Vis kilden til Fjärde delen: Valda stycken af Lapparnes Sagohäfder (Læstadius)



[[Fil:Larslevilaestadius.jpg|thumb|170px|<center>Lars Levi Læstadius</center>]]

<center>'''Lars Levi Læstadius'''

'''[[Fragmenter i Lappska Mythologien]]'''

1845


<big>'''Fjärde Delen innehållande''' <br><br><big><big>'''Valda stycken af Lapparnes Sagohäfder'''</big></big></big>

</center>



'''§. 1.'''

Sagan hör egentligen icke till Mythologien, så vidt, som någonting historiskt tros ligga till grund för Sagan, då deremot Mythen är ett foster af inbillningen. Men gränsen emellan Saga och Myth är ofta svår att bestämma, emedan sagan är ofta blandad med det mythologiska. Man plär derföre bifoga Sagan, såsom ett bihang till Mythologien.

Om Lappska Mythologien icke är så rik på föremål, som man kanske föreställt sig, så äro deras Sago häfder så mycket rikhaltigare, som man lätt kan föreställa sig hos ett folk, der Sagan är det samma, som Folkets Historia. Mången lång vinter afton förnötes vid en Stockeld i Skogen med berättande af forntida Sagor, hvilka gått ifrån mun till mun ifrån slägte till slägte. Och äro vinter aftnarne långa, så räcka också sagorna till ifrån Sju till tu. Der sitter en gammal Tant, och berättar med alfvarsam ton, hvad som händt i fordna tider; omkring henne församlar sig den nyfikna ungdomen och lyssnar med spänd upmärksamhet. Men ibland de många Sagor, som nu cirkulera bland Lapparne, äro icke alla äkta; det vill säga: de äro icke af Lappskt ursprung. Man får ofta höra talas om Konungar, prinsar och Princessor m.m., men dessa äro lånta af främmande Nationer (Svenskar, Norrmän och Finnar.) Som de Sagor, som angå Prinsar och Princessor finnas vida utförligare uti nyssnämde Nationers egna Sagohäfder; så anser jag alldeles öfverflödigt, att låna dem af Lapparne. Jag åtnöjer mig således med sådane Sagor, som jag anser vara äkta, d.v.s. af Lappskt Ursprung, Men det lilla, som Jag nu kommer att anföra, är troligen icke en tiondedel af det som ännu finnes i Folkets minne.


'''§. 2.'''

Ett ibland de äldsta föremål för Lapparnes Sagor, är ett väsende, som De kalla ''Pädnak-Njunne'', d.v.s. hund näsan. De föreställa sig, att det funnits menniskor, som haft en hundnos, eller att näsan hos detta folk varit bildad som en hundnos, hvarmed de vädrade folk; ''Pädnaknjunne'' åt mennisko kött, och det var derföre ganska farligt, att råka ut för Pädnaknjunne. Men historien om detta hundlika menniskoväsende är ganska dunkel, och alluderar på en aflägsen forntid, då Lapparne ännu troligen bodde i Grannskapet af verkliga Sarkophager, måhända i nordligaste delen af Asien - I sednare tider har Pädnaknjunne blifvit förväxlad med den så kallade Hundturken, hvarom man får höra åtskilliga saker berättas bland den Svenska Allmogen. Äfven Svenskarne hafva ursprungligen haft den föreställningen om Hundturken, att han vädrade folk, hvaraf ordspråket: ''här luktar folk'', tyckes härleda sig. Svenska Allmogens fabelaktiga berättelse om Hundturken är nästan liktydig med Lapparnes berättelser om ''Pädnaknjunne'', och Finnarnes ''Koirankuonolainen'', d.v.s. Hundnosen, har precist samma egenskaper, som Lapparnes ''Pädnaknjunne'', och Svenskarnes Hundturk. Ännu går det en sägen bland Allmogen i Granskapet af Stockholm, att alla de Barn, som inlemnas på Frimurare Barnhuset i Stockholm, slagtas och saltas in till mat åt Hundturken. Och man skall icke så lätt taga Uplands Bonden ur denna inrotade villfarelse, ty han påstår, att det är mången, som har sett huru det går till. ''"Man sätter Barnen i ett kar med ljumt vatten; der öpnar man Barnens pullsådror, och låter dem förblöda. Sedan saltas kropparne in i halftunnor, för att skeppas ut."'' Har man hört på maken till historier, just i närheten af Civilisationens brännpunkt, der man borde förmoda, att Allmogen skulle vara uplystare än annorstädes? Men erfarenheten vittnar, att Allmogen är både rå, vidskeplig och mest omoralisk i Grannskapet af större städer; ty en så grof och ohygglig villfarelse skall man väl förgäfves söka bland Allmogen i det fria Norrland, och knapt nog i Lappmarken. (Jämför företalet till andra delen af denna Mythologi).


'''§. 3.'''

Vill man söka efter Grunden och Uphofvet till denna ohyggliga villfarelse, så skall man säkert finna den i den tanke, som allmogen i allmänhet hyser om Sedeförderfvet i de större städerne, och hvilken tanke icke lär vara så alldeles ogrundad. Mången ömsint moder, som varit mon om sina Barns dygd, har icke kunnat hindra de fullväxta döttrarne från att söka sig tjänst i hufvudstaden. Men en enfalldig landtflicka som kommer som mö till hufvudstaden, kommer sällan obefläckad derifrån; då icke allenast den makligare Lefnaden jämte den dagliga frestelsen, utan äfven allmänna opinionen och Exemplen hos Lagsystrarne bidrager att utrota den sista Gnistan af dygd, som den enfaldiga landtflickan, kan hafva haft med sig hemifrån. Hvad är då naturligare än den förmodan, att mödrarne på Landet söka skrämma sina upväxande Barn från Stockholms lifvet med sådana der ohyggliga historier, som borde komma hvarje oskuld att häpna och hissna öfver sitt öde, om nöden skulle tvinga henne, att sätta in sitt olyckliga Barn på Frimurare Barnhuset.

Jag har icke hört mer än en Speciel händelse omtalas af Lapparne rörande ''Pädnaknjunne''; men som denna händelse omtalas nästan lika av Lappar och Svenskar, så är det ovist, om berättelsen är ursprungligen Lappsk. Berättelsen lyder sålunda: En flicka hade villats bort, och kommit till Pädnaknjunnes boning. Der var blott kärringen hemma. Hon beklagade den arma flickans öde, emedan hennes man Pädnaknjunne eller Hundturken skulle förmodligen äta opp henne, när han komme hem. Emellertid försökte Pädnaknjunnes kärring, att göma flickan under sina kläder, men när Hundturken kom hem, började han genast dra väder efter flickan, och sade till kärringen: ''"här luktar folk"''. Kärringen förebar väl allehanda, som ursägt, men tordes icke hafva flickan längre hos sig, utan släpte ut flickan oförmärkt, och bad henne fly. Emellertid nosade Pädnaknjunne allestans i rummet, och när intet folk fanns der, så gick han ut, och som han var säker på sitt väderkorn, så kom han snart på flickans spår. När flickan nu hörde att Pädnaknjunne kom efter henne, hoppade hon i förskräckelsen ner ifrån en bro och gömde sig under Bron. På detta sätt förvillades Hundturken ifrån spåren, och flickan blef frällst.

Pädnaknjunne beskrifves såsom ganska stor och förskräckelig. Utom det, att han hade näsan bildad som en hundnos, hade han endast ett ben och ett Öga i Pannan. En stor afquistad Gran hade han till käpp. Så föreställes han af Lapparne. Men Svenskarnes Hundturk, och Finnarnes ''Koiran kuonolainen'', föreställes som en vanlig menniska utom hundnosen, samt den egenskapen, att han är mycket begifven på mennisko kött.
 

'''§. 4.'''

Lapparne tala väl ofta om ett stort och oformligt väsende i mennisko skapnad, hvilket de kalla ''Jeettanis'', men jag är nästan rädd, att både namnet och begreppet är lånadt af Grannarne. ''Jeettanis'' skall betyda Jätte, äfvensom Finnarnes ''Jatuni'' är på beskrifning samma väsende, som Svenskarnes Jätte. Man visar ännu ofantliga lösa stenar, som blifvit slungade af Jättar från långt aflägsna fjell, äfvensom vissa Fjellspetsar, som tillfälligtvis fått en mennisko liknande skapnad, tros vara förstenade Jättar. I Torneå Lappmark har man äfven namn på ställen af Jeettanis, till ex. ''Jeettanis tjelke'', d.v.s. Jättens rygg ''Jeettanis jänkä'', h.e. Jättens myra o.s.v. Ungefärligen en mil nedanför Karesuando finnes en stor hälla som skjuter ut i Elfven, och ser ut som en stenbro. Denna hälla tros vara dit lagt af en Jätte, som ville göra sig en bro öfver elfven. Deraf har stället fått namn af ''Jatuniniva'', d.v.s. Jättestråkan samt ''Jatunisuando'', Jätteselet.

Så kallade Jätte Grytor, eller större och mindre af vattnet Svarfvade runda hål i Bergs hällen finnas på flere ställen i Lappmarken vid Strömfåror, men dessa hål anses icke af Lapparne såsom Jätte Grytor, utan de kallas ''Kadniha pasatim kaarre'', d.v.s. de Underjordiskas eller Bergfruns tvättfat. Annars har Jeettanis icke stått i något fientligt förhållande till Lapparne, så vidt man kan sluta af Sagornas innehåll och syfte. Jeettanis har mera varit ett föremål för de små Menniskornas beundran för sin stora Statur, och ofantliga kraft.


'''§. 5.'''

Ganander menar, att Finnarnes ''Kalevan Pojat'', voro af Jätteslägt, och några vanliga menniskor måtte de icke hafva varit, alldenstund en Kalevas doter kunde taga häst och karl jämte plogen i sitt förkläde, och fråga sin moder: ''hvad är det härför en torndyfvel, som jag fann derute på marken; han höll på att böka i jorden?'' Kalevas hustru skall då hafva Svarat: ''bär bort den, min Pia; vi måste bort från detta land, och sådane komma att bo här.'' Det kan man säga var något till mö, som kunde bära häst och karl jämte plogen i förklä, och tyckte ändå, att det icke vägde mer än en Torndyfvel (Scarabæus). En sådan mö måste åtminstone hafva varit dubbelt större än den stora Lappflickan i Arfvidjaur, hvilken redan ser ut som en Jättequinna, eller som ett Mythologiskt väsende, Uprunnit från forntiden. Hon är nu 21 år gammal, och har under sina utländska resor icke träffat mer än en karl af sin längd, som lär utgöra 13 quarter och 3 tum. Hon är tillika proportionerlig öfver hela Kroppen, och ser rätt respectabel ut; hon har tagit opp ett Nybygge på gränsen emellan Lycksele och Arvidsjaur i Umeå Lappmark, hvarest hon uppehåller sina gamla föräldrar. Men svårt lär hon hafva, att få man; emedan det icke finns mången karl, som vågar sig ihop med en sådan Jättequinna. Hon är annars saktmodig till sinnes, och Religiöst stämd; men blir hon retad så väga vanliga menniskor i hennes naglar icke mera, än Lapphandskar. Utom sitt modersmål, som är Lappskan, talar hon äfven ren Svenska, och går klädd, som en svensk Bondflicka. Det tros, att hennes storlek härrör deraf, att hennes moder försett sig under grossessen: hon hade blifvit skrämd af sin egen skugga, under det hon färdades ute i månskenet. Detta är så mycket troligare, som hennes Föräldrar och Syskon äro små pysslingar, såsom Lappar vanligen pläga vara. - Då äfven Lappmarken haft sina Jättar och jättequinnor, hvarom Sagorna vittna, och denna Lappquinna efter några tiotal af år icke mera är till, så tyckes den beskrifning jag nu gifvit öfver henne, här vara på sitt rätta ställe. Jag hade förrleden vinter (1844) tillfälle att noga betrakta denna Jättelika quinna, och kom äfven tillfälligtvis att meddela henne Nattvarden.


'''§. 6.'''

Ett mera menniskolikt väsende var Lapparnes ''"Stalo"'' eller ''"Staallo"'' som också gerna åt menniskor, och derföre stod i ett fiendligt förhållande till Lapparne; men ehuru stor och stark ''"Staallo"'' var, kom han likväl ofta till korta för de små menniskorna, emedan han föreställes vara så tafatt och dum, att han lätt narra sig af de små poikbytingar, hvilka händelsevis kommit i Stallos våld. Dessa små ilmariga poikbytingar, som blifvit fångade af ''Staallo'', kallas på Lappska: ''"Askovis"'', hvilket ord man vanligen anser liktydigt med Svenskarnes: ''"Ask-Fis"'', en sånder ilmarig poike, som sutit i spisen sin mästa tid och gräfvit i askan, och endast funderat på illsniktiga uptåg och skälmstycken. - Det hände äfven, att starka Lappar utmanade ''Staallo'' till enviges kamp, och om Lappen segrade, blef han ägare af Staallos quarlåtenskap, som mest bestod i silfver. Sådant silfver kalldes ''"Stalo-Silba"''. Detta ''"Stalo-Silba"'' finns ännu hos vissa Lappfamiljer, der det gått i arf från man till man, och består af knappar, och stjernor eller spännen, som Lapparne hafva på sina bälten; men formen på dessa silfver pjeser är mycket annorlunda, än de former, som nu brukas. - Så hände det äfven, att Lapparnes Söner ingingo äktenskap med ''Staallos'' döttrar eller tvärt om; hvadan det icke länge sedan var en Lappkärring i Jukkasjärwi, som räknade sina anor ifrån ''"Staallo"'' i 24de led. Om man räknar 3 led på hvart århundrade, skulle den ''Stallo'', från hvilken Lappkärring tror sig härstamma, hafva lefvat omkring år 1000 efter Christi födelse. Läsaren torde, så väl häraf, som af följande Sagor inhämta, att med den ''"Staallo"'', som nu allmännast omtalas af Lapparne, ingenting annat kan förstås, än gamla vikingar, eller förrymda röfvare af Norrsk och Svensk härkomst, som hade rymt till Lappmarken och Finmarken, hvarest de Uppehöllo sig med plundring bland Lapparne. Enligt Bloms resa, förevises ännu den ryktbare Norrske Röfvaren Thorer Hunds Grafhög ej långt från Trondenæs i Nordlandet. I köpingen Tromsö finnes ännu en vikinga borg, innom hvilken nuvarande Tullförvaltare har sin byggning. Enligt Zetterstedts Resa, genom Umeå Lappmark, har man verkligen innom Lappmarkens område, funnit sådane silfver pjeser, som blifvit burne af de fordna Götherna eller gamla Svenskarne; och då äfven uti Lapparnes berättelser om ''"Staallo"'' förekommer ordet ''"Ruowde-kapte"'', d.v.s. Jemskjorta eller Jern mantel, som ''Staallo'' bar på sig, så har man här tydligen en ''"Bärsärk"'' med sin ’ ''"Jern-särk"'' och sin ''"Brynja"'' framför sig. Äfven den ädla hjelte-seden hade ''"Staallo"'' att, när han engång var slagen af en Lappkämpe, så steg han icke opp igen, utan låg stilla och väntade, medan Lappe-kämpen hämtade sin yxa eller knif, för att kaponera honom. Detta allt syftar tydligen på gamla Vikinga dater; hvadan det heter i Frithioffs Saga: ''Det skall ej hinder bringa, Gå Du, och tag din klinga; jag ligger der jag låg.''


'''§. 7. <br>Staallo och Patto Pådnje.'''

"Vid en sten ej långt Söder ifrån Gellevare (i Luleå Lappmark) som för detta varit Neder By Lappars ''"Stuoramus Passe"'' (största Helgedom), likasom Stenen på ''Aran Åiwe'' varit Kaitum Lappars, ligger en stor Järnyxa, som ingen rost skall kunna bita på. Samma yxa har på det sättet kommit dit, att då en Lapp i äldre tider, vid namn ''Patto-Pådnje'', kommit att drabba ihop med en Stallo eller Jatton, som han märkte hafva tillhåll med sin dotter<ref>Om detta kom han således under vädret, att emedan Lappen hade sin koja bredevid en myra, öfver hvilken hans dotter dagligen gick, blef han varse, att hennes fötter alldrig blefvo våta, och förstod således att Stallo bar henne öfver myran.</ref>, men kunde ej blifva honom öfvermägtig, har han anropat denna Stenen om hjelp. Men emedan Jätten gjorde detsamma, kunde ingendera få öfverhanden; ty allt, hvad Lappen lofvade ut, att gifva åt sin hjelpare, det lofvade ock Jätten. Omsider lofvade Lappen sig vilja gifva åt Stenen den yxa, som Jätten hade i sin hand, och i detsamma blef han honom öfvermägtig, så att Jätten måste sätta lifvet till. Ifrån den tiden har yxan blifvit beständigt vid samma sten. - Denna yxa blef om hösten 1745 af en Kaitum Lapp borttagen, som skall hafva lofvat i dess Ställe lägga dit hornen och benen af en oxren, det han och förmodligen gjort." Högstr. Cap. 11:11.


'''§. 8.'''

Denna berättelse har jag i min Barndom hört litet annorlunda förtäljas i Quickjock af samma Luleå Lappmark. Det skall hafva varit en Fiskar-Lapp, som dagligen satte ut sina nät i Sjön. En dag fann han en stor sten i sin båt. Lappen, som genast förstod, att det var Staallo, som på detta sätt ville pröfva Lappens styrka, låssade vara mycket ond öfver detta uptåg, svor åt Stallo, hvilken han viste vara i grannskapet, samt kastade stenen ur båten med följande utlåtelse: ''Du fördömda Staallo! hade du varit här, skulle jag hafva kastat den här Stenen midt i skallen på dig.'' Lappen låssade således icke vara synnerligen rädd för Stallo. Men följande dag, fann han en större sten i sin båt. Denna lyftade Lappen åter ut ur båten med samma utlåtelse, som dagen förut. 3dje dagen hade Staallo laggt en så stor sten i Lappens båt, att Lappen med möda förmådde vältra den samma ur båten. Nu teg Lappen, ty han förstod att det gällde lif eller död. När Lappen hade vittjat sina nät ock kom till båtlänningen, så stod Stallo der på strand, och manade ut Lappen. Det blef således Napptag emellan de två kämparne. Men som Lappen kände, att han icke rådde med sin motståndare, började han lofva allehanda åt Passe; men Stallo lofvade det samma eller något, som var af lika värde, och derföre hade Lappens löfte ingen verkan. Till slut lofvade Stallo Lappens hufvud åt Passe: då föll Lappgubben på knä. Stallo nändes icke lofva hela Lappen åt Passe, emedan han förmodligen ärnade göra sig en god måltid af den öfriga kroppen. Då hoppade Lappen opp och lofvade åt Passe icke allenast hufvudet af Staallo, utan äfven hela kroppen och yxan med. Detta löfte verkade. Staallo blef slagen och låg stilla, medan Lappkämpen gick efter Staallos yxa, hvarmed han högg hufvudet af Staallo. Men innan Lappen hant verkställa sitt gifna löfte, och bära Stallos döda kropp jämte Yxan till Passe, hade hans hemmavarande redan flytt ifrån kåtan, emedan de trodde, att Lappen var öfvervunnen, efter han dröjde så länge. Det är osäkert, om detta är samma berättelse, som den af Högström anförda, men mycken likhet tyckas dessa berättelser hafva.


'''§. 9. <br>En Askovis narrar Stallo.'''

En Askovis hade på något sätt villats bort ifrån sitt hem, och kommit till Stallos boning. Denne Stallo hade får och hus; men som Stallos sed var, då han fick i någon sådander poikbyting, att först hafva Askovis hos sig någon tid, för att göda honom, och sedan äta opp honom, så hittade Askovis på ett listigt knep, att göra Staallo blind. Han låssade nemligen vara mycket klarsynt, och föregaf att han såg allehanda förunderliga saker på långt håll. Stallo försökte att kika åt samma håll, men ingenting såg han. Då frågade Stallo af Askovis: hör på min Gosse! huru har du blifvit så klarsynt? Jo! svarade Askovis: jag har låtit stöpa smält bly i ögonen. Nej kära; häll litet smält bly i mina ögon också (sade Staallo); jag vill så gerna bli klarsynt. Askovis: Nej: Du kan inte tåla det: det gör så ondt. Jo men, sade Stallo: jag vill tåla allting, bara jag blir så klarsynt som du.

Askovis måste således liksom mot sin vilja, stöpa smält bly i Staallos Ögon. Han bad Staallo lägga sig vidöppen. Derpå hällde han först i ena ögat: Staallo jämrade sig, men sade ändå: käre! skynda dig, och häll fort äfven i det andra ögat. Askovis så gjorde. Nu! sade han, kommer du att vara blind en tid, tills ögonen vara sig (undergå suppuration); men sedan den tiden blir du rigtigt klarsynt.

Emellertid måste nu Askovis stå för hushållet medan Staallo var blind. Han tog en fet gumse af Staallos får, och slagtade den; derpå tog han äfven Staallos gamla hund och kaponerade den. Om quällen kokade han fett fårkött i ena grytan för sin egen räkning; men i den andra grytan kokade han hundkött för Stallos räkning. När det nu blef quällsdags, så öste Askovis opp hundköttet åt Staallo, men sjelf spisade han det feta fårköttet. Nu hörde Staallo, att Askovis åt med sådan god smak sin måltid, medan hans egna tänder knapt ville bita på det sega hundköttet. Staallo frågade således af Askovis: hör på min Gosse! Huru kommer det till, att det knarkar så under mina tänder, och du smackar? Denna fråga är mycket naiv i Lappens mun, och lyder sålunda: ''"Koktes tån Pardnam vall snjauka snjaukah, ja mon ståuka stäukam "?'' Askovis förebar någonting likgiltigt till ursägt, och måste Staallo vara nöjd dermed.

Emellertid märkte Staallo, att han var bedragen af Askovis, då den utlofvade klarsyntheten icke ville infinna sig. Staallo tänkte således purra Askovis och betala honom för hans bedrägeri. Till den ändan bad han Askovis gå in i fårhuset, och räkna Staallos får. Askovis tänkte: må göra; gick så in i fårhuset, men Staallo, ehuru blind, kom straxt efter, och ställde sig för dören. Ah ha! tänkte Staallo; nu har jag dig i fällan, du skall väl inte så lätt slippa ut. Men Askovis lät sig just inte bekomma. Nu! sade Staallo skall du släppa ut alla mina får, men ett i sänder, och min stora Gumse skall du släppa ut till sist. Jo, jo! sade Askovis: det skall ske. Emellertid lät Askovis fåren, det ena efter det andra, passera ut genom dörren mellan Staallos ben; men sjelf tog han och drog skinnet af Staallos stora Gumse, och när det blef Gumsens tur, att gå ut, kröp Askovis i Gumsens skinn, och masade så ut mellan Staallos ben. Oh hå! sade Staallo, och klappade på skinnet, Du min stora Gumse! Till slut sade Staallo: kom nu sjelf ut min Gosse! Då ropade Askovis: Jag är ju redan längesedan ute.

Denna historia har något syskontycke med Ulysses och Polyfem i Grottan.


'''§. 10. <br>En Askovis pröfvar Staallos styrka.'''

En Askovis hade en gång villats bort, och kom till Staallos boning. Nu tänkte Staallo, som vanligt, göra sig en god måltid af Askovis, men som det alltid var Staallos sed, att först pröfva styrkan, innan han angrep någon, så säger Staallo en vacker dag åt Askovis: hör på min Gosse! hvar ska vi pröfva vår styrka? Vi ska försöka, att stöta våra hufvuden mot ett träd, få se hvem som kan stöta hufvudet längre eller djupare in i trädet. Må göra sade Askovis. Nu stöter Staallo sitt hufvud i trädet, så att det blir en stor Grop i veden. Försök du nu min Gosse! säger Staallo. Nej först i morgon, svarar Askovis. Emellertid tar Askovis, Staallo ovetande, och gör några urholkningar här och der i träden rundt om kring, fyller sedan dessa hål med laf, samt passar in barken på sitt ställe, så att träden tycktes vara orörda. Dagen derpå säger Askovis: Nu skall jag försöka att stöta mitt hufvud i träden; derpå springer han än emot det ena, och än emot det andra trädet, och stöter in hufvudet ända till öronen. Staallo blef alldeles förvånad öfver hans styrka, men ville ändock pröfva vidare: Vi ska försöka, säger Staallo, att kasta den här isbillen (ett spjutlikt tjockt järn, hvarmed man vakar opp hål på isen) opp i luften; få se, hvilken som kastar den högre. Der på kastar Staallo isbillen så högt, att den knapt syntes, och säger åt Askovis: försök Du nu min Gosse! Då gör Askovis till sig, och säger: om jag fattar i din bill, skall jag kasta den så högt, att den skall fastna i molnena. Nej kära! ha int bort billen min, säger Staallo. Alltså slapp då Askovis, att pröfva sin styrka med billen.

Derefter började Askovis att vrida vidjor. Hvad skall du göra med de där vidjorna? frågar Staallo. Jag skall bära bort silfver boden din, svarar Askovis. Nej söta Dej; gör inte det min Gosse: Jaa! svarar Askovis; om du fyller min hatt med silfver, så skall jag låta bli; men annars - Jo! Jo! Jo! min Gosse. Du skall få hatten full med silfver. Nu tar Askovis, och gräfver en grop i marken, slår så ut hattkullen ur sin hatt, och sätter den på hålet i marken och befaller Staallo bära hatten full med silfver. Staallo, som redan blifvit rädd om lifvet för en sådan hesse bjesse, måste göra efter befallning, och fyller hatten med silfver, så dryg den än var. "Ja! men nu skall Du också bära detta silfver dit jag befaller," säger Askovis. Staallo måste lyda. Askovis lägger Silfverbördan på Stallos rygg, och sätter sig sjelf på, och befaller Staallo gå fort. Staallo stackars troll, går så häftigt med den tunga bördan, att han spottar blod, och ändå tycker Askovis, att han går så sakta. Denna historia tyckes mest gå ut på, att göra gäck af Stallo.


'''§. 11. <br>En Askovis narrar Stallo, att fly från hus och hem.'''

En Askovis hade villats bort, och råkat ut för Stallo. Stallo hade efter vanligheten denna Askovis hos sig någontid. för att göda honom. När nu Staallo tyckte, att Askovis hade fått någorlunda hull på sig, tänkte han en vacker dag göra sig en stek af honom: Han befaller då Askovis att gå efter ett Spett ifrån skogen. Askovis går; men som han nästan anade, hvartill detta Spett skulle brukas, så hämtar han några råa och krokiga videquistar ifrån skogen: "det duger inte", säger Stallo; "hämta bättre Spett." Askovis går då återigen till Skogs, och kommer till baks med några krokiga videquistar. "Finns det inte bättre Spett i Skogen? frågar Staallo. Nej, svarar Askovis: jag finner inte bättre". "Ja! så måste jag väl gå sjelf" säger Staallo. Nu stiger Staallo opp och ärnar gå till Skogen; men medan Staallo ännu var mellan dörren, frågar Askovis på Lappska naturligtvis, ty Lappska förstod också Staallo: ''"Aijam, aijam, mastes tån enemusta palah?"'' d.v.s. Söta Farfar! hvad är du mest rädd för? ''"Sjudaqvuolest"'' Svarar Staallo, d.v.s. för hväsfisken. (NB. med "hväsfisken menas här ormen, och Staallo föreställes alltid vara fasligt rädd för detta djur.). Medan Staallo nu var i Skogen, för att skära sig ett Spett, hvarpå han tänkte steka Askovis, tog denne, och snodde ihop några svarta ylletrådar, och knöt dem fast i Staallos Silfver säck; och kastade de råa videquistarne, som han sjelf hämtat hem från Skogen, på Elden; deraf blef ett hväsande och sjudande i elden liksom af ormar. När nu Staallo kom hem från Skogen, sade Askovis: ''Aijam! aijam! kula sjudaqvuolew'', d.v.s. Hör du hväsfisken! Farfar. Staallo lyssnade, och som han hörde sjudandet af de råa videquistarne på Elden, så blef han förskräckt, och trodde, att huset eller kåtan var full med ormar. Han rusar då genast opp, fattar i sin Silfver Säck, och tänker ge sig på flygten; men i det samma ropade Askovis. "Nej se du Farfar! Somliga ha redan bitit sig fast i silfver säcken". Som nu Stallo kastade ögat på Säcken, och fick se de svarta ylletrådarne, som Askovis hade bundit fast i Säcken, så trodde han, att det var ormar, som dranglades i säcken. Då blef Stallo ännu mera förskräckt, kastade Silfver säcken ifrån sig, sprang ut på en dörr, och sade: "Nu hoppar jag ifrån den ena kullen till den andra." Således blef Askovis egare af Silfver Säcken, och frällste sitt lif genom list.

	
'''§. 12. <br>Pättja Pådnje hämnar sig på Staallo.'''

Det var en Lapp Gubbe, vid namn Pättja-Pådnje, som hade flere barn. Nu hände sig, att Lappens barn försvunno, det ena efter det andra, och Lappen stackare viste icke, hvart hans barn togo vägen. Slutligen kom han likväl under fund med saken. Det var nemligen en Staallo, som bodde i Grannskapet, som hade satt ut snaror vid en kallkälla, hvarest Barnen plägade roa sig och hafva sina lekar. Uti dessa snaror hade Lappens Barn fastnat och fallit i kallkällan; hvarifrån Staallo hemligen tog dem hem till sig, och åt opp dem. Nu tänkte Pättja Pådnje, att han borde hämnas på Staallo för detta mordiska förfarande. Till den ändan tar han på sig en gammal utnött skinnpells, och låssas fastna i Staallos giller. När nu Staallo kommer för att vittja sina vånor, och kastar ögonen på den islupna Lapp Gubben, der han låg i kallkällan, då smålog Staallo så godt och sade: ''ha! ha! ha! the ets påres pättja pättatalai", d.v.s. sjelfva gammelpoiken blef narrad.

Stallo drar nu opp gammelpoiken ifrån källan, lägger honom på sina axlar, samt bär honom hem till sin boning och hänger opp honom i kåtareppan (d.v.s. i Spisen eller rökhålet) för att tena. Emellertid börjar Staallo, att tälja och snicka på ett tillämnadt tråg, som han hade utanför kåtan, uti hvilket han skulle lägga köttet af gammelpoiken. Staallos trenne Söner står der äfven och betrakta, huru Staallo snickar på tråget. Nu var tråget så vida färdigt, att det endast tarfvades en liten tillslätning med verkyxan, ett jern, som ser ut som ett gräf; men detta verktyg råkade vara i kåtan. Då säger Staallo åt sin äldsta Son: "gå du efter verkyxan ifrån kåtan." Poiken gick och sökte, men fann icke verkyxan; ty Gammelpoiken, som hängde i kåtareppan, hade redan gömt undan den. Då säger Staallo åt sin medlersta Son: "gå du efter yxan; kanske du finner den bättre." Äfven han gick och sökte; men fann intet. Till slut sade Staallo åt den yngsta Sonen, som ännu var en liten poikbyting: "Gå Du och sök yxan; du finner den säkert." Poiken gick och sökte; han fann väl icke yxan: dock kunde han icke hålla sig från att betrakta Gammel poiken, som hängde i kåtareppan; och som han märkte, att Gammelpoiken blinkade, så kom han ut med sådan fart ifrån kåtan och sade: ''"Påres päättja tjalmeh vall jilladih"'': d.v.s. Gammelpoikens ögon glindra (äro klara). Stallo svararde: ''"paaja; suddamin lä the"'', d.v.s. han håller på tena opp då.

Nu måste Stallo sjelf gå i kåtan, för att söka rätt på verkyxan: Men Gammelpoiken hade emellertid gjort sig lös ifrån kåtareppan, och stod nu med verkyxan i hand bakom dörren: Och just som Staallo tittade in genom dörren, fick han ett hugg i nakken af gammelpoiken, så att han damp, och blef der liggande. Då togo alla Staallos Söner till flykten.

Under allt detta var icke Staallos Hustru hemma. Hon föreställes i Sagorna som en arg och elak kärring, som suger blod af folk liksom en vampyr; och detta blodsugande verkställde hon med ett sugrör, som kallades ''"Ruowde påtsa"'', hvarom framdeles mera. Stallos kärring kallades derföre på Lappska: ''"Lutak"'', d.v.s. Vägglus: stundom kallades hon ''"Ruttagis"'', hvilket ord är svårt att förklara. Gammel poiken tänkte äfven hämnas på henne. Han klädde på sig Stallos kläder; och ledade sönder Staallos kropp. Derpå gjorde han opp eld, och satte på Grytan, samt kokade en del af Staallos kött, för att dermed bespisa kärringen, när hon skulle komma hem om quällen. Som Staallo kärringen föreställes vara lika dum, som kallen, och ser dessutom mycket illa, så kunde hon ej se annat, än att det var Staallo sjelf, som hushållade med kokgrytan. När det blef quällsdags, öste Gammelpoiken opp köttet, och gav kärringen sin del, samt underrättade henne, att han nu ändteligen fått en rar stek, nemligen sjelfva Gammel poiken. Kärringen åt och smackade, men sade slutligen: ''"Koktes taatta maales njadda, the ko tattak eettja?'' d.v.s. Huru kommer det till, att denhär kokningen smakar som du sjelf? Gammelpoiken svarade: ''"Åh! vaipä må tjettjeram tsäkkaliv: the så taste."'' d.ä. Jag skar mig litet i lillfingret (då jag lade köttet i grytan), deraf har väl (kokningen fått smak). Sedan kärringen sålunda genom denna förklaring blifvit trankiliserad, lät Gammelpoiken henne först äta sig väl mätt af Staallos kött, och derpå kaponerade han henne.


'''§. 13. <br>Staallo röfvar en Lappflicka.'''

Det var 2ne Bröder, som hette ''"Sådnåpaatsak"''. Dessa hade en enda syster, som skötte Renarne, medan de sjelfva voro på jagt. Nu hände sig en dag, att 3ne bröder af Staallos ätt röfvade bort denna flicka jämte Renhjorden, medan hennes bröder ''Sådnåpaatsak'' voro ute på jagt. Lappflickan hade likväl brukat den försiktigheten, när hon fördes bort ifrån kåtan, att lemna märke efter sig åt sina bröder, så att dessa skulle förstå, hvart ut hon blifvit förd. Hon hade låtit ett trånystan dranas efter sig, hvaraf ena ändan var fästad i kåtan, och när nystanet blef slut, lät hon en hel hop med Renlortar, som hon samlat i barmen, och hvilka vanligen se ut som fårlortar, falla i en rad på den väg hon vandrade.

När nu Bröderne Sådnåpaatsak kommo hem ifrån Jagten och funno Kåtan tom, samt allting bortröfvadt, så förstodo de, vägledde af dessa märken, att deras syster jämte Renhjorden blifvit bortröfvad af det Staallo folk, som bodde långt vesterut: och som de icke heller funno någon mat i de toma visthusen, så var det ingen annan råd, än att genast följa efter röfrarne, och försöka hämnas.

Mot aftonen på tredje dagen kommo de till Staallos boning. Men som de icke tordes angripa Staallo Uppenbarligen, så klefvo de opp i ett träd, vid kallkällan hvarifrån Staallo folket plägade hämta vatten. Detta gjorde de i den förmodan, att de möjligen kunde få träffa sin syster, som de förmodade blifva utskickad af Staallo, för att hämta vatten ifrån källan. Denna uträkning inträffade också. Deras syster kom till källan. Det var en klar månskens afton. De gåfvo sin närvaro tillkänna åt Systern derigenom, att de viftade med hattarne eller mössorna; och flickan märkte af skuggan, att det var någonting som rördes i trädet.

Nu instruerade de systern, huru hon skulle bete sig, för att förhjelpa dem till det föresatta målet, nemligen sin egen och Renhjordens befriande. "När Staallo sätter kokgrytan på Elden", sade de, "skall du, sedan köttet kokat en god stund liksom oförhappandes trampa på ena ändan af de vedträn, som ligga under Grytan, så att Grytan kommer litet på sned, hvarigenom något spad kommer att squimpa öfver, samt litet aska flyga i Grytan; då torde Staallo, som icke äter den mat, hvari aska kommit, be dig bära ut hela kokningen åt hundarne; men bär den i det stället åt oss, ty vi ha icke smakat Guds lån på tre dygn. Flickan gjorde, som Bröderne hade instruerat henne, När Staallos kokning hade kokat en god stund, så att köttet kunde vara väl halfkokt, steg flickan opp och trampade liksom oförhappandes på ändan af ett träd, så att litet spad squimpade öfver, och litet aska kom i Grytan: Då säger den gamla Staallo kärringen ''Lutak'', Vägglusen, eller mor åt de tre bröderne Staallo: ''"Maina sih tal udne Lunje-ene helmeh vall sliptjasaddih? Par älläh Sådnåpaatsakah qvuowtes taaine"'' d.v.s. Jag kan undra, hvad dendär kofsans kjolar (klädning) hvifta så? Bara inte de två (Bröderne) Sådnåpaatsak äro här omkring. Staallos gamla kärring drog nästan misstanka af flickans hastiga rörelser; men den äldste af Bröderne Staallo svarade; ''"Juopa littjih Sådnåpaatsakah qvuowtes tuoi tai tievai tuoken"'' d.v.s. De två (Bröderne) sådnåpaatsak äro visst bakom flera backar, d.v.s. långt borta.

Detta fick nu passera. Lappflickan fick befallning, att bära ut kokningen åt hundarne, och hämta in friskt vatten, samt sätta på en ny kokning. Det förstås, att hon bar kokningen åt sina Bröder, hvilka nu instruerade henne vidare: "När den andra kokningen blir färdig, och Staallo efter att hafva spisat quäll, blir färdig att gå till hvila, skall du låssa krypa till honom i bädden, och lisma med honom, till dess du får honom att kläda af sig Jernskjortan, som han har på sig (NB Den äldsta af de 3 bröderna Staallo låssade fria till Lappflickan.) Och när du fått honom, att kläda af sig Jernskjortan, skall du hemligen maka den samma till Eldstan, så att den blir bra het. Det öfriga skola vi dra försorg om.

Flickan gjorde så, som hon blifvit instruerad. Hon hade förut varit fasligt rädd för sin förmenta friare Staallo, men nu låssade hon, efter slutad quällsvard, hylla sig till honom. När Elden började slockna i spisen, närmade hon sig till honom i bädden, och Staallo, som fann sig synnerligen smickrad deraf, sade: att hon nu ändteligen blifvit hus varm.

Nu närmade sig de två Bröderne Sådnåpaatsak till Staallos boning. Staallo hade samma dag knytt fast några Brunrenar helt nära kåtan, dem han ärnade slagta dagen derpå. Uti dessa Brunrenars horn började Sådnåpaatsak skalra, hvilket hördes så i kåtan, som Brunrenarne höllo på att stångas och strypa sig i tömmen. Detta väckte Staallos upmärksamhet. Han befalde genast sin yngsta Broder gå och skilja åt renarne, att de inte skulle strypa sig: Denne gick, men blef genast kaponerad af Sådnåpaatsak, hvilket gick så hastigt, att af honom icke hördes hvarken knytt eller kny. Sådnåpaatsak började åter hålla oväsende med Brunrehnarne. Då sade Staallo till sin andra Broder, "dender gossen lär inte rå med, att få loss deder renarne, du måste gå och hjelpa honom." Äfven han gick, men fick lika snar ändalykt som den första. Brunrenarne fortforo lika fullt att stångas. Då sade Staallo: "Det var besynnerligt, att de inte skulle orka skilja de der renarne, jag måste stiga opp, och gå sjelf."

Nu skulle Staallo taga på sig sin Jernskjorta, men det var het. Han måste således gå ut utan Jernskjorta. Nu kunde icke Sådnåpaatsak veta, om Staallo skulle komma ut genom den vanliga dörren eller genom ''Påssjo raige'', och derföre hade Sådnåpaatsak ställt sin yngre broder framför ''Påssjo'', att ifall Staallo skulle komma ut den vägen, skulle mordjernet äfven der möta honom. Men sjelf hade den äldre Sådnåpaatsak ställt sig framför den vanliga dörren. Staallo, som troligen anade försåt, då hans bägge yngre bröder blefvo borta, vågade icke gå ut genom den rätta dörren, utan kröp ut genom den heliga dörren. Detta hörde Sådnåpaatsak, och sprang derföre genast till sin yngre Broders hjelp, som stod vid Påssjo; men Staallo hade redan fått dödshugget, och steg icke opp mera.

Gamlinga eller ''Lutak'' låg och sof under allt detta, och viste icke hvad som hade passerat. Nu gingo Sådnåpaatsak in i kåtan, och låssade föreställa de två yngre bröderne Staallo, hvilkas kläder de hade tagit på sig. När det blef morgon, låssade den mindre Sådnåpaatsak ställa sig in hos ''Lutak'', lade sitt hufvud i hennes knä, och ville, att hon skulle luska sig. Under detta arbete pratades ett och hvarje, men Lutak kunde icke känna på rösten annat, än att det var hennes yngsta son. Plötsligt faller nu Sådnåpaatsak henne i talet, och liksom det varit ett hugskott, hvarmed sådana der Poikbytingar pläga komma fram ibland, frågar han: ''"Ninnes! kånnes lä mo påårrasamus vielja Silba?"'' d.v.s. Söta mamma! hvar är min äldsta Broders Silfver? Kärringen svarar spottskt och kärft: "Liksom Du skulle inte veta det." "Ack! jag är så glömsk; hvarest är det?" (frågar han). Kärringen svarar: ''"Abe! Uvsa kull sjelma vuolen"''. d.v.s. under tröskeln. Nu tiger åter Sådnåpaatsak en stund och låssar om ingenting. Men bäst det är, så frågar han återigen: ''"Ninnes! kånnes lä kaskalamus vielja Silba?"'' d.v.s. söta mamma! hvar är min medlersta Broders silfver? Kärringen blir nästan ond på en sådan Lymmel, som inte skall veta sådant, och svarar kärft, såsom hon också vanligen talar i näsan: "Liksom Du inte vet det. Ack! jag har glömt det, säger poiken, då säger kärringen: ''"Abe! kaska kull tääkkaka vuolen"'', d.v.s. under medlersta stolpen, eller postamentet (man kan kalla så de åsar, hvarpå Lappens koja hvilar, och någon annan boning lär icke heller detta Staallo folk hafva haft).

Nu tiger Sådnåpaatsak åter en stund, men till slut frågar han ''"Kånnes lä mo eettjam kis Silba?"'' d.v.s. hvar är då mitt Silfver? Då blir kärringen ond och hamlar med handen efter något ris, liksom för att ge på ryggen åt en sådan näsvis poike, som icke nu mera vet någonting. Men ''Sådnå''paatsak låckar likväl ut hemligheten, och det var just det, som de ville veta. Nu säger Lappflickan, som satt icke långt derifrån: "Tänk, om Farmor ändå viste, med hvem hon nu språkar." Huru så! sade kärringen; det må väl icke vara Sådnåpaatsak? Jo, jo, mente Lappflickan: Något tåkkä är det. Och nu började kärringen famla efter sitt sugrör ''"Ruovdepåtsa"''. Hon tänkte väl genast börja på att suga blod ur Sådnåpaatsak, men det var för sent; ty sugröret var borta, och Sådnåpaatsak gaf henne icke heller lång betänketid, utan gjorde snart slut med historien om sugröret.


'''§. 14.'''

Denna historia synes nog egen i sitt slag, och hvad, som är märkvärdigast; den är så väl detaljerad, att man nästan frestas till den tanken, att någonting historiskt ligger till grund. Jernskjortan, som här omtalas, för oss åtminstone tämmeligen långt tillbaka till Bärsärkarnes period. Utan tvifvel måste Lapparne hafva stått i någon beröring med de fordna vikingarne förnämligast på norrska sidan, fastän denna beröring icke kunde vara vänskaplig. Att Staallo åt menniskor, torde vara tillagt i sednare tider till Sagans förskönande, för att skrämma Barn och dyl. eller också alluderar det på en ännu högre forntid, då Lapparne verkligen bodde ibland Sarkophager. Hvarifrån skulle Lapparne annars hafva fått föreställning om ett folk, som åt menniskokött? Om beskaffenheten af ''"Ruovde påtsa"'' har jag noga frågat af Lapparne; men jag har icke kunnat få någon annan uplysning, än att ''Ruovde påtsa'' var ett sugrör af Jern, hvarmed Staallos kärring ''"Lutak"'' sög blod af folk.


'''§. 15. <br>En doter af Staallo flyr från sina Föräldrar och giftar sig med en Lapp.'''

Det var ett parfolk af Staallo, som hade tvenne Barn, en son och en doter. Nu hände sig, att det blef brist på mat för Staallo folket, hvadan de funderade, att taga ett af Barnen till mat. Men de kunde icke komma öfverens om valet. Staallo Gubben ville hafva Sonen Skonad, och sade derföre till kärringen: ''"Immon juoksa qvuoddejam; immon juoksu qvuoddejam"'', d.v.s. icke min bågbärare, eller vapendragare. Kärringen åter ville hafva dotern Skonad, och sade derföre med sin gälla och kärfva ton: ''"Im mon snaldo-pådnejam, im mon snaldo-pådnejam"'' d.v.s. icke min sländspinnerska. (härvid bör märkas, att Lapparne icke hafva någon annan rock, än slända). Detta hyggliga resonement hörde dotern, som var äldre, och stod utanför kåtan på lur. Till slut hörde hon, att modern, såsom hörande till det svagare könet, måste gifva tapt, och att det följakteligen var hon (Staallos doter), som var ämnad till offer. Flickan rymde då bort, och kom till en Lappkåta. Här frågade man, hvem hon var, och hvarifrån hon kom o.s.v. "Hå!" sade hon; "Jag har flytt undan med lifvet. Föräldrarne vilja äta opp mig. Vill Ni inte vara så beskedliga, och taga mig till vattenbärerska?" (Obs. den simplaste tjenst hos en Lapp är, att bära vatten.) Staallos Doter blef, således hos Lappfolket, och när hon växte opp, blef hon gift med Son i huset.

När detta parfolk varit tillsammans ett eller annat år, fick den unga Lappen eller Staallos måg lust att hälsa på Svärfolket, samt tillika höra efter, om icke derifrån kunde vankas någon hemgift. Hustrun sökte väl afråda honom från ett sådant besök, och sade: "Du blir vist oppäten, om du kommer dit." Men mannen trodde icke, att begäret efter menniskokött skulle vara så stort hos Staallo: "Jag har ju Renar sade han; jag skall gifva dem en slagtren, så behöfva de icke äta opp oss medan." Ja! ja! sade Hustrun: Du får väl se, huru det går.

Nu flyttade således det unga Parfolket till Staallos Boning med Boskap och bohag. De hade äfven ett spädt barn, som de afladt till sammans. När de kommo fram till Staallos hemvist, blefvo de mycket väl emottagna af Svärfolket. Lappen skänkte genast en slagt ren åt sin Svärfader. Svärmodem tycktes också vara mycket glad öfver deras ankomst. Hon omfamnade sitt barnabarn, som låg i kånten eller komsio (Lapparnes vagga), och sade till sin doter: "Kära! får jag sköta dedär barnet, medan ni timrar opp kåtan." Modern till Barnet kunde just icke neka Mormor det nöjet, att få pyssla om med Barnet, ehuru hon icke anade någonting godt. Nu gick Blodsugerskan Lutak in i sin egen kåta med Barnet, och vred af Barnet hallsen genast, samt började spisa. Detta betraktade en yngre Son af Staallo, som blifvit född efter Doterns flyckt, och var ännu bara en poikbyting. Han fick äfven lust att smaka på Systersonens kött, och började derföre begära af sin mor: ''Ninnes! Ninnes! vadde mungen Njeputjen tjalmatjist'', d.v.s. Söta mamma! får jag litet af Systersonens öga. Lutak svarar och talar i näsan: ''Äska tå iteda åbbad nidtje läuloit suoskatittjah!'' d.v.s. Du får väl tugga på din systers bröstplättar i morgon. Modern till Barnet, som stod utanför kåtan och lyssnade, stötte i sin man, och sade: "Tror du nu, hvad jag har sagt? Nu har hon ätit opp Barnet, och ämnar äta opp oss själfva i morgon." Emellertid kunde de för närvarande ingenting göra åt den saken.

Sedan nu ungfolket fått kåtan färdig, och kommit sig i ordning, så kom Gubben Staallo tillika med sin äldre Son till Grannas kåtan eller granngården; för att höra ytterligare tidninger samt drykta bort den långa vinterafton med hvarjehanda snack, såsom Lappens sedvänja är. Under det man här pratade och resonerade ett och hvarje, frågade Staallo af sin måg liksom i förtroende: ''"Kåsses lä to kasatjamus naker?"'' d.v.s. När är din sötaste sömn, eller när sofver du som sötast? Mågen låssade alldeles icke förstå meningen med denna fråga, utan svarar helt kallt: "När Morgonrådnaden går opp, då sofver jag som sötast." Nu frågar Mågen återigen i sin tuor af Svärfadern: "Kåsses lä tokis kasatjamus naker?'' d.v.s. När sofver du som sötast? ''"Kask i pali"'', svarar Staallo, d.v.s. omkring midnatts tid. Sedan nu Mågen och Svärfadern på detta sätt spionerat ut hvarandras sötaste sömn, gick Staallo med sin son till sin kåta igen, men ungfolket blef quar i sin kåta.

Omkring midnatts tid, då Staallo skulle hafva sin sötaste sömn, stiger ungfolket opp, och flyr i hemlighet till baks, samma väg, som de kommit. Mannen for med Rhenhjorden förut, men hustrun stannade quar ett stycke från kåtan, för att se huru Staallo folket bär sig åt, när morgonrådnaden går opp. Hon hade likväl försett sig med en god körren, för att i en hast kunna slippa undan, ifall det skulle bli brott om: det var en vaja eller honren, som alldrig burit kalf; en sådan anses för den snabbaste och ihärdigaste att springa. Med denna satt nu Staallos Dotter bakom en stor Gran, som hon låtit fälla tvärs över vägen.

När nu morgon rådnaden gick opp, så kommer Staallo med sin äldre son, beväpnad med spjut, hvarmed han tänker sticka ihjäl både Måg och Doter. De springa till Mågens kåta, som ännu stod quar, och sticka här och der i kåtan der de förmodade, att de sofvande lågo. Sonen säger till och med, när han sticker med spjutet: ''Taale maaka tsåkkai taale åbba tsåkkai'', d.v.s. här i Svågerns hjerta; här i Systerns hjerta. Straxt efter kommer blodsugerskan Lutak med ett tråg och ropar: ''Älloti Ti maanatjah malatjit kålkåtallo'', d.v.s. Kära Barn! låten icke bloden rinna bort. Kärringen ärnade förmodligen göra korf af blodet. - Nu ropade Staallos Doter, som sått bakom Granen på något afstånd: ''Taale ain åbba tsåkke taanne!"'' d.v.s. Se här är systems hjerta. Då sade Staallo: ''Nå juopa må taw.'' d.v.s. Jag kunde nog förstå detder. Nu började Staallo jämte sin kärring att springa efter quinnan, som körde med ''"Stanjaken"'', den vaja, som alldrig burit kalf; men när Staallo märkte, att det icke lönte mödan förfölja henne, började han ropa efter henne: "Vänta mitt barn, vänta mitt Barn; jag skall lägga en skatt till hemgift åt dig i slädkarmen; vänta mitt Barn!" Nu höll Dotern och väntade så nära, att Staallo fick fast i slädkarmen: då klipte hon af fingrarne för Staallo med en medhafvande yxa, och körde hon igen i fullt fläng. Staallo, som mistat sina fingrar, vände sig om, och viste fingerstumparne åt kärringen, som sprang straxt bakefter, och sade till henne: ''Pånne! Pånne! kä!'' d.v.s. se du min Gumma! Då svarade Lutak: ''Nå juopä må taw; ihtå kull taina naka: tipte må ets'' d.v.s. Jo! jag kunne nog förstå detta: int’ rår du med henne: lät mig försöka sjelf. - Nu började kärringen springa efter och ropa: vänta! vänta Jag har en rar skatt, som du skall få till hemgift. Vänta litet bara. Dotern höll, och väntade så nära, att kärringen fick fatt i Slädkarmen: då klipte hon af fingrarne på henne med, så att skatten jämte fingerstumparne föllo i släden, eller Ackian. Derpå piskade hon på renen, och satte af i full carier. Staallos gamla kärring hördes ännu bakefter ropa på långt håll; ''"Tjaske, tjaske tuona hääppo mo kadsakaskosit"'', d.v.s. kasta till baks fingerstumparne, din kofsa.

<blockquote>Anmärkn. Egentligen betyder ''"Tuona hääppo"'' du helvetes Skamlösa; af ''"Tuon"'' genetiv ''"Tuona"'' eller ''"Tuonan"'' den här, hvarvid ''"ilme"'' (verld) förstås under: således borde det egentligen heta: ''"Tuonan ilmen hääppo"'' den der, dvs. den andra verldens Skamlösa; men häraf är nu endast ''"Tuona"'' quar. Jfr första delen §, hvarest äfven förekommer något om Finnarnes ''"Tuonela"'', som visserligen har kommit till på samma sätt, som Lapparnes ''"Tuonan ilme"'', hvilket ord ännu ofta brukas i dagligt tal. De mest naiva uttryck, som förekomma i dessa Sagor, har jag ansett lämpligast att låta stå quar på Lappska, såsom ett minnesmärke af den rena kåtalappskans originalitet; kanske efter några sekler finnes Lappska språket icke mera till; det kan vara godt för en Språkforskare, att hafva dessa märken quar af en förgången forntid.</blockquote>


'''§. 16.'''

Alla föregående Sagor har jag från Luleå Lappmark, hvarest historien om Staallo är bäst utbildad. Några af de nu anförda Staallo historier finnas uptagne i Petr. Læstadii Journal, sednare delen, sid. 463 och följande; der förekommer älven följande:


'''En Staallo blir narrad vid Bäfverfångsten.'''

En gång hade Staallo satt ut nät, att fånga Bäfrar, och gjort upp en eld i Skogen nära derintill, samt klädt af sig att hvila. Men han hade fästat ett snöre i Bäfver nätet, och med andra ändan i en bjellra vid Eldstaden, der han var, på det att när Bäfvern fastnade, och började rycka uppå, så skulle det pingla i Bjellran, och han derigenom väckas, för att genast gå och taga vara på honom. Detta hade en Lapp sett, och som nu allt var väl tillstäldt, gick Lappen och ryckte på snöret. Staallo skyndar till nätet och finner intet. Men när han kommer till baks, voro alla hans kläder upbrände, ty Lappen hade emellertid skyndat sig fram, och kastat dem i Elden. Staallo harmades, att han i brådskan rusat åstad så oförsigtigt, att kläderna slängts i Elden. Han sitter der emellertid och värmer sig, tills det åter pinglar i bjellran. Då skyndar han till nätet; men lika litet var Bäfvern der nu, som förra gången. Det värrsta var, att Elden befanns utslocknad, när han kom till baks till Eldstaden. Detta hade Lappen emellertid gjort. Nu började Staallo att frysa, och i denna vånda tager han det partiet, att gå till månen, som lyste öfver Horizonten. Se, Fader, din Son fryser! ropade han, i det han gick och sträckte armarne åt månen. Det halp dock icke, han frös ihjäl. (Petr. Læstadii journal, pag. 466, 467.)


'''§. 17. <br>Två Lappflickor gifta sig med Staallo.'''

Sjelfva början af denna historia har fallit mig ur minnet, men summan deraf är den, att tvänne Lappflickor hade giftat sig med 2ne bröder af Staallos slägt. Den ena af dessa Staallos Hustrur hade Barn, men den andra hade inga Barn. Efter någon tid ärna de tvänne Bröderne Stallo äta opp sina hustrur. Den ena brodern säger till den andra: ''Kåsses kåsses vieljam tådnå stainak rånota?'' När (tänker) du (äta opp) din gal vaja? d.v.s. den hustrun, som inga barn hade, kallas här för ''Galvaja'' eller en renko, som alldrig bär kalf. Den andra Brodern Svarar: ''The må the, ko tån mess aaltota'', d.v.s. När Du äter opp din Vaja med kalf, då skall jag också äta opp min ''Galvaja''. Här kallas den Hustrun, som hade barn, "Vaja" eller renko, som kalfvar. Detta förblomerade talesätt lära likväl de omförmäldta Hustrurna hafva förstått, åtminstone rymde den barnlösa Hustrun bort, och ville äfven att den andra skulle göra det samma; men hon svarade, att hon icke nändes lemna sin kära man. Nu började den Staallo, hvilkens hustru hade rymt, att förfölja henne, och en hund hade han med sig, som vädrade hennes spår. När hustrun såg, att Staallo hennes kära man, började hinna opp henne, klef hon opp i ett stort träd. Men Staallos hund skällde på henne i trädet liksom på en Ekorre. Det var då ingen konst för Staallo att se henne. Han hetsade hunden på henne och sade: ''Håts! håts! pännam; patta puoide palkan'', d.v.s. skäll! skäll! min lilla hund; rumpfetan (skall du få) till betalning. Nu tog Staallo sin yxa och började hugga af trädet, der hustrun satt. Då började hon ropa: ''Pååttit, pååttit, pädnakattjah, käita ilä Attje, Edne pakka liemaw tjuokkat vaddam'', d.v.s. kommen, kommen hundar, åt hvilka far och mor icke gifvit varmt spad att läppa. Då kommo Björnar, vargar, räfvar, loar och allehanda villda djur från Skogen, hvilka refvo sönder Staallo och hans hund. Det var således ett litet trolleri, som frällste den hustrun från Staallos käftar; men den andra Hustrun blef opäten.


'''§.  18.'''

Alla föregående historier om Staallo äro hämtade från Luleå samt Piteå Lappmarker. Uti Torneå Lappmark äro redan berättelserna om Staallo bortblandade med andra sagor, och i synnerhet hos Finmarkens Lappar, hafva Staallo sagorna antagit en rent af mythologisk carakter. Hos dem är Staallo ett Trollväsende, hvilken endast genom trolldom kan öfvervinnas. Leem anmärker, att när en nåide hade varit i kamp med en nåide Staallo, var han längre sjuk och matt efteråt. Uti Prosten Rhodes Statistiska Optegnelser fra Finmarken, tryckt i Skien 1842, förekommer följande anmärkning om Staallo (pag. 212): "Den af Professor Keilhau i hans Resebeskrifning, pag. 12, omtalte Stallo, som förmodligen skall vara ett slags höfding för Lapparnas Nisser och Troll, beskrifves som en ond ande, men dock i mennisko gestalt, samt beväpnad med en lång knif. Den som vill försöka, att dräpa honom, bör vända knifven mot sig sjelf, ty då träffas Stallo. Men sticker man knifven mot Stallo, så förvandlas han till en Jordklimp och försvinner." Denna berättelse är tagen af Finmarkens Fiskare Lappar, hvilka troligen tidigare kommo i beröring med den rätta Staallo, d.v.s. de gamla Vikingarne, uti hvilka de lärde sig känna en vanlig Röfvare, och icke något mennisko ätande folk, hvarföre deras Stallo måste blifva ett mythologiskt väsende, eller verkligt Troll.

Uti Karesuando församling hör man visserligen en och annan berättelse om Staallo, men berättelserna äro nog dunkla och ofullständiga. En Staallo historia om Ruobba kan dock förtjena anföras.

Det var en stark Lapp, som hette Ruobba, hvilket namn betyder den skorfvige. Denne ''"Ruobba"'' kom i handgemäng med Staallo för något ofog, som Staallo hade begått. Men Ruobba vågade icke lita på sin egen styrka. Han hade ställt sin Doter i bakhåll, med tillsägelse att hugga Staallo bakifrån ryggen, derest hon skulle förmärka, att Staallo blef honom öfvermägtig. Som kampen började, och flickan såg, att Ruobba icke stod sig mer än jemt för Staallo, högg hon Staallo bakifrån med yxa, så att Staallo blef vanmägtig. Då utropade Staallo: "Du var inte ensammen." Ruobba stack så Staallo med sin knif, ehuru Staallo bad honom sticka sig med hans egen rostade knif; men dertill var Ruobba för klok; ty denna Staallos knif hade den egenskapen, att när man vände den mot Staallo, stack man sig sjelf. Ruobba fick således Staallos egendom, som bestod i Silfver, hvilket silfver sedan har gått i arf ifrån man till man och skall ännu finnas hos Lappslägten Harju, som hörer till Enotekis Församling.


'''§. 19.'''

Detta är nu det hufvudsakligaste af Lapparnes ''"Stalo-Soptsasah"'' (berättelser om Staallo), hvaraf Läsaren kan göra sig ett begrepp om Lapparnes Sagohäfder. Vist finns det en evig mängd af sådana historier, som jag nu dels icke har i minnet, dels icke anser nödvändigt, att trötta Läsaren med, då de nästan allesamman gå ut på ett och detsamma. Samma Sagor finnas också något förändrade, eller med åtskilliga variationer uti olika delar af Lappmarken. Således har P. Læstadius i sin Journal, en förändrad Uplaga af berättelsen om ''"Påres Pättja"'' eller gammel poiken, hvarest slutet af historien om Staallos kärring är uteslutet, kanske af glömska hos författaren. Uti historien om den blinde Staallo, hvars hund Askovis slagtade skall Staallo enligt förenämnde Författare hafva sagt: Huru kommer det till, att dina tänder låta ''"Tjem, Tjem"'', men mina låta: ''Tsam Tsam?'' Enligt en annan Uplaga, hvilken jag har från Jukkasjärfvi i Torneå Lappmark, skall, uti berättelsen om Gammel Poiken, Staallos yngsta Son hafva sagt, när han kom ut från kåtan: ''"Pättja pådnats njirvotalla'' d.v.s. Gamel poiken grinar så illa: hvarpå Staallo skall hafva svarat: ''"Tåntå, tatt njirvotalla njarvotalla, mutt i Jubmel lahje"'', d.v.s. hinhåle grinar, men inte Guds gåfvor. Men dessa variationer bevisa endast, att sagan är mycket gammal, och att grunden i hufvudsaken är den samma.


'''§. 20.'''

En mera säker historisk grund hafva Lapparnes berättelser om ''"Tjudeh"'' och ''"Karjel"''. Med dessa hafva Lapparne haft ordentliga fejder, hvaraf märken ännu finnas quar uti alla Lappmarker. Tjuder och Karelare voro fiendliga ströfpartier, som kommo till Lappmarken, flerehundradetals, och röfvade Lapparnes egendom. Lapparne måste för dessa fiender krypa ner i Jordkulor och bo der. Se 1. och 2. delen af denna Mythologi; Jfr Högstr. § 21 af Cap. 2.

Om namnet och Betydelsen af ordet ''"Tjud"'' äro de nyaste Författarne icke ense. Lindahl och Öhrling hafva öfversatt det fiende; men Sjögren klandrar denna öfversättning, och vill bevisa, att Lappens ''"Tjudde"'', plural. ''"Tjudeh"'' är synonymt med Finnarnes ''"Sota"'' som betyder krig. Detta tycker jag kommer på ett ut, ty skilnaden mellan fiende och krig är icke så stor, att ju det ena icke kan vara en följd af det andra. Mera uplysande är samme Sjögrens anmärkning, då han visar, att Ryska Krönikornas ''"tsjud"'' äro ett folk med Lapparnes Tjuder. Han säger i sin beskrifning öfver Kemi Lappmark, pag. 7: "Både det likjudande namnet och öfverensstämmelsen i denna mening, hvaruti så väl Ryssar, som Lappar nyttjat detsamma, bevisa det mer än tillräckligen. Ty ehuru det visserligen äfven uti Gouvernementerne Olonets och Novgorod (utom på Gränsen emellan Ingermanland och Estland) gifves ett finskt folk, som än i denna dag hos Ryssarne bär namnet Tjuder; och ehuru vi vete, att äfven desse en gång uti Olonetska Gouvemementet varit grannar, hvarifrån desse sistnämde (Lapparne) sannolikt först af samme Tjuder undanträngdes och sednare af de än starkare Karelarne, likasom ifrån Finland alldeles fördrefvos, så äro likväl flera andra historiska facta för handen, hvilka ej kunna förenas med en så inskränkt uttydning af det Tjudiska Namnet, utan tvinga oss, att hos Lapparne antaga det alldeles i samma allmänna mening, som det öfver hufvud hade hos Ryssarne i äldre tider, då dermed förstods Finska folkstammar i allmänhet. Så förföljde ju äfven Tavastlänningarne Lapparne, äfven som sannolikt (att ej tala om än äldre tider och förhållanden) också Quænerne redan uti deras äldre bostäder i Sverrige, torde hafva gjort detsamma, och likväl omtalas de alldrig under sitt eget namn hos Lapparne, utan inbegripas följakteligen under det Allmänna af Tjuder. Icke heller är det å andra sidan troligt, att de egentliga ofvannämde och ännu så kallade Tjuderne någonsin sträckt sina ströftåg ända till Lapparnes nu varande hemvist, utan måste detta förstås om Ryska Karelarne, hvilka förmodligen i början fiendlige till båda hade trängt sig emellan de egentlige Tjuderne och Lapparne, och af alla Finska Folkstammar således blifvit de sednares farligaste och sista fiender."


'''§. 21.'''

Af detta Sjögrens yttrande synes, att det funnits ett folk, som i Ryska annaler kallats "Tjuder ", att detta namn ännu finnes quar på gränsen mellan Ingermanland och Estland, samt i Gouvemementerne Olonets och Novgorod. Vi trygga oss säkert vid detta Sjögrens intygande, så mycket mera, som Författaren är hemma i Ryska annalerna och i Ryska litteraturen. Vi hafva således här en verkeligen historisk grund För Lapparnes Sagor, om ett till dem fiendtligt folk, hvilket de kallade Tjuder. Vi behöfva då icke gå in i några vidlyftiga undersökningar om ordets betydelse, ejheller kan det höra till vår plan, att följa Sjögren ända in i Historiens kritiska område, då han söker bevisa, att Lapparnes och Ryssarnes Tjuder var samma folk, som Grekernes och Romarnes Scyter. Vi skulle då med lika stort skäl kunna anföra gammelsvenska ordet ''"Tiod"'' eller ''"Tjod"'' såsom mera likljudigt med med Lapparnes "Tjud". (''Tjod'' skall enligt fornforskares uttydningar betyda folk, hvaraf ''"Svitiod"'', ''"Gautiod"'' o.s.v. Se Ruhs Svenska historia I: § 3).

Ett misstag är det af Sjögren, då han förmodar, att Lapparnes Tjuder äfven inbegrep Quænerna och att Lapparne icke hade något särskilt namn för denna Finska folkstam. Jag har så väl i Stats Tidningen för Juni månad 1836, som uti företalet till första delen af denna mythologiska afhandling visat, att Finnarnes ''"Kainulainen"'', som nu mera med tämmeligen goda skäl, anses vara desamma som Norrmännens Quæner, kallades af Lapparne ''"Kainulats"'', hvadan i synnerhet invånarne i Kalix, som äro en blandning af Svenskar och Quæner, af Lapparne framför andra utmärkas med namnet ''"Kainolats"''. Huruvida den Grenen af Finska folkstammen, som Lapparne kallat Tjuder, förföljt Lapparne uti deras nu varande hemvist, kan väl icke med någon säkerhet afgöras. Lapparne sjelfva berätta, att deras förfäder måste bo i jordkulor för Tjudernas ströfverier; och som nu dessa Jordkulor hafva funnits öfver allt i Lappmarken, så är det väl icke osannolikt, att Tjudernas ströfverier sträckt sig ända dit. Så mycket kan man finna af Sagornas innehåll och syftning, att Tjuderne voro Lapparnes fiender förr än Karelerne.


'''§. 22.'''

Karelerne, hvilkas land af Gamla Svenskarne troligen kallades ''"Kyria land"'' kallades af Lapparne ''"Karjel"'', hvilket förmodligen är lånadt af Finnarnes ''"Karialainen"'' eller ''"Karjalainen"'', hvilket egentligen betyder "Boskapsfolket", hvaraf man kunde draga den slutsatts, att karelarne varit den första finska folkstam, som varit försedd med Boskap vid deras ankomst till Finland. Kanske idkade denna stam mest Boskaps skötsel, medan ''"Kainulainen"'' eller Lapparnes ''"Kainulats"'' betyder, efter Lappska språkets Etymologi en som handterar rep; men ''Kainulats'' berättas alldrig hafva stått i något fiendligt förhållande till Lapparne. En mera hemsk betydelse har ordet ''"Tarolats"'' den bedräglige, ett namn som Lapparne gifvit Svenskar och Norrmän, måhända med anledning af Svenskarnes och i Synnerhet Birkarlarnes bedrägliga sätt, att handla med Lapparne. Icke heller har ordet ''"Tadtja"'' någon god betydelse. ''"Tadtja"'' kallas nu så väl svensk som norrman, och utmärker en Tölper eller ett Dumhufvud, en Dumbom, som alldeles icke förstår sig på Lapplefnaden. ''"Ruottalats"'' är också ett allmänt Lappskt namn på Svenskarne, men det är ovist, om Lappen sjelf hittat på detta namn, eller om han lånt det af Finnarnes ''"Ruotsalainen"'', hvilket åter tros komma af Svenska ordet Drott eller Drots, hvaraf Drottning, d.v.s. Drottens (konungens) Gemål, och Riks Drotts ännu bibehållit sig i Svenska Språket. ''"Suobmelats"'', lånt af Finnarnas ''"Suomalainen"'' Finne, har ingen elak betydelse bland Lapparne. Bland de finska Stammarne, som äro af Finnarne sjelfve kände och namngifne, nemligen ''Suomalainen'', plural. ''Suomalaiset'', Kärrfolket, eller ett folk, som bor i kärr, myror och moras; ''Karjalainen'', plural. ''Karjalaiset'', Boskapfolket (karelare); ''Kainulainen'' plural. ''Kainulaiset'', det blygsamma folket (Kajaner, Quæner); ''Hämhänläiset'' eller ''Hämäläiset'' (Tavastlänninge), Spindel folket? (monne af ''hämhä'' Spindel aranea; ''Savolainen'', plur. ''Savolaiset'', Savolaxare; ''Virolainen'' pl. ''Virolaiset'', Lettländare; bland alla dessa stammar hafva Tjuderne och Karelarne varit Lapparnes värsta fiender, så framt vi icke äfven få lägga dit ''"Perkele"'' som jag förmodar vara stamfadern för Birkarlarne; Lapparnes sista blodsugare; ty Lappen hade icke föreställning om ''Perkel'', för än han lärde sig känna Birkarlarnes tyranni. Jag har redan förut anmärkt, att Perkel icke förekommer i Lapparnes Äldsta Sagor. Dessa namn på de Finska Stammarne har jag här velat nämna, så vidt deraf kan hämtas någon uplysning för historien, häldst de arbeten, som vi hafva i Sverrige och Finnland af inhämska Forskare, sällan blifva kända i det öfriga Europa.


'''§. 23.'''

Hvad nu först Tjuderne angår, vill jag nämna, att Lapparne icke hafva några speciela minnesmärken efter dem quar, ehuru Sagorna omtala Lapparnes fejder med dem på flere ställen, hvaraf också Ställena fått sina namn, till ex: "på något afstånd norr om Enare kyrka, finns till och med än i denna dag ett högt Berg, ''Tjudevaare'', efter traditionen så kalladt af den ordsak, att Sådane Tjudeh fordomdags der skola uppehållit sig, och derifrån bespejat det omkring liggande landet." Sjögren l.c. sid. 7. ''Tjude-kårså'' (Tjuddalen) finns också i Torneå Lappmark, med flera andra ställen som fått namn af Tjuderne i andra Lappmarker. Jag kan icke med Sjögren antaga, att Tjuderne, som af Lapparne omtalas, endast varit Ryska karelare, då Sagorna bestämt göra skilnad mellan ''"Tjudde"'' och ''"Karjel-Tjudde"'', fastän något specielt minnesmärke efter de förstnämde nu mera icke finnes quar. Med ordet ''Karjel-Tjudde'', d.v.s. Karelsk Tjud, vill Lappen just utmärka skilnaden emellan en vanlig Tjud, som var bekant före Karelarne, och en Karelsk Tjud, som kom sednare. Men genom detta talesätt Karelsk Tjud, fick också Tjude-folket bemärkelse af fiende, hostis, såsom Lindahl och Öhrling, efter min tanke, riktigt öfversatt Lappska ordet ''Tjudde''. Härmed kan jämföras, hvad P. Læstadius skrifver i sin Journal 2. sid. 469: "Tjudeh (som är nominat. plural af Tjudde) är ock ett namn, sannolikt af urgammal uprinnelse; men dervid fästes icke såsom vid namnet Stallo, begreppet om ett främmande väsen. Det betyder nu fiende; men såsom det latinska ''hostis'' egentligen var motsattsen mot ''civis'', så torde också Tjudeh hafva varit namnet på ett grannfolk, med hvilket den Lappska Stammen var i fejd, men dock Stamförvandt."

Då nu ett Tjude folk verkligen funnits, hvaraf lemningar tilllika med namnet ännu finnes quar i Det inre af Ryssland, så är det mer än sannolikt, att detta Tjudefolk ströfvat ända till den nu varande Lappmarken; men sedan den Karelska Stammen kom emellan, så uphörde naturligtvis Tjudernas ströfverier och Karelernas vidtogo.


'''§. 24.'''

Om Lapparnes fejder med Karelarne har Högström följande, hvarvid dock bör anmärkas, att Författaren här liksom Lapparne i sednare tider förblandar Karelare med Ryssar. Verkliga Ryssar hafva väl alldrig kommit till Lappmarken, så framt icke i Carl den 12te tid, ett och annat ströfparti infunnit sig i de öfre Socknarne af Vesterbotten. Högströms berättelse, hvilken han fått af Lapparne i Luleå Lappmark, lyder sålunda: "Men angående några deras manliga bedrifter i sednare tider, veta de allmänt i samma Kaitum Lappmark, att omständeligen berätta om ett fältslag, som deras förfäder skola vågat emot Ryssen (Karjel), undantagandes, det de ej äro i stånd, att nämna tiden och huru länge det är sedan det skedde. Saken skall hafva hängt så ihop, att ett Ryskt parti begifvit sig på den norra sidan oppföre till Lappmarken. Och vid det de angrepo Lapparne oförvarandes, fingo de i pengar och Rehnar ett ansenligt byte. Gåfvo sig fördenskull tid efter annan, att ströfva omkring alla Lappvägar de träffade, betjenande sig vintertiden mest af Skidben. Man har vist mig somligstädes jordkulor, dem man sommartiden gjort i mening att fördölja sig. Och emedan de befarade en allmän undergång, hafva de i denna Lappmark mangrannt sammangaddat sig, och tagit en gammal man af sitt folk till hufvud. Den samma har på det sättet anfört dem, att då de kommo dit, de förmodade fienden skulle komma, betjente han sig af ett krigspuss, i det han på ett högt berg lät opföra en ansenlig hop timmerstockar. Derpå lät han väl trampa ned snön utföre hela berget samt bära vatten derpå, att det blef islupit opp till öfversta kullen. Sedan lät han uti isen hugga trappsteg opföre samt göra vägar från alla sidor och kanter dit åt, på det fienden skulle hitta igen deras läger, som ock gick efter önskan; ty då Ryssarne kommo, hade denne stält opp sitt manskap öfverst på bergsklinten, som syntes till en tämmelig väg på alla sidor. Men när fienden, som vågade stiga opp till dem, kom på halfva berget, släpte desse en gång åstad sina timmer stockar, hvilka förkrossade mesta delen få undantagne, dem de sedan med hands kraft nedergjorde. Men 2ne släpte de med lifvet, den ena med en arm, den andra med en fot. Desse fingo lof, att resa hem, och berätta sitt folk, hvad ändalyckt deras manskap hade fått. Antalet på de slagne hafva de ej annan räkning uppå, än de berätta, att man tog de Eldstål man fant hos dem, och trädde på strängen af sina trädbogar, hvarmed halftredje sträng opfyltes. Men emedan hvar sträng på desse bogar innehåller gemenligen till längden en god famn, måste det hafva varit en ansenlig hop. De hafva vist mig en djup dal på ett vist ställe opföre berget, genom hvilken de fört opp vattnet; äfven så vissa ställen vid Bergsfoten på norra sidan, hvarest är bättre gräsväxt än eljest, föregifvande, att de slagnas blod gjort detta stället fruktbärande. Samma berg kalla de än i dag efter Ryska anförarens namn: ''Käppo-vare'', Det ligger vid pass 4ra mil norr om Gellevare." (Högstr. Cap. 2: § 21).


'''§. 25.'''

Uti samma Luleå Lappmark, icke långt från Pewrajaur Nybygge finns äfven en ''Karjel kårså'', d.v.s. Karelska Dalen, hvarest, enligt sagorna, ett dylikt krigspuss blifvit föröfvadt af Lapparne och en stor hop karelare blifvit nedergrafne under ett ras af stockar och stenar, som Lapparne släpt ner från Bergsklinten. Som äfven der ännu i sednare tider blifvit fundne icke allenast menniskoben, utan äfven Eldstål och pilar, så kan man väl icke böra tvifla på, att sagan eger sin tillförlitliga grund. Dylika nederlag omtalas nästan i alla Lappmarker. Så till exempel har P. Læstadius i sin Journal 2: sid. 482 intagit följande berättelse.

"Många orters namn med dervid föstade sagor vittna om Karelarnas fiendliga ströfverier i dessa trakter. Bland de sista af denna art måtte det vara, som en Lappman i Arjeplog, vid namn Anders Nilsson Ruonga, för mig berättat. Han förtäljde nemligen en gång, då vi voro i ressällskap, och en quäll uppehöllo oss i en kåta vid ''Barthurte'', att på ett ställe, beläget icke långt derifrån, ett slag hade stått emellan Lappar och Karjelah. Det hade gått till på det sättet, att en Lapphustru sent om en quäll, skulle bada sitt Barn, och hade till den ändan vatten uti en kittel framför sig. Men när hon skulle sätta dit Barnet, blef hon med förskräckelse varse i kitteln bilden af en mans hufvud, med hatt uppå. Den försvann väl i hast, men som hon ännu handfallen och förskräckt tittade i kitteln, visade sig samma syn åter. Då märkte hon, att det var en man, som ifrån kåtans öpning tittade in, och att det var hans bild, som vattnet återspeglade. Helt tyst väckte hon sin man och, gaf det honom tillkänna. Han tog genast sin båge, spände den och lade pilen till. Som nu mannen åter tittade fram, sköt han pilen mitt i pannan på honom, hvarefter han hördes ramla ner utför kåtan på marken. Han vågade dock icke gå ut och se efter, af fruktan, att der voro flera der ute. Om morgonen fanns han ligga död på marken. Lappen förstod, att denne, såsom saken verkeligen förehöll sig, var en utsänd spejare, och att den öfriga hopen af fiender vore i trakten. Man samlade sig således, räckte spåren, och öfverraskade Karelerna, der de lågo vid sina Eldar. Der blefvo de samtligen nedgjorda, och af det tagna bytet skall ännu något vara i behåll, nemligen ett slags kittlar, som kallas ''Karjela Skalo''. En sådan har jag sett: den är såsom jag kan tycka, af messing, och Lapparne säga, att dessa ''karjela-skalo'' aldrig erga. Det finnes blott få i behåll, och dessa andå försedda med ny botten, emedan de gamla bottnarne blifvit utnötta."


'''§. 26.'''

"En annan saga om Karjelah är, att en skara af dem kommit, och ärnät sig till Norrige. De hade fått tag uti en Lapp, som de tvungit att lotsa sig. Han hade sagt dem, att nedgången vore mycket svår, (såsom det i allmänhet verkeligen är, emedan Kölen åt Norrska sidan stupar ner mycket tvärt, då den deremot åt den Svenska långsamt och med många utskjutande grenar sänker sig ner åt slät landet), de borde derföre följa honom i hamn och i häl. Lappen rände förut och bar ett bloss, ty det var mörkt om aftonen. Som han nu kom skjutsande utför en tvärbrant, hejdade han, som kände förhållandet, sin fart och kastade blosset utför branten. Karjelah höllo efter i full fart och störtade utför branten, der de alla blefvo förkrossade. Lappen hade vikit åt sidan. Följande dagen begaf han sig ner, och stolt öfver sin bragd, sköt han en pil i väggen i den första stuga der han trädde in. Detta uptogs illa såsom ett fiendligt tekn, och man ville taga fatt på mannen. Men han bad dem följa sig, och se hvad han hade gjort, så skulle de snart göra annat, än behandla honom illa: och blef han, sedan saken sålunda blifvit utredd mycket väl hållen." (Petr. Læstad. Journal 2. delen sid. 484).


'''§. 27.'''

Uti Norrska Tidskriften Budsticken, 5te årgång, sidan 784, anför Rosenvinge en berättelse af Norrmän i Saltens fögderi; enligt denna saga skall en Lapp hafva losat 150 svenskar ner till Tysfjord i Fredrik den 3djes tid, och narrat dem ner öfver en præcipis, hvarest de alla omkommit. Prosten Deinböll anmärker i Noten, att i "Ny samling af det Kongl. Norrske Videnskabs Sällskabs skrifter 1. Bandet sid. 503" förmenes denna händelse hafva tilldragit sig vid ''Solovig'', som är den öfversta gården i Skjærstads Prestegäll, hvarest ett fjell ''"Quænflovet"'' skall hafva fått sitt namn af denna händelse. Ett dylikt rykte har Prosten Deinböll hört berättas i Finnmarken, hvarest skenen förflyttas till det branta ''"Slagnæsfjeld"'', som omgifver Kjellvig. Några Ryssar, hvilka på ''"Honingsvog"'' på Magerön reste öfver fjellet för att plundra i Kjellvig, skulle af en Lapp, som de tvungit till vägvisare i nattens mörker blifvit lockade ner i afgrunden." Deinböll och Rosenvinge. - Man finner af dessa berättelser; att Sagorna förblanda måhända olika händelser. Namnet ''"Quænflovet"'' antyder, att de störtade fienderne varit af Finska Stammarne, och att den händelse, som der passerat är grunden till Lapparnes berättelser i Piteå och Luleå Lappmarker.

Samma händelse berättas äfven i Torneå Lappmark men med någon liten förändring. Det skall hafva varit en rik Lapp, som hade svett af håret på sina renar, så att Karelarne icke brydde sig om dem, emedan Renarne, sedan håret var afsvett eller afbrändt, sågo ut magra och fula. Den samma Lappen tvungo Karelarne, att lotsa dem öfver till Norrige. De körde allesammans med renar, och Lappen körde främst med ett stickbloss, hvilket han kastade ner öfver branten, och vek sjelf åt sidan.


'''§. 28.'''

En annan berättelse om Karelarne har jag från Torneå Lappmark. Det skall hafva varit en stor svärm Karelare, som hade lägrat sig i en dal i Torneå Lappmark. Desse Karelare hade en anförare, som var öfver hela kroppen beklädd med koppar. En Lapp, som var mycket snäll skytt, hade smugit sig helt nära Karelarnes Läger. Karelar-anföraren var så styf af sin koppar klädsel, att han icke kunde äta sjelf, utan måste matas af en betjent. Under måltiden sköt Lappen med en pil mot anföraren och träffade Gaffel skaftet, just då betjenten höll på att stoppa mat i mun på anföraren. Af pilens fart for Gaffeln i hällssen på anföraren, som genast dog. Men Karelarne, som icke sågo pilen, dödade först betjenten, vilken de trodde vara vållande till anförarens död, och sedan började de slåss sinsemellan, då den ena efter den andra föll af de pilar, som Lappen sköt i nattens mörker.


'''§. 29.'''

Ett annat ströfparti af Karelare hade kommit opp till Torneå Lappmark om Sommaren. De hade äfven fått tag i en lapp, hvilken de tvungo att lotsa sig till andra Lappar. Under vägen hade de rott med flera båtar och farit i land på en holme, hvarest de ärnade hvila sig. 2 af dem skulle vaka och hålla vakt, medan de öfvrige sofvo. Men till slut somnade vaktkarlarne sjelfva. Då passade Lappen på tillfället. Han sköt ut alla båtar ifrån stranden och hoppade sjelf i den sista. Sedan Lappen sålunda försatt sin Person i Säkerhet, ropade han till Karelarne och bad dem stiga opp. När Desse förmärkte, att de voro lemnade på holmen, började de ropa till Lappen, som rodde på sjön: ''Laurokainen, Laurokainen!'' (så hette Lappen) förbarma dig öfver oss. Men Laurokainen var nog hårdhjertad, han visade ingen misskundsamhet med Karelarne. Då började somliga att simma, för att komma till fast land; men Lappen klubbade ihjähl dem, som gåfvo sig ut på djupet. De öfriga höll han vakt om, att ingen skulle slippa bort ifrån hålmen. Och som de icke hade någon mat på hålmen, så förgingos de af hunger. Somliga hade lefvat till 9de dygnet, men en quinna, som de hade med sig, hade lefvat till 10de dygnet. Om detta skett på Jerisjärwi eller på något annat träsk är icke så noga bekant. Men den mängd af menniskoben, som finnes på en hålme i Jerisjärwi nära Muonioniska, kunde gifva anledning till den förmodan, att Karelarne svultit ihjäl på denna holme.


'''§. 30.'''

"Om Karelarenas ströfverier vittna, som sagdt är, många både Sagor och orters namn. De måtte hafva varit ytterst svåra och förödande, men tyckas, att sluta af det bestämda och Historiska i alltsammans icke sträcka sig allt för långt in i forntiden, då de säkert antagit Stallo historiernas diktgestalter. Man igenfinner också deras tid bestämt af det i Professors Geijers Svenska Folkets Historia införda ''Thorolfs'' och ''Faravids'' tåg emot Karelerna, hvilken berättelse, såsom här spridande ett förträffeligt ljus, jag ej kan afhålla mig att recitera."

"Af Thorolf, Harald Hårfagers Syssloman öfver Finnskatten, begärde (omkring 877 e. Chr.) Faravid, Quænernas Konung, genom sändebud hjelp emot Karelerna, som hade härjat hans Land, och erhöll den mot löfte, att Thorolf skulle hafva lika stor del i bytet, som Konungen. Men det var lag hos Quænerna, att Konungen skulle hafva 3dje delen af bytet och dessutom utom byte, så mycket bäfver,Sobel och Gråskinn, som han ville undantaga. Thorolf drog öster i Quænland: han hade 100, Konungen 300 man. De tågade gemensamt till öfra Finnmarken; träffade och slogo Karelerna på Fjellen, och vunno ett ganska rikt byte. Derpå återvände Thorolf till Quænland, gick öfver Kölen, och kom in i Norrige vid Vefsen i Halogaland."

"Det är således säkert, att Karelerne redan i 9de Århundradet, plägade ströfva in åt Lappmarken. Det kan ock tagas för gifvet, att de både derförut och derefter gjort det, ända till dess de vid slutet af 13de Århundradet blefvo kufvade af Svenskarnes vapen." Petr. Læstadii Journal, 2. del. sid. 480.


'''§. 31.'''

Följande af Prosten Rode antecknade historia om Ryssarnes ströfverier i Finnmarken hörer äfven till fablerne och kan derföre bifogas på detta ställe.

"Honningsvaags kyrka, som förmodligen har stått på en liten ö, hvilken ännu bär namn af Kyrkholmen, skall vara ödelagd af Ryssarne, förmodligen i det 16 århundrade."

"Sagan, som icke angifver tiden, berättar, att der just hölls Gudstjenst, och då Ryssarnes skepp syntes på Hafvet, började presten straxt, att hålla likpredikan öfver sig sjelf och öfver hela Församlingen. Der voro samma dag 7 brudpar i kyrkan, men endast en af Brudgummarne räddade sig öfver till fasta landet, samt medförde underrättelse om kyrkan, och de öfrigas undergång. Enligt en annan Saga var samma Öde bestämdt åt Kjellviigs kyrka, men då man blef de Ryska skeppen varse, skref Presten 3 gånger efter hvarandra några ord på en pappers lapp, hvilken han kastade ut i sjön. Då detta var gjort 3dje gången, upkom en Storm från Vestan, som kastade skeppen tillbaka på den branta klippstranden innanför Sverholt, hvarest manskapet kastades opp i ett hål i fjellet, hvilket ännu kallas Rysshällar, hvarifrån de ingenstädes kunde komma. De dögo slutligen af hunger. Man har i Finnmarken många Sagor om dylika plundringar af Ryssarne, hvilka troligen ega någon Grund. Det är mycket möjligt, att flere kyrkor af dem blifvit röfvade och Ödelagde. Dessa infall skedde i synnerhet i 14de och 15de Århundradet, men synas hafva fortfarit ända in i det 18de Århundradet. Åtminstone förtälja ännu lefvande menniskor, att deras föräldrar öfverlefvat sådane tilldragelser." Rodes Statistik öfver Finnmarken sid. 204.


'''§. 32.'''

"v.Vesten skrifver i ett bref till Colleg. af den 9de Oktober 1717, att Hasvigs kyrka då hade blifvit plundrad af Ryska Röfvare, hvilka äfven hade gjort skada på annat folks gods, afbrändt Torneå, samt ödelagt många ställen i Lappmarken ända till Koutokeino." Rode l.c. Författaren anför sluteligen, att "vora egna Ryssar Nordlands farare torde hafva varit Ryssarne behjelplige i dessa plundringar, och detta varit en lemning af Norrmännens fordna Röfvartåg till Finmarken. Huru dermed än må vara, så är det vist att veritabla Ryssar i Carl den 12te tid plundrade öfver allt i Sverrige, och att de äfven sträckt sina ströftåg ända till Lappmarken, hvarföre de äfven ärft Karelarnes namn bland Lapparne; ty nu för tiden kallas Ryssen på Lappska: Karelare (Karjel). Man har ännu quar en berättelse om ett ströfparti, som hade trängt sig opp efter Kalix Elf, hvarest de hade tvungit en Fors styrman, att styra utför forssarne i Kalix Elf. Denne hade vid ett stort fall, som kallas Jockfallet i Öfverkalix, hoppat ur båten på en sten strax ofvanför fallet, samt i detsamma tagit af sig mössan, tackat dem för godt sällskap, samt önskat dem lycksam Resa till Evigheten. I det samma störtade Båten utför fallet, och söndersplittrades i Spillror jämte Passagerarne. Uti det Nämnda Jockfallet i Öfverkalix har man ifrån gammalt anbragt en lår emellan klippan och vattenmassan; under sitt bemödande att hoppa opp för fallet faller hafs laxen ner i låren till fiskarenas stora förnöjelse. Men i sednare tider hafva de, som bo ofvanför fallet väckt en process om tillåtelse att få spränga ut klippan, på det att Laxen må slippa opp för fallet, till deras nytta, som bo ofvanför.


'''§. 33.''' 

Det är besynnerligt nog, att Lapparne icke hafva några flera berättelser om Birkarlarne, hvilka historien afmålar såsom Lapparnes värsta Tyranner. Det torde förmodligen härröra deraf, att Lapparnes underkufvande af Birkarlarne gått så småningom och oförmärkt, att folket icke kunnat fästa någon särskild Epoch i minnet. I Torneå Lappmark, hvarest Birkarlarnes välde synes hafva varat längst, finnes endast några dunkla sägner, som häntyda på dessa Tyranner. De kallas i dessa sagor: ''Väärät Duoinarit'' d.v.s. Orättfärdige Domare. De berättas hafva pressat ut af Allmogen de dyrbaraste Räf och utterskinn, som fångades. Den första Åbo i Enontekis Sokn lär hafva kommit nerifrån Pello, och hade bosatt sig i Kuttainen 2 mil nedanför Nuvarande Karesuando kyrka. Han var Finne och kallas i Sagorna Kuttas Gubben eller ''Kuttas rauka''. När de Orättfärdige Domarena hade frågat efter hans dyrskinn, hade Gubben svarat: "Jag har endast fångat rypor i år." Samme Kuttas rauka tvistade med den första Åbo i Karesuando Kyrkoby om en Äng, som kallas ''Alasaari''. Då berättas de orättfärdige Domarena hafva gifvit ett sålydande Utslag:" Om Kuttas kommer till Alasaari, för att slå hö, så skola båda benen honom afhuggas." Det kan man säga var en radikal cur för åverkan. Samme Kuttas rauka berättas hafva varit en Trollkarl, men Lapparne voro ändå värre Trollkarlar. När Kuttas Gubben skulle styra utför en strid fors som kallas ''"Kuttaisen kurkio"'' hade Lapparne trollat så, att Kuttas Gubben fastnade midt iforsen, och slapp hvarken fram eller tillbaks. Men slutligen hade han likväl sjelf trollat sig lös derifrån.


'''§. 34.'''

Sagorna berätta vidare, att Lapparne, ledsne vid Birkarlarnes Tyranni, hade skickat en debuterad till Hofvet i Stockholm för att anföra klagomål öfver Birkarlarne. Den debuterade var en Lapp vid namn Labba. När denne Lapp kom till Torneå, ville Birkarlarne icke släppa honom fram. Men en bland dem hade de öfriga ovetande, tagit Lappen på sitt fartyg, så att Lappen kom riktigt fram till Stockholm. Der hade han passat på ett tillfälle, då Kungen höll på slå boll. (Det var förmodligen Tornerspel.) När Kungen sprang efter bollen, sprang Lappen fram och framräckte en suplik, hvilken togs emot af Konungen, och sedan den tiden, heter det i Sagan, försvunno de Orättfärdige Domarena.

Uti denna saga känner man igen Carl den 9des tidehvarf; och Konungen, som slog boll, var utan tvifvel Gustaf Adolph. Ibland de namn, som upräknas i Carl den 9des Protectorial af den 14de Juni 1602, förekommer icke Enontekis, och det är derföre troligt, att Labba icke varit med i den Lappska deputation, som utverkade förenämde Placat emot Birkarlarne, utan har denna Labba på eget bevåg, vågat framföra Lapparnes klagomål emot de blodsugande Birkarlarne, hvilka alltför väl kände Carl den 9des stränghet, för att vidare våga förfördela Lapparne.


'''§. 35.'''

Sagorna om Birkarlarnes framfart i Piteå Lappmark äro allt för märkvärdige, för att här kunna med stillatigande förbigås. De finnas intagne i 2dra delen af Petr. Læstadii Journal, sid. 497 och följande. Jag intager här endast det, som hör till Sagan, emedan det, som tillhör Historien, icke hörer till detta arbetets plan.

"I Piteå Lappmark finnas 2ne Kyrkoställen, som efter all anledning hafva sin uprinnelse från Medeltiden, nemligen Kasker och Avaviken. Kyrkostället vid Kasker känna endast Sagorna: ingen Skriftställare vet om Kasker Kyrkan ett enda ord. Emellertid quarstår namnet Kyrkoviken och gifver vigt åt Sagorna. Kasker Kyrkan har blifvit med flit uppbränd och det derinne församlade folket innebrända.

"Jag har frågat, om man viste, hvilken som gjort det och för hvad orsak, och jag har derpå fått till svar, att det varit Svenskarne, som på detta sättet ville straffa Lapparnes oläraktighet, eller åtminstone deraf togo sig förevändning. Detta är icke orimligt: man ihågkomme Spaniorernas framfart mot infödingarna i America: såsom Kättare och Gudlösa måste Mexicos och Perus Regenter lefvande brännas. Lägg nu härtill Birkarlarnes plundringslystnad, som ingick i saken, ty här var nu ock marknad, och man kom i besittning af Lapparnes medförda Renar och Gods, om man dräpte dem. En Prest hade ock varit med, och denne skall hafva velat varna Lapparne, men icke haft tillfälle; dock hade han föregående dagen, då han meddelade Sakramentet, i stället för de vanliga orden sagt: ''"Måron pränna; måron pränna"'' (så låter Citationen i Lapparnes mun; men det skall betyda: i morgon bränna eller brinna.) Dagen derpå antändes kyrkan, då Lapparne voro församlade för Gudstjensten, och blefvo de alla innebrända, utom två, hvilka jag ej erinrar mig säkert, antingen de haft några misstankar, och derföre afhållit sig från Kyrkan, eller ock vid första tumultet räddat sig genom fenstret. Men andra, som sökte rädda sig blefvo nedhuggna.


'''§. 36.'''

"De räddade skyndade hem och begåfvo sig, väl utrustade med pilar och bågar, de återvändande marknadsfararerna i förväg, och ställde sig i försåt vid ''"Fasta-puoltda"'' en backe öster om Arvidsjaur. Om de varit blott på tu man hand, eller haft flera med sig, har jag icke kunnat få utredt. Det sistnämda är sannolikast, ehuru blott de båda omtalas. Men de voro väl blott anförare, och de öfriga, sedan de flesta husfäderna blifvit genom mordbranden utrotade, voro obetydliga Personer.

Vid ''"Fasta-puolda"'' gick det nu så till, att marknadsfararena kommo med buller och bång körande, den ena efter den andra; och man körde utför backen i fullt fläng, som vanligt är när man kör med en Ren; ty om han ej håller undan så mycket han är god för, så kommer Attjian (Lapparnes släde) och stöter honom i bakbenen. Den första träffades af en pil och stjelpte omkull med Attjian, men släpades i alla fall i full fart utför, hvilket äfven eljest ofta händer. Deråt skrattade de andra, som icke märkte orsaken; men det gick på samma sätt med dem, den ena efter den andra. Sist i raden kom Presten, och han blef lefvande gripen. Man förebrådde honom hans trolöshet, och man ämnade döda äfven honom, men det der ''"Måron pränna, Måron pränna"'' räddade honom; ty han föreställde dem, att han dermed velat varna dem, fast de ej hade förstått det, och han hade ej haft tillfälle, att på annat sätt gifva dem faran tillkänna. Han fick således fara i frid."


'''§. 37.'''

"Ett Krigs tillstånd inträdde nu mellan Lapparne och Svenskarne eller ortens Birkarlar. Under detta upkomna krig har efter all anledning slaget eller affairen vid Rikkerekaise inträffat, ty somliga mina Sagesmän hafva bestämt upgifvit det. Just här skall efter Piteå Lappmarks Sagor, händelsen med Timmerhopen hafva inträffat, som Gellevare Lapparne för Högström upgifvit vara inträffad i en affär med Karelarne derstädes. Båda delarne kunna vara sanna, ty ryktet af den förra händelsen, som till tiden måste vara äldre, var säkert spridd äfven hit, och man hade allt skäl, att försöka ett dylikt krigsputs en gång till. Att ett slag ägt rum vid Rikkere kaise är utom all tvifvel, ty man har der äfven i en sednare tid, funnit Eldstål, och har min Far i sin Barndom sett ett sådant. Det viktigaste fyndet vid Rikkere kaise är dock en Krona, som på 1640 talet blef af 2ne Brukskarlar från Nasafjell funnen, och skänkt till Arjeplogs kyrka, såsom det i en Kyrko-Räkenskaps-Bok från denna tiden finnes anteknadt. Denna Krona hänger nu i vestra korset af Kyrkan, såsom ljus krona, ty man har slagit in i den några ljusarmar af Jern, ett högst uselt och kluddigt verk. Men sjelfva Kronan är temmeligen väl gjord. Den är af messing, och har åtminstone varit förgyld, och är försedd med en myckenhet löfvärk. De upstående flikarne äro, så vidt jag nu kan påminna mig 12. Jag har försökt den på hufvudet, och den har passat mig fullkomligt, alldeles som en mössa gjord åt mig, hvaraf jag kan sluta, att den som burit den, varit just jemt lika tjockhufvad, som jag."


'''§. 38.'''

"Men hvilken kan det väl hafva varit, som bar den? Helt säkert den, som efter Zieglers och Olai magni upgift - båda lefde i början af 1500 talet, skulle med sin röda drägt agera Lappkung. Kronan vågade man väl icke visa sig uti annorstädes än i Lappmarken. Att en sådan klenod icke genast blef anammad, och att Eldstål ännu i sednare tider blifvit fundna, ger en ny styrka åt sagan om timmerhopen. Hade man med vapenstyrka nedhuggit fienden, så hade man också utom all tvifvel, tagit vara på allt bytet. Men när det skedde genom ett ras, kunde åtskilligt blifva derunder så begrafvit, att man ej fann det. Denna Saga har med ett ord, så många inre Criterier af sanning, att man icke kan taga den annorlunda, än som en historisk berättelse, och visar detta, att den icke hörer till mycket aflägsna tider. Jag har också hört den af många olika Sagesmän, och blott med obetydliga variationer. Den ena berättar någon liten omständighet mera, än den andra. En synnerlig vigtig omständighet är den, som ''Anders Nilsson Ruonga'' viste berätta, nemligen att Presten, då han meddelade Sacramentet, och sade: ''Måron pränna, måron pränna'', meddelade endast brödet, hvilket Sagesmannen tycker vara besynnerligt, och undrar, hvad derunder kunde ligga förborgadt. Häraf kan hvar och en finna, att vi äro i chatholska tiden, och sagan har af denne lilla omständighet, icke ringa bevis för sin äkthet. Denne Anders Nilsson Ruonga är såsom Caput i äldsta grenen af den gamla slägten Tjonk, och innehafvare af dess gamla traditioner, likasom af ett gammalt Jerf-Jern (Sax att fånga Vielfrasar uti), hvilket gått i arf hos slägten och tros vara en par hundrade år gammalt." Detta af Petr. Læstadius på anförda ställe.


'''§. 39.'''

I anledning af föreskrefne historia om mordbranden i kyrkan, hände sig 1825, att Lapparne i Arjeplog hade blifvit så uppskrämda af några Speculanter i Ranfjorden, att de knapt tordes infinna sig i kyrkan om Andersmesso Böndagen. Man hade inbillat dem, att alla Lappar skulle förgöras på Svenska sidan; och dessa, uppskrämde af de gamla Sagorne, inbillade sig, att en ny mordbrand skulle företagas i Arjeplogs kyrka. Det var till och med en Lapp vid namn Skåble, som frågade då varande Curam Pastoris gerens Herr Conrad Grönlund, hvar det hålet i kyrkan vore, genom hvilket Presten skulle krypa ut, när kyrkan blefve antänd. Förmodligen har man föreställt sig, att Presten hade något hemligt hål, hvarigenom han kröp ut, när kyrkan i Kasker brann. Ryktet om Denna Lapparnes oppskrämda inbillning år 1825 föranlät Regeringen att genom en skrifvelse lugna sinnena. Men sjelfa Uphofsmannen till en så nedrig lögn kunde icke ertappas. Det var förmodligen någon Speculant på Norrska sidan, som ville profitera af Lapparnes öfvervintrande på den sidan, som hade inbillat dem sådane Galenskaper. I allmänhet äro Lapparne ännu mycket rädda och misstänksamma för alla främmande Nationer, hvilket härrör af de många Sagorna om det förtryck deras Stam haft att uthärda af Tjuder, Kareler, och Birkarlar. Om de på fjellen få se resande utan Lappsk följeslagare, så fly de på långt håll Liksom de voro piskade. Den av Sagorna oppskrämda inbillningen eller föreställningen om tillvaron af verkliga fiender har stundom vållat, att en och annan ensammen fjellvandrare blifvit skjuten af Lapparne. Men detta härrör icke af hat eller lömskhet, såsom en del Författare förestält sig,
utan det härrör af den uppskrämda inbillningen, i anledning hvaraf de föreställa sig, att alla, som träffas på fjellen utan lots, äro röfvare och förrymda illgerningsmän.

<blockquote>Anmärkn. Helt nära Enontekis finns en Udde vid namn Sota niemi, hvarest enligt Sagorna ett slag skall hafva stått emellan Lappar och deras fiender, hvilkas Namn Sagan icke vet upgifva. Det är icke otroligt, att det varit sådane röfvare, hvilka icke hört, hvarken till Tjudiska eller Karelska stammen.</blockquote>


'''§. 40.'''

Till Sagorna kan äfven den berättelse hänföras, som finnes anförd af Scheffer om Lapparnes underkufvande af Birkarlarne. "Enligt ett manuskript af en viss Johannes Buræus anför Schefferus, att Konung Magnus Ladulås, efter han icke kunde vinna dem under Sverriges Krona, böd dem, som ville våga, och komma dem under Kronan, så ville han gifva dem hina i händer till egendom."

"Härpå skola då Birkarlarna, innevånarne i Birkala socken i Finnland, hafva gripit saken an, begifvit sig till dem, och dagtingat på någon viss tid, men derunder oförvarandes ofverfallit dem, slagit många ihjäl, och vunnit dem allt till norra och vestra Sjön."

"Ur samma källa anför Scheffer, också en berättelse af Andreas (Canuti?) Pastor i Piteå, att detta skulle hafva gått så till, att en Birkarl gått Lapparne i förväg, när de skulle återvända från Birkala, och låtit sin Hustru gräfva ner sig i snön på ett Ställe, der Lapparne nödvändigt skulle komma att passera öfver honom. Som de nu kommo om nattetid och rännde öfver honom, förnam han derigenom, huru många de voro, nemligen 15, och hade han sedan upstigit, och åter rännt dem i förväg, samt nedhuggit den ena efter den andra, då de alla rännde i en rad, och de efterföljande icke sågo, hvad som passerade med de föregående. Endast den siste hade blifvit det varse, och Birkarlen hade först efter en svår strid med sin Hustrus tillhjelp lyckats att besegra honom. Sedan nu dessa blifvit undanröjda, som hade varit de förnämsta och mägtigaste bland Lapparne, så hade de öfriga utan Svårighet underkastat sig." (Petr. Læst. efter Scheffer).

Om denna historia äger någon grund, så rörer den förmodligen någon viss trakt af Lappmarken. Men icke kunde hela Lappmarken underkufvas af en Birkarl, utan Lapparnes underkufvande har väl skett småningom genom list, då Birkarlarne, eller de som först började hafva Bytes handel med Lapparne, narrade åt sig Lapparnes varor, och togo en del varor, som till ex. de bästa dyrskinn för intet, under föregifvande att det var skatt åt Konungen.

<blockquote>Anmärkt: Så långt har Författaren hunnit i November 1844, och derest icke Kyrkoherden Fellmans manuscript varit att förvänta, skulle Jag hafva afslutat arbetet här och afskickat det samma.</blockquote>


''Læstadius.''



==Fodnoter==
<references/>
<br><br>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Lars Levi Læstadius]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]