskoja, som nyss sades, betäckes antigen med mossa, och kallades då ''tarfe kååtte'', eller med torf, ''"Laudnje kååtte"''; men sedan Lappen, genom Communication med de mot norden framträngande germaniska Folkstammerna, fick yxor och andra jernredskaper, var det icke svårt, att förvandla Riskojorna till brädkåtor, hvilka då fingo namn af ''"Laudekååtte"''. Till dessa sistnämde timrades merändels en 4 kantig, 8 kantig eller oftast 6 kantig grund af 2 eller 3 hvarf spädt timmer. Antigen huset bestod af ris, eller af upresta störar, eller af bräder, fick det altid bibehålla sin ursprungliga Coniska form. För att utestänga regn och dropp, lades utan på riset, störarne eller bräderna, ett eller par hvarf Näfver eller Granbark, och derutanpå torf eller mossa i stället för takved. - Midt på botten eller golfvet af kåtan, var Eldstad, begränsad med en oval rad af stenar, hvarifrån röken steg opp genom det i toppen på kojan, anbragta rökhålet. Rundt omkring Eldstaden utbreddes på golfvet ris af Gran tall, Björk eller rypris (Betula nana Lin.) och derofvanpå Renskinn.

Men under Tjudernas och Karelarnes ströfverier måste Lapparne öfvergifva sina kojor, och krypa ner i Jordkulor, af hvilka ännu, de i Norrska Finnmarken befintliga Jordgammer, äro en lämning. Ordsaken, hvarföre Lapparne måste öfvergifva sina förra kojor, under Tjudernas ock Karelarnes ströfverier, är icke närmare upgifven; men det synes troligt, att de förra kojorna, kunde uptäckas på långt håll af fienden, emedan de stodo ofvan jord, hvarföre Lappen måste gräfva sig hål i jorden. De märken, som ännu finnas quar efter dessa jordkulor, likna igenfallna gropar med 3 el. 4 alnars diamäter. De voro anbragta i torra Sandbackar; och som sjelfva rökhålet var jäms med jordytan, och kunde täppas igen med en torfva, så var det i sanningen icke lätt för en fiende, att uptäcka Lappens boning. Fienden kunde stå helt nära, och ändå icke veta, att der bodde folk. Det berättas i deras sagor, att en sådan jordkula blifvit uptäckt, endast derigenom, att en Lappkärring ropade till folket i närmast belägna kula: ''"låna mig kokslefven"'', hvaraf man kan sluta, att det var Communication emellan närbelägna Jordkulor medelst underjordiska gångar. Troligen var icke eller ingången till en sådan jordkula straxt invid, utan ett stycke från kulan, i slutningen af backen, hvarigenom det blef så mycket svårare för fienden, att i en hast intränga i den underjordiska boningen. Utom Högström, har jag icke sedt någon af de äldre Författarena tala om dessa Jordkulor. De kallas af Lappare: ''"Ädnam kååtte".''


'''§. 2.'''

Tiden, när Lapparne började bruka tält- och filtkåtor, kan icke så noga bestämmas. Men det synes icke osannolikt, att de slutligen funno de ofvannämde Jordkulorna mindre säkra, sedan Karelerne blifvit närmare bekanta med deras inrättning; hvarföre äfven Lapparne funno sin säkraste räddning uti en snar flyckt, hvilket äfven lär hafva gifvit dem anledning, att flytta opp på fjellryggen, samt till kusterna af Ishafvet, dit Karelerne, som kommo från Finska sidan, icke hade så lätt att komma fram. En sådan lång flyttning öfver fjellen kunde icke gerna gå för sig, medan Lapparne bodde i Jordkulor. Scheffer anför enligt upgift af Buræus och Olaus Magnus, att Lapparne brukat hudar och skinn, samt stundom äfven Näfver till tält, hvilket nog är troligt, emedan Lapparne sjelfva icke kunnat väfva något slags tyg. Näfret, som skulle begagnas till tält, måste först göras mjukt och smidigt genom kokning (Schef. pag. 197) men då Lapparne sedan genom Byteshandel med nästgränsande Nationer kunde förskaffa sig valmar, yllefiltar och hurst, så började de använda sådant till tält. Nu för tiden brukas tält af alla flyttande Lappar, samt torfkåtor och brädkåtor af Fiskar Lappar, äfven som jordgammer af fiskar Lappar i Finnmarken.


'''§. 3.'''

Uti hvarje slag af de nu beskrifna boningar funnos alltid 2ne dörrar, nämligen lmo Den vanliga eller profana dörren, hvilken merädels var stäld åt det håll, der utsigten var vidast. 2do lönndörren, som var mindre och placerad midt emot den vanliga Dörren. Den afdelning af kojans Area, som var närmast lönndörren, kallades ''"Påssjö"'' och begränsades genom 2ne klabbar, som voro placerade parallelt med hvarandra, ifrån Eldstaden till lönndörren, så att hela rummet utgjorde ungefärligen 3 á 4ra quadrat alnar eller vid pass 1/6 del af hela kojans Area. Sjelfva lönndörren kallades ''"Påssjo raike"''. Detta ''"Påssjo"'' var ett heligt rum, dit ingen quinna vågade nalkas, äfven som sjelfva lönndörren var helig; ty genom den vågade ingen quinna gå ut eller in. Endast mannen kröp ut och in genom denna dörr, när han gick eller kom ifrån en helig förrättning, till ex. när han gick att offra eller kom ifrån en sådan förrättning, när han gick på jagt, eller kom hem från jagt. Genom samma löndörr måste äfven alla heliga ting hämtas in, såsom Spåtrumma, Jagttyg, allt hvad som var fångadt på jagt, eller destineradt till offer o.s.v.

Med denna löndörr, hade de första Prester i Lappmarken mycket att beställa, sedan de kommit under fund med den vidskepelse, som Lapparne hade för sig i afseende på densamma. Gabriel Tuderus hade i synnerhet mycket bråk med detta ''"Djefvulshål"'' eller ''"Sanctum diabobrum"'', som han kallar det. Han lät på flera ställen i Kemi Lappmark spika igen hålet, men de vidskepliga Lapparne refvo opp hålet igen. Alla Författare, som skrifvit om Lapparne, tala om denna löndörr.


'''§. 4.'''

Hvad som egentligen må hafva gifvit de gamla Lapparne anledning till denna vidskepliga föreställning om ''"Påssjo"'' är icke så lätt att förklara. Förmodligen måste äfven de hafva sitt ''"lararium"'' eller ''"Sacellum"'' i sin koja, liksom Greker och Romare, hade för husandakten. Ett hål eller öpning nere vid botten af kojan är visserligen nödigt för röken, som utan detta hål skulle slå in i kojan. Ännu i denna dag måste ''"Påssjo-raige"'', d.v.s, draghålet öppnas, när röken slår in. Tuderus sätter öfver ''"Påssjo-raige"'' med ''"Renhålet"'' men derutinnan lär han väl hafva misstagit sig; ty ''"Påssjo"'' kan icke gerna låta derivera sig af ''"Pååtsoi"'', som betyder Ren (Rangifer). Snarare kan ordet hafva kommit till genom et klemigare uttal af ''"!Påsso"'' som betyder ''"blåsare"'' eller ''"blåsande"'', praes, particip, af verb. ''"pässot"''. Lindahl et Öhrling omtala i Lappska Lexiconen: ''"Påssjo-Akka"'', d.v.s. Påssjos kärring, en Gudinna för Påssjo, d.v.s. draghålet, liksom ''"Uks akka"'' eller ''"Dörakärringen"'' var en Gudinna för den Allmänna eller profana Dörren. Men endast såsom draghål betraktadt; behöfde icke detta ''"Påssjo-raige"'' vara så stort, att en menniska skulle rummas derigenom. Förmodligen har Lappen sedermera funnit sig föranlåten, att utvidga detta hål, sedan den orena quinnans vandring genom den Allmänna dörren ingaf honom den föreställningen, att allt hvad quinnan vidrörde var orent, och borde fördenskull allt, hvad heligt var, icke föras på den väg, som quinnan hade förorenadt. Man ser på hela ställningen med Lappens offer, Jagttyg, m.m., att quinnan var, för sin besmittande orenhet, icke värdig, att komma vid något, som anågs för heligt. Hon fick således icke komma nära Påssjo; icke heller gå rundt omkring Påssjo på yttre sidan om kåtan, emedan hon då steg öfver, och således ohelgade den väg, som ledde till offerlawen. Denna sed, att icke gå rundt omkring Påsso, iagtages ännu af en del Lappquinnor, mera af ett gammalt omedvetet bruk, än af skräck och vidskepelse. Och detta var således förmämsta anledningen hvarföre Lappen dyrkade sitt Påssjo. Nu för tiden brukar Lappen hafva sina grytor och matkärl i Påssjo, såsom varande den lämpligaste platsen för sådane saker.


'''§. 5.'''

Ett stycke bak om det heliga rummet ''"Påssjo"'' på några famnars afstånd från kåtan, hade Lappen sitt Altare eller offerlawe, som bäst beskrifves af Högström, men omtalas äfven af Scheffer och Leem. (Denna lawes Contruction är redan omtalad i förra delen § 59 ) Lawen hette på Lappska ''"luowe"''. När Lapparne bodde i fjellen, hvarest ingen skog fanns, kunde de icke bygga någon Offerlawe af träd. De hade i det stället någon otillgänglig sten eller klippa, dit inga hundar eller andra vild djur kunde komma; och detta torde vara ordsaken hvarföre så många offerställen omtalas både af Svenska och Norrska Författare. Lappen kunde nemligen bygga en offer lawe hvar som hälst, när han bodde i den skogiga delen af landet, men på de skoglösa fjellen, måste han välja någon för ändamålet tjenlig plats, hvilken derföre, att den icke kunde årligen bytas om, blef mera varaktig, och således äfven mera ansedd och häfdvunnen.

Uppå en sådan offer-lawe, offrades horn, ben mm. Allt efter som den Gudomlighet troddes vara beskaffad, hvilken offret tillegnades. En sådan Offer lawe finnes afteknad hos Scheffer pag. 105. Den ser ut som en vanlig Badstu lawe, är ställd på 4ra stolpar. Ofvan på lawen står Tors eller åskans bild, en trädstubbe, med en tjockare klump i öfra Ändan, som skall föreställa hufvudet. På samma lawe synas äfven opställda Renhorn, samt ett fat med mat uti, hvilket allt var offradt åt bilden. Lapp Gubben står frammanför Lawen på knä och tillbeder belåtet; rundt omkring Lawen växa löfträn o.s.v. Högström anför (Cap. 11 § 17) att Gudens bild oftast var stäld bredevid Lawen på marken, samt att, då Lapparne offra något på Lawen, pryddes den med Gran- eller Björkris; äfven quistades de träd nertill, som stodo rundt om kring lawen. Jag har redan i förra delen (§ 57.) nämt, huru Lappen kom på den iden, att göra offer-lawar, nemligen för att bevara det offrade för hundar och andra köttätande djur.


'''§.6.'''

Gudabilden eller den stubbe, som skulle föreställa Gudomligheten, kallas af Jessen ''"Väärro muor"'' Offerträdet. Han säger pag. 47. "Man tog en stubbe af Björk, vid pass 2 alnar lång, och stundom en aln (?) bred, och formerade den i likhet med det märke; hvarmed Afguden var tecknad på trumman." "Väärro-muor var teknadt med den Afguds namn, åt hvilken offret var bestämt. Detta sades ske derföre, att hvarje Gud skulle känna sitt offer." Lapparne tillverkade en sådan bild för hvarje offer tillfälle, då de voro långt aflägsnade från de beständliga Gudabelätena (Förra delen ytterligare tillägg til §. 32.) Det är sannoligt, att endast de för tillfället fabricerade bilderna fingo Namn af Väärro-muor, icke de Ursprungliga eller stadigvarande Beläten, som hade sin särskilta plats och egna territorium. Dessa fingo väl stå orörda, så länge de kunde stå emot tidens åverckan. Dessa stadigvarande Beläten kallades enligt Sam. Rhens Upgift "Muorra-Jubmel", om de voro af träd, samt "Kiedke-Jubmel" om de voro af sten. - "Vid sidan af Väärro-muor sattes ännu 2neBjörkquistar på hvardera sidan af bilden; dessa quistar voro sammanfogade i Toppen, och kallades ''"kieldemuor"'' Jessen pag. 47. Som Författaren (Jessen) skrifver detta ord ''"kieldemuor"'' skulle det efter Finnmarkens dialect betyda det förbudna trädet; förmodligen i den mening, att det var förbudit för obehöriga personer, att röra vid offer trädet. - Men annars, om det vore skrifvet med långt j (kjelde muor) kunde det betyda Sockens eller hela districtets offerträd. Då Författaren icke uttydt ordets betydelse, är det för mig svårt, att afgöra, hvilketdera det skall vara. - "Väärro muor blef skurit så, att roten af trädet utgjorde hufvudet, och det öfriga skulle föreställa bålen. Detta träd ställdes opp vid alla deras offer till Zarakka Saiwo Jabmeke, så att roten merändels ställdes oppåt, och stammen neråt." Jessen pag. 48. "Men skulle de offra åt Radien attje eller Radien kiedde så vändes stammen opp och roten ner." ibid.


'''§. 7.'''

Hvarken Scheffer, Högström eller Torneus hafva fått reda på Väärro muor, hvaraf det synes osäkert, om Lapparne i Luleå-Torneå Lappmarker haft den omtalade Afguda bilden under detta namn. Men Tuderus talar om ett offerträd, som Lapparne i Kemi Lappmark hade bredevid Stenguden Zeite, hvilket träd skulle likna en båtköl, och kallades ''"Hyden wenet"'' det är efter Tuderi öfversättning. ''"Blåkulla Båt"''. Hyden eller Hiiden Venet är finska, och betyder verkligen Hides eller Hisis båt. Men jag tror nästan att de finska Bönderna af illparighet tillagt den förmenta Båtkölen detta namn. Ty Tuderus anmärker straxt derpå, att trädet äfven kallades ''"Lista murit"'' men hvilket för Författarens okunnighet i Lappskan lär vara ett skriffel, och bör snarare läsas ''Liitte-Muorah''; att dettta bör vara den rätta läsarten kan ses af Leems anmärkning: pag 428, der det heter ''"Liet muorah'', kallades käppar, som beströkos med Offer blodet." 

Dessa ''"Liet-muorah"'' eller rättare ''"Liitte-muorah"'', betyder ingalunda "Blåkulla båt" utan snarare kan det sättas öfver med: Försonings träd; egentligen sammanfognings träd, af Finska nomen: ''liittet'', sammanfogning, eller enligt Reenwalls Lexicon, ''Coagmentum, Connexis, Commissura junetura''; hvaraf Lapparne lånat sitt verb. ''liittet'', sammanfoga, hvilket ord är brukligt endast i Torneå-Kemi - samt Finmarkens Lappmarker, så framt icke ''"liktet"'' förlika, försona äfven är samma ord, ehuru jag förmodar, att "liktet" - som är brukligt endast i södra Lappmarken, är en barbarism, och lånadt af Svenska ordet ''"förlika"'' som också betyder försona. Huru dermed än må vara, så kan det af Tuderus omtalta trädet alldrig föreställa någon "Blåkulla" (Helvetes) båt. Högström omtalar visserligen, att Lapparne i Gellevare och Jockmock plågade offra Små skepp eller båtar åt Julherrn, hvilka båtar de hängde opp på stora granar; men han anmärker likväl, att detta bruk torde vara lånadt af Katholikernas skepp, hvilka man ännu ser här och der opphängda i Svenska Kyrkor. Jag vet icke heller i hvad afseende dessa skepp blifvit placerade i Kyrkorna. Dessutom är Julherrn sjelf hos Lapparne ett lånadt Begrepp. Tuderus har väl fått den förklaringen, att ''"Lista-murit"'' skulle betyda: "tillitelses träd", men dertill gifva icke sjelfva Orden någon anledning, ty antingen finska ordet ''"lista"'' stafvas med ett eller 2 i ''"liista''"? så blir det ändå ingenting annat än en ''list'' (taklist) eller träspjäla.


'''§. 8.'''

Lapparnes vanliga offertid, var om Hösten sedan de slagtat ''"Kitan åsse"'' men annars offrade man efter Trummans anvisning och utslag. Jessen pag. 45. Med ''kitan åsse'' Vårens del, menas här det kött, som Lappen spar till våren; Lappen plägar nemligen slagta en hel hop med ocastrerade oxrenar om hösten förrän de börjat brunsta. Det kött han då icke hinner förtära, gräfver han ner i jorden, eller förvarar i sina bodar till Våren, emedan renarne äro magra om Våren, och således odugliga till slagt. Men der händer ofta, att Vielfrasen under tiden gör besök i Lappens matförråd, och Spolierar alltsammans. Det var derföre i sin ordning, att Lappen sökte blidka Gudarne med offer, då han om hösten slagtade sina Brun Rehnar till vårnäst. Högström säger äfven (i Cap. 11. §. 17) at detta ordinära offer skedde om hösten Mathsmässo tiden, äfven som Scheffer, efter Samuel Rhens intygande bevittnar detsamma, med det tillägg af Lappen Spirri Nils, att Lapparne vid samma tilfälle göra sig en ny Trägud: "Fjorton dagar före Michaeli uthugga de sig en ny träGud", säger Lappen Spirri Nils, det vill säga de göra sig då ett nytt offerträd, hvarom ofvan är anfört. Denna ordinära Offerhögtid Mathsmässo tiden, hindrar icke, att en dylik Offerhögtid, kunde infalla i Pasatis Mans (Nowember) hvarom förut är nämt, emedan de castrerade oxrenarne samt de Renkor som varit gala det året, äro i slutet af Nowember vid bästa hull, och slagtas, derföre till vinterföda, innan de afmagra. Då infaller naturligtvis et nytt slagt-Calas och i följe dermed en ny offer högtid till Passes, d.v.s. helgedomens ära. Deraf har Nowember Månad fått sitt Namn: ''Pasatis Mans.''


'''§. 9.'''

Vid offringen förehöll man sig på följande sätt. Sedan Nåiden genom Trumman, utforskat, hvilken Gud man skulle offra åt, samt hvilket djur han äskade, afskildes Offerdjuret från hopen medelst märkandle i högra örat. Det djur som sålunda var bestämt till Offer borde vara fullkomligen felfritt. Jessen pag. 50. Auctor talar här om offrande i Allmänhet och har derföre icke förklarat, på hvad sätt offerdjuret märktes i högra örat. Men enligt Sam. Rhens Upgift hos Scheffer, fäste man i örat på offerdjuret en hvit, röd eller Svart tråd, allt efter de Gudomligheters egenskaper, till hvilka offret ärnades. Samme Rhen har äfven upgifvit, att man för att utröna, om Afguden ville hafva Offret eller icke ryckte några hår ur renens halls på andre sidan, hvilka hår sedan fästades vid den ringknippa, som låg på trumskinnet. Gravallius säger att håren fästades vid ringknippan med saften af en viss ört; men Rhen anför icke, hvarmed dessa hår fästades. Vidare säger Gravallius: "Om nu håren vid trumlingen genom dallring och ringarnes samanskuddande, lossnade och af vinden fördes, och fästnade på Gudens närstående bild, var det ett godt Järtekn."

Men så har jag icke kunnat fatta saken, ty Rhen hvilkens ord Scheffer citerar pag. 118. säger uttryckeligen, att om den ring, vid hvilken de utryckta renhåren voro fästade, stannade på någon Afguds märke på trumskinnet, och icke skred från detta märke, förän offret lofvades åt den Afguden, så var det ett tekn, att Afguden ville hafva detta offer. Det synes af alla Rhens upgifter, att han hade noga undersökt förhållandet innan han skref sin berättelse, så att om Gravallius följt någon annan äldre Auctor än Scheffer, har han blifvit sjelf förvillad af de falska underrättelser han har läst uti föga trovärdiga Författare.


'''§. 10.'''

Sedan dessa förberedande åtgärder gått för sig, "måste Blodmannen bereda sig till offret genom fastande, och tvätta alla sina lemmar. Så snart offerdagen frambröt, begaf sig offermannen, samt den, som frambragte offret jämte de öfriga budna gästerne till Offerplatsen. Blodmannen hade då sina bästa kläder på sig, en messingskedja omkring högra handen; han var omgifven med ett bälte, som gick öfver den vänstra axeln ner till den högra sidan, liksom ett Riddarband. Jessen: pag. 50. "Den lapp, som offrade, var klädd med något hvitt linne öfver Skuldrorna, samt med en bindel omkring hufvudet, och en blomsterkrans, hvarmed äfven offerdjuret, omvirades." Leem pag. 445. Det omtalas icke af Svenska förff. huru Lappen var klädd när han gick, att offra. Endast Torneus nämner pag. 15, att Lapparne vid dylika tillfällen utsirade sig med sina bästa högtidskläder. Det är nu mera icke möjligt att veta, hvad hvarje särskilt prydning på offermannen skulle betyda, då Förff. icke gifvit någon förklaring deröfver. Jessen säger blott (pag. 52): "Då Offermannen tillfrågades, hvarföre han bepryddas med så många ringar och kedjor, svarade han, att det skulle betyda hans beredvillighet och undergifvenhet för Gudarne." - Ett annat försigtighets mått, som Lappen måste iagtaga; när han gick, att offra, omtalas af Högström (Cap 11:21.). "Då Fjell-Lappen går att offra, så måste hans hundar sättas i band. Slipper någon hund lös, och kommer att gå öfver hans fjät, så skola odjuren straxt komma ihop med hans rehnar. Om inga odjur äro å färde, skola hans hundar i deras ställe, bita, jaga och döda Boskapen.


'''§. 11.'''

"Vid offrings Ceremonierne iagtogs först, att ingen quinna fick befatta sig med offrandet, utan endast Nåide." Jessen pag. 46. "Ingen quinnos person är lofligt att offra." Sam. Rhen hos Schef. pag. 109. "Quinnan fick icke gå Öfver Lappens fjät, när han gick att offra." Högstr. Cap. 11:20. "Hon fick ick komma nära helgedomen eller dess helgade område, ejheller fara omkring densamma; om quinnan vid flyttningen från fjellen gått till höger om Afgudabilden, måste hon på återfärden gå på samma sida, om det ock blefve 10 mil i krok, emedan det eljest skall komma an ej allenast på hälsan utan och på lifvet." Högstr. l.c. "Quinnorna våga ej se dit åt (Passe vareh), utan gömde sina ansigten. En man vill icke gå till Passe vare med något quinnoplagg." Leem pag. 443. Jfr. första delen § 62. och tilläggen därtill.
 
<blockquote>Anmärkn. Ehuru quinnan, såsom varande oren, icke fick deltaga i Mannens offer, så fick hon likväl offra åt sina quinliga Gudomligheter, såsom straxt nedanföre skall visas. </blockquote>


'''§. 12.'''

På offerplatsen stacks offerdjuret (om det var en ren) med en hvass knif, antigen i hjertat (Sam. Rheen. hos Schef. pag. 112) eller i nachen, så att djuret föll genast, och dog inom några minuter." (Jessen pag. 51.). Båda dessa sätt, att aflifva Renen, är ännu brukliga. Renen ger icke ifrån sig något läte, när han blir aflifvad. Men skulle det någon gång hända, att en ren ger ifrån sig ett läte med det samma som Lappen sticker homom så anses det för ett godt omen. Lappen säger då: ''"roukati vuorbew"'', han grymtade till lycka; ty Renens läte är ett grymtande nästan likt Svinens.

"Sedan Offerdjuret var aflifvadt, afdrogs huden, inelfvorna uttogos; (Blodet, som var närmast hjertat hämtades i ett kärl; för att dermed bestryka Afguda bilden. Sam. Rhen hos Schef. pag. 112). Och det styckade Offerdjuret lades i Offerkitteln, för att kokas. Sedan kitteln kokat en half timme, blef det, som tillkom ''"Tamen kaarre"'' (se nedan) tillagat, tills det öfriga kokat. Då måltiden var färdig, föllo alla offergästerne på knä, och välsignade måltiden, samt bådo den förmente Guden, hvilken offret tillegnades, att han måtte benäget emottaga offret, och vara dem behjelplig i den sak, hvarom han anropades." Jessen.

<blockquote>Anmärkn. De Norrska Förff. berätta icke hvarifrån Blodet togs, hvarmed Gudabilderne beströkos; men Sam. Rhen anmärker, som jag tror, ganske rigtigt; att det togs närmast hjertat; ty när Ren stikes i hjertat, samlas största delen af blodmassan i bröstcaviteten. Då nu bröstet öpnas, plägar man ännu i dag taga det finaste blodet, som flyter ofvanpå; och icke gegna lefras, till pudding eller korfblod; emedan det under kokningen förvandlas till en mycket fin fibermassa. Denna konst känna icke hvarken slagtare eller månglerskor, emedan den finare blodmassan sammanblandas med den gröfre under hvispningen och skiljer sig icke så lätt sedan. Man får derföre icke äta så delicat korf hos andra Nationer, som hos Lapparne. Deras korf liknar mera en fin fibermassa, än en blodmassa. - och detta så kallade hjerteblod kallas på Lappska ''"Suolle"'', äfven som den deraf gjorda korfven kallas ''"suolle-marfe"'' d.v,s. korf af det fina blodet. (Jfr. Petr. Læstad. Journal 2: pag 35.) Detta fina blod, var det, som den offrande öste i ett kärl, hvarmed sedermera Gudabilden och dess tillbehör beströks.</blockquote>


'''§. 13.'''

"Derpå tog Blodmannen köttet, och sade: ''"taat lä N. N. pjergo"'' (Detta är N.N. kjött), härefter gästerna gjorde på samma sätt. Sedan Gästerne ätit opp framdelen af Offerdjuret, sändes bakdelen hem till husbehof. Derpå tog Offermannen och gästerne en drick köttsoppa, och sade dervid: ''"Taat lä N. N. kare."'' (Detta är N. N. Skål.). Efter måltiden föllo de åter på knä, och bådo den Gud, till hvilken offret var ärnadt, att han ville vara dem Nådig, och icke försmå deras offer." Jessen pag. 52.

<blockquote>NB. Författaren talar här om Högtidliga offer, som skedde vid vissa tillfällen, då äfven budne gäster voro tillstädes, hvarom äfven Samuel Rheen berättar: (Shef. pag. 114) "Vid några offerberg offra de lefvande Renar, hvilka de slagta vid offerbergen, samt bjuda sina vänner till offer (måltiden); der koka och förtära de köttet, hvilket de kalla Storjunkarens Gästabud; de äta i synnerhet det köttet, som är kring hufvudet och halsen. Skinnet låta de ligga quar vid bemälte offerberg i några år." Alltså ungefärligen samma upgift, som Jessen lemnat. Men ingen af dessa Författare har kunnat underrätta oss, vid hvilket tillfälle och hvilken Afgud till ära ett sådant Offer Calas tillställdes. Rhen säger, att det kallades "Storjunkarens Gästabud", och det synes således, att Lapparnes Allmänna Offerhögtid i Luleå Lappmark skedde Storjunkaren till Ära, måhända vid den förut af Spirri Nils och Högström anmärkta Mattsmässo tiden eller 14 dagar före Mickaeli. Hvad Lapparne i öfrigt må hafva haft för mening dermed, att endast framdelen af offerdjuret, och icke bakdelen, förtärdes, vid dessa offerhögtider, det är nu mera alldeles omöjligt (för mig åtminstone) att förklara; och jag tror icke heller att någon Lapp vet det, då hela Offer Ceremonien nu mera är förglömd.</blockquote>


'''§.14.'''

"När offerdjuret var slagtadt och hugget i stycken, måste Blodmannen derifrån afskilja, Näsa, Öga, Öra, hjerna, Lunga, samt äfven litet kött af hvarje lem. Han måtte icke heller förglömma det, som utgjorde könskilnaden, ifall offerdjuret var en hane. Sedan allt det öfriga blifvit kokt och af de inbudne gästerne förtärdt, samlade Offer- eller Blodmannen alla benen tillsammans, och nedlade dem i deras naturliga ordning och sammanhang uti en slags likkista af Björkbark. I samma kista nedlades äfven de förut afskilde delarne (jämte köttstyckerna af alla Lemmar). Derpå bestänkte och beströk Offermannen både likkisten (och dess innehåll med det förvarade) blodet. Sedan begrafdes alltsammans högtideligen i jorden under Afgudens bild, hvilken offret tillhörde; och då först ansågs det, som ett fullkomligt offer. Detta benfat kallades ''"Tamen-kaarre"'' (d.v.s. Limskål) Jessen pag. 46. "Vid samma tillfälle beströks äfven AfGudabilden med blod; man målade åtskilliga kors på bilden, men ögonen utmärktes med offerdjurets fetma." Jessen pag. 47. - "När Offermannen skulle förklara hvarföre alla Benen samlades; och lades så ordentlig i ''"Tamen-kaarre"'' hettes det ske derföre, att den Guden, hvilken offret tillhörde, upväckte i Saiwo det honom offrade djuret, uti en herrligare skepnad, än det hade i djurlifvet; och troddes de Saiwo djur, hvilka somlige påstodo sig hafva sett. vara sådane, som blifvit offrade åt Gudarne." Jessen pag. 52.

De Svenska Förff. hafva icke fått rigtigt reda på ''Tamen-kaare'' och dess betydelse. Scheffer anför Spirri Niles ord (pag. 111.): "Bredevid träGuden slagta de Renen, sedan taga de alla benen utur ren, och smörja allt öfver sin Afgud både blod och Renflått, den de sedan tillika med benen i jorden nedergrafva." Dessa ord öfversätter Scheffer på latin sålunda: ''Prope Idolum ligneum mactant rangiferum e quo exenta[?] omnia legunt ossa: tum sangvine adipeque simul ejus totum inungunt Idolum, postremo Rangiferum una Com ossibus defodiunt in terra.'' [Vid en avgud av trä offrar de en ren, av vilken de samlar ihop alla uttagna ben: då smörjer de in hela avgudsfiguren med dennas blod och fett. Till slut gräver de ner renen i jorden tillsammans med hans ben]. Men Högström har (i Cap. 11.22. not.x.) rättat Scheffers felaktiga öfversätning, och visat, att Spirri Nilses mening innebär icke, att Lapparne nedgräfvde den offrade Renen, utan de gräfde ner Afgudens bild tillika med Renens ben; dock menar Högström, att detta endast skedde med de offer, som tillegnades underjordiska Gudomligheter. Äfven anför Sam. Rhen (Schef. pag. 118): "De samla alla benen och göra en kista, uti hvilken de lägga benen, och nedergräfva"; men Scheffer tyckes förstå saken så, att detta skedde endast med de renar, som offrades åt de döda. Likväl tyckes afsikten med benens nedergräfvande hafva varit den af Jessen upgifne, antingen offeret var bestämt åt öfverjordiska eller underjordiska Gudomligheter. Högström säger l.c. "Jag har funnit allehanda beläten och bilder äfven under liknelse af Renar, jämte åtskillig slags offer i marken nedgräfde och öfver höljde. Jag har ock sedt dem gräfne blott under snön, samt hölgde med trän och ris. Det synes, som skulle sådane offer vara destinerade åt dem, som äro rådande under jorden, lika som de lägga på marken och hänga opp i trän åt dem, som äro på jorden och i luften regerande."


'''§. 15.'''

Om Lapparnes offrande i allmänhet kan det föregående vara tillräktligt. Vi gå nu till det mera Speciela, som måste iagtagas vid särskilta tillfällen. - Att Lappen måste krypa ut och in genom bakdörren, när han gick att offra eller kom ifrån en sådan förrättning, är redan förut nämt; hvarom alla Författare veta berätta. Högström tillägger ännu en omständighet, som icke finnes anmärkt hos andra: "En omständighet mins jag mig än hafva hört vid offrandet, nämligen, att då Lappen går till och från offrandet, får han ej ens tala." (Cap.ll. 22.). Det är osäkert om denna lag gällde öfver allt och vid alla tillfällen, eller om det endast iagtogs, då Lappen offrade ensam utan sällskap. Att bestryka Afgudabelätet jämte tillbehör med blod och fett var brukligt vid alla offertillfällen, och omtalas af alla Författare. Men den seden, att trä opp köttstycken på en vidja, som hängdes opp vid Afguda bilden, lärer icke hafva blifvit iagtagen vid alla offertillfällen. Det hör således till det specielare, och skall på sina ställen omtalas, - Vi skola nu korteligen anföra de offer, som tillegnades hvarje särskilt Gudomlighet, hvarvid det tycks vara bäst, att följa den ordning, som i första delen är iagtagen. - Men emedan nästan alla offer tillställdes efter Spåtrummans anvisning, så torde det vara nödigt att förutskicka en kort beskrifning på detta ryktbara intrument.


'''§.16.'''

Spåtrumman beskrifves något olika af olika Författare. Den torde äfven hafva varit något olika beskaffad uti särskilta delar af Lappmarken. Men i hufvudsaken tyckes likväl grundformen hafva varit densamma uti alla Lappmarker. Leem säger pag. 446, att: "Spåtrumman skulle göras af ett träd, som Solen alldrig hade fått skina på." Och Samuel Rheen (hos Schef. pag. 123) tillägger, att: "Lapparnes Trummor äro gjorde antigen af gran, tall eller björk, dock måste det träd hvaraf Trumman skall göras, hafva växt på ett särdeles rum, efter Solens gång och icke mot Solen." - Det vill säga: det träd, hvaraf Ämnet till Spåtrumman tages, får icke vara vridit mot Solen. Utan tvifvel sökte man härtill någon vrid, masur eller annan utvext af kör, som var stadig, och icke kunde spricka så lätt. Måhända har Spåtrumman just deraf fått sitt lappska namn: ''"Käbdes"'' af ''kåppe'', urgröpning ''excavatum quid'' (Någonting som är utristat, utgrävt); emedan den skålformiga trumman måste urhålkas på ena sidan, och göras kupiger på yttre sidan, derest den icke redan var så växt af Naturen. Torneus har först sammanblandat Spåtrummans finska namn: ''"Kannus"'' med dess rätta lappska namn ''"Kåbdes"'' i anledning hvaraf både Scheffer och andra efter honom trott, att Lapparne kallat sin Spåtrumma: ''"Kannus"''. Men då Kannus icke förekommer hvarken i den medlersta eller södra Lappmarken, men deremot ''kåbdes'' förekommer i alla Lappmarker, så är det tydligt, att ''"kannus"'' är finska; ehuru ordets etymologi är svår att utreda. Kannus finnes derföre optagen i Reenvalls finska Lexicon, äfven som kåbdes är optagen i Lindahls och Öhrlings Lappska Lexicon.


'''§. 17.'''

Spåtrumman var, som sagt är skålformig, med Äggrund kant, eller stundom nästan rund. På yttre sidan af denna skål voro inskurne några triangler, quadrater, Rhomber eller andra figurer. Nederst i botten på Skålens yttre sida var ett handtag, likaledes genom inskärning i veden, anbragt, hvarmed Trumman hölls fast i ena handen. På somliga Trummor voro å yttre sidan genom inskärningar i sjelfva trädet, fabricerade aflånga hål; men ingalunda voro dessa hål så inrättade, att de gingo genom sjelfva Trumman, såsom Gravallius har inbillat sig; utan hålen voro endast inskurne på yttre sidan af den kupiga skålen, så att några remmar, eller kanske messings ringar, eller annat skrammeltyg kunde fästas uti inskärningarne, hvilket troligare var ändamålet med de inskurna hålen, än att de skulle gifva något läte ifrån sig. Gravallius säger på det anförda stället pag. 18: "Ifrån denna så kallade spådoms-Trumma, skilde sig något i formen den egentliga troll-trumman. Den var mindre än den förra och hade på sidan 6 hål, genom hvilkas occasionela tilltäppande olika låten af Gastar, Ugglor och dylika mörkrets sångare Uppkommo." Men denna Upgift är alldeles falsk. Ty om vi jämföra stället, hvarifrån Gravallius tagit denna poetiska målning, så finna vi någonting helt annat. Det är Wormii, af Scheffer anförda ord, som Gravallius skolat öfver sätta, men på ett sätt, som alldeles vanstält och förändrat meningen: Wormii ord äro följande: ''"Tympanum Lapponicum, quod ad<ref>quod ad är sannolikt skrivfel för quo ad (övers. Westmans anm.)</ref> modulos pulsato varia explorant, et magicam hiam<ref>hiam möjligen: iam (heder altså) (övers. Westmans anm.)</ref> excercent, ex ligno Constat ovali excavato, pedali longitudine, decem unciarum latitudine, cui sex insculpta foramina, et manubrium quo commode sinistra teneri possit, dum dextra pulsatur."''<ref>"Lapptrumman som de rytmiskt slå på för att utforska olika saker och öva sina trollkonster, är av urholkat trä i oval form, en fot lång och tio tum bred, med sex utskurna hål och ett handtag i vilket den bekvämt kan hållas med vänster hand, medan den slås med den högra." (Schefferus: ''Lappland'' 1956,166).</ref>

Denna beskrivning på Norrska Lapparnes Spåtrumma är så enkel och lättfattlig som man kan vänta af en så grannlaga forskare, som Wormius. Han beskriver då 6 (på yttre sidan) inskurna hålen men ordet insculpta hade han troligen icke brukat, utan snarare ''perforata'', derest han funnit att Trumman varit genomborrad med hål, som varit synliga äfven på inre sidan af Skålen. Men medan de 6 hålen voro inskurna i sjelfva trädet endast på yttre sidan, så kunde han icke välja bättre ord än "insculpta". Der voro således inga hål igenom sjelfva Trumskålen, som kunde gifva ifrån sig några "Gast- eller Ugglelika läten" genom öpnande och tilltäppande; utan hålen voro endast inskurna på yttre sidan af Trumman, liksom yglor, för att deri fästa någonting. Jag finner icke af dessa Wormii ord någon anledning, att förmoda, det Lapparne skulle hafva gjort någon skillnad emellan ''"Spå-trumma"'' och ''"Troll-trumma"''. Utan samma trumma nyttjades både till at spå och att trolla, ehuru trummornas form och storlek varierade uti särskilta Lappmarker. Leem anmärker (pag. 466) att Lapparne i Finmarken äfven brukade Byttlåck och målade skålar i stället för Trumma. Torneus berättar om Lapparne i Kemi Lappmark, att: "de hafva gifvit ifrån sig sina Trummor så stora och breda, att man icke kunde föra dem utföre; ty de rymdes intet uti Ackia (Lapparnes släde) utan måste brännas opp i eld (på stället).


'''§. 18.'''

Sedan nu den skållika trämaskinen blifvit sålunda förfärdigad, samt med sina figurer, hål och öfriga Emblemer på den kupiga sidan försedd: Så utspändes ett sämskadt Renskinn öfver den con cava delen jäms med kanterna, så att skinnet fastnaglades på yttre sidan straxt nedanför Skål kanten, icke med spik, utan med träpinnar, eller med snöre af Rensenor, hvilket då drogs genom små hål, som man förmodligen med en fin syl borrat kring kanterne af Skålen. (Schef. pag. 124). Författaren, som står fast för denna upgift, nemligen Scheffer, säger sig sjelf hafva sett skinnet på somliga Trummor vara fästat med träpinnar och på andra med Rensenor. Som han hade tillfälle, att noga betrakta och jämföra flere Exemplar af Spåtrummor, så behöfva vi icke tvifla på rigtigheten af denna Upgift. Trumskinnet borde naturligtvis vara väl spänstigt och hårdt utspändt, om det skulle göra sin verkan. Olaus petri har berättat (Schef. pag. 134); att Lappen värmde Trumskinnet för elden, innan han började med trumningen, för att få skinnet så mycket spänstigare. Men ingen bland dessa författare har nämt, om skinnet var barkadt, eller om det endast var sämskadt. Troligen var det endast hvitt och slätt på öfra sidan.


'''§. 19.'''

Med decoct af alder-bark, målades nu på det utspända trumskinnet allehanda figurer, hvilka dock voro olika, i olika Lappmarker: I Luleå Lappmark till ex. beskrifvas Figurerne af Sam. Rheen sålunda: ''In medvo fere Tympani lineam ducunt transversam unam et alteram; i[n] ea formant deos suos, quos præ ceteris religiose colunt, ut Thoronem Cæterorum principem cum famulis suis, item Storjunkarum cum suis. Atque hi in suprema quidem linea Collocantur. Post ducetur inferior alia, superiori parallela, sed tantum ad Tympani dimidium. In ea Christi est imago cum quibusdam ejus Apostolis. Quidquid supra hasce lineas depingitur aves significare debet, item stellas atque lunam. Infra eas in ipso medio Tympani formatur Sol, ut planetarum medius; cui imponunt fasciculum annulorum æreorum, quoties pulsare tympanum debent. Infra Solem pingunt res terrenas et animantia varia, ut Ursos, lupos, rangiferos, lutras, vulpes, serpentes, tum paludes lacus fluvios et id genus.''<ref>Mitt på trumban draga thee een lineam eller twå på huilken linea the måhla sina afgudar som the mäst dyrcka, såsom är Thor den förnämste med sin tienare; Stoorjunkaren den andra medh sin tienare, och desse ståå på den öfwerste linien: där näst in Vnder är een half linea, ther på ståår afrijtat Christi bälete med någre af hans Apostlar, hwadh som ofwan desse linier är Rijtat, ähro foglar och himmelske tingh som är Månen och stiernor. Men näst Vnder desse linier ähr först Sohlen afrijtat som den medleste planeet, på huilken the läggia een stoor knippa MessingzRingar så ofta the willia slå på trumban, sedan under desse linier ähro afrijtadhe alla jordiske diur, Biörnar, wargar, Reenar, Ottrar, Räfwar, ormar, sedan siöar och strömmar, alt som figuren uthwijsar. (Schefferus: ''Lappland'' 1956, 157-59).</ref> - Dersammastädes har auctorn 2ne Spåtrummor afritade jämte tillbehör. Att döma af figurerna på dessa trummor, synes, att Lapparne icke voro några synnerliga ritmästare.


'''§. 20.'''

Torneus beskrifver en Spåtrumma från Torneå Lappmark sålunda: "Efter Djefvulen icke hade magt de Seitar viva voce gifva svar, såsom oraculum Apollonis: så stiftade Satan ett annat medel dertill, som de sjelfve kalla ''"quoubdas"'' och ''"Kannus"''. Lapp trumba, rättare trolltrumba. Hon är gjord af trä: aflång, figura ovali, öfver dragen med sämskadt Ren-kalfskinn, derpå med röd färgad Ahlebark målade allehanda imagines. Först hafva De denna dividerat med öfver dragna linier uti trenne regioner: uti den södra Ändan är Norrland och Nider Torneå. Kyrka, Presten, Fogden, samt andra saker, hvad i Norrland vankar; så ock en gerad väg ifrån Torneå till Lappmarken. Derpå se de och spå, hvad der händer, huru snart Presten och Fogden eller någon annan vyrdig till dem skickad vorder. ''Et hi vocant se beneficos, utpote qui mala non tentant, aut sinistri quid ominantur''. [Och de säger sig vara välgörare, därför att de inte försöker göra något ont eller förutspår något olyckligt]. Uti Norrändan är Norrige med sina saker och Lägenheter afmåladt: midt på är Lappmarken, som största regio är, och har uti instrumentet största ''Spatium''. Derpå äro med rödt afmålade Allehanda djur, som hos dem vanka, såsom villren hopar, hvar de skola finnas; tamd Ren bortappad, hvar han är; Renkalfvar om de skola Lefva; derpå står Ulfvar björnar räfvar och Allehanda skogsdjur; godt Notevarp och Fiskedrägt; derpå är målad en sjuk menniska, om hon skall blifva bättre; Barnaföderska, om hon må få en lyckelig födelse (förlossning): Döden, om den eller den menniskan eller den kranke på sotesängen dö skall etc.

Man ser af denna beskrifning, att allting som, Lappen behöfde veta, var måladt på Spåtrumman, men med så klumpiga figurer, att endast Lappen sjelf kunde veta, hvad hvart och ett ting skulle betyda. Författaren nämner icke om någon "Seita"eller "Viron akka" var målad på Torne Lapparnes Spåtrummor, men troligen saknades icke heller dessa Gudars tekn, ehuru Förf. icke så noga undersökt saken. På Luleå Lappars Spåtrumma stå allena deras Gudar teknade; som synas af figuren.


'''§. 21'''.

Leem beskrifver en Spåtrumma från finmarken sålunda: "I Finmarken är funnen en Spåtrumma, som liknade en skål i botten insku[rit] med 2ne aflånga hål. Vid bägge ändarne voro fästade, ett Räföra, en Räfnos och en klo." Häraf finner man ändamålet med de inskurna hålen på Spåtrummans sidor; de voro der fabricarum för att uti dem fästa åtskilliga Emblemer, såsom Björntänder, öron, klor, med mera. ''"In ipso instrumento nervis alligati pendent variorum animalium ab iis Caprorum ungves et ossi.'' Olaus Petri hos Schef. pag. 136. Författaren menar väl att det var ben, som man hängde vid Spåtrummans yttre sida; men jag förmodar, att det var tänder; kanske Förnämligast Björntänder, hvilka man ännu ser hänga som prydnader vid somliga Lappars pungar och bälten Vidare säger Leem: "Sjelfva Trumskinnet var måladt med decoct af alderbark, och genom 4ra streck eller linier afdelt i 5 regioner, med särskilta figurer i hvar afdelning. I första afdelningen stod en menniskobild, kallad ''"Ilmaris"'' som betydde storm och oväder." (NB. Ilmaris är lånad af Finnarne, hvilkas Väder Gud var ''"Ilmarinen"''.) 2do En menniskobild kallad ''"Tiermes"'', som betyder ''"Tordön"'' (egentligen Backare, backgräfvare). Han kunde skaffa mild luft och vackert väder. 3tio Ett djurbeläte, kalladt ''"Kådde"'' (vildren). I den andra afdelningen på Trumman var en Cirkel med ett streck öfver. Denna Figur kallades ''"Peiwe"'' (Solen), märke till god väderlek. 2do En menniskobild, kallad ''"Ibmel- Pardne"'' Guds Son, som kunde frälsa från Synd. (lånadt Begrepp). 3tio ''"Ibmel Attje"'' (Gud Fader) (Efterapadt); 4to En kyrka 5to En menniskobild, som kallades Engil, eller den Hel. ande (lånadt). Vid hvarje menniskobeläte syntes en staf teknad, kallad ''"Junkar Såbbe"'' (Junkarstaf). I tredje afdelningen förekom först en menniskobild, kallad Mariæ Syster". 2do en quinnobild, kallad ''"Maria Ibmel Edne"'' (Maria, Guds moder): som skulle hjelpa i Barns nöd. 3tio 3ne bilder, som kallades ''"Joulo Peive Herrah"''. (Juldagens Herrar). I den 4de Afdelningen förekom Först en Cirkel som betydde månen; tillbads För klar Nattluft. 2do ''"Manneulmuk"''. (Resande). 3tio En kyrkobild. 4to En mans bild, som stod vid kyrkan. I den 5de Afdelningen förekom 1mo en quinnobild, som skulle betyda den bundne djefvulens hustru. 2do En mans bild, som var en Djefvul, och beteknade sjukdom. 3tio En annan mans bild, som skulle betekna en Djefvul, hvilken sväfvade i luften. 4to En figur liknande III, som skulle betekna Helvetes Eld: En Cirkel figur, som kallades ''"Helvet-tarve-keune"'' (Helvetets kärn kittel). 6to en rectangel som beteknade Afgrunden". Alla eller de flesta af Epitheterna på denna Spåtrumma äro tillsatte i sednare tider, och lånade af Christendomen." Leem pag. 466.


'''§. 22.'''

För att kunna slå på denna trumma, hade Lapparne en trummpinne af Renhorn, hvilken Scheffer och andra Svenska Författare kalla hammare; men Leem ger den Uplysningen, att trummpinnens rätta namn på Lappska var ''"Ballem"''. Scheffer tror väl att Lapparne kallade trumpinnen för hammare, men det lär vara ett misstag både af honom och hans sagesmän, föranledt deraf, att trumpinnen hade utseende af en hammare. De Svenska Författarena säga, att den liknade ett latinskt T, eller, som Torneus säger ''"forma tau"''. Figuren på denna trumpinne förekommer hos Scheffer pag. 125. Den var gjor af Renhorn, som troligast var af villdren och kanske av det hornet som sitter öfver pannan på ren. Både hammaren och skaftet var af samma horn, såsom det hade växt på ren. Wormius säger att denna trumpinne var ungefärligen 6 tum lång. Uti ändan på trumpinnen var antingen ett hål eller yggla, hvaruti fastades några messings ringar eller annat skrammeltyg, hvilket man kan se på den citerade figuren. Med denna trumpinne slog Lappen på sin trumma.


'''§. 23.'''

Men den viktigaste pjesen i hela denna inrättning var en triangelformig eller stundom 4 kantig, ja äfven rund, messing, koppar eller silfverplåt, uti hvars hörn voro små hål, och i dessa hål infattade en hel hop med, messings, koppar eller silfver Ringar, Denna pjes lades lös på trumskinnet, när Lappen slog på sin trumma; och efter som plåten jämte ringarne skred på de målade figurerna, derefter uttyddes spådomen. Plåten jämte Ringknippan har först af Olaus Magnus och sedan af flere andre Författare blifvit kallad ''"Rana ærea"''; förmodligen derföre, att plåten, då den var 4 kantig med sina 4ra ringknippor liknade en groda; men att Lapparne sjelfva icke hade någon groda i åtanka, då de lade plåten på trumskinnet, visas nogsamt af denna pjesens namn. Torneus säger, att den den kallades ''"Arpa"'' i Torneå Lappmark. Detta ord är finska och betyder: ''"lott"'' hvarföre det äfven af samme författare öfversättes med ''"Index"'' hvilken öfversättning efter min öfvertygelse icke är så oäfven. Jessen kallar denna pjes för ''"Veiko"'' förmodligen efter de underrättelser han har fått af Missjonairernas manuscripter. ''Veiko'' är lappska och betyder något som är af messing, så framt det icke är slägt med finska ordet ''"Veikko"'' som betyder "vad" (Sponsis). Lexicograferne Lindahl och Öhrling anmärka, att messing var i högre värde hos Lappen än silfver ochGuld, när det var frågan om sådane ting, som hörde till deras vidskeppelse, såsom ringar, som tjenade till amuletter o.s.v. Lappen trodde förmodligen, att Messing var en sådan metall, som kunde motvärka hexerier, förtrollning och onda andars inverkan. Derföre brukades messings ringarne liksom en slagruta på Spåtrumman; fastän Torneus säger, att ''"Arpa"'' var af allehanda Jern, koppar, messing och Silfver länkar in ''formam Ranæ reptantis''. Men merändels var den väl af messing, hvilket äfven Samuel Rhen intyger. Scheffer säger sig äfven hafva sett plåten, hvari ringarne voro fastade, vara af ben, som var formadt i en treangel, som ett Grekiskt Δ (delta) troligen var detta det alldra äldsta bruket, då ännu inga metaller funnos bland Lapparne. De Norrska författarne kalla det omtalade ''"Arpa"'' för ''"Ringen"''. Måhända brukade äfven en del Norrska Lappar endast en ring i stället för flera.


'''§. 24.'''

Olaus Magnus har inbillat sig, att ''"Arpa"'' eller den ofta nämde kopparplåten med sina ringar, skulle föreställa en groda eller orm; men redan Scheffer har rättat detta misstag då han säger pag. 124: ''"Olaus Magnus haud ita commode incudem dixit lib. III. Cap. 27. Nec enim Aliud quam Tympanum intelligendum illis verbis: Ranam æneam aut serpentem malleo super incudem præscriptis ictibus concutit. Quod pictor non intelligens, in præmissa illi capiti pictura, nescio quam incudem fabrorum, cum superposito serpente Assultanteque Rana et malleo fabrili adjecto delineavit, contra omnem negotii illius Naturam atque rationem. Non utuntur Lappones incude fabrili verum tympano etc"''.<ref>Olaus Magnus har olämpligt använt ordet "städ" för något som icke kan avse annat än trumman, när han, 3:17 säger: "Med vissa föreskrivna slag med en hammare får han en groda eller en orm av koppar att hoppa omkring på ett städ." Saken belyses urförligare längre fram. Olaus Magnus’ osakkunnige tecknare i en vinjettbild till kapitlet ritat något slags städ med en därpålliggande orm eller hoppande groda samt en hammare, är helt oförenligt med sakens natur och förnuftet. Lapparna använda icke ett smidestäde utan en trumma etc. (Schefferus: ''Lappland'' 1956, 156).</ref> - Det är derföre obegripeligt, huru Gravallius uti sitt tal om Svenska Missjons Sällskapet kunnat reproducera samma lögnaktiga Upgift, då han beskrifver Lapparnes trolldom sålunda (pag. 19): "Aflägsna tilldragelser utforskades på följande sätt: Trollmannen begaf sig med den sökande och ett par medhjelpare till ett aflägset ställe. Här lade han på en sten en groda eller Orm af koppar, som fick Upbära feta slängar efter en viss takt af en medhafvande hammare." I stället för ''"Städ"'', hvilket Ol. Magnus upgifvit, har Gravallius satt dit en ''"sten"'', men begge två både Ol. Magnus och Gravallius hafva icke gjort sig mycken möda, att undersöka Lapparnes trolleri, och synas derföre finna nöje uti Sagans förskönande, genom att skarfva i sjelfva, vad som brister i de ofullständiga Upgifterne. Det är temmeligen säkert, att Lapparne alldrig laggt någon koppar orm eller koppar-groda på sten eller Städ, utan det fingerade Städet var, såsom Scheffer rigtigt anmärker, ingenting annat än trumman, och koppar ormen eller Grodan, var plåten jämte ringarne, som dansade på trumskinnet, när Lappen slog derpå med trumpinnen. Men alldrig har Lappen sjelf kunnat inbilla sig, att hans ''"Arpa"'' skulle föreställa en Groda eller orm, utan snarare föreställde ''"Arpa"'' eller ''"Väiko"'' Solen, ty då hela Naturen var afbildad på trumskinnet, och plåten med ringarne alltid efter Sam. Rhens intygande (Scheff. pag. 136) lades på Solens märke innan Spåmannen började med hamringen så var det tydligt att Plåtens rörelse på trumskinnet föreställde Solens rörelse genom hela djurkretsen som var afbildad, på trumskinnet. De vidfästade Ringknippona föreställde Solens Strålar; Om plåten var 4kantig, så var en Ringknippa fästad vid hvarje hörn, föreställande de 4ra väderstrecken, såsom figuren på Jessens Exemplar av Spåtrumman utvisar (se första delen §§). På detta Exemplar var Solen afbildad som en fyrkant med ett utgående streck från hvarje hörn, hvilka streck föreställde ''"Nelje Peive-labtje"'' d.v.s. Solens 4ra tömmar eller utgående strålar i de 4ra väderstrecken, hos Scheffer pag. 125 föreställes plåten Cirkelformig med 7 Ringknippen i kanten. Plåten kunde äfven efter Samme Författares intygande vara trekantig som ett Grekiskt Δ (delta). Men antingen Plåten var rund, 4 kantig eller 3 kantig, så föreställde den Solen, såsom jag nu visat, men icke någon Groda eller Orm. Derpå torde äfven Plåtens Lappska Namn syfta. Ty ''"Väikko"'' kan äfven betyda det klara, blanka eller Skinande, af ''"Vajat"'', blank, hvilket säges förnämligast om metaller.


'''§. 25.'''

"När Lappen företog någonting vigtigt, ville han först utforska utgången på Spåtrumman. Han lade då en ring på trumskinnet, och slog sedan med Hammaren, kallad ''Ballem'' Ringens rörelse på trumskinnet efter hammarslagen var betydelsefull: gick ringen mot Solen var det elakt märke; gick ringen med Solen, var det ett godt märke. Kom Ringen på Radien, Junker eller andra Gudomligheter så var äfven det ett godt tekn; men om ringen föll på de onda varelsernas hieroglyfer; så var det ett ondt tekn." Leem. pag. 466.

"Under bruket av Spåtrumman plägade Lapparne utröna Gudarnes vrede eller ynnest sålunda: Om ''"Veiko"'' eller ringen, under hamrandet gick öfver Jubmel Attje, Pardne, Ailes Vuoiganis samt åter tillbaka på jabmel Attje, och blev der ståndande, oaktadt deras myckna hamring; så var det ett tekn till Gudarnes ynnest. Men Guds vrede kändes deraf, om ringen, som förut gick genom Jubmel Attje; Pardne, Ailes Vuoiganis och derifrån åter till Jubmel Attje; men i stället föratt stanna der gjorde tre vändningar från och till Jubmel Attje, och till slut blef der fast: då skulle de försona honom med offer." Jessen, pag. 17.

<blockquote>Anmärkn. I afseende på de nämde Gudarnes Namn, hänvisas Läsaren till första delen, hvarest de äro antydde och förklarade.</blockquote>


'''§. 26.'''

"Huru de (Lapparne) Bruka detta ''Instrumentet''. Om det är hela Byns ''solemnis causa'', (för sedens skull) så kläda de sig, synnerligen deras quinnor om helgedagen, uti sin prydning och bästa kläder; komma tillsamman: ''Instrumenti peritus'' (kommande till trumman) faller på knä, de andra med honnom. Han tager trumman i sin vänstra hand, uti Grepet, som under är: han har en ''Indicem'' lös derpå (som de kalla ''"Arpa"'') midt in ''centro instrumenti'', af allehanda Jern, Koppar, Messing, Silfver-länkar, in formam ''Ranæ reptantis'' (krypande groda) sammanfogadt: sedan har han en liten Benhammare i högra handen forma T, (T-formad) τ: han håller trumman uppe högt med venstra handen, begynner slå sakta allt omkring ''indicem'', hvilken sagta upspringer på trumskinnet och rörer sig till någondera sidan: då begynner han slå hårdare på, så länge ''Index'' kommer på något ''Signum'', som han veta vill: då menar han sig rätt hafva drabbat; hvarom icke så går det ''contra'' och hans ''propositum'' (framställa emot eller istället) lyckas intet. Allt sådant spectakel sker med en högljudd sång, så att ''præsentes'' intonera med sägande: så bedje vi, så bedje vi etc. ''Sed quem adorant?'' (men hvem de ber?) Kan ingen annan vara utan deras Skogs Gud Seita; ty om de låtta på villdrenar hvar de finnas, och råka på då låtta de straxt derefter på samma sätt, hvad offer Afguden för sin välgerning hafva vill, att han vist dem villrenar. Såsom det allom dem, som med Lapparne förr Umgåts hafva, väl kunnigt år. - En mig väl bekänd, hade uti Enar By af Kemi Lappmark sett, att de med sådan Trollkonst låttade, hvad Creatur Afguden för sin välgärning hafva ville, då föll lotten på en hund: straxt ''caputerade'' de hunden och foro dermed ''sollenniter'' (högtidligt) till Afguden." Torneus pag. 18,19.


'''§. 27.'''

"Hvad trollandet vidkommer, så är till den ändan inrättad särdeles Trumba, den de ''Kannus'' kalla, öfverdragen med Renskinn, hvarpå äro med ahlbarks saft och Renblod åtskillige Charakterer, fisk, får, räf, mård, utter, Ren, Björn och andra djur lika målade, och ''Consilium diabolicum'' åtskilliga Blåkulle rum, der de med Satan bola omkring bräddarna, med särdeles namn och Ziffror noterade, så att på högra handen äro satte de Zeiters rum, som till deras egen by lända, och på vänstra sidan, som de andra Byarne tillhöra. När Lappen nu förmedelst detta Satans upfundna Redskap, vil söka någon hjelp, så begynner han först att laula eller sjunga, som består af vissa ord, hvilka mig ännu äro obekante, med hvilket laulande han far så länge fort, att lott instrumentet stadnar på ett visst rum på Trumban, anten på får, bock, get eller annat, hvaruti han märker, om honom skall gå väl i hand; hvarföre han ock samma djur, som lotten föll uppå måste gifva Afguden till offer. Men emedan han intet är viss, uppå hvad rum han offra skall, börjar han alltså å nyo, att slå på Trumban och Sjunga till dess lottmärket stadnar uppå det rummet, som Afguden noterad är: då skall han på samma ställe offra." Tuder. l.c.

Man ser att förf. icke varit så alldeles hemma i Spådoms konsten; men hans upgifter rörande offrens utrönande och bestämmande efter Trumman, öfverens stämmer ändå, med Tornei och andre Författares.


'''§. 28.'''

Man finner af det redan anförda, att Lappen brukade Spåtrumman som ett orakel, hvilket han icke försummade, att rådfråga, så ofta någonting vigtigt var å färde. Det var ungefärligen som att spå i kort, nyttja Slagruta eller dyl. Ty icke må man tro, att hvarje Lapp, som hade Spåtrumma, var Trollkarl, eiheller behöfde de verkliga Trollkarlarne någon trumma, för att kunna trolla, ehuru äfven dessa hade trumma; den tjente dem endast som ett medel att stegra inbillningskraften; och kanske en del äfven brukade den som et medel, att dölja sina Taskspelarkonster. Men för dem, som icke voro verkliga Nåider, var Spåtrumman ett oumbärligt bohagsting, så vidt Gudarne troddes genom densamma Uppenbara sin vilja. I afseende på det förut anförda om Spåtrummans bruk, må jag ännu tillägga Sam. Rhens yttrande "När de vilja förfara något om lycka och olycka, lägga de sammaledes sin tillsammanbundna Ringknippa på Solens Figur; om nu ringarne under hamringen löpa rätt omkring och efter Solens gång, när de slår på Trumman, betyder det lycka, god hälsa och vältrefnad, både för menniskor och andra kreatur, antingen de äro när eller fjerran; men om ringarne icke löpa rätt omkring efter Solens gång, så betyder det olycka, ohälsa och allt ondt." Schef. pag. 141.

Utan tvifvel kom det väl mycket an på trumslagarens egen konstfärdighet att så handtera trumpinnen, att Ringknippan skulle löpa rätt omkring, dit han ville; och som den i konsten oöfvade icke förstod sig på knepet, så var det redan en Spådoms konst, som den erfarne Charlatanen visste begagna till sin fördel, vid förefallande förfrågningar, häldst Spåmannen, enligt Leems anmärkning icke öfvade sin Spådoms konst för intet. Scheffer anmärker äfven, i anledning af de Uplysningar han fått, fastän han icke nämner Sagesmannen, att trumslagaren icke hamrade på ett ställe blott, utan rundt omkring trumskinnet, hvaraf tydligen synes; att kom an på den, som kunde rätt handtera trumpinnen, att få ringknippan att skrida dit han sjelf ville.


'''§. 29.'''

Men det var icke blott afseende på offer, som Gudarnas vilja genom trumman utforskades; den rådfrågades äfven när Lappen skulle flytta, när han skulle på jagt, när någon blef sjuk o.s.v. Olaus petri säger (Schef. pag. 141): ''"Venatum ituri, membranam, ut fiat distenta, supremam igni applicantes, ranam in centro positam frequenti mallei sui pulsatione tam diu exagitant, ut in aliquo pictorum animalium consistens, ortum vel occasum, Septemtrionem vel meridiem versus,vel præfatorum lineas intermedias aspiciens, doceat artificem et venatorem, quo eo die tendat, vel quodna animal, pisces, aves vel alias feras eo die inequatur.'' <ref>"När de skola gå på jakt, värma de trumskinnet framför elden, för att det skall bli spänt, lägga grodan på dess mitt och låta den medelst täta hammarslag hoppa så länge, tills den stannar på något av de målade djuren och visar mot öster eller väster, norr eller söder eller rör vid de nyssnämnda linjerna i mitten, vilket tjänar till ledning för trumslagaren och jägaren, vart han denna dag bör styra sin kosa och vad slags djur, fisk, fågel eller annat villebråd, han denna dag skall fånga." (Schefferus: ''Lappland'' 1956, 174).</ref> När de runede (spådde eller forskade ut på trumman) om resor, och ringen kom på morgonrådnadens tekn, borde resan företagas om morgonen. Föll ringen på afton Rådnadens tekn, borde resan företagas om Aftonen. Om man runede under vägen, och ringen föll på afton Rådnadens tekn, borde resan fortsättas hela natten, föll den på Morgon Rådnadens, skulle man hvila tils morgonen." Jessen pag. 62.

<blockquote>Anmärkn. Spåtrumma kallas af Norrmän och Dansker ''"Runbom"'', och att spå på trumma uttrycktes med ordet ''"runa"''. En sådan betydelse på ordet ''"runa"'' lär härstämma från hedendomens tider, då den som kunde ''"runa"'' d.v.s. skrifva runskrift, ansågs för en Trollkarl. Finnarnes ''"Runo"'' poësi och ''"Runoja"'' poët, lär också vara lånade av Samma Runa.</blockquote>

v. Vesten kallar Spåtrumman ''"Kåbdu"'' eller ''"Cum Comme"'', hvilket sistnämnda låter,som det vore Franska. Det förstnämda ordet skall vara ''Kåbdes''.

Spå Trumman ansågs af Lapparne, som en helgedom: den förvarades jämte sitt tillbehör i ett Lomskinn. (Sam. Rhen hos Schef. pag. 132. Scheffer har läst Lammskinn, hvilket icke kan vara den rätta läsarten). "Ingen giftvuxen quinna fick röra vid denna helgedomen. De föregifva, att om någon manvuxen quinna skulle färdas öfver eller efter den väg, på hvilken trumman blifvit förd inom 3ne dygn skulle hon antingen straxt dö, eller också skulle något annat ondt vederfaras henne. Men ifall det ändteligen så fordrades att en quinnsperson måste resa den vägen på hvilken trumman blifvit förd, så måste hon förära en Messings Ring ått trumman." Sam. Rhen hos Scheffer pag. 132,133. Både Torneus, Högström och Leem samt andre Förff. intyga det samma, och för att förekomma en sådan olycka, måste Trumman icke allenast förast in genom bakdörren i Kåtan och förvaras i Påssjo, utan älven under flyttningen "föras efterst i Rajden af en mansperson" (id. l. c.), eller för att vara så mycket säkrare, "måste Lappen sjelf föra trumman på sådane afvägar; hvarest ingen annan menniska färdades." id. l. c.

<blockquote>Anmärkn. Sedan de första Lappmarks Presterna kommit under fund med, att Trumman fördes på eftersta Renen i Rajden, passade de alltid på när Lapperne flyttade förbi Kyrkan, att hålla visitation i den sista ackian (släden). Och fanns Spåtrumman der, så gjordes på densamma beslag. Men Lapparne lära nog äfven å sin sida vetat akta sin trumma. </blockquote>


'''§. 30.'''

Läsaren vet nu det hufvudsakligaste om den så ryktbara Spåtrumman och dess bruk vid offrandet. - Jag återgår således till Offer Ceremonierna, hvarvid det torde vara bequämligast för redighetens skull, att i korthet nämna de offer, som man tillegnade de särskilta Gudomligheterna. Några särskilta offer åt Radien, omtalas icke af Författerena. Men att man offrade något åt Radien, synes af Jessens ovan citerade anmärkning (§. 6). hvarest talas om Radien Attjes och Radien Kieddes Offer Träd.

Offer åt ''Rananeid'': se första delen §. 10. Offer åt Solen, se första delen §.11. Samuel Rhen säger: "De offra henne unga Rhenar och särdeles dem, som äro af honkönet." Schef. pag. 116.

"Till Sol och Mån fick icke handjur eller svart offer frambäras." Jessen pag. 48. Till Beiwe (Solen) offrades hvita kreatur samt äfven Lin och Hör; men vid dess ''Väärro-muor'' sattes i stället för ''Kielde muor'', en spinnråck, för att dermed betekna Solens vändning och Strålar. Äfven de gamle Norrmännen skola hafva offrat lin åt Solen, hvadan ännu en gammal vers: ''lowa, lowa lin; Gud lad Sola skin.''" Jessen pag. 49.

<blockquote>Anmärkn. Det var förmodligen endast Sjökustens Lappar, som offrade lin, och satte Spinnråcken till Solmärke; ty Fjell Lapparne hafva ingen Spinnråck. Om betydelsen af ''"Väärro-muor"'' och ''"Kielde muor"'', se ofvan §. 6. </blockquote>

"De sy en hvit tråd genom renens högra Öra till en beteknelse att offret skall tillhöra Solen." Rhen hos Schef. pag. 116.

"När offer Renen är slagtad, taga de ett litet stycke kött af alla dess Ledamoter, det de sätta på en ovriden vidja, så vid som ett halftunnband, hvilket de ophänga på en hög lawe bakom kåtan," Rhen l.c. Scheffer hänför denna Ceremoni till Solens offer:

"Alla de förnämsta benen af (offerdjuret) lägga de i cirkel vis på lafven." Rhen l.c. Äfven denna Ceremoni räknas af Scheffer till Solens offer. "När de offrade till Solen och månen, sattes ett träd vid sidan af hvarderas bild, donade det ofvan till, som en ring, besatt med taggar, och beströko det på alla sidor med blod." Jessen pag. 47.

"Första gången Solen syntes efter 7 veckors bortovarelse, smörde de sina dörar." Leem pag. 505.

"Ingen quinna tordes äta af Solens offer men offren till Radien Attje och Radien Kiedde ätos af bägge könen." Jessen pag. 49.


'''§. 31.'''

Offer till Akkerna, äro omtalde i förra delen i §. 29 och följande; och då dessa Akkerna varit föga bekanta för Svenska Förff., så är ingenting vidare om dem att tillägga. Leem säger på ett ställe pag. 430 ''"Seimestebme'' var ett offrande af Brännvin eller annat åt vissa Lares, som Eldstad, Tröskel m. Vid flyttningen från ett ställe till ett annat spilldes litet mjölk eller soppa på jorden."

Detta offrande skedde utan tvifvel åt Sarakka, som bodde vid Eldstaden, och Uksakka, som hade sin plats vid Tröskeln. Jfr. förra delen ytterligare tillägg till §. 12. Ordet ''"Seimestebme"'' har jag icke hört i Svenska Lappmarken, ej heller står det i Lappska Lexicon; jag kan således ingenting vidare derom säga, än hvad Leem har anfört. "Till Sarakka fick icke handjur offras, undantagandes en Tupp; och offret till Sarakka förtärdes endast af quinnor." Jessen pag. 48.49.


'''§. 32.'''

När Lappen skulle offra åt Storjunkar, Aijek eller Seite, måste han först rådfråga Trumman hvarom den anonyme hos Scheffer yttrar sig sålunda: ''"Quum Lappones dacrificare constituerunt, tum victimas afferunt Storjunkari, unusque pulsat Tympanum ceteri, mares juxta feminæque cantant junctis vocibus hoc modo: »Maiide Siælkak tån stuora passe Seide?« h.e. quid ais magne Sancte que Deus? Accipisne victimam, quam immorale tibi destinavi? Dumque sic cantant, nomen montis addunt, in quo immolare volunt victimam. Quod si anuit Storjunkare, annulus in Tympano stat immobilis, eo loco, ubi Storjunkaris picta est imago. Si Storjunkare non annuit victimam offerentt Tonoi priori modo, et sic canunt: »Maiide Aiikik jetti? maide verro?« h.e. Quod vero tu Pater Deus (id est Thorus) tune vis meam victimam? quod siannulus stat in Thoronis imagine, ipsi victima est mactanda." '' Secund. Schef. pag. 109.</ref>"Då lapparna vilja offra, föra de offret till Storjunkaren, och en slår på trumman, de övriga, såväl män som kvinnor, sjunga unisont följande sång: »Maiide siäl kak tun stuorra passe seide« dvs. Vad säger du, store helige gud? vill du hava det offer jag dig göra vill? Under sången säges också namnet på det berg varest djuret skall offras. Om Storjunkaren mottager offret, förblir ringen orörlig på det ställe på trumman, där Storjunkarens bild är målad. Om Storjunkaren försmår offret, bjuder man det åt Tor och sjunger: »Maiide Aiikik Jetti, maiide werro«, dvs. Vad säger du, Fader Gud (därmed avses Tor), vill du hava mitt offer? Om nu ringen stannar på Tors bild, slaktas djuret åt honom" (Schefferus: ''Lappland'' 1956, 142 f.).</ref>

Obs. de lappska orden äro af den anonyme riktigt uppfattade, efter Torneå Lappmarks Dialect; ehuru något annorlunda stafvade än nu för tiden är brukligt.


'''§. 33.'''

Författarena omtala icke hvilka särskilta offer man vanligen tillegnade Thor, "Tiermes, eller Hora Kaales" Scheffer och Jessen nämna, att ingen hona eller castrerad ren fick offras åt denn Gudomlighet (Schef. pag. 111. Jessen pag. 48.) af det offrade djuret, upsattes hornen och benen på den förut omtalade offer lawen; Thors bild, som var af björk, föreställdes med en hammare i handen, beströks med blodet, som togs närmast hjertat af offerdjuret, samt med renflott; Denna bild (Väärro muor) förnyades för hvarje offer tillfälle. Framför bilden sattes en ryfva, eller näfver ask innehållande ett stycke kött af hvarje ledamot i offerdjuret; allt enligt Sam. Rhen hos Scheffer. "Öfver Hora galles Tamen kaarre, satte de något, som föreställde en stor hammare, hvarmed han skulle förjaga hexer och andra Troll." Jessen pag. 47. Af offer till Hora galles fick ingen quinna äta. id. pag. 48. se föröfrigt, första delen §. 33 och följ.

<blockquote>Anmärkn. Det synes nästan så, som Lapparne i Svenska Lappmarken icke skulle hafva nedergrafvit Benen af offerdjuret som offrades åt Tiermes och andra öfverjordiska Gudar, emedan de ställde benen jämte hornen på offer lawen.</blockquote>


'''§. 34.'''

Om Lapparnes offrande till Storjunkaren yttrar sig Scheffer på följande sätt: ''"At vero si victima offerenda est Storjunkari quæ et ipsa fere rangifer masculini sexus, tum primum omnium, (ut docet Samuel Rhen quemhic ad verbum pæne reddimus Latine) filum coloris rubi per aurem dectram eijus trajiciunt; deinde religant eum a tergo tugurii, ubi religare victimam Thoronis solent: post mactant ipsum, ut Thoronis victimam, servato pariter sangvine cordi proximo. Tum Capit is, qui facit Sacrificium, cornua victimæ, cum ossibus Capitis collique, item ungutis ac pedibus omniaque desert, ad montern sacrum Storjunkari ejus, cujus in honorem victima est mactata. Quo cum ventum est, Lappoque jam Appropinquavit lapidisacro, caput reverenter primum aperit, mox inclinat corpus, flectit genua, cæteraque honoris facit officia: tum lapidem inungit sangvine allato, cum nonnullo adipe ex victima. Post tergum idoti, collocat cornua. Ita Samuel Rhen, cui superaddit anonymus quod in cornu dextro religent penem rangiferi, in sinistro filum rurubrum, inductum stanno cum particula argenti"'' Schef. pag. 112.<ref>"Om man skall offra åt Storjunkaren, slaktar man även då merendels en rentjur, varvid först (enligt Samuel Rheen, vilken vi här nästan ordagrant följa) en röd tråd drages genom dess högra öra, och så binder man honom bakom kåtan på den plats, där man brukar binda Tors offerdjur. Därefter slaktar man rentjuren på samma sätt som ett torsoffer och tar blodet till vara så nära hjärtat som möjligt. Sedan uppsamlar den som förrättar offret djurets horn jämte huvud- och halsben samt fötter och klövar och forslar allt till det fjäll som helgats åt den storjunkare, till vars ära offerdjuret slaktats. När Lappen kommit dit och nu närmar sig stenguden, blottar han först vördnadsfullt sitt huvud, bugar, faller på knä och utför andra hedersbetygelser, därefter smörjer han in guden med blod och något fett från offerdjuret. Bakom guden ställer han hornen. Så berättar Samuel Rheen, och Anonymus tillägger, att man vid högra hornet binder djurets penis, vid dess vänstra en röd tråd överdragen med tenn jämte små silverstycken". (Schefferus: ''Lappland'' 1956, 145).</ref>

"Item taga de ett stycke kött av hvar Ledamot af Kreaturet som offras, och sätta det på en cirkelrund ovriden Björkquist hängande den sedan framför hornen." Samuel Rhen hos Scheffer pag. 113. Men det öfvriga kötet af Offerdjuret förtära Lapparne sjelfva. id. l.c. pag. 114.

"De smörja en sten med den rens blod, som Storjunkaren till ära slagtad vorder, och kasta samma sten opp in emot det fjell der de mena honom (Storjunjaren) bo." Samuel Rhen pag. 115. hos Schef.

"Sin Storjunkare måste Lapparne årligen bevisa den vördnad, att de om vintern skola breda under dem nytt granris, och om Sommaren lägga under dem löf och gräs." id. l.c. pag. 115. Torneus pag. 15. Högstr. Cap. II §. 19.

Hvad som anföres af Scheffer efter Rhens Upgift om Lappens djupa vördnad för sina Afgudar, bekräftas af Högström l.c. §. 22. "Det ömkeligaste är att se då Lappen går att offra. Ty då han kommer så när, att han ser rummet, hvarest Guden bor, så tager han af sig mössan, samt begynner buga och bocka sig, och då han kommer närmare in till, börjar han krypa på fyra fötter, intilldess han kommer intill Stenen, hvarest han lemnar sina offer."


'''§. 35.'''

Hvad som nu är sagt om offer åt Junkrarne, gäller äfven om offer åt Seite, ehuruväl de Författare, som mäst tala om Seite, nemligen Torneus, Tuderus och Högström, icke hafva så noga reda på hvilka offer man förnämligast tillegnade denna Gudomlighet. Torneus och Tuderus berätta att Lapparne i Torneå samt Kemi Lappmarker offrade åt Seite efter Trummans anvisning allehanda djur, såsom "Ren, Bock, get, Får, hundar" o.s.v. Torneus pag. 18,19. Tud. l.c. Men det samma har äfven Spirri Nils upgifvit för Scheffer, att Lapparne i Luleå Lappmark offra åt Storjunkaren kattor, hunda och höns utom andra djur, som de gemenligen köpte i Norrige, Schef. pag. 110. Men om dessa djur skulle vara af han eller hon könet, omtalas icke. Af Rens horn offrades stora högar åt Zeite Torneus l.c. Högstr. förmodar, att Seite hållas af Lapparne i långt större helighet, än trägudarne §. 29. Jämför första delen §. 66 och följ.

<blockquote>Anmärkn. Högström nämner äfven (§.19), att Lapparne under tiden offra andra kreatur än Renar, såsom Bockar, Getter, får, samt Kattor och höns tuppar, hvilka kreatur de måste skaffa sig ifrån Landsbygden, ehvad de må kosta; men Förf. nämnar icke åt hvilken Gudomlighet sådane djur offrades. Förmodligen offrades sådane djur efter Trummans anvisning både åt Junkrarne och Seitan. </blockquote>


'''§. 36.'''

Hvilka offer egentligen tillegnades Saivo är af Författarne icke så noga utrönt. Jessen säger väl (pag. 26), att Lapparne offrade åt Saivo, liksom åt andra Gudar och Trumman skulle gifva utslag, hvilka offer man borde gifva; men han har icke fått reda på, hvilka Ceremonier dervid brukades. Högström berättar (§. 19.), att Lapparne offrade åt Saivo ryfvor fulla med matsaker och smörning, samt att Fiskarlappar i synnerhet smorde Saivos-bilder med Fiskeflått, hvaraf efter deras förmenande större och fetare fisk skulle alstras i dessa Saivos heliga vatten.

Jessen anmärker vidare (pag. 44.) att hafvande quinnor och Nåider, drukko af Saivos vatten (se vidare 1. delen §. 89) Och Högström anmärker, (§. 20.) att Fiskar Lappen, då han gick att fiska i Saivo, icke gick genom den vanliga dören, utan genom bakdören (Påssjo); genom samma öpning bar han in den Fisk, som var fångad i Saivos vatten; quinnan fick icke gå öfver Lappens fjät när han gick att fiska i Saivo; Fiskar Lappen fick icke hafva någon quinna med sig, när han fiskade i dessa heliga sjöar, utan måste förse sig med hjelp av manspersoner vid notdrägten i dessa Sjöar: Lappen fick alldrig nämna Gud (de kristnas Gud nemligen) medan han fiskade i Saivo; och den fisk som der ficks måste antingen rensas vid samma Sjöar, eller ock bäras in i kåtan genom bakdören; när Lappen gick att fiska i nämnde sjöar, måste alla hans hundar sättas i band; benen av den i sådane sjöar fångade fisken gafs icke åt hundarne, innan de lagt dem i kallt vatten, o.s.v.


'''§. 37.'''

Nästan alla Förff., som skrifvit om Lapparnes vidskepelser, tala om Deras offrande åt de döda. Scheffer berättar derom följande: ''"Cæterum præter Deos hosce tres majores, habent quoque alios minulos ac veluti minorum gentium, utostendi jam in præcedentibus, præsertum manes defunctorum at Catervam sive coetum Juhlorum. Manibus nulla certa dant vocabula, sed generatim mortuos seu defunctos lingva sua sitte nuncupant. Sed nec figuris eos colunt singularibus erectisque ut Thoronem vel Storjunkare. Tantum Certa eis Quædam offerunt sacrificia. In quibus primum dant operam, ut voluntatem defunkti explorent per Tympanum suum, an nimirum cupiat se ista victima coli. Quod fit pulsato ritu suo tympano; adjectaque Cantilena istius modi: Maite verro Jabmeke site? oc est: quodnam sacrificium poscitis Manes? Sic annulo indicante victimam. quæ ipsis placeat, deinde per aurem dextram animalis immolandi trajiciunt filum Coloris nigri. Dictis sæpe auctor (Sam. Rhen)'': <ref>"Förutom dessa tre stora har de även mindre och liksom ringare gudar, såsom jag redan påvisat i det föregående, nämligen främst de dödas andar och "julfolket". Åt de dödas andar, manerna, ge lapperna inget nytt namn i stället för det som de döda burit utan kalla dem ''"sitte"''. Man dyrkar dem icke genom bilder och reser icke några beläten åt dem som åt Tor och Storjunkaren. Man bringar dem endast vissa offer. Därvid söka de först att med sin trumma utforska, om den döde vill ha offret. Det tillgår så, att de slå på trumman på vanligt sätt och sjunga: ''"Majte werro jabmike sitte?"'' (Maite väro japmekah sihtih?) dvs. Vilket offer kräven I, döde? När sedan ringen utvisat, vilket djur de döda vilja ha, drages genom offerdjurets högra öra en svart tråd. Schefferus 1956, 148].</ref> Samuel Rheen skriver igenom renens högra öra, som således offras skall till döden, varden sydd en svart tråd: ''Anonymus, qui docet et de Cantilena superius allata, religari scribit filum, illud circa Cornua, idque esse e lana.'' <ref>[Anonymus, som omnämner ovan anförda sång, skriver, att tråden bindes om hornen och att den är av ullgarn. Schefferus 1956, 148]</ref> The, Renar och Kreatur, som offras döden, om deras horn måste bindas en svart ylle tråd. ''Hoc modo signata dedicata victima, veniunt ad mactationam ipsam. Cornes victimæ absumunt suos in usus, exceptis particulis una cordis, altera pulmonum, quas singulas dividunt in partes tres et suffigunt in baquillis tribus post sangvine victimæ delibulos defodunt in terra. Memoratus Anonymus:<ref>[Sedan det invigda djuret sålunda blivit märkt, slaktas det. Djurets kött uppätes, förutom en bit av hjärtat och en bit av lungan, vilka var för sig delas i tre stycken och fästas på tre käppar, som sedan bestrykas med offerdjurets blod och nedgrävas i marken. Anonymus. Scheffer 1956, 148].</ref> De taga ett stycke af hjertat och lungan, det de sönderskära i tre delar, och sätta dem på trenne spett, dem de med blod bestryka, och sammanledes i jorden, allt i en kista, gjord som en ackia, nedergräfva " Schef. pag. 117,118.


'''§. 38.'''

Uti 11(?) Cap. §. 38 noten f. har Högström ganska rigtigt gjort den anmärkningen, att Scheffer mistagit sig på Lappska ordet ''"Sittes"'' betydelse, då han trott, att det svarade mot ''"manes"''. Uti de anförda orden ''"Maite verron Jabmekah sittih"'' betyder ''Jabmekah'' "manes", och ''sittih'' betyder ''"poscunt"''. Hvad Scheffer föröfrigt berättat om offrandet åt de döda på grund af den Anonymes och Samuel Rhens Upgifter, kunna vi icke säga någonting om. Högström berättar äfven i § 30. att Lapparne brukat offra åt sina afledna hvarjehanda; att de lagt tobak yxa några torra stickor samt Eldsaker uti likkistan; att när de farit förbi de ställen hvarest de haft sina lik obegrafna, kastade de en bit tobak åt dem och Leem bekräftar det samma då han säger (sid. 499) "Några gåfvo sina Lik mat i kistan. Fördom lades der äfven båge och pil. Den ren som drog liket till grafven slagtades och förtärdes, men Benen nedergräfdes i jorden." "Merändels förtära de den renen vid grafölet med hvilken den döde blifvit förd till grafven, och dess ben begrafvas i jorden". Högstr. l.c.
"Uti Männernas graf lades vid den döde en yxa eller båge eller annat verktyg. Ner vid Gummors [lik] lades en sax, nål eller dylikt. Jessen pag. 70. Så ofta de under de 3 första åren gingo förbi grafven, kastade de ner en bid Tobak, eller annat, som den döde i lifstiden hade mäst tyckt om, i den mening, att sådant skulle växa å nyo i den andra verlden." Jessen pag. 71.


'''§. 39.'''

Det är väl icke förutan, att väl ännu någon slags vidskepelse råder i afseende på de döda, om ick just offrande [?] nu håller på att komma ur bruk, så förekommer likväl ett och annat, som är en lemning af den fordna vidskepelsen. "Att de eljest haft sällsamma tankar om de döda, har jag märkt dels derutaf, att när de svept dem; hafva de sett noga efter, [?] svepningen väl betäkt hela kroppen, föregifvande att Själen, om kroppen ej vore väl omsvept, skulle slippa bort. För en gammal vidskepelse kan det och räknas, att de somligstädes pläga nedergrafva liket, med de kläder, i hvilka någon blifvit död." Högstr. l.c. 30. "Den ren som dragit ett lik sättes alldrig mera för oket" id. Denna sed lärer fortfara ännu på några ställen.

Annars kan man just icke kalla allt för vidskepelse, som nu mera är ett omedvetet bruk, hvilket gått i arf ifrån föräldrar till Barn. Liksom Lappen icke förstår sig på ombyte af moder, så har han icke heller fört någon ståt vid svepningen af ett Lik. Således gäller väl ännu det samma, som Samuel Rhen anför hos Schef. pag. 312.: "När en människa dör, flytta de samma dag ifrån stället;" och Leem säger sid. 499. "När en död är utburen, flyttar de bort ifrån stället."

I afseende på Svepningen gäller väl ännu det samma som Rhen anför hos Schef. l.c. "Den döda svepa de således, att når en rik eller förmögen dör, svepa de honom med lerft, det de draga öfver hela kroppen och hufvudet, som en duk. De fattiga bruka gammalt valmar." Scheffer tillägger, att den döda [?] ikläddes sina bästa kläder, som bruket skall hafva varit i Jämtlands Lappmark.


'''§. 40.'''

Ett annat mera Skråckfullt bruk, hvaraf nu endast namnet är quar, omtalas äfven af Sam. Rhen (Schef. pag. 113). "När den döda skall läggas i kistan, måste den dödes efterlefvande man, hustru, Fader eller Barn gifva en messings ring åt den, som handterar liket; och denna ring skall han bära på sin högra arm ända till dess liket är begrafvat, på det honom (som handterar liket) icke måtte emellertid något ondt vederfaras." Schef. tillägger, att denna messings ring ansågs som ''"Amulet"'' eller försvars medel emot det onda, som den dödes handterande möjligen kunde förorsaka. Denna ring var det som kallades ''"Sjeello puot"'' hvilket nu fått betydelse af "Likstol" eller det, som gifves Presten för begrafningen; men ingalunda kommer det af Själ ''"Siello"'' eller ''"Sielo"'' såsom Lind och Öhrl. Upgifva, om också ordet ''"Sjeello puot"'' kan hafva fått betydelse af ''"Själa bot"'' under Catholskatiden; ty Lappen viste väl icke af ordet ''"Själ"'' förr än han kom i beröring med Svenskar och Norrmän (Lappens Själ hette ''"Hägga"'' d.v.s. lifvet, eller ''"Vuoigna" "Vuoiganis"'' d.v.s. ande). När man jämför, hvad Jessen skrifver om ''"Namma Skjello"'' (Hvarom mera nedanföre) hvilket också var en messings ring, så finner man, att ''"Sjeello"'' eller som Jessen skrifver ''"Skjello"'' betyder någonting klart och skinande, hvilket hade afseende på Själens förklarade tillstånd, hvadan ''"Sjeello puot"'' skulle egentligen betyda "klart emot" eller "klart mot klart" d.v.s. den klara ringen emot den förklarade anden. Denna tolkning af ordet ''"Sjello"'' skall vidare beriktigas af hvad som strax nedanföre kommer att sägas om ''"Namma-Skjello"''.


'''§. 41.'''

Hvad som vidare är berättadt af Scheffers sagesmän om Lapparnes offrande åt de döda, är redan till det mästa anfört af Jessen, Högström och Leem. Scheffer berättar enligt Upgift af Steuchius: ''"Loculo addunt securim, chalybem, quo eliditur ignis et silicem. Interrogavi, quid sibi vellent securis et silex? respondit, eos ea regi superstitione, ultimo die, quando hic resurget, opus ille fore umine aliquo, ut viam sibi ad beatorum sedes paret, et si quæ obstant arbores, securi eas exscindat, his perferrum et ignes ad coelos grassari constitutum est."'' Schef. pag. 315.<ref>"I kistan lägga de en yxa, stål och flinta. Jag har frågat, vad yxan och flintan skulle tjäna till. Lappen har svarat, att de ha den tron, att den döde, när han uppstår på yttersta dagen, skall behöva ljus för att bana sig väg till de saligas boningar, och om några träd stå i vägen, hugger han ned dem med yxan; och vägen går utan hejd med yxa och eld till himlen." </ref> (Schefferus 1956, 343). Men Scheffer är af den tanken att detta var endast ett förebärande af Lapparne, sedan de fått en slags föreställning om de Christnas himmelrike. Samme Författare anför äfven en stroph af Olaus Petri: ''"Ignitabulum, ait arcum et sagittas penes mortui Cadaver exlam sepeliunt, rati, eum, cum tandem surrexerit, idem Agressurum vitæ genus."''<ref>"De begrava, säger han, i hemlighet hos den döde elddon, båge och pilar, emedan de förmena, att den döde efter uppståndelsen skall återtaga sitt förra levnadssätt." [Scheffer 1956,344].</ref> Denna Förklaring af saken var icke så oäfven. Lappen, som väntade en förnyad kropp i andra verlden, kunde väl ej annat föreställa sig, än att han der skulle få fortsätta sitt käraste handtverk, och dertill behöfde han naturligtvis pil och båge yxa och Eldstål m. m.


'''§. 42.'''

Ordsaken hvarföre Lapparne offrade så mycket åt de döda har redan blifvit uppgifven i förra delen §. 129. Det var nemligen den tron, att de döda önskade få sina lefvande slägtingar till sig. Lappen måste således försona sina döda slägtingar med offer, på det de icke skulle trakta efter de lefvandes lif. Kan väl också hända att Lappen med de smärre offren allenast ville visa sin tacksamhet och erkänsla för den afledne slägtingen. Mera curiös var den inbillningen att de afledne slägtingarne troddes vara mycket mone derom, att någon af deras efterkommande skulle hafva den aflednes namn, hvilket gaf anledning till Barnens omdöpande. Så snart ett barn blef sjukt, eller var oroligt och gret mycket, skulle det döpas om, och få ett annat namn, emedan den af de afledne slägtingarne, som ville hafva sitt namn förnyadt på Barnet troddes plåga Barnet så länge, tills Barnet fick det namnet, som den afledne slägtingen haft. Härom hafva de Norrska Författarena skrifvit mycket, hvaraf följande är det hufvudsakligaste.


'''§. 43.'''

"Lapparne i Finnmarken plägade döpa om sina Bam i alderbarks lag (decoct af alderbark, alnus incana Willd.) och gifva dem något namn, som deras förfäder haft. Om Barnet sjuknade skulle det åter döpas om, och få ett annat namn, så att ett Barn kunde hafva flere namn utom Christen namnet. Efter ett sådant omdöpande gafs åt Barnet en rätt ''Nåide pårråmus'' (Trolldomsmat) och ''Nåide jukkamus'' (Trolldoms dryck)." Leem pag. 499.

"En barnföderska blef gemenligen genom drömmar underrättad af någon Död person om Barnets tillkommande namn. Den döde hettes då upstå i Barnets lif. Skedde det icke genom drömmar, så måste Fader eller vänner trumma derom, eller fråga en Nåide om Barnets tillkommande namn." Jessen pag. 33.

"Sedan Barnet var döpt af Presten, skulle det döpas om åt Sarakka, och få ett namn, som någon bland Barnets förfäder hade haft. Ett sådant namn fick Barnet hafva, till dess någon sjukdom inträffade: då omdöptes det åter med ett såkalladt ''Saiwo-namma''; en Lapp kunde således vara omdöpt så många gånger han varit sjuk." Jessen pag. 34.

"Dessutom skulle de äfven ''Nåide''-döpas och ''Saiwo''-döpas, och dymedelst invigas till deras tjenst. Det första dopet (åt Sarakka) förrättades af en quinna, som icke var Barnets Gumor; Merändels skedde det af modren sjelf, hvilken vid denna förrätning kallades ''Risem Eäne''; hon gaf med det samma Barnet en ''Skjello'', det är en messings ring, plåt, Spänne eller annat (af metall). ''Åddå namma'' dopet (Nynams dopet) förrättades alltid af en hustru, hvilken för denna förrättning kallades ''Laug-Edne''.

Under hennes tillsyn värmdes först vattnet, hvari lades 2ne Björkquistar, den ena, som den var vuxen på trädet, den andra böjd som en ring. Derpå tilltalade hon Barnet sålunda: du skall blifva så fruktbar, sund och stark, som den Björk, hvaraf denne quist är tagen. Derefter kastade hon en ring, eller plåt, eller ett bälte af Silfver, eller en silfver sked, eller annat (af metall) i vattnet; det som sålunda kastades i dopvattnet kallades ''Namma-Skjello''. Och dervid sade hon: här kastar jag ''Namma Skjello'' i vattnet; blif du (Barn) so skinande och herrligt, som detta Skjello är: derpå döpte hon Barnet och sade: jag döper dig i den Dödes N.N. namn. Du skall njuta samma lycka och glädje, som denna Döde har haft i verlden. Tillslut sade ''Laug-Edne'': Nu är Du Nydöpt i den Dödes namn, få se huru väl du dermed vill trifvas." Jessen pag. 35,36.

"Så snart förrättningen var slutad, fästades ''Namma Skjello'' på Barnet. Om det var ett Gosse barn, sattes Namma Skjello på armen; var det ett flicke barn, så fästades Namma Skjello på bröstet. Samma ring eller Skjello ansågs sedan som en helgedom och motkraft mot förhäxelse. Vid mognare ålder, fastades gåssens Skjello på hans Spåtrumma, och gjorde der mycket gagn. Stundom värmdes vattnet i en blankskurad kåppar kittel, hvari Barnet äfven badades, och då behöfdes ingen annan Namma Skjello, än denna (koppar) eller messings kittel, hvilken tillföll Barnet. Utom ofvannämde skilnad mellan ''Same'' dopet och ''Åddå Namma''-dopet, var det förnämligast, att i ''Same-namma''-dopet invigdes barnet åt Sarakka, men i Åda-namma-dopet åt Saiwo. Vid båda dopen skulle man offra åt Sarakka, äfven som åt den Döde, som upkallades (i Barnets nya namn). När en menniska sjuknade, så var någon bland den sjukes afledne slägtingar i ''Jabma-aimo'' vred deröfver, att hans Namn icke blifvit upkalladt. Derföre börde den sjuke döpas om, och få ett nytt namn efter den döde som troddes vara vållande till Sjukdomen." Jessen pag. 37,38,39.


'''§. 44.'''

Det ser ut som Jessen skulle hafva varit med sjelf vid dessa omdöpningar, innan han kunnat beskrifva alla små omständigheter dervid. De Lappska Namnen som i föregående §. finnas anförde, torde en och annan Läsare villa se förklarade och öfversatte. ''"Saiwo namma"'' betyder Saiwos namn, eller ett namn för de underjordiske, då Barnet genom ett ''"Saiwo"'' dop invigdes åt de underjordiske. Att ''"Nåide"'' dåpas, var det samma, som en invigning eller initiation till Trollkarl. ''Risem-Edne'', betyder afklädnings moder, eller en moder som afkläder, af Finska orden ''Riisua'', afkläda, och ''riisuminen'' afklädande. ''"Laug-Edne"'' Badmoder, en moder eller quinna, som badar, tvättar. ''Namma-Skjello'' namn ring, namn tekn; namn märke. Jag skulle hällre skrifva ''"Sjeello"''; men förmodligen är Jessens mening med detta Stafnings sätt ett förtydligande af uttalet, liksom i Svenska ordet ''"Skel"'' der k skulle kunna utbytas med j. Ordet finns icke i något Lexicon, och jag är heller icke riktig säker på ordets egentliga bemärkelse; ''Same-namma'', betyder: Lappnamnet, eller det namn, som Lappen sjelf gal. ''Ådda Namma:'' Det nya namnet o.s.v.

Men sjelfva idén att Döpa och Döpa om Barn, torde väl ingalunda vara Lappens eget påfund: både döpandet och omdöpandet äro ursprungligen lånta af Catolicismen. Man vet icker heller något om detta döpande i den Svenska Lappmarken. Samuel Rhen har väl upgifvit för Scheffer, "att Lapparne ofta byta om namn på sina Barn, och att om någon af deras Anförvanter dör, den de högst älska, nämna de strax sina Barn efter den samma; äfven så berättar Torneus: "När et piltebam varder sjukt, så gifva de det ett annat namn, än det i christendomen fått hafver." Men ingendera har haft sig bekant, om detta skedde genom omdöpande. Möjligt är, att det gick till, som Jessen upgifvit, nemligen, att man lade en messings ring eller annat metallstycke i Badkittelen, och att denna Ring sedermera fästades på Barnet, såsom "Amulet" hvilket Blom i sin Resebeskrifning ganska riktigt anmärkt. Bloms Resa sid. 182.

Man ser Lapparne ännu bära en hop messings Ringar i sin bälten, hvilka föräldrarne fästa på sina Barn den ena efter den andra, efter tilltagande Ålder; Men ingen Lapp har för mig åtminstone velat tillstå, att dessa Ringar skulle vara ansedde som motverkan mot Trolldom eller förtrollning.

Det är icke osannolikt, att de många ''"Maljer"'' (runda ihåliga knappar) med löfverk och ''"Stjernor"'' (små rectanglar och quadrater) af silfver, hvilka quinnorna bära på bröstet och på sina Bälten, tillkommit på samma sätt, då, efter Jessens Upgift, sådane metall stycken voro flicke barnens ''"Namma Skjello"'' som fästades på Bröstet vid eller efter Ny-Namnsdopet. Man vet icke annars hvarifrån Lappquinnorna fått Allden stas och skrammeltyg af Silfver som de bära på bröstet och i Bältet.


'''§.45.'''

Om offer åt ''Ruotta'', är redan handlat i 1. del §. 134. Här kan tilläggas följande: "Åt ''Ruotta'', pläga de äfven samma tid, (Juhltiden), hänga Näfver ryfvor, eller små trattor af Näfver gjorde, op i höga trän, hvilka trän äro mäst på 2ne sidor täljde och korsade. Uti dessa ryfvor lägga de ett stycke af all den mat, som de äta om Juhlafton och Juhlmorgon, hvilket ej är kött, utan gemenligen ost och mjölk eller ock fisk. Hafva de mjöhl, så göra de en kaka, om en Riksdalers storlek, den de fylla med litet mjölk och ost, samt steka på glöden; Samma kaka läggade uti en af de omtalta kärlen, i hvilkens brädd 2ne träspjälor äro stuckne om en half alns längd, gjorde som spador. Detta blir ophängt bredevid kojan, hvarest det ock vorder sittandes, hvilket tillika med de öfriga ryfvor, i hvilka deras ofverlefvor blifva förvarade, äro destinerade åt den förr omtalte ''Ruotta''. Högstr. §. 16.

"Då Lapparne offrade åt ''Rutu'', togo de quister af furuträd" (till ''Kieldemuor''). Jessen pag. 47.


'''§. 46.'''

Det är ingen bland de äldre Författarne, som observerat, om och åt hvilka Gudomligheter Svarta Kreatur skulle offras. Men om den Berättelse, som är författad av Rosenvinge (Se förordet till denna del) eger någon grund, att Lapparne köpte Svarta Kreatur hvilka de använde till offer, så förmodar jag att Ruotta var den Gudomlighet, som mest troddes tycka om den Svarta färgen på Offerdjuret.

Rosenvinge, om hvilken jag nämt några ord i början af denna del, yttrar sig sålunda. (Budstickens 5te årgång No 95-98. "Mod den tid, de (Lapperne) om hösten skulle bringe deres Reensdyr tillbage till de Svenske grænder, infinde de sig i bygden og byde en overdreven priis paa sorte faar, Geder, Katte, Haner, kort alle slags tame kreatur, dem de anvænde till offringer, och i det samme de begive sig till fjelds, binde fast i Bjergklöfter och huler till ett Maaltid För deres Odin, som de mene, att försone, till at ledsage dem vel paa reisen; og naar de næste aar komme tilbage, og finde i behold dette offer, holde de det för ett godt tegn till lycke. - I den seneste tid, da man bragt i erfaring om hensigten og disse kreaturens anvændelse, faa de dem sjælden till köbs. - Især opdagede en Normand af Ofotens Sogn, för nogle aar siden Lapparnes hemmelighet. En Svensk Lapp kom til ham, för att kiöbe ett sort kreatur, och især faldt hans öine paa en sort malkekoe, den Bonden icke vilde miste; men da Lappen omsider böd ham 12 daler i Svenske Specier, som var over det dobbelte imod, hvad en koe koster på hösten tid, tog han mod dette fördelagtige bud. - Hændelsevis gaaer bonden to dage efter ett stycke op till fjelds, att hugge Tömmer. Undervejs og i nærheden af en dal hörer han lyden af en koe; han nærmer sig, og finder sin egen koe bunden fast ved en hule og vansmægtet af hunger; bringer den hjem og tier. Aaret efter kom samme Lapp igen, kjöbte samme koe igen för 12 daler og begaf sig till fjelds. Bonden passer paa, finder sin Koe i samma stilling, og paa samme sted, som aaret förut, og bringer den uskadt hjem. Denne negoce ophörte dermed da Lappen paa sidste reise blev förvildet i Snefoget paa fjeldet, og omkom." Denna händelse skulle hafva tilldragit sig på 1790 talet. Men Prosten Deinböll har redan tillrättavisat Författaren, (Sorenskriver Rosenvinge) i samma Tidskrift, och visat att Lapparne på 1790 talen omöjligen kunde hafva så mycket quar af deras fordna Afguderi och denna Prosten Deinbölls åsigt måste äfven jag biträda, så mycket häldre, som det vid nu varande förehållande mellan Lappar och Nybyggare, omöjligen kunnat blifva obekant i Svenska Lappmarken, om verkligen ett så groft afguderi skolat existera så nära vår tid. Ofotens sokn är belägen ungefärligen midt emot Gellevares, och det skulle således hafva varit en Gellevare Lapp, som skulle hafva köpt den Svarta kon, men ehuru den råa hedendomen varade nästan längst i Gellevare, hvarest ännu den nitiske Högström hade att göra med rama hedningar på 1740-50-talet; och ehuru Gellevare Lappeme ännu äro nästan de mest ohyfsade i hela Svenska Lappmarken, så var det ändå nästan för Crast, hvad som berättas af Rosenvinge, och ett sådant Afguderi skulle som sagt är icke kunnat hållas så hemligt, att man icke på Svenska sidan och i sjelfva Gellevare Sokn skolat få bättre underrättelse derom.

Hvad för föröfrigt angår Rosenvinges Upgift, att Lapparne begärligt köpa Svarta Kreatur i Norrige, förr än de begifva sig till baks till Svenska sidan; så är detta visserligen sant, och eger rum ännu, Men dessa Kreatur köpas af Lapparne icke, för att offras åt deras Afgudar, utan för de svarta skinnens skull; emedan det är ett mod hos Lapparne i Luleå Lappmark, samt äfven i Piteå Lappmark, att kanta Renskinn pelsarne med brem af Svarta Får eller Getskinn: det synes dem opassande att kanta den mörka Renskinns pelsen med hvitt brem; och detta är egentliga anledningen hvarföre Svarta får och Getter äro så begärliga; de anse det dessutom förmånligare, att köpa kreaturet lefvande, emedan köttet af får och get anses såsom välsmakligare än det vanliga Renköttet, hvadan okså rökt Får eller Getkött sättes fram för bättre främmande.


'''§.47.'''

Om offer åt den så kallade ''"Joulå-Herra"'' (Julherrn) har Scheffer fått följande Upgift af Samuel Rhen: ''"Pridie festum Juliorum, quod nativitas Christi alias vocatur ipsoque festo die, superstitiosum faciunt Sacrificium in Honorem usumve circumerrantis turbæ Juliæ, quam vagari tunc existimant per sylvas et montes, ipsis vicinas, isto modo. Pridie festum nativitiorum jejunare fere solent, vel potius abstinere ab omni esu Carnium, de ceteris vero cibis, quos edunt, sumere particulam et diligenter servare: Idem faciunt isto festo die, quo dant operam, ut lautis sime vivant. Particulas ita per bi duum servates, conjiciuntin arculam ex cortice betulino factam, specie navigii, cum velis remisque, infunduntque aliquid adipis ex jure. Id deinde navigum, plenum istis frustulis, suspendunt in arborepost lugunium suu, unius teli jactus. Spacio distante, pro circumerrante tum in aëre, per sylvas montesque, turba sive multitudine Juliorum."'' Schef. pag. 118.<ref>"På julaftonen och på själva juldagen anställa de ett vidskepligt offer för det kringirrande julfolket, som de tro vandra omkring i skogen och fjällen hos dem, och det sker sålund: På julafton pläga de fasta eller åtminstone avhålla sig från att äta kött av något slag, men av den övriga maten, som de äta, taga de undan en liten del och förvara den noga. Samaledes göra de på juldagen, då de beflita sig om att ha mycken mat. De under två dagar sålunda sparade matbiterna kasta de i en näverskäpp, gjord som en båt med segel och åror, och ösa däröver litet flott från soppan. Denna med matbitar fyllda båt hänga de sedan upp i ett träd bakom kåtan på ett spjuthålls avstånd att givas till det i luften, skogen och fjällen kringvandrande julfolket." Schefferus 1956,149].</ref>

Högström berättar samma sak litet annorlunda. "Att man åt den såkallade Julherrn plägar offra små skepp eller båtar, besynnerligen under något gjordt löfte, derpå har jag sett flera prof. Dessa båter om 3 quarters eller högst en alns längd, hafva varit tillhuggne med yxa af furuträd med master uti, samt här och der korssade, och med renblod öfverstrukne. Sådana båtar göra de gemenligen färdige till den tiden de slagta sina offer Renar till juhl; emedan de Skola under slagtandet, med blod bestrykas. De jag sett hafva varit högt upsatte uti stora Granar, dock ej hängande, utan liggande på några af samma Granar ihopvekne quistar, varandes äfven själfva Granarne korssade här och der, samt ett godt stycke opp med blod öfverstrukne." Högstr. Cap. II §. 15. Högström har icke fått reda på ordsaken till dessa båtars fabricerande, eller hvad som dermed skulle afbildas; men Scheffer tror, att de Christna först kommit till Lapparne med skepp, och att Lapparne göra dessa skepp till en åminnelse deraf.

Detta är likväl blott en gissning af Scheffer. Mig synes både Skeppsbyggeriet med Julherrn samt Juhlafolket m.m. vara lånadt.

"Vid Julmånens (''Bisse mano'') nytändning vågade ingen quinna spinna, ejheller någon man företaga något arbete, som förorsakade buller, och när månen första gången gick opp hängdes en ring i ''kåtareppan'' (rökhålet), genom hvilken månens sken skulle intränga." Jessen pag. 81.


'''§.48.'''

Det hufvudsakligaste af offer Läran finnes nu i föregående §.§. anfört. Det återstående som icke kunnat hänföras till någon viss Gudomlighet, måste jag här bifoga.

"Utom de offer till hvilka Lapparne finna sig årligen förpliktade, har jag funnit, att de offer, som han gör för nöds skull och under något löfte, falla honom under tiden något kostsammare. Ty om Folk eller deras kreatur blifva sjuka och vantrifvas, eller ock om eljest något vidrigt möter dem: så göra de löfte åt en viss Gud (den de antigen sjelfve hafva bästa förtroende till, eller den deras Trumma pekar på) eller ock flere tillika, att offra det eller det om de vinna sin önskan och undvika det onda. - Det, som de i ringare mål lofva, till ex. om en ren sjuknar eller vantrifves plägar ej gerna sträcka sig längre än till horn och ben af Renar. Till exempel när en Ren sjuknar, så gör Lappen löfte, att om han kommer sig före igen och lefver, vill han en viss tid slagta honom, samt ej hugga sönder eller låta förkomma något ben, utan alltsammans förvara åt den Guden, som han gör löfte åt, och som han menar skall kunna hjelpa sig. Hvad Lappen sålunda lofvar håller han troligen och då han slagtar en sådan ren, hugger han icke ett ben sönder, utan delar honom led från led, samt förvarar benen. Om en hund råkar draga bort något deraf, så måste han sätta lifvet till, och man offrar ett af hunens ben i stället." Högstr. §. 18. Såsom en fortsätting af detta offrande, som skedde efter föregånget löfte plägar Lappen nu lofva offer åt kyrkor, när han är stadd i någon nöd; hvarom redan (i 1 Del § 64.) är nämt.


'''§. 49.'''

"Man trodde att offren misshagade Gudarne, om icke alla, vid sådane högtider, från gammalt lärde Ceremonier, iagttogos till punct och prikka; derföre måste Barnen undervisas af Nåiden uti allt, som hörde till offertjensten." Jessen, pag. 53.

''"Passe vareh"'' (heliga Berg) höllos i vördnad. Lapparne gjorde der böner och knäfall; de besökte dessa heliga ställen årligen, och om icke alltid offrade, så rörde de vid de förut offrade benen. De ville icke bo i grannskapet af ''Passe vareh'', för att icke oroa med Barnskrik och annat buller. Under förbifarten nära ett sådant berg tillåto de sig icke någon sömn, ty det hölls för sidvördnad och vanhelgande af Gudoml. De vågade icke tala högt i grannskapet af ett sådant berg, icke skjuta en fogel eller annat djur; Om de hade blåa kläder på sig, så klädde de af sig dem, till dess de kommit förbi det helgade rummet." Leem sid. 443. Samme Författare upräknar en hel hop sådana heliga Berg, klippor, Sjöar m.m. som funnos i Finnmarken. Deribland förekomma flere ställen, som fått namn af ''"Seite"'' hvaraf man kan sluta, att denna Gudomlighet varit allmänt dyrkad i Finnmarken.


'''§. 50.'''

Såsom bihang till offerläran, kan man här placera några vidskepliga bruk, som varit föranledde af Lapparnes föreställning om det Gudomliga och öfvematurliga, men hvilket icke kunnat inrymmas uti föregående §.§.

"När quinnorna undergingo sin månads rening, måste de aflägga krage och bälte för Sarakkas skull." Jessen pag. 78.

"När quinnans månads rening var öfverstånden, tvättade hon sitt hufvud med vatten i en kittel, och skurade densamma med mjöl, samt bakade en kaka deraf, hvilken endast quinnor fingo äta. - Efter concubitus gaf quinnan akt på en stjerna nära månen. Om den var längre eller fjermare derifrån så slutande hon deraf, om fostret skulle födas med lif.

Man fick ej skäfta en yxa i det hus, der en hafvande quinna var.

En Barnsängsquinna fick ej hafva någon knut på sina kläder; hon fick icke flytta från det rum der hon först laggt sig förr än hon tillfrisknat. De kläder hon haft under födseln, förkastade hon sedan. Ju längre Barnet didde, desto lyckligare blef det." Leem pag. 494.

Quinnorna fingo ej äta hufvudet på Renen. Om en man eller quinna hade krämpa i någon del af kroppen, ville de ej äta det motsvarande stället på Renen." Leem, pag. 500. (Om jag icke bedrager mig, lärer det vara många flera delar af ren, som quinnan icke fick äta; men då man nu mera icke vet grunden till detta urval, så är det föga värdt att skrypa bort rummet med upräknande af en hop skråckfulla bruk).

Det af Leem ofvan anförda merket på Stjernornas ställning har Rhen äfven uppgifvit och Högström. Schef. pag. 296. Högstr. c. 10:12.


'''§. 51.'''

"Vid uppkommen Boskapssjuka, flytta Lapparne bort ifrån stället, (där smittan först upkom) emedan de trodde att sjelfva stället hade uti sig någon förborgad orsak till den upkomna sjukdomen." Leem, sid. 500. "De inbillade sig, att en varg kunde förtrolla en bössa, att den ej gick rätt." Id. sid. 504. Hästen och vargen skall icke vara skapad af Vårherre utan af den Onde. Högström. "Att leka med Elden, skulle hafva det till följd, att deras Renkalfvar blefvo blinde." Leem, pag. 504.

"Om en droppa mjölk af Renkons Jufr föll i elden, skulle alla Renkor få ondt i jufren." Petr. Læst. Journal. 2. pag. 342. Om man kastar in huggen ved, med smalare eller toppändan förut, skola Renkornas kalfvar födas bakfram. "För Barnen offrades en quiga, medan de ännu voro i moderlifvet; När Barnet föddes offrades en hund, och när Barnet var födt, offrades ett djur, som nedgräfdes i jorden med en hufva på hufvudet." Leem. pag. 428.

När man badar sig en kallkälla för elakartad skabb, bör man lägga en knappnål eller liten penning i samma källa såsom offer åt källans genius. Detta er Finnarnes tro på Torneå Elf.


'''§. 52.'''

Sympathi Curer. Bot för hufvudverk. Man tar en Groda från en Mossbeväxt källa, och stryker ansigtet sakta med den, så botas hufvudverken. Upgift af en Lappquinna i Piteå Lappmark.

Bot för Tandverk. Från norra sidan af en gran lossas en spån; ur denna spån låssas en flisa, så pass stor, som en nål, hvarmed tänderna petas. Sedan sätter man in samma flisa i samma Spån, och spånen inpassas åter i samma ställning i Granen: dermed botas tandverken. Upgift af samma quinna.

Bot för halsfluss. Enda eller äldsta Dottrens Skohö, sakta värmdt för Eld insvept i ett linne och lagdt på halsen botar sjukdomen, om det är en karl. Är det en quinna, så tagas äldsta eller enda sonens Skohö, hvarmed förfaras på samma sätt. id.

Bot för locala svullnader. ''Åutse muoran kidna'', det är: Yttersta epidermis af 9 Sorters träd lägges på svulnaden, deraf skall svullnaden gå öfver. id. it. Om den som har tandverk, petar tänderna med en Björntingest (penis ursus), så skall tandverken gå öfver. Att bota reform. Man far med en nålsudd rundt omkring reformen, eller med en bränd brödbit; dertill skall man också läsa och spotta; men hvad som läses är mig obekant.

Att få en böld, att gå till baks: Att stämma blod, m.m. sker genom läsning och spottning samt tummens påläggande eller tryckning, men hvad som läses vet jag icke, ty, om jag också någon gång i min barndom sett sådane under kurer, har jag dock icke fått veta innehållet af läsningen, ej heller har jag velat lära konsten.


'''§. 53.'''

Lapparnes vidskepliga bruk vid Björnfångsten står i närmaste sammanhang med offerläran, och torde derföre böra bifogas här. Utom andra Författare har i synnerhet Pehr Fjellström gifvit en utförlig berättelse derom. Denna vördnads värde, och nitiske Lärare var Pastor och Prost i Lycksele af Umeå Lappmark. Han har öfversatt de flesta Christendoms Böcker på Lappska, och Hans afhandling om Björnafånget, är tryckt i Stockholm 1755. Jag tillåter mig häraf göra några utdrag, jämte bifogande af några andra Författares berättelser i samma ämne.

Sedan Författaren förutskickat några underrättelser om Björnens natural historia, samt de i Lappmarken brukliga sätten, att fånga honom hvaribland den, visserligen märkvärdiga Upgiften, förekommer, "att ingen fält någon Björnhona, som haft ungar quar i lifvet; ty så snart hon får kunskap om folk, kastar hon sitt alster af sig, antingen der är af större eller mindre växt, samt äter det sjelf upp." (pag. 8). –

Anför han Samuel Rhens Upgift hos Schef. att den Lappen, som ringat Björn, kallar tillhopa närmaste af Slägten och vännerna, när Björnen skall fångas, såsom till ett stort Gästabud; der de låta slå på Trumman om Björnens till.<ref>Der er et brud i teksten her og sætningen er ufuldstændig. I den engelske oversættelse foreslås denne betydning: "There they beat the drum in order [to get the bear]".</ref>. Men Förf. Fjellström anmärker, att Trummingen icke var bruklig mera i hans tid. Detta hindrar icke, att Trummingen för Björn, kunde vara bruklig 50-60 år derförut, då Scheffer Skref. Förf. anser väl trummingen hafva varit utan ändamål, sedan Björnen var ringad: "Ty om Spåtrumman skulle gifva tillkänna Björnens tillhåll så kunde detta ske, utan att Björnen blefve ringad." Men det förhåller sig icke alldeles så, ty fastän Björnen är ringad, så återstår ännu mycket, innan Björnens Ide kan Uptäckas innom Ringen, och det var för denna sak, som Lappen måste rådfråga Trummans orakel.

<blockquote>Anmärkn. Till de Läsares tjenst, som icke hafva något begrepp om, huru Björnen fångas i den skandinaviska Norden, torde det vara nödigt, att förklara, hvad som menas med Björnens Ringande. Björnen, är som bekant är ett sådant djur, som icke behöfver någon föda om vintern, utan ligger i Ide och suger på sina Ramar. Om hösten pläga gamla och försigtiga Björnar gå i sitt Ide, innan snö faller; men då det likväl stundom händer, att Björnen blir öfver raskad af Snö, innan han hunnit krypa in i sitt vinter läger, pläga Björnjägare i Norden söka opp hans Spår; och när de se på Spåren, att Björnen icke går långt mera, innan han lägger sig, följa de icke spåren vidare, utan gå rundt omkring det Berg eller den trakt, hvarest de förmoda, att Björnen ämnar bereda sitt Ide. Om Jägaren nu, sedan han gått ett slag rundt omkring, finner, att Björnen icke gått utom denna Ring, så gör han ännu en cirkel rund omkring den samma trakten; men denna inre cirkelens diamäter är vida kortare än den första cirkelns. Och om den första cirkelns diamäter var till ex. en half mil, och den inre cirkelens diamäter en fjerdels mil, så kan Jägaren ännu gå ett hvarf rundt omkring samma trakt, ända till des Björnens förmodade Ide blir inneslutet innom en trång cirkel, hvars diamäter kan utgöra vid pass 3/8 dels mil, 2/8 dels mil eller 1/8 dels mil o.s.v. Detta kallas, att hvärfva eller ringa Björnen. Jägaren tar då noga märke af Stället, och lämnar Björnen i fred till dess mera snö faller; då han kan hinna opp Björnen på Skarskidor, äfven om Björnen skulle slippa ut från Idet, innan han blir dödad. </blockquote>


'''§. 54.'''

Fjellström anmärker vidare, att Lapparne icke benämna Björnen med dess rätta namn, när de äro stadde på Björnjagt, utan de bruka särskilta mystiska ord, för att beteckna Björnen sjelf och allt, som med honom hade någon gemenskap. "De hafva bevist Björnen så stor ära, såsom ett djur; det de hålla för det heligaste, derföre han och kallas ''Passe vaisje'', (ett heligt villebråd); ''Puoldekats'' (lilla Backmannen), ''Puolda-pådnje'' (BackGubben); ''Puold-Aja'' (Backfarfar) ''Puoldossek'' (Bärgskorf efter Fjellström), rectius: ''Puoldussek'' (Backskorf) item ''Puold-tsuobbo'', (Berg-groda) rectius Backgroda); ''ruemsek'' (rectius ''rumsek'') ett ibland Björnens mystiska namn, som Fjellström icke kunnat öfversätta, och ordet finnes icke heller i Lappska Lexicon, men torde vara närmast beslägtadt med finska ordet ''Runsu'', slarfvor, trosor, båss, med afseende på Björnens egenskap att bädda under sig allehanda smålk (ifrån skogen;) ''Tarfok'', moss samlaren, i anledning af Björnens egenskap, att samla Björn Mossa (Polytrictrum commune Lin), hvaraf han tillreder sig en mjuk bädd o.s.v." Leem tillägger: "Björn nämna de icke med dess rätta namn ''Qvuowtja'', på det han ej må skada deras Boskap, utan de kalla honom ''Muodd-Aja'' Pelsfarfar." Leem pag. 502. I Luleå Lappmark kallas Björnen ''"muoddekis"'' den bepälsade. Gamal hane kallas i jägarspråket ''"Änak"''; honan kallas ''"estev"'', en unge, som modern icke låter di mera, kallas ''"tsabmek"'' den piskade, emedan Björnhonen afvänjer ungarne, derigenom, att hon slår och piskar dem.


'''§. 55.'''

Men icke blott Björnen sjelf ble hedrad med särskilta hederstitlar; man hade i och för Björn jagten bildat ett eget jägarspråk, hvilket endast öfvade Björnjägare nyttjade och förstodo. Så till ex. anmärker Fjellström, att Björnsången, som annars hette ''Juoikem'' kallades i Björnjägar språket ''"Siggem"''. Öra, i vanliga språket ''"pelje"'', i Björnjägar språket ''"auros"''. Öga, ''"tjalme"'' i Björnjägar språket ''"naste"'' Skinnet, ''"nakke"'' i Björnjägar språket ''"låtek"''. Hjerta, ''"vaimo"'', i Björnjägarspråket ''"jalos"'' o.s.v. Detta Björnjägarspråk låter för de oinvigda, som Arabiska, ock så kunnig Fjellström var i Lappskan har han dock icke kunnat öfversätta många ord af Björnjägarspråket. Det är också icke godt, att öfversätta ett nydiktadt språk, som hvarken har Etymologi eller syntax, det är endast bevis på Upfinnarens fintlighet. Leem anmärker äfven det samma som Fjellström, att Lapparne brukade ett särskilt och För andra obegripligt språk, när de voro på Björnjagt. Så till ex. att koka hette på vanlig Lappska ''"vuossjet"'' men på Björnjägar språket hette det ''"guordestam''; hvaraf man kan finna, att Lappska Björnjägarspråket var ett rigtigt "abakadabra", hvilket troligen ingen annan än gamla och öfvade Björn jägare förstodo.


'''§.56.'''

Både detta Björnjägarspråk jämte alla tokiga Uptåg, som Lapparne hade för sig på Björnjagten, skola, enligt Lapparnes egen berättelse hafva sin uprinnelse från följande historia, hvilken Lapparne i Lycksele berättat för Fjellström. (sid. 13).

"Tre Bröder hade en enda syster, hvilken hatades af sina Bröder, att hon nödsakades taga sin tillflyckt i villda marken, då hon uttröttad ändteligen råkar på ett Björnhide, dit hon ingår att hvila. Till samma hide kommer ock en Björn, hvilken efter närmare bekantskap tager henne till hustru, och aflar med henne en Son. Efter någon tid, sedan Björnen blifvit gammal, och Sonen Upväxt, skall Björn hafva sagt till sin hustru, att han för ålderdoms skull, ej längre kunde lefva; ville derfore gå ut på första snö om hösten, att hennes tre bröder kunde se sporr efter honom, och således ringa och döda honom. Ehuruväl hans hustru sökte detta på det högsta att hindra, lät Björnen sig dock ej öfvertala, utan gjorde som han sagt: att de tre Bröder kunde af hans sporr honom omringa. Härpå befaller Björnen, att ett stycke messing skulle fästas i hans panna, till ett tekn, att han både kunde igen kännas från andra Björnar, såsom och, att hans egen Son, som och nu var gången ifrån honom, ej måtte honom döda.

Sedan en djup snö fallen var, följas de 3 bröderna, att fälla denna Björnen, som de tillförene ringat. Då frågar Björn sin hustru, om alla 3 bröderne varit henne lika hätske? Hvartill hon svarade, att de tvänne äldre varit henne svårare, men den yngste något mildare.

När då dessa bröder kommo till Björn idet springer Björn ut, och öfverfaller den äldsta Brodern, biter och sårar honom ganske illa, då Björnen oskadd går straxt derpå in i sitt Ide igen. När den andra Brodern kommer löper Björnen ock emot honom, och skadar honom på lika sätt, som den förra, och går så in i sitt hide igen. Sedan befaller han sin hustru, att fatta sig om lifvet. Sedan hon det gjort, går han på två fötter bärandes henne ut ur sitt hide; hon befaller så sin yngsta Broder skjuta honom, hvilket ock skedde.

Den omtalte hustrun sätter sig nu ett stycke derifrån, öfvertäcker sitt ansigte, såsom den der ej hade hjerta att se, det Björn blef skuten och skulle nu flås: skyttar dock med ena ögat derpå. Häraf skall sedan den seden vara kommen, att intet quinfolk får se Björnen eller Björnkarlarne, utan allenast med förtäckt ansigte, och genom en messings ring. Hvarom nedanföre berättas skall.

Sedan nu de tre Bröderne hade fått Björnen, samt allt köttet var lagt i kittelen, att kokas, kommer Sonen, för hvilken de berätta, att de skutit ett underligt djur, som hade et stycke messing i pannan. Denne säger, att det är hans fader, som med en sådan messing blifvit teknad, och påstår derföre lika lott i Björnen med dem. När de ständigt neka dertill, hotar sonen dem, om de ej vilja gifva honom lott, skulle han väcka upp sin Fader; tager så ett spö, med hvilket han slår på huden Sägandes: Min fader! statt up! Min fader statt upp! deraf begynner köttet i kitteln så häftigt kokas, att det syntes såsom ville det springa upp, hvaraf de nödsakades, att gifva honom lika lott med sig. Häraf lärer den seden vara kommen, (om så sker, som Scheffer berättar) när Björn är fälld, draga de honom straxt utav sitt läger, och slå honom med ris eller mjuka Spön. Af den i Björns panna fundna messing, skall och det haft sitt ursprung, att såväl Björnkarlarne sjelfve, som allt redskap, som vid Björnfånge brukas, måste med messingsked och ringar beprydas."


'''§. 57.'''

Fjellström anmärker vidare, att Björnens hustru säger hafva undervisatt sina bröder om alla ceremonier, som borde iagtagas vid Björnjagten, samt att de i annat fall icke kunde blifva ett så grymt djur öfvermäktige. Enligt Samuel Rhens och den Anonymes Upgifter hos Scheffer, borde den gå främst, som ringat Björnen, dernäst Trumslagaren, som enligt Trummans anvisning skulle bidraga till Björnens hides uptäckande; näst honom i ordningen borde den Käckaste Jägaren gå, som skulle gifva Björnen första hugget o.s.v. Den som gick främst, hade en käpp eller spö i sin hand med en Messings ring i ändan. Schef. pag. 232; beriktigadt af Fjellström s. 9.

"När Björn är fälld, draga de honom straxt utur sitt läger, och slå honom med ris eller mjuka spö: deraf ordspråket: slå Björn med ris". Samuel Rhen hos Schef. pag. 233, Fjellström, sid. 15. Högstr. § 11,32.

"När Björn är dräpen, upstämma Björn jägarne en sång, och den som bär spödet med Ringen, är chapellmestare, (dirigerar musiken). Sången börjar med dessa ord: ''kitulis puorré I skada (tackamiss) såbbi jala saiti.''" / Tack sägelse Gode! (Du) ej skada (gjort) at staf och spjut." Anonym, hos Scheffer.

<blockquote>Anmärkn. Det händer ofta, att Björnen med Ramen slår stafven ur Björnjägarens hand, hvilket är ett högst olyckligt tag, ty Björnjägaren Blir derigenom värnlös. I afseende härpå börjades Björnvisan med ofvan anförda ord. Den seden, att slå den dödade Björn med ris, menar Fjellström voro tagen af den förut anförda berättelsen, att "Björnens son slog på Björnhuden med ett Spö." </blockquote>


'''§. 58.'''

"Så snart Björnen är fälld, skjuta alla de som varit med, sina skidor öfver Björnen, till bevis, att de honom öfvervunnit, såsom ock derföre, om de det ej göra, är fruktan att Björn en annan gång, blir dem så närgången, att han löper öfver deras skidor. Sedan vrides en vidja, hvilken, såsom en ring sättes på Björnens nedra käft: deri binder den förnämsta Björnkarlen bälte, derpå han rycker 3 gånger, sjungandes med besynnerlig ton och ord, att han blifvit öfverman. Somlige taga ock spjutet och föra det tre gånger af och till emot Björn, med samma sång och i samma afsikte. Sedan öfvertäckes Björn med granris, och blir så ligande till andra dagen, om han ock vore så nära deras hemvist, att hon samma dag kunde skaffas hem och blifva flådd." Fjellström, sid. 16,17.

"När de då komma så nära sina hemvister, att de kunna höras, begynna de med en sådan vid detta tillfället brukelig sång, att de hemmavarande kunna förstå, att Björnen är fäld. Då kläda sig alla quinnor straxt i sina bästa högtids kläder och silfverskrud, hvarpå äfven quinnorna besvara männernas sång, bevälkommande både Jägarne och Björnen, som fälld är. En sådan sång kallas ''"sides"'' låt. Den blandjägarne, som varit hufvudman, vrider en mjuk vidja och gör på ändan en ring. Denna vidja kallas ''"Söive risse"''. Med den slår han utan på kojan 3 gånger midt för Dören, och säger: ''"Söive ålma"'' (Såives man) om det är en hanbjörn, som är fäld; men är det Björnhona, som är dräpen, så säger han: ''Söive neit''. (Söives dotter). Somliga tillägga sedan Björnkarlen och dess hustru detta namn". Fjellström sid. 17.

<blockquote>Anmärkn. hvarken ''"Side"'' eller ''"Söive"'' förekommer i något Lexikon; men jag skulle förmoda, att ''"Side"'' är ett Sörländsk uttal af ''Seide'', äfven som ''"Söive"'' torde vara det samma som ''"Saiva"'' hvadan ''"Sides"'' låt skulle betyda en tacksägelse sång Guden Seite till äro; ''"Söive ålma"'' och ''"Söive neit"'' afser Björnens heliga Natur såsom härstammande från Saivo; ''Söive ålma'' en man ifrån Saivo, och ''Söive neit'' en jungfru från Saivo: d.v.s. den underjordiska mannen, den underjordiska dottren. Björnen troddes också framför allt stå opp och få nytt lif i Saivo; i afseende hvarpå den dödade Björnen i Björnjägerspråkets förblomeringar fick heta ''"Saivo ålma", "Saivoneit"''.</blockquote>


'''§. 59.'''

Efter dessa förberedande Ceremonier(?) säger Fjellström "stiga alla Björnjägarne in i kåtan, icke genom den vanliga dörren, utan genom ''"Påssjo raige"'', och genom samma hål skulle äfven alla hundar, som varit med på jagten, släppas in. Quinfolken som nu såto i fina Silfverskrudar och högtids drägter öfvertäckte alla på en gång sina ansigten med ett täcke av valmar, linne eller kläde. När de skulle se på Björnkarlarne, skedde det icke med uptäckt ansigte, utan de togo hvardera en Messings Ring, och höllo den för ena ögat, och glonade eller siktade genom den, samt spottade i det samma Björnjägarne i ansigtet med tuggad alderbark, hvarmed äfven hundarna, som varit med på jagten skulle rödfärgas. Fordom (?) hade äfven quinnorna sjelfva färgat och korsat sig sjelfva, med alderbarks lag.

Efter denna bestänkelse pryda quinnorna alla karlarne med Messings ringar och länkar af Messings käd, fästade på trådar, dem de binda på Jägarnes halls, samt på ena handen och ena benet. Detta allt kallas ''"Kaltek"'' En Björnjägar fras, som icke står i Lexicon ejheller kan jag veta ordets betydelse, så framt icke detta ord må hafva afseende på hvad som straxt nedan för berättas om förbudet för Björnjägarne, att hafva samlag med sina hustrur på 4 eller 5 dygn; i thy fall betyder ''"kaltek"'' castrerad. Björnjägarnes utsirande med Messings ringar och messings kedjor, har mycken likhet med hvad som förut är berättadt om offermannen.(§. 10.)

"Den förutnämde vridna vidjan lemnas nu till ''Söiveneit'' (den förnämste Björnjägarens hustru) hvilken hon förvarar i ett linnekläde, till dess Björnsvansen blir kokad."

"Sedan allt detta blifvit förrättadt, fram bäres mat, den bästa, som efter deras smak är den delicataste. Björnkarlarne spisa för sig sjelfva, och quinnorna för sig sjelfva. Sedan blir ej något vidare företaget den dagen; utan alla lägga sig att hvila, hvar och en, med den prydning han fått. Dock ligga de då ej tillsammans med sina hustrur, utan hvar för sig, som sker 3 nätter å rad. Scheffer säger, att ingen Lapp må komma till sin hustru på tre dygn, och den, som har Spödet och ringen (d.v.s. den som ringad Björnen,) får icke komma till sin hustru på 5 dygn". Fjellström. sid. 18,19.


'''§.60.'''

"Den andra dagen göres anstalt till Björnens hemförande, som sker på det sättet, att somliga af Björnkarlarne blifva hemma för att förfärdiga en ny koja såsom ett skjul af klufna bräder, som betäckes med granris. Denna koja kallas ''"Quertek."'' De öfriga Jägarne föra hem Björnen; dock måste äfven den ren, som skal draga Björnen, beprydas med messings ringar, och käd på tråd fästade, hvilken prydning bindas om renens halls. När de hemkomma, sjunga quinnorna: Säll du, som bär en sådan prydning. Scheffer säger, att männema sjunga på vägen när de föra Björn hem: ''"i paha talkev ådtjo, i paha talkev faronis."'' Ej elakt väder han får, ej elakt väder med sig (föra). Fjellström sid. 19.

Samuel Rhen har upgifvit en annan uplaga af den sång, som söngs, när Björnen fördes hem. Men han har icke anfört de lappska orden, utan endast bifogat en öfversättning hvilken lyder sålunda:"Derefter börja de med fröjd sjunga Björnvisan, som efter deras tungomål så lyder: att de tacka Gud, som kreaturen dem till godo skapat hafver, och behagat gifva dem frimodighet och magt, att sådant grymt och mägtigt djur öfvervinna."

Dett är skada, att Författarena icke kunnat få reda på sjelfva orden, som nyttjades i Björnvisan. Endast Tuderus har teknat opp en sång, som skulle vara Lappernes Björnvisa i Kemi Lappmark, men den är författad på bruten finska, och tyckes derföre vara mera finsk än Lappsk. Dessutom har utgifvaren af Tuderi manuscript, såsom okunnig i båda Lappska och Finska språken, icke förstått sig på att corrigera de grofva tryckfel, som insmugit sig i finska originalet, hvarföre hela stycket är svårt, att taga reda på. Som emellertid Tuderi skrift är ganska rar och sällsynt i Antiquariska Bokhandeln, så kan det icke skada, att här reproducera den Lappfinska Björnvisan, såsom den För Tuderus blifvit upgifven. De mest i ögonen fällande tryckfel har jag likväl sökt att rätta.


'''§. 61.'''

Tuderus skrifver "Hvad 2:do Björntjensten vidkommer, så är till den ändan Updiktadt särdeles sånger, at, enär Lappen hafver skjutit en Björn, och hämtat kroppen till Byss, dyrkar han honom med denna sång

::''1.	Mätsen dyris voitettu!
::2.	Tuo meil täytä tärveyttä!
::3.	Aitan vastan salihitie.
::4.	Tuo tuhatta tulesaya!
::5.	Sata sata salihixi.
::6.	lulki tulin Jumalista,
::7.	Kansa saalin iloisasta.
::8.	Joka ilman ihmet, vaivat
::9.	Annon andoi; rahan radej<ref>''"radej"'' lär komma af ''raadia'', som betyder förskaffa; men ordet är en barbarism, och härleder sig troligen från svenskan.</ref>
::10.	Koska tulen kotihin,
::11.	Kolme yötä ilon pidän.
::12.	Läpi laaxot, riivet,<ref>i originalet står ''"rewret"'' ett ord, som icke finns hvarken i finskan eller Lappskan.</ref> vaarat,
::13.	Aja paha edellänsä.
::14.	Pärtäs? tuli vielä peitos<ref>i originalet står: ''"Berthas tali wielä penthos"'' hvaraf ingen mening kan blifva. I denna vers måste således vara flera tryck fel. Jag har, i stället för ''Berthas'', insatt ''Pärtäs'', hvilket låter säga sig, såsom sammandragit af ''Päretäs'', din stickeld, emedan enligt den svenska öfversättningen, någonting som betyder "ljus" har funnits i versen.</ref>
::15.	Kunnioitan sua jälistänsä:
::16.	Wuosi; vikatell saalihisi.
::17.	Ett en unehok oikein virret,<ref>i originalet står ''"Ettian urihok oiken wirret"''</ref>
::18.	Sitä vast viel toisti tule.''<ref>i originalet står: ''"Sitä vast viel tonsti tulla"''</ref>


'''§. 62.'''

För att gifva läsaren något begrepp om innehållet, har jag numrerat verserna; och öfversatt dem verbatim i samma ordning, som orden stå i originalet.

::1.	Skogens dyra öfvervundna!
::2.	Gif oss fullkomlig hälsa!
::3.	För Boden din fångst
::4.	hämta tusend, när du kommer:
::5.	hundra, hundra till rof.
::6.	Uppenbarligen kom jag från Gudarna
::7.	med fångsten ganska glad;
::8.	Som utan under, utan möda,
::9.	Gåfvan gaf, pengar förskaffade.
::10.	När jag kommer till mitt hem,
::11.	tre nätter glädje jag håller.
::12.	Genom dalar, obanade berg
::13.	han drifver den onda framför sig.
::14.	Dina bloss kom ännu i skjul.
::15.	Jag hedrar dig efteråt,
::16.	Ett år, med lian ditt rof.
::17.	Att jag ej glömmer den rätta sången,
::18.	derför kom ännu en gång.

<blockquote>Anmärkn. De afbrutna och mörka talesätten torde behöfva en liten förklaring: till ex. vers 3. Poeten ber Björnen hafva med sig tusende dylika, när han kommer nästa gång, på det man må få boden eller visthuset fullt med kött. Poeten alluderar här på den vanliga Folktron, att Björnen skulle stå up igen i Saiwo, och der föröka sig hundrade och tusende fallt.

I versen 12 och 13 målas Björnens framfart i skogen; ty när Björnen blir antigen skrämd eller retad, så far han verkligen fram som en best, så att det brakar i Skogen efter honom. Som han är något klumpig och ovig och säges icke heller se rätt framför sig, så måtte Spädare trän från vika för hans he(rr?)lighet.

Vers. 14. här kallas Björnens ögon: bloss; emedan de lysa som 2:ne bloss i det mörka hidet. Jämför § 59, der Björnens ögon i Björnjägerspråket kallas "stjernor". Dina bloss kom åter i skjul, vill säga: dina ögon lades igen. I versen 16 tyckes Poeten ärna slå Björnens rof eller mat, Björnstuten, med lian. Björn stuten (''Angelicka sylvestris'') ätes gerna af Björn, men Björnjägaren slår den med lian jämte annat gräs.</blockquote>


'''§.63.'''

Tuders egen öfversättning, som härmed bifogas, tyckes vara nog afvikande från grundtexten; det ser nästan så ut, som han lagt till för mycket af sitt eget, eller också har sjelfva visan blifvit för honom reciterad med andra ord, än de som nu finna på papperet.

::1.	Tu skogsdjur, som vunnen är
::2.	hämta oss fullkomlig hälsa!
::3.	Och rof mot visthusen.
::4.	Hämta 1000:de, när tu kommer fram.
::5.	Skaffa 100 till rofs!
::6.	Uppenbarligen kom jag ifrån The Gudar
::7.	med rof lustig och glader
::8.	Som utan under och möda
::9.	gåfvan och penningar gaf.
::10.	När jag nu kommer hem,
::11.	Tre nätter jag håller glädje.
::12.	Med fröjd jag kom, med fröjd jag for öfver dalar, Berg och högar.
::13.	Drif den röda framför tig.
::14.	Med glädje framkom dagsens ljus; Then dag kommer än med glädje.
::15.	Jag ärar tig härefter än
::16.	Att få tig hvart nu till rof?
::17.	Att jag ej må Björndansen glömma:
::18.	till den ändan kommer jag än en gång.

Uti denna öfversättning bör märkas, att orden i 12:de versen "Med fröjd jag kom, med fröjd jag for" har ingenting motsvarande i grundtexten. I 13:de versen öfversättes finska ordet ''"paha"'' med "röda" men i den rythmiska öfversättningen, översättes samma ord, med "Then onde". l4:de versen innehåller ingenting motsvarande i Grundtexten, likaså den l6:de Tuderi rythmiska öfversättning, anser jag onödigt att reproducera, då den är ännu mera afvikande från grundtexten än den prosaiska.


'''§.64.'''

Sedan den dödade Björnen sålunda med sång och gamman blifvit förd till Lapparnes hemvist, "Så föres han under den dertill upsatte kojan eller Brädskjulet, som också är beprydt med ringar, flätade af Lappskohö (''Carex vesicaria Lin''). Björnen läggas der vidöppen, och en ryfva eller tratt af näfver, som är full med tuggad Alderbark, sättes honom under näsan. Förr än han ristas upp, besprutas hela Björnen med tuggad Alderbark, äfven i bakändan. Knifvar, yxor, koppar, fat, och alla kärl, som vid detta tillfälle skola brukas, prydas med Messing (ringar eller plåtar). Äfven så lägges messings ringar och käd på Björnens hufvud till prydning." Fjellström. sid. 20.

"Under sjelfva flåendet är intet tyst; utan sjunges nu om det, nu om annat. Såsom, hvadan Björnen är kommen; då det diktas närmare eller längre bort belägne orter, land, Berg, öar o.s.v. Scheffer säger (enligt Upgift af Samuel Rhen) att de sjunga: ''"Ålmai påti Sverjis landest, Polandest, Englandist, Frankrikist." h.e. En man kom från Sverge, Polen, England, Frankrike. Scheffer Säger ock, att en sådan sång sker, då Björn köttet är kokadt, och bäres af 2:ne karlar till quinfolken, då ock dessa med sin sång svara: ''"Ålmai påti Sverges landest, Polandest, Englandist, Frankrikist." '' Idem. loco. citato.

Utan tvifvel äro dessa ord tillagde i senare tider, emedan Polen, England och Frankrike icke kunde vara för Lappen bekante före Christendomens införande. Vidare säger Fjellström: "det sjunges om den heder, som de nu visa emot Björn, med begäran, att han ville det andra Björnar förkunna, på det de ock må låta villigt fånga sig. De sjunga såsom gissnings vis, hvad de, som äro i deras hvardags koja, hafva [för händer?], och om de hitta på det samma, räknas det för ett lyckligt omen. Deras göromål berättas af Barn, som hafva frihet, att löpa emellan Björnkarlarne och de hemmavarande, men intet quinfolk får komma till dem, ja icke heller se deras förrättning, utan allenast Barn och flickor, som ännu ej äro manvuxna." Ingen quinna får innan ett år, åka med den ren, som dragit hem Björn, hvilken icke heller får föras på en sådan väg, der quinnor hafva gått; icke heller må något quinfolk gå öfver eller efter Björnkarlarnes sporr, så länge denna förrättning påstår." Fjellström sid. 19.


'''§.65.'''

"Sedan nu Björnen under sång är flådd, hugges och skäres köttet väl ifrån Benen, dock så, att hvarken några ben blifver bräkt, eller någon ådra eller sena efter deras begrepp afskuren. Allt köttet kokas på en gång, om ketteln eljest är så stor, att han allt rymmer: i annor händelse blir ej mera af Björnen flått, än kitteln rymmer, och när det är kokadt fortfares med flåningen. Det första, som blir kokadt är bloden, som blir utöst, så snart så stor öpning på Björnen är gjord, att det kan uttagas, hvari lägges något ister och när den är kokad straxt upätes förr än något annat kött blir kokadt. Hufvudet får vara oflådt till sist. Vid hufvudet får strupen och alla inelfvor oafskurna hängas fast, tills det öfriga köttet hinner koka. När hufvudet flås, skåres det tunna och hårlösa skinnet på Björnens näsa, bort, och den som flår Hufvudet, binder det skinnet på sitt ansigte. Sedan lyftas hufvudet med alla inelfvor, som taliter qualiter äro ränsade, up i kitteln, att kokas, men hänga dock ännu oafskurna fast vid Hufvudet." Fjellstr. sid. 22.

Schefferus skrifver: "Medan Björnköttet kokas, sitta Björn Jägarena på båda sidor om Elden, alla i sin ordning, så att den ena icke får träda i den andras rum: främst sitter den, som ringade Björnen, dernäst den, som slog på Trumman, och näst honom den, som först skjöt björnen, och sedan på den vänstra sidan Vedhuggaren och Vatnbäraren." Samuel Rhen hos Schef. pag. 236. Men Fjellström säger sig icke veta, om så verkligen tillgår i södra Lappmarken.

"Björnjägarena måste se noga efter, att icke kitteln får koka öfver, och att icke något spad må squimpa i elden, hvilket anses för ett elakt omen. Man får dock icke späda på kitteln med kallt vatten, ej heller får man föra undan Elden; utan den som är hufvudman, skickar bud till den kåta, der quinnorna äro samlade, för att utforska, om något oskickligt af dem förehafvas vid så högtidligt tillfälle, finnes icke anledningen till kittelns häftiga kokande hos quinnorna, så begynner hufvudmannen en besynnerlig, för ett sådant tillfälle enkom diktad sång, hvaraf den brusande kitteln måste sakta sig, ock koka lagomt." Fjellstr. sid. 23.


'''§. 66.'''

"Framdelen af Björnen kokas i en särskild kittel, och Bakdelen i en särskild, emedan quinnan får icke äta af framdelen, utan endast af bak delen, ungefärligen så långt fram på Björnen, som quinnan nådde med sina Armar, när hon omfamnade Björn."

Fjellström anmärker, att det antingen måtte vara ett tryckfel, eller orätt fattadt, då Scheffer upgifvit att: icke gifves något åt Hustrurna af Bakdelen, utan af framdelen, hvilket synes vara emot sjelfva hufvudorsaken till Lapparnes vidskepliga bruk vid Björnafånget." Fjellstr. 24.

<blockquote>Anmärkn. Det synes visserligen vara en miss skrydning af Samuel Rhen, då han upgaf förenämde mening, eller också har han verkeligen missförstått Lapparnes berättelser. Samme Rhen har likväl riktigt upgifvit, att männeme åto framdelen af Ren, som offrades, och att de hemmavarande fingo den öfriga delen; således, och då Björn också betraktades som ett offer, borde samma förhållande här äga rum.</blockquote>

"När köttet är kokadt, bytes det mellan män och quinnor af den Lapp, som har spödet och ringen, och Trumslagaren skall vara skaffare." Anonym, et Sam. Rhen hos Schef. pag. 236.

"Med quinnornas beskärda del skickas 2:ne deputerade af Björnjägarne till Quinnornas kåta. Desse tillkännagifva sin ankomst med sång: ''Olmai påti Sverjis landest, Polandest'' etc. och quinnorna svara på samma sätt. Björnflåttet silas; dock måste alla kärl, hvaruti flåttet silas vara beslagne med messing; är endast en Björn dräpen, måste kärlet vara beslaget med ett stycke messing, men äro flera björnar dräpna, så måste äfven flåttskålen vara beslagen med flera messings plåtor." Sam. Rhen hos Schef. pag. 237.

När nu de deputerade träda in i den hvardagliga kåten med quinnornas del "så se quinnorna på dem genom en messings ring, samt spruta öfver dem tuggad alderbark, äfven som öfver Björnköttet." Fjellstr. 25. Den Anonym, hos Scheffer tillägger att quinnorna mottaga de deputerade med en så lydande sång: ''Ålbmai, (mi) påti Svergis Landest; Polandest, Englandist, Frankrikist, kalka ruopsis laigit ruoidi tjadnat.'' På mannen, som kom ifrån Sverrige, Polen, England, Frankrike, skall man knyta rödt yllegam omkring låret: hvilket äfven verkställes af quinnorna. "Dessa se äfven genom en messings ring på Barnen, som varit inne i Björnjägarnes koja, och säga: ''"Själest mo!"'' h.e. pryd mig" (kanske häldre rena mig) ty messingen var ju det renas symbol." Fjellstr. sid. 25 "Den största beten af Björnköttet måste quinnan antingen låta falla genom en messings ring, eller också måste hon hålla messings ringen för mannen, och trä första biten genom den i munnen." Id, l.c.


'''§.67.'''

"Sist inbäres till quinnorna Björnsvansen, eller stubben, som blifvit kokad oflådd med någon vidhängande fetma. ''Söiwe neid'', eller den förnämsta Björnkarlens Hustru som gömt den förut omtalte vridna Björkringen i ett linnekläde, tager nu fram densamma, på hvilken alla närvarande quinfolk och barn fästa en ring eller ked av messing och sedan de ätit, hvad som kunnat ätas, samt utsugit allt flått, som fastnar i håret på Björn Svansen, så bindes den samma fast vid den, med messings ringar beprydda cirkelrunda Vidja ringen, och öfverlemnas så till Björnkarlarne, hvilka förvara den samma jämte alla ben af Björnen." Härpå betäcka alla quinnor sina ansikten, hvarefter de kyssas af sina män, och betackas, för det de fått vara obesvärade i Björnens hedrande. Man läser icke, hvarken till eller från Bord, när Björnkött ätes, ej heller brukas dervid något salt.

Sedan allt detta är förrättadt, går alla manfolk till det stället, der Björn blifvit kokad, och hvila der, tills de få lof att komma till sina hustrur, hvilket icke får ske utan föregående rening.

Deras rening sker sålunda: sedan allt manfolk, och de, som varit med, när Björnen blef dräpen, tvättat sig i stark lut af Björkaska, löpa de tre gångor rundt omkring de Jernkedjor, på hvilka kittlama varit fästade, uti hvilka Björnköttet kokades; och sedan springa de in genom den rätta dörren i hvardags kojan, och så straxt ut igen; och åter tillbaka in, och sedan ut igen genom ''Påssjo'', eller bakdören. Under detta löpande härma de Björnens läte (en ton, som låter som ett mumlande och morrande, och hvilken ton ännu någon gång höres af gamla Björnjägare). Då skall dens hustru, som Björnen skjutit taga dem fatt med vantar på händerna, och fråga: huru länge? nemligen tills en annan Björn blifver fälld. De svara: Nästa vår. Om hustrun säger - det blir för länge tills, då säga de, Må det då ske denna vår." Fjellström sid. 27.


'''§. 68.'''

"Andra löpa omkring sjelfva hvardagskojan, som dock först måste vara prydd med granris (utan och innan), gå sedan in i kojan, och springa (3 gånger) omkring Eldstaden. Andra åter, som ej löpa omkring kojan, gå in igenom Påssjo, och springa ut genom den rätta dören, midt öfver Eldstaden, samt vältra sig sedan 3 gånger på marken, och sedan skola de fasttagas, såsom ofvanföre blifvit beskrifvit." Fjellström l.c.

Samuel Rhen säger: "När Lapparne efter 3 dagars förlopp skola få lof, att komma till sina hustrur igen, då taga de, den ena efter den andra, i den kedja, som hänger öfver Elden, på hvilken de hänga sina kokkärl och springa 3 gånger öfver Elden, och derefter springa, den ena efter den andra, ut genom kåta dörren; då sjunga quinfolken: ''tådna kalkah kunav ådtjot:'' Du skall få aska. Och dermed blifva männerna liksom ränsade, förr än de få lof, att komma till sina hustrur." Schef. pag. 242.

Scheffer anmärker, att denna Ceremoni, skulle betekna en försoning för det Björn blifvit dödad; Emedan hustrun till Björn föreställes hafva varit sorgsen och bedröfvad öfver Björnens död, så torde väl äfven Lappquinnorna låssa taga del i denna sorg, och derföre måste Björnens banemän renas med aska.


'''§. 69.'''

"Som intet ben i Björnen blifver bråkadt eller sönderhugget, så kastas de ej heller bort som andra kreaturs ben, utan samlas noga så att det allraminsta (ben) ej får komma bort. Sedan gräfves en grop, lika lång, som Björnen, på samma ställe der Björnen blifvit kokad. Sedan lägges mjukt och fint Björkris i gropen, såsom en bädd; derpå ställas alla benknotor i samma ordning, som de haft i den lefvande Björn. Den skinnlapp, som blef skuren (eller flådd) af Björnens näsa, och härtills blifvit buren af den, som flådde hufvudet, lägges nu på sitt rätta ställe (på Nosan) der den förut var; likaledes bifogas äfven den förr omtalta Stubben, hvilken inpassas på sitt ställe i Skelettet; emellertid borttagas de messings ringar och kedjelänkar som af quinnorna (vid Björnsvansens emottagande) blifvit fästade på den Cirkelformiga vidjan: hvilka messings pjecer nu förvaras och sättas som prydnader och hjelpemedel på Spåtrumman. Den med Alderbark fyllda näfver tratten, som vid flåningen hade stått under Björnens näsa, sättes äfven ner vid skelettet i grafven. Sist blifva klabbar, så långa som gropen, klufna, med hvilka Gropen betäckes, och der ofvanpå bredes granris, på det att inga odjur måtte förskingra benen. Somliga gräfva Gropen icke på längden, utan på djupet, och lägga så benen (eller Skelettet liksom i vertical ställning) i sin ordning, begynnandes ifrån bakändan och så oppföre (undan för undan) till hufvudet och Nosen, med Alderbarks tratten öfverst. Om Svenska Nybyggare, hafva haft del i Björnen, hvilka icke bry sig om Lapparnes Ceremonier, så taga likväl Lapparne den del af benen, som fallit på deras lott, och begrafva dem ordentligen, lemnande likväl ett afmätt rum för de ben, som saknas. När de sålunda lagt alla benen i ordning, tilltala de Björnen, och bedja honom förkunna andra Björnar, hvilken heder honom är vederfaren att de icke må sätta sig till motvärn, utan låta fånga sig." Fjellström, sid. 28.29. Jämför Samuel Rhen hos Scheffer pag. 240; Leem, sid. 502. Högström. Cap. 11. §. 32.


'''§. 70.'''

Nästan alla Förf. tala om Björnens Ceremoniösa begrafvning, hvaraf kan synas, att det var en allmän opinion bland Lapparne att Björnen, lika som andra djur skulle stå upp i Saiwo. Högström anmärker: "Om en hund, råkar få uti eller drar bort något ben af Björnen, så tages ett ben af hunden i stället. Somligstädes plägar man gräfva med, ej allenast hufvudskålen och benen, utan äfven (jämte Björnens ben) ett par skidor, hyfvel, knif, ett stycke messing, etc hvarmed han utan tvifvel skall hjelpa sig fram i andra verlden. - Ömkeligt, att dessa menniskor vilja Ändteligen tro, att Björnen skall upstå och lefva i andra verlden, när de likväl sjelfve äro nog tvifvelaktiga, om sin egen upståndelse."

Hela denna Ceremoni slutas med en målskjutning på Björnhuden, hvarom Fjellström har följande: "Huden har hittills (medan de öfvriga Ceremonierne påstå) lagat på sitt ställe, ofverhöljd med granris, i hvilken ock messings ringar och messingsked varit fastade vid hufvudet eller härnan. Ingen bland quinnorna har ännu fått se den, ej heller får någon quinna se den, innan följande Ceremoni försiggått. Sedan huden blifvit spitad på en lång stake, samt med små käppar tvärföre uttänjd, och med Alderbark öfverstruken, ställes hon i en snödrifva eller mot en träd stubbe, icke långt ifrån kojan. Då skola alla quinnor binda för ögonon, innan de gåt ut ifrån kojan och sedan de med ögonen förbundna kommit ut ifrån kojan, ger man dem en båge eller käpp af alder träd i hand, hvarmed de skola skjuta till måls på huden, hvilken de icke se, men blifva dock underrättade åt hvilket håll den står. Den quinna, som då träffar huden, räknas för den prisvärdaste, och man spår deraf, att hennes man skall nästa gång fälla björn. Är den som träffar på Björnhuden, ogift, så räknas det henne till ännu större heder, och man spår, att hon skall blifva gift med en god Björnjägare. Sedan tages täcket bort ifrån deras ögon, hvarefter alla få se på Björnhuden genom en Messingsring, och då först anses alla nödiga Ceremonier vara fullbordade. De vid huden fästade ringar tagas ej bort, förrän huden blifvit torr." Fjellström. sid. 30.

Samuel Rhen har ännu till lagt följande. "Den hustrun, som först träffar Björnhuden, skall sömma på kläde så många kors af tenntrå, som Björnar blifvit för tillfället fångade, och dessa kors skall hon hänga på alla de Lappars hals, som varit med i Björnfångsten. Dessa kors skola Lapparne (Björnjägarne) låta hänga på sina hallsar allt intill aftonen på tredje dagen emot Solens nedergång. Sammaledes hänga de ett sömmadt korss på den ren, som dragit hem Björn, hvilket der blifver hängande, tills det nöts bort." Sam. Rhen hos Scheffer. pag. 241.


'''§. 71.'''

Fjellström anmärker slutligen att dessa vidskepliga Ceremonier vid Björnjagten började redan i hans tid blifva mera sällsynta, och att, om det ännu fanns en och annan, som intog Förfädrens bruk, så skedde det mera af en gammal inrotad vana, än af vidskepelse. Den sista Ceremoni af detta slag, som jag hört talas om, skedde i Dunkjock på 1780 talet, då äfven prestfrun på stället deltog i Leken, emedan hennes man hade varit med på Björnjagten. Annars hafva alla sådana Ceremonier nu för tiden uphört, och jag vet icke något, som skulle vara en följd af den fordna vantron, om icke den förmodan, som gamla Björnjägare pläga hysa, att Björnen förstår, hvad menniskan talar, samt den inbillningen, som ännu några Lappquinnor hysa, att Björnen är hätskare mot en quinna, som går hafvande med en flicka. Och skulle Björnen någon gång vilja förföra sig på en quinna, så hjelpes saken dermed, att quinnan lyfter opp kläderna, och visar honom physican, då blir Björn skamlig och går sina färde. Relata refers.

<blockquote>''Anmärkn.'' En omständighet, hörande till ofvan skrifvne Björnhistoria, som jag icke kom att observera under nedskrifvandet, finnes anmärkt af Leem, hvilken jag här bifogar till jämförelse med Fjellströms upgifter. Leem säger sid. 502. "När Björn är aflifvad, föres han hem i Triumph; man upslog ett skärskilt tält, hvarest Björnjägarna vistades i tre dagar. Inga quinnor fingo under den tiden besöka dem. När Björnköttet var kokadt, fingo quinnorna genom Påssjo öpningen litet med, men icke af bakdelen. Sedan man ätit, begrafvdes Benen i jorden." Denna Leems upgift öfverensstämmer med Fjellströms i allting annat, utom i den omständigheten, att quinnorna icke skulle få äta af bakdelen, hvilket äfven Samuel Rhen berättat. Det är besynnerligt nog, att Författarenas upgifter i detta afseende motsäga hvarandra, hvaraf man lätt kunde falla på den tanken, att bruket och Folktron varit olika uti Södra och Norra delen af Lappmarken. För mig är det nu omöjligt, att afgöra hvilket dera skall vara det rätta, emedan de flesta Lappar glömt sina Förfäders bruk.</blockquote>

"Björnens baneman slår gemenligen en messingsnagel i sin bössa, eller hänger han något sådant märke på sin halls(?), det han bär en lång tid, antingen som ett hederstekn, att han gjort en så berömlig gerning, eller af någån vidskepelse." Högstr. Cap. 11.32.

"Den som skjutit en björn, tålde alldrig, att någon gick bakom honom." Leem. sid. 502.

Björn betraktas ännu med vördnad: hans tänder fästas som prydnader och kanske som Amuletter vid bälten och vid den pung, uti hvilken Lappen förvarar sin Sked. Uti Norra Lappmarken brukas Björnskinns kragar allmänt af Lapparne (dock icke af quinnorna) men den Björnskinnskrage, vid hvilken Björnens klor äro fästade, är räknad som dyrbarare, än andra krager, hvarest inga klor äro.

När Björnen sofver för länge om våren, skall han väckas med följande vers: ''Puold ajam! tjuodtjele, tjuodtjele; lasta lä stuores ko snjeratja pelje.'' d.v.s. Backfarfar! stig opp, stig opp; löfvet är (redan) så stort, som ett litet råttöra. 



==Fodnoter==
<references/>
<br><br>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Lars Levi Læstadius]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]