Vis kilden til Konung Birger och hans bröder eller Brunkes förräderi

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Konung Birger och hans bröder eller Brunkes förräderi]] !! 
|-
|}


[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''93. Konung Birger och hans bröder<br>eller Brunkes förräderi'''</big></big>


'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>




::1. Kung Birger Han war en Herre så båld, 
:::Uti de förra års tider, 
::Hela Sweriges Rike han hade i våld; 
:::Hans wälde så måste de lyda. 
::Men trohet beskyddar så mången. 


::2. Han hade en Syster, både fager och fin, 
:::Hon war kär hållen af alla, 
::Hon war både tucktig och wänlig i sin', 
:::Fröken Ingebor de henne kalla. 
::Men trohet hon älskas af mången. 


::3. Konung Eric Meneved utaf Dannemark, 
:::En Herre i Höghet och wärde, 
::Han fick til den Fröken en kjärlek så stark, 
:::Med ähran han henne begärde. 
::Ty troheten älskas af mången. 


::4. Hans Syster war dygdig och däjlig försan, 
:::At månge dess skjönhet berömde; 
::Fröken Sophia, så war Hennes namn, 
:::Til henne Kung Birger bud sände. 
::Ty troheten fägnar sa mången. 


::5. Han tog sig den Danska Printsessan til wän, 
:::Hon Drottning i Swerige månd blifwa, 
::Gaf Konungen i Dannmark sin syster igen, 
:::Til Drottning, at med sammanlefwa. 
::Ty trohet fagnar så mången. 


::6. Drottning Ingeborg hade de bröderna tre, 
:::Den äldste han Kung månde wara, 
::Men twenne af dem deras lif låto de 
:::Igenom förrädares snara. 
::Men otro förråder så mången. 


::7. De Herrar de wille til Swerige rida, 
:::De woro i hogen så glade; 
::Fru Ingeborg bad dem hemma bida: 
::: »I wet ej af nöd eller skada.» 
::Ty troheten warnar så mången. 


::8. Fru Ingebor ständar uti Helsingborgs port, 
:::Hon bad dem med wänliga ord: 
::»Mina ädela Bröder, i riden ej bort! 
:::Ty det går mig swårlig emot. 
::Men trohet förmanar så mången. 


::9. Då sade de bägge bröder tillika 
:::Och swara: »wi det gjöra kunde, 
::Men wi länges til wårt fädernes Rike, 
:::Så dagar, som timar och stunder.» 
::Men troheten tryggar så mången. 


::10. »Wi hafwe så länge hos eder nu warit, 
:::Och lefwat i lust med godt nöje, 
::Hos eder wi mycket godt fått, och ärfarit, 
:::Wår resa wi intet fördröja.» 
::Men troheten trygger så mången. 


::11. »I töfwen och biden i dagarna fem, 
:::Jag beder j willen mig lyda, 
::Medan jag förtäljer er min starka dröm, 
:::Mig undrar, hwad han månd' betyda. 
::Men trohet beskyddar så mången. 


::12. »Jag drömde edra kappor de woro af bly, 
:::Til tyngden de woro nog dryga, 
::Mine ädele bröder woren där uti, 
:::Er sjelfwom til oro och qwida.» 
::Men trohet åtwarnar så mången. 


::13. »Ock de woro spände omkring eder hals, 
:::De wore både tunge och trånge: 
::Så wist betyder det eder stor falsk, 
:::Gud löse Ehr af sorg och wånde!» 
::Men trohet åtwarnar så mången. 


::14. De Herrar lydde intet Fru Ingeborgs råd, 
:::De låto sin resa anlända, 
::De redo til Swerige uppå samma dag, 
:::Trodde dem ingen motgång skull hända. 
::Men otro beswiker så mången. 


::15. Och de redo sig så långt uppå land, 
:::De kommo på den wita sand; 
::Där mötte dem Bruncke, den otrogna man, 
:::Söta ord kunde han wäl föra fram. 
::Men otro beswiker så mången. 


::16. »I waren wälkomne, i bröder både, 
:::Som nu til wår fägnad wil komma! 
::I skolen få dricka Jul med wår nåde, 
:::Wår ynest skal blifwa Ehr fromma.» 
::Men otro bedrager så mången. 


::17. De Herrar wiste intet utaf någon sorg, 
:::De redo til Nyköpings stad; 
::Och när de kommo sig när intil torg, 
:::Där mötte dem det falska Råd. 
::Men otro beswiker så mången. 


::18. »I waren wälkomne, i bröder så kjära, 
:::Lägg brönjorna uti wår by, 
::Så kunnen i gå med lust och ähra, 
:::På slottet i Hof-kläder ny.» 
::Men otrohet swiker så mången. 


::19. De Herrar de gingo på Slottet då fram, 
:::Och stälte sig för breda bord, 
::Men Kungen stod upp och han fägnade dem, 
:::Sä wäl han framförde sin ord. 
::Men otro förråder sä mången. 


::20. »I waren wälkomne, mine bröder båda, 
:::Jag wil Ehr tilfråga med ähran, 
::Mån' jag icke ensam för landet skal råda, 
:::Som Spiran och Kronan månd' bära?» 
::Men otro förråder så mången. 


::21. De bröder tilsammans med enighet swara, 
:::De wille de ord intet höra; 
::Wår kära broder må han wäl vara, 
:::Men ej ensam i landet regera. 
::Men otro förråder så mången. 


::22. De Bröder de woro så glade til mod, 
:::De åto och drucko de stunder, 
::Och Bruncke han gaf dem mång wänliga ord, 
:::Med list, otro och falska funder. 
::Men otro bedrager så mången. 


::23. »Mine gode Herrar», han til dem sade, 
:::Hwad tänker j nu wilja göra? 
::Willen I hålla er lustig och glade, 
:::At dricka och dantsen at röra?» 
::Men otro inbillar så mången. 


::24. De dantsade ut och de dantsade in, 
:::De blefwo helt glade til mode; 
::Och Bruncke han skjänkte dem klaraste win, 
:::Om falskhet de honom ej trodde. 
::Men otrohet swiker så mången. 


::25. De Herrar de stogo på gålfvet och qwad, 
:::Sin frihet de mente få njuta; 
::Men Kungen och Brunke de gingo til råd, 
:::Huru de sin list skulle sluta. 
::Men otro förråder så mången. 


::26. Hertig Waldemar talade til broder sin: 
:::»Wi akte oss för Brunkes swänker! 
::Erik, wi nu dricka alt för mycket win, 
:::Ty han kan många skalka ränker.» 
::Men otro beswiker så mången. 


::27. Hertig Erik han slog upp med snöhwitan hand 
::: »Wi är' komne uppä tro och lejde: 
::Skole wi oss fruckta i fädernesland? 
:::Wi wet ej af krig eller feid.» 
::Men otrohet fäller så mången. 


::28. De drucke och dantsa den dag til ända, 
:::Tils mörkret och natten kom på; 
::Så månde de ljus och blåss uptända, 
:::Som lyste i hwar och en wrå. 
::Men otro bedrager så mången. 


::29. När såsom det något på natten månd lida, 
:::Och sömnen han kom dem uppå, 
::Da wille de Herrar hafwa ro och hwila 
:::På silke och bolstrar de blå. 
::Men otro beswiker så mången. 


::30. Men Brunke han fölgde dem i tornet in, 
:::De trodde i sängkammaren komma, 
::Och Kungen gick med uti skarlakan fin, 
:::De Herrar til slätt ingen fromma. 
::Men otro bedrager så mången. 


::31. De Herrar de trodde at det war stor gamman, 
:::De wiste ej af någon fara, 
::För än de slog alla dörrar tilsamman, 
:::Då sågo de sig fangne wara. 
::Ty otrohet narrar så mången. 


::32. Härtig Eric sig wärjade såsom en man, 
:::Så wäldelig månde han strida; 
::Til dess han ej stol eller sängstolpe fan, 
:::Han nödgas i tornet sen blifwa. 
::Men otro förråder så mången. 


::33. Kung Birger war färdig af landet utfara: 
::: »Johan Brunke, j har min gunst ock nåd, 
::Om j tagen nu mina bröder til wara, 
:::Men jag hör Kung Eric Menveds råd.» 
::Men otro bedrager så mången. 


::34. De Härtigar blefwo bedröfwad til mod, 
:::Den tiden han gjordes dem lång; 
::Så illa på trohet da gick dem emot, 
:::Af kjöld, frost ock stor hungers twång. 
::Men otrohet swiker så mången. 


::35. »Wi gifwe dig, Brunke, det guldet så röd, 
:::Wi äre af hunger så kryste: 
::Du gifwer oss wattn och det torra bröd, 
:::Wårt hjerta wil i wårt bröst brista.» 
::Men otrohet dräper så mången. 


::36. Han svarad rätt hastigt: det går mig ej an 
:::För mig at beklaga Er nöd, 
::Ty j får nu intet här i Sweriges land, 
:::Kalt wattn eller det torra bröd.» 
::Men otro hon dödar så mången. 


::37. »Wi tro wår kära broders husfru så god, 
:::Wi tro den fromma Drottning så wäl, 
::Hon gifwer oss halmen att sofwa uppå, 
:::Och låter oss ej swälta ihjäl. » 
::Men otro fördärfwar så mången. 


::38. Herr Brunke han blef rätt hastig och ond, 
:::Han harmades wid desse orde, 
::Han tog de nycklar uppå samma stund, 
:::Och kasta dem i saltan flode. 
::Men otro will döda så mången. 


::39. Det war en stor ynka at höra uppå, 
:::Det war en stor jämmer och qwida, 
::När bröder åto hwarannan skuldrorna frå, 
:::Ock kjött utaf hwarsannars sida. 
::Men otro hon dödar så mången. 


::40. Det war ända en större ynka och harm, 
:::Det war större jämmer och qwida, 
::Ty bröder lägo döde på hwarsannars arm, 
:::Och bredewid hwarsannars sida. 
::Men otro hon dödar så mången. 


::41. Det stod altså uti månader fem, 
:::At Kungen från Skåne kom hem: 
::»Hwar äre mine bröder? Hwi skjänkte j dem 
:::Hwar måltid icke klara win?» 
::Men otro hon dårar så mången. 


::42. Det swarade då en så liten småswän: 
:::»De Herrar har lidit stor möda, 
::Ty Bruncke han satte dem i tornet in, 
:::Jag tror wist at de äre döda.» 
::Men otro hon dödar så mången. 


::43. Kung Birger han in genom windglaset såg, 
:::Han låt sig det icke förlida; 
::Stor yncka war då där, som hans bröder låg, 
:::De lågo döde wid hwarsannars sida. 
::Ty otro hon dräper så mången. 


::44. »Ack hör nu du, Brunke, hwad jag frågar dig, 
:::Du, som desse dörar sidst läste: 
::Hwar äro de nycklar, som du tog af mig, 
:::När jag utaf landet bortreste?» 
::Men otro bedårar så mången. 


::45. Herr Bruncke han swarade med falsker fund: 
:::»De gjorde mig wreder til mode, 
::At jag tog de nycklar uppå samma stund, 
:::Och kasta dem i saltan flode.» 
::Men otro bedrager så mången. 


::46. »Skam få dig därföre, du din arga dåre! 
:::Sä illa därmed du mig swikit, 
::Nu blifwer jag för denna gjerningen swåre 
:::Qvitt nycklarna til Sweriges Rike.» 
::Men otro misshagar så mången. 


::47. »Hafwer jag förrådat edra bröder båda, 
:::Så kan jag med sanning bedyra, 
::Att nu får ni ensamma för landet råda, 
:::Det sjelfwer Regera och styra.» 
::Men otro inbillar så mången. 


::48. Men detta förtröt de Härtingars wänner, 
:::De kunde den sorg intet lida; 
::De wille de Härtigars död wäl fullhämna, 
:::För ähran begynte de strida. 
::Ty otro hon träffar så mången. 


::49. Kungen måtte rymma med Drottningen sin, 
:::Och långt bort till främmand land lända, 
::Halshuggen blef Magnus, Kungens äldsta Son, 
:::Sä skamligt fick hans lif en ända. 
::Ty otrohet dödar så mången. 


::50. Men Bruncke blef lagd på fem stegel och hjul, 
:::För otrohet måste han falla, 
::Han fick då sin lön, som han hade förskyldt; 
:::Den platsen de Brunkeberg kalla. 
::Ty otro aflifwar så mången. 


::51. När många Regenter wil styra et Rike, 
:::Då händer det ofta altså, 
::At de där om sällan sig kunna förlika. 
:::Ty ingen wil då undergå. 
::Ty otro bepröfvar så mången. 


::52. Ty den, som med otro och falskhetens art 
:::Wil komma sin nästa i fara, 
::Tör hända, dess Herre han kan wäl rätt snart 
:::Inweckla sig sjelfwer i snara. 
::Ty otro hon fäller så mången. 


::53. Men at älska Gud, och lyda wår Kung, 
:::Gud fruckta och Konungen ähra, 
::Den dygden bör wara hos gammal och ung, 
:::Som Skriften oss tydligt kan lära. 
::Ty trohet berömmer så mångom. 


::___


::54. Wälsigna, o Jesu, med din milda Nåd, 
:::Wår Konung ock stora magt dyra; 
::GUD ware med honom I wisdom och råd, 
:::Stad, Land och Folk fridsamt at styra! 
::Och trohet må finnas hos mångom. 


::55. GUD se wår Drottnings dyra Person ann. 
:::Med nådens allseende öga: 
::Från all olycks fahra henne förskon, 
:::Wälsignelsen gif af det höga! 
::Och lät henne få trohet af mången. 


::56. Wår Kron-Prins jag icke förgjäta må: 
:::GUD honom så nådigt bewara, 
::At alt ondt må wika Honom ifrå, 
:::GUD fräls honom utur all fara! 
::Så rinner han trohet hos mången. 


::57. Gud gifwe wår Arf-Furste och Höga Gemål, 
:::A t I Guds beskydd bo och blifwa; 
::Gud gif dem wälsignelsen år ifrån år, 
:::Gud alt ondt längt från dem bortdrifwa, 
::At de finna trohet hos mången. 


::58. Wår unga Arf-Furste, Printsessa ock så, 
:::Gud wackta dem från syndsens snara, 
::At de i wälsignat stånd wäl lefwa må! 
:::Gud dem nådeligen bewara! 
::Gud gifwe dem trohet hos mångom! 


::59. Gud styre vårt Kongliga swea Ricks Råd, 
:::Som högmåla magt har i händer, 
::Endrägt och fridsamhet, genom Guds Nåd, 
:::Samt trohet för Kung och för ständer! 
::För trohet wälsignar Gud mångom. 


::60. Gud gifwe at högre ock ringare stånd, 
:::Med rolighet kund' sammanlefwa 
::I broderlig kärlek, förutan alt twång, 
:::Och Enighet fast efter sträfwa! 
::At trohet må winnas hos mångom. 


::61. GUD late också all den menige man 
:::Sin skyldighet icke fördölja, 
::At wisa sin lydna för Kung ock de stånd, 
:::Som man bör, med wördsamhet följa! 
::At trohet må finnas hos mångom. 


::62. GUD låte också både gammal och ung 
:::Gud frukta, och Konungen ära, 
::Och älska hwarannan med hjerta och mun, 
:::Samt hafwa hwarannan rätt kjära! 
::At trohet må mötas hos mången. 


::63. GUD läte oss alla få lefwa förnögd, 
:::Med Christelig kjärlek tilsamman, 
::At wi uti Himlen, med glädje och frögd 
:::Bland Helgon få mötas med gamman! 
::Där trohet blir glädje för mångom.




[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]