Om grafstenar
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |
Olaus Magnus
Om grafstenar
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 30
Nyckelord: – En Monument frånn forntiden. – Rikedom på uppresta stenvårdar. – Minnesstenar i Östergötland. – Förskräcklig dom öfver tyranner. – Tempelskändare. – Tyranners stoder och namn böra utplånas. – De godas bilder böra hållas i ära. – Stenar med det hel. korsets tecken. – En viss Germunds epitafium. – Holmstans epitafium. – Orenligheten bör hållas inom gränser.
HVARKEN DE GAMLA götarna eller andra folk i Norden hafva brustit i vördnad för sina förfäder, öfver hvilkas i jorden gömda kvarlefvor de rest ärestoder af höga klippblock. Så får man ännu i dag se ofantliga stenar, som med jättekrafter blifvit dels uppresta, dels upplagda i horisontal ställning, så att de på ett underbart sätt äro förenade till en hög och bred port; särskildt äro sådana stenar att se två dryga mil från staden Skara, om man reser ut till en landsförsamling som heter Kelby [Källby]. Där finner man nämligen vid ett vägskäl tre ofantliga stenar, sådana som ofvan angifvits, med den skönaste skrift i götiska bokstäfver. Och om någon intresserad forskare efter slika stenar vill genomsöka såväl ödemarker som öppna fält, skall han upptäcka oändligt många sevärdheter, hvilka det är onödigt att här utförligare omnämna. En sak bör dock i detta sammanhang ej lämnas obeaktad, den nämligen att ej långt från den nämnda urgamla staden Skara var ett kungligt slott, benämndt Aranäs (hvarom mera i detalj på annat ställe), i hvars närhet de häftigaste drabbningar under århundradenas lopp af generation efter generation utkämpats, hvarom min kärälskelige broder och företrädare Johannes, ärkebiskop i Upsala, skrifvit märkliga saker. Likaledes finnas i Östergötland och hos uppsvearna stormäns och adelsmäns slott vidt och bredt omkring i landet uppförda på af naturen väl skyddade ställen, och i närheten af dessa slotts murar liksom på de dem omgifvande åkerfälten får man se förfädernas väldiga stenar, uppresta i kilformiga, runda och aflånga sättningar eller rätt i höjden, af hvilka de ansenligare bevara i götisk skrift en forntida höfdings maning till sina efterkommande, hvad de böra efterfölja eller undfly, nämligen omfatta det goda och afsky det onda, med flera kärnfulla ord, som ännu ljuda med styrkan af en lefvandes röst. Det är ganska visst, att man på den tiden i de nordiska länderna iakttagit ett liknande förbud mot begrafvande på hederligt sätt af orättfärdiga furstars och tyranners lik som det, hvilket romerska senaten (enligt Marii Maximi och Ælii Lampridii vittnesbörd) utfärdade mot kejsar Commodus, så och lydande: Fäderneslandets fiende skall äran fråntagas; fadermördaren skall äran beröfvas, fadermördaren skall bortsläpas; fosterlandets fiende, fadermördaren, gladiatorn skall sönderslitas i spoliarium; gudarnas fiende, senatens bödel, gudarnas fiende och senatens mördare skall bortsläpas med bödelskroken, han som dräpt oskyldiga skall bortsläpas med bödels kroken o. s. v. Fadermördarens minnesstoder skola nedstörtas; med, borgarnas dråpare skall nedstörtas. Grymmare än Domitianus, orenare än Nero: så har han handlat, så må han lida. Han som dräpt allt folket skall bortsläpas med bödelskroken; han som plundrat de lefvande skall bortsläpas; han som gjort testamenten ogilla skall bortsläpas; han som dödat alla åldrar skall bortsläpas; han som dödat bägge könen skall bortsläpas; han som skändat templen skall bortsläpas; han som kräft lifslösen och ej hållit sitt ord skall bortsläpas; han som sålt senaten, han som beröfvat sönerna deras arf skall bortsläpas, emedan han lefvat till medborgares fördärf och till sin egen vanära. Och därför skola hans bildstoder tillintetgöras och hans namn utplånas från alla offentliga och enskilda platser. Hvad som än vidare utslungades och sattes i verket mot Caligula, Vitellius och slika afgrundsfurstens medarfvingar, kan ej genom de väldigaste volymer skildras, liksom å andra sidan ingen evighet synes räcka till att lofprisa de bästa furstar, hvilkas bilder och stoder städse hållas i desto större helgd, ju lyckligare de numera af vedervärdigheter hemsökta folken minnas sig hafva varit, när de erinra sig dessa hjältar, för hvilka de oaflåtligen bedja om evig lycksalighet. Äfven inom Nordens landamären ses ännu i dag minnesmärken öfver slika rättsinniga furstar i form af obelisker och stenar, försedda med korsets tecken och härrörande från en tid som ligger flera hundra år före den katolska trons rotfästande därstädes. De bära inskrifter af ungefär följande lydelse: Sedan jag Germund, förförd af onda andars svek, lefvat i förvillelser, blef jag omvänd till de kristnas Gud och väntar nu, begrafven på denna ort, hans dom. På ett annat ställe återfinnes följande inskrift å stenen: Död från afgudadyrkan, som jag öfvergifvit, men lefvande i tron på Kristus hvilar jag Holmstan under denna sten. I sanning, hans och hans likars grafvårdar, ehuru utmärkta endast af en enkel stenpelare, äro att anse ärofullare än alla pyramider öfver egyptiska tyranner, resta af fåfänga, såsom i föregående kapitel i någon mån visats, särskildt med stöd af Plinii vittnesbörd (bok XXXVI, kap. 12), hvilken utbreder sig öfver alla dessa fåfängans uttryck, deras orsaker samt omkostnader, ort och tid för deras byggande; ja han omtalar i detta sammanhang äfven hetärer, hvilkas yrke bland dessa veklingar var så aktadt, att de kunde låta åt sig uppföra ståtliga pyramider, medan de hos Nordens kraftiga folk till lön för sitt skamliga väsen skulle hafva beröfvats öron och näsa. Väl finnas äfven i Nordens land lättfärdiga kvinnfolk, men de äro lika blygsamma i sitt uppträdande och sitt sätt att vara som fattiga kvinnor, och äfven om de äro öfvermåttan rika, räknas de likväl på grund af den dem vidlådande ärelösheten och skammen för de lägsta varelser. Man synes (såsom Augustinus säger) förr kunna fördraga en kloak i någon del af sitt hus, än att hela huset blir en härd för smuts och orenlighet.