Vis kilden til Kullervo – en episod ur Kalevala

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !! !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Kullervo – en episod ur Kalevala]]  !!  
|-
|}


<center>'''[[Finsk religion og mytologi|Temaside: Finsk religion og mytologi]]'''



<big><big><big>'''Kullervo</big></big><br> – en episod ur Kalevala'''</big>

<br>öfversatt af<br><big>'''Carl Gustaf Borg'''</big><br> Helsingfors, 1851</center>





<big>'''Förord'''</big>[[Fil:Kullervo3.jpg|thumb|550px|<center>'''Kullervo rider i kamp''' <br> <small><center>Maleri af ''Akseli Gallen-Kallela''</small></center>]]


Närvarande öfversättning af Kullervo-sångerne är gjord ur andra upplagan af Kalevala, runorne 31–36. Den i 32:dra runan förekommande, öfver femhundra verser långa episoden af trollformler och böner, med hvilka Ilmari-värdinnan utskickar sin boskap på bete, har likväl här blifvit utelemnad, emedan den endast störande skulle afbryta sjelfva diktens fortgång. — Der en ordagrann tolkning icke medgifvits af sjelfva versifikationen, eller der den skulle gjort språket alltför tungt och inbundet, har man, med åsidosättande af det finska originalets stränga ordalydelse, bemödat sig att åtetgifva endast dess anda och hufvudsakliga innehåll. — Huruvida öfversättaren lyckats i detta sitt bemödande, äfvensom huruvida hans arbete i allmänhet kan ega någon förtjenst, tillhör icke honom sjelf att afgöra. Att i detsamma ännu oändeligen mycket fattas till den ledighet och formela fulländning, som med rätta fordras af en god öfversättning, är likväl lätt i ögonen fallande. Öfversättaren har äfven gjort sin tolkning sådan han kunnat, ej sådan han velat. Detta oaktadt vågar han doch hoppas, att den benägne Läsaren icke alltför strängt skall bedöma en nybegynnare som, hänförd af den finska sångmöns skönaste skapelse, sådan dikten om Kullervo är, äfventyrat försöket att i svensk drägt omkläda densamma.


<blockquote><blockquote>
::<big><big>'''I.'''</big></big>

::Modren fostrar många dufvor,
::Föder upp en svärm af svanor,
::Ställer dufvorna på gärdet,
::Svanorna till strömmen följer;
::Kom en örn och höjde upp dem.
::Kom en hök, omkring dem spridde; 
::Vingad fogel dem förströdde,
::Bar den ena till Karelen
::Och den andra bort till Ryssland,
::Lemnade den tredje hemma.


::Den som hän till Ryssland bragtes, 
::Växte till en skicklig köpman,
::Den som till Karelen fördes,
::Blef den frejdade Kalervo,
::Den i hemmet ensam blefne 
::Fostrades till Untamoinen,
::Till en plåga åt sin fader 
::Och till smärta åt sin moder.


::Untamoinen sänker näten 
::I Kalervos fiskevatten;
::Kalervoinen<ref>''Kalervoinen: '' Kalervo.</ref> näten vittjar,
::Samlar fiskarna i väskan; 
::Untamo<ref>''Untamo, Unto: '' Untamomen.</ref>, den vrånge mannen. 
::Röres häftigt upp till vrede,
::Gör ett krig med sina fingrar. 
::Rättegång med sina näfvar,
::Väcker strid om fiskens skräden, 
::Tvist om aborren som leker.


::Så de slåss och sammandrabba, 
::Ingendera vinner seger;
::Om ett hugg den ena gifver,
::Gäldar detta strax den andra.


::När nu efter denna stridsbragd 
::Tvenne, trenne dar förlidit,
::Sådde Kalervo sin hafra 
::Bakom Untamoinens boning.


::Untamoinens stolta tacka 
::Åt Kalervos sådda hafra, 
::Kalervoinens hund, den arga, 
::Fläckte Untamoinens tacka.


::Untamo då hotar döda 
::Kalervo sin egen broder 
::Och hans hela hus förgöra,
::Dräpa små och dräpa stora,
::Folket allt i grund förstöra, 
::Bränna stugorna till aska.


::Gaf så svärd åt sina männer,
::Gaf dem vapen uti handen,
::Räckte pikar åt de späda,
::Delte skäror ut bland barnen,
::Gick att blodigt krig begynna,
::Strida mot sin egen broder.


::Kalervoinens fagra svära 
::Sitter nära intill fenstret,
::Skådar ut igenom gluggen,
::Yttrar så ett ord och säger:
::»Är väl detta tjocka röken,
::Eller är det mörka molnet,
::Som der bortom åkern synes,
::I det nya tågets mynning?»


::Mörka molnet var det icke,
::Var ej heller tjocka röken,
::Det var Untamoinens hjeltar,
::Som till kriget hurtigt drogo.


::Kommo Untamoinens hjeltar 
::Väpnade med svärd vid sidan,
::Slogo ned Kalervo-hopen,
::Mördade den stora slägten,
::Gården ned till aska brände,
::Jemnade med flacka fältet.


::Blott en qvinna blef vid lifvet	'
::Med ett foster i sitt sköte,
::Denne Untamoinens hjeltar 
::Förde bort med sig till hemmet,
::Att den lilla stugan städa,
::Att dess golf med qvasten sopa»


::När en liten tid förlidit,
::Blef en gosse född till verlden 
::Åt den olycksfulla modren;
::Huru blir väl gossen kallad?
::Kullervo han nämns af modren. 
::Stridens kraft af Untamoinen.


::Nu man lade lilla gossen, 
::Förde bort den faderlöse 
::I en gungbädd för att gunga,
::I en vagga, att sig vagga.


::Barnet vaggar sig i vaggan, 
::Barnet vaggar, luggen rör sig,
::En och tvenne dar det vaggar; 
::Men uppå den tredje dagen 
::Gossen redan häftigt sparkar, 
::Sparkar häftigt, spänner ut sig, 
::Sliter af sin lindas bindlar 
::Och sig upp på täcket höjer, 
::Bräcker lindträdsvaggan sönder, 
::Rifver kläderna i stycken.


::Rask man märkte honom blifva, 
::Hurtighet hos gossen röjdes. 
::Untamola börjar vänta,
::Att den späde skulle vexa 
::Till en man af mycken klokhet, 
::Till en stor och kraftfull hjelte,
::Till en träl, som hundra kostar, 
::Som för tusenden knapt köpes.


::Två, tre månader han vexte, 
::Men uppå den tredje redan,
::Då i höjd han knäet nådde, 
::Började han sjelf begrunda:
::»Om jag blefve något större, 
::Vexte litet till om kroppen, 
::Skulle jag min faders plågor 
::Och min moders marter hämnas.»


::Detta hörde Untamoinen,
::Tog till ordet sjelf och sade: 
::»Han mitt slägtes bane blifver, 
::Kalervo af honom vexer.»


::Männerna nu djupt begrunda, 
::Alla qvinnor eftertänka,
::Hvart man gossen skulle föra, 
::Hvar hans bane redas kunde.


::I en fjerding gossen lägges, 
::Stickes in uti en tunna,
::Derpå föres han i vattnet, 
::Sänkes ned i böljans sköte.


::Efter tvenne, trenne nätter 
::Ger man sig åstad att skåda,
::Om ej gossen redan drunknat, 
::Om han icke dött i tunnan.


::Ej har han i vattnet drunknat, 
::Gossen har ej dött i tunnan;
::Ut från kärlet har han sluppit, 
::Sitter nu helt trygg på vågen 
::Med ett kopparspö i handen 
::Och en ref af silke hopsnodd; 
::Metar fiskar ifrån vågen.
::Pejlar vattnet uti hafvet:
::Hafvet har en smula vatten,
::Då det fyller tvenne skopor,
::Och om man det noga mäter, 
::Kanske något på den tredje<ref>Ett ordspråk.</ref>.


::Åter tänker Untamoinen:
::»Hvart skall nu man gossen föra, 
::Hvar skall honom man förgöra, 
::Hvar skall väl hans bane finnas?»


::Bjöd så trälarna att samla 
::Mycket höga, hårda björkar,
::Stora, barrbevuxna furor 
::Och den allra bästa tjärved,
::För att bränna opp en gosse,
::För att Kullervo förgöra.


::Hoptals bringar man tillsamman 
::Mycket höga, hårda björkar, 
::Stora, barrbevuxna furor 
::Och den allra bästa tjärved,
::Dertill tusen lass med näfver,
::Hundra famnar hassel-klabbar;
::Tänder sedan eld på veden, 
::Sprider elden ut bland träden, 
::Kastar så den arma gossen 
::Midt i bålets starka låga.


::Bålet brann en dag och tvenne, 
::Brann ännu den tredje dagen; 
::Sedan gick man ut att skåda: 
::Gossen knäböjd stod i askan,
::Låg med armarna i glöden,
::Höll en stake uti handen,
::Rörde dermed om i elden,
::Samlade tillhopa glöden,
::Men ej ens ett hårstrå brunnit,
::Ej ett fjun har tagit skada.


::Untamo då vredgad yttrar: 
::»Hvart skall nu man gossen föra. 
::Hvar skall honom man förgöra, 
::Hvar skall väl hans bane finnas?» 
::Uti trädet gossen hänges,
::Hissas upp i ekens krona.


::Två, tre nätter så förflöto,
::Lika många dagar äfven;
::Djupt begrundar Untamoinen:
::»Tid nu är att höra efter 
::Om ej Kullervo omkommit,
::Om han icke dött i galgen.»


::Skickar trälen till att skåda,
::Trälen bringar detta budskap:
::»Ej har Kullervo omkommit,
::Gossen har ej dött i galgen;
::Flitigt ritar han på trädet 
::Med en sticka uti handen.
::Trädet är med bilder uppfyldt,
::Eken med en skrift utsirad,
::Män och klingor der man skådar, 
::Sköna spjut, som gossen tecknat.»


::Så förmådde Untamoinen 
::Intet mot den svåre gossen;
::Hur han och hans ofärd redde,
::Hur han än hans död beredde, 
::Råkar gossen ej i ofärd,
::Kan om lifvet icke bringas.


::Ändtligt tröttnar han och ledsnar 
::Att på gossens ofärd tänka,
::Tvingas fostra Kullervoinen,
::Slafven som ett barn i hemmet.


::Yttrar derför Untamoinen,
::Tar till ordet sjelf och säger:
::»Om du alltid väl dig skickar, 
::Lefver stilla och beskedligt,
::Får du här i gården vistas,
::Trälars arbeten förrätta;
::Lönen vi bestämma sedan,
::Gifva dig som du förtjenar, 
::Antingen ett prydligt bälte,
::Eller och ett slag för örat.»


::När nu Kullervoinen vuxit, 
::Hunnit samma höjd som spannet, 
::Blef till arbete han drifven,
::Fick till trägen sysselsättning 
::Att om späda barnet sköta,
::Att den fingerspäda vagga: 
::»Vårda väl det lilla barnet,
::Gif det föda tidt och ofta,
::Skölj dess kläder uti strömmen, 
::Tvätta rent dess lilla byke!»


::Dagar två han barnet skötte: 
::Bröt af armen, ref ut ögat;
::På den tredje dagen redan 
::Lät han barnet dö i sjukdom, 
::Slängde lindan ut i strömmen, 
::Brände vaggan upp i elden.


::Untamo då djupt begrundar: 
::»Icke duger han och passar 
::Att om späda barnet sköta,
::Att den fingerspäda vagga; 
::Hvartill skall jag honom bruka, 
::Till hvad arbete begagna,
::Kanske att en hage svedja?»
::Sände att en hage svedja.


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrar härvid dessa orden:
::»Också jag en man väl blifver, 
::När i hand jag får en yxa, 
::Mycket bättre till att skåda,
::Vida skönare än fordom;
::Jag en man, som fem, då blifver, 
::Hjelte, som med sex kan täfla.»


::Går så bort till smedens verkstad 
::Yttrar der ett ord och säger:
::»Ack du smed, min käre broder, 
::Smid åt mig en passlig yxa,
::Smid en yxa efter mannen,
::Lämpa jernet efter karlen!
::Jag en sved skall gå att hugga 
::Och att stora björkar fälla.»


::Smeden smider, hvad som fordras 
::Hamrar hastigt yxan färdig;
::Yxan passlig blef för mannen,
::Jernet lämpadt efter karlen.


::Kullervo Kalervosonen 
::Börjar nu sin yxa slipa,
::Yxan slipar han om dagen,
::Slöjdar skaftet se’n om qvällen.


::Går derpå att sveden fälla 
::Långt uti den största vildmark, 
::Djupt uti den bästa bjelkskog,
::Midt ibland det gröfsta timmer.


::Trädet hugger han med yxån, 
::Slår det af med jemna eggen;
::För ett slag de bästa stockar,
::För ett halft de sämre falla.


::Stockar fem han hastigt nedhögg. 
::Slog af åtta träd på en gång,
::Derpå brast han ut och talte, 
::Tog till ordet sjelf och sade:
::»Lempo<ref>''Lempo, Hiisi:'' onda väsenden.</ref> här må stå och hugga, 
::Hiisi<ref>''Lempo, Hiisi:'' onda väsenden.</ref> sjelf må stockar fälla!»


::Slår så yxan i en stubbe,
::Häfver upp sin röst och ropar,
::Låter gällt en hvissling ljuda,
::Yttrar dessa ord och säger:
::»Må så vidt nu skogen falla,
::Stora björkar, störta neder,
::Som min stämma höres skalla,
::Som min gälla hvissling ljuder!»


::»Nya skott må icke utslå,
::Halmens stängel upp ej spira,
::Ej så länge tiden varar,
::Klara månen ännu lyser 
::På Kalervo-sonens svedja,
::På den stora mannens nyplog!»


::»Om och jorden brodd än skjuter, 
::Om och vexten derpå frodas, 
::Stängeln äfven stadga vinner, 
::Halmen hastigt vecklar ut sig,
::Ax må den likväl ej bilda,
::Icke halmens topp sig mätta!»


::Untamoinen, vrånge mannen,
::Går att arbetet beskåda,
::Sveden, som Kalervos ättling, 
::Som den nya trälen huggit:
::Sveden liknar icke sveder,
::Ej ett verk utaf en yngling.


::Untamo då djupt begrundar: 
::»Ej till detta värf han passar; 
::Skämde bort det gröfsta timmmer, 
::Fällde ned den bästa bjelkskog; 
::Hvartill skall jag honom bruka, 
::Till hvad arbete begagna,
::Kanske till att gärden bygga?» 
::Skickade att gärden bygga.


::Kullervo Kalervosonen 
::Ger sig nu att gärden bjgga, 
::Fäller ned de gröfsta furor,
::Radar dem till gärdsel-stänger, 
::Tager skogens största granar 
::Och till gärdsgårds-störar ställer, 
::Vrider starka band omkring dem
::Af de längsta oxel-rönnar,
::Bygger gärdet utan öppning,
::Utan led och utan portar;
::Höjer så sin röst och säger, 
::Talar sjelf med dessa orden: 
::»Hvilken ej, som fogeln, flyger, 
::Hviner fram med tvenne vingar, 
::Ej han öfver gärdet komme,
::Som Kalervos son bar timrat!»


::Untamo då träffar komma 
::Till att skåda gärdesgården,
::Som Kalervos son har uppfört, 
::Krigets fånge byggt och timrat.


::Finner gärdet utan öppning, 
::Utan hål och utan springa,
::Ser det bygdt på låga jorden 
::Och till himlens skyar räcka.


::Yttrar så ett ord och säger:
::»Ej till detta värf han passar; 
::Byggde gärdet utan öppning,
::Utan led och utan portar,
::Timrade till höga himlen 
::Och till skyarna det reste;
::Öfver kan jag icke komma 
::Och ej in igenom hålet.
::Hvartill skall jag honom bruka, 
::Till hvad arbete begagna,
::Kanske till att rågen tröska?» 
::Skickade att rågen tröska.


::Kullervo Kalervosonen 
::Tröskar nu med ifver rågen; 
::Rågen tröskar han till agnar 
::Och till sådor sköra halmen.


::Kom så värden sjelf till stället, 
::Kom att arbetet beskåda,
::Hur Kalervos son har tröskat,
::Huru Kullervoinen klappat:
::Rågen var till agnar tröskad, 
::Halmen prasslade som sådor.


::Untamo då vredgad yttrar:
::»Icke duger denne mannen!
::Hvartill än jag honom brukar.
::Gör han endast vidrigheter;
::Månn’ jag honom för till Ryssland, 
::Eller säljer i Karelen 
::Bort åt smeden Ilmarinen,
::Att hans slägga kraftigt sköta?»


::Sålde så Kalervos ättling,
::Utbjöd honom i Karelen
:: Åt den store Ilmarinen,
::Åt den gode hammarsmeden.


::Hvad gaf smeden väl för honom? 
::Mycket smeden gaf för honom: 
::Tvenne sönderbrända kittlar,
::Trenne stycken halfva krokar,
::Fem utslitna, usla lior,
::Sex till spillo gifna gräftor 
::Gåfvos för den usle mannen, 
::Slafven, som till intet dugde.


::___________



 
::<big><big>'''II.'''</big></big>


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Gubbens son med blåa strumpan, 
::Med det vackra gula håret,
::Med det sköna skobehöret,
::Frågar strax i smedens boning, 
::Fordrar arbete mot afton 
::Af sin husbonde för qvällen 
::Och for morgon' af sin matmor: 
::»Sysslorna man nu må nämna,
::Noga arbetet bestämma,
::Till hvad verk jag mig skall foga, 
::Till hvad arbete begifva!»


::Smeden Ilmaris värdinna 
::Börjar då att tänka efter,
::Till hvad verk den nya trälen, 
::Köpta mannen kunde brukas;
::Gör så trälen till ett vallhjon,
::Köpta mannen till en herde.


::Sjelf den stygga gårds värdinnan, 
::Smedens hånbegifna hustru 
::Bakar nu ett bröd åt herden. 
::Gräddar till en väldig kaka;
::Hafra under, hvete ofvan,
::Men en sten i midten gömmer.


::Smörjer bullan bra med vassla, 
::Stryker smörflott pä dess yta,
::Ger den se’n till trälens andel, 
::Ger till vägkost åt sin herde. 
::Undervisar derpå trälen,
::Talar sjelf med dessa orden: 
::»Detta må ej förr du äta,
::Än till skogs sig hjorden gifvit!»
::– – – – –
::– – – – –


::Derpå llmaris värdinna, 
::Store hamrarns stolta hustru 
::Korna ut från stallet släppte, 
::Sände hjorden ut på bete, 
::Bjöd så herden att dem följa,
::Trälen att dem troget valla.


::___________




::<big><big>'''III.'''</big></big>  


::Kullervo Kalervosonen 
::Tog sin vägkost uti väskan, 
::Dref fram korna utmed mossan,
::Gick längs torra heden ensam, 
::Yttrade ett ord på vägen,
::Talte detta under färden:
::»Ve mig arme, stackars gosse, 
::Ve mig olycksfödde foster!
::Hvar har, usle, nu jag hamnat,
::Hvilka vräklingsvärf mig vänta:
::Fula oxar får jag valla,
::Hålla vård om yra kalfvar,
::Vada genom många mossor,
::Kräla utför svåra marker.»


::Satte sig på markens tufra, 
::Stadnade på soligt ställe,
::Qvad der högljudt sina qväden, 
::Yttrade och sjöng tillika:
::»Lys o sol, du gudaborna,
::Skina varmt, du klot af Herran,
::Uppå smedens valldrifts herde,
::På hans arma herdegosse;
::Ej på Ilmarinens bostad,
::Framför allt ej på värdinnan!
::Skönt är lifvet för värdinnan,
::Der hon skär sig hvetbröds skifvor, 
::Mättar magen med piroger,
::Breder smör rätt ymnigt ofran; 
::Herden har blott torra brödet,
::Torra skalet blott han gnagar,
::Filar uppå hafre-brödet,
::Skär i kakan, full af sådor,
::Mättar sig med halmens föda,
::Gör af tallens bark sin måltid,
::Dricker vatten ur en rifva,
::Släcker törsten från en tufva.»


::»Sol nu sänk dig, hvete lägg dig, 
::Guda-tid skrid hastigt framåt!
::Gå nu ned, du sol, i granskog,
::Uti småskog, hvete-bulla;
::Hasta in biand enrisbuskar,
::Sänk dig ned till låga alen,
::Släpp till hemmet herden åter,
::Att det läckra smöret smaka,
::Att det färska brödet bryta,
::Gröpa ur den varma kakan!»


::När sig herden så beklagar, 
::Kullervoinen sorgsen qväder,
::Redan Ilmaris värdinna 
::Har det läckra smöret smakat, 
::Brutit sjelf det färska brödet, 
::Gröpat ur sin varma kaka;
::Kokat se’n en vattenvälling,
::Kallnad kål åt Kullervoinen,
::Hvaraf hunden flottet slickat,
::Musti<ref>''Musti, Merkki, Halli'': namn på hundar.</ref> redan gjort sin måltid, 
::Merkki sig till mätthet spisat, 
::Halli ätit magens fyllnad.


::Siskan sjöng från gröna lunden, 
::Späda fogeln ifrån busken:
::»Trälen redan kunde äta,
::Sig den faderlöse mätta!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Ser på solens långa skugga,
::Tar till ordet sjelf och säger:
::»Tid det, redan är att spisa, 
::Tid att börja med sin måltid,
::Att sin matsäck undersöka.»


::Dref så driften till att hvila, 
::Hjorden att på beden ligga,
::Satte sig på markens tufva, 
::Stadnade på gröna torfvan. 
::Spänner väskan lös från ryggen, 
::Tar fram brödet ur sin väska, 
::Vänder om det och betraktar. 
::Yttrar sig med dessa orden: 
::»Månget bröd har fager yta,
::Är till skalet slätt och vackert, 
::Men af bark dess inre bildas, 
::Ytan döljer endast agnar<ref>Ordspråk.</ref>»


::Drog derpå sin knif ur slidan, 
::För att brödet sönderskära; 
::Knifven stötte skarpt mot stenen, 
::Ristade i hårda, hällen;
::Bettet dubbelt veks på knifven, 
::Skarpa stålet sprang i stycken.


::Kullervo Kalervosonen 
::Skådar sorgsen på sitt knifbett; 
::Börjar så att bittert gråta,
::Yttrar sjelf ett ord och säger: 
::»Knifven ensam var min broder 
::Och dess bett min enda kärlek,
::Af min far jag fick den fordom,
::Mig min fostrare den gifvit;
::Äfven den mot stenen brustit. 
::Ristande i hårda hällen,
::Uti brödet, som är bakadt 
::Af min ilskna, usla matmor.»


::»Hur skall qvinnans hån jag gälda,
::Hennes hån och hennes löje,
::Min värdinnas usla fägnad,
::Stygga skökans stekta håfvor?»


::Kråkan skräner ifrån snåret,
::Kråkan skräner, korpen skriker:
::»Ack du arma, gyllne spänne,
::Enda son utaf Kalervo!
::Hvarför är du nu så dyster 
::Och så sorgsen i ditt sinne?
::Tag ett spö från unga skogen,
::Bryt ett björkris uti lunden,
::Drif i kärret krökta benen,
::Korna sprid kring blöta mossan;
::Ena hälften gif åt vargar,
::Bjud åt björnar se’n den andra!»


::»Skalla samman alla vargar,
::Alla björnar haf tillhopa;
::Skapa Pienikki af vargar,
::Byt om björnarna till Kyyttä<ref>Pienikki, Kyyttä: namn på kor.</ref>;
::Drif dem se’n i skoch till hemmet,
::Brokigt blandade på gården!
::Så du gäldar qvinnans hånskratt.
::Usla qvinnans spott och löje.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Tog till ordet sjelf och sade:
::»Bida, bida Hiisi-sköka!
::Om min faders knif jag sörjer,
::Skall kanske du sjelf och gråta, 
::Sörja kräken, dem du mjölkat.»


::Tog ett spö från unga skogen, 
::Bröt ett gissel ifrån enen,
::Dref i kärret krökta benen, 
::Kringspred oxarna i skogen,
::Hälften för att vargar mätta,
::Och åt björnar andra hälften.
::Varg till ko han sedan byter,
::Bildar sig en hjord af björnar,
::Än en Pienikki sig skaffar,
::Än en Kyyttä åter skapar.


::Solen närmade sig vestern, 
::Visade ren halfvägs afton,
::Sjönk så ned till granens jemnhöjd, 
::Hastade till mjölkningstimmen;
::Nu den usle herde-slyngeln, 
::Kullervo Kalervosonen,
::Dref till hemmet björnaskaran, 
::Varga-hjorden in på gården, 
::Underviste sina björnar,
::Talte så till sina vargar:
::»Sliten låret af värdinnan,
::Biten hälften bort af vaden,
::Då hon kommer att er skåda,
::Hukar ned sig för att mjölka!»


::Gjorde så en lur af koben? 
::Utaf oxens horn en pipa,
::Tut utaf Tuomikkis fötter, 
::Herdeflöjt af Kirjos<ref>''Tuomikki, Kirjo:'' namn på kor:</ref> smalben; 
::Låter luren muntert ljuda,
::Stöter kraftigt till i tuten 
::Gånger tre på hemmets kulle, 
::Gånger sex vid tågets ända.


::Smeden Ilmaris värdinna, 
::Smedens hustru, fagra qvinnan, 
::Väntar länge uppå mjölken, 
::Längtar efter gula smöret;
::Hör så spelet långt från kärret, 
::Muntra ljuden ifrån fältet.
::Höjer då sin röst och säger. 
::Brister ut i dessa orden:
::»Nu, o Gud, du prisad vare! 
::Luren ljuder, hjorden kommer; 
::Men hvar fick väl trälen hornet, 
::Arbetsslafven släta luren,
::Då han så med jubel nalkas, 
::Tutar till och spelar muntert; 
::Öronhinnorna han spränger, 
::Skrålar, att min hjessa klyfves?»

	 
::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade;
::»Trälen har sitt horn från kärret, 
::Luren är från myran hämtad; 
::Hjorden din finns ren på tåget, 
::Korna längst på hemmets åker, 
::Skynda nu att röken tända,
::Gå värdinna, gå att mjölka!»


::Derpå Ilmaris värdinna 
::Beder gamla mor att mjölka:
::»Gå du, gamla mor, att mjölka, 
::Gå och sköt om boskapshjorden, 
::Icke sjelf jag skulle hinna,
::Borde degen flitigt älta!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Tog till ordet då och sade: 
::»Städse sjelf en god värdinna,
::En i hushåll kunnig hustru 
::Sina kor doch fordom mjölkat, 
::Skött om egna boskapshjordar.»


::Derpå Ilmaris värdinna 
::Sig beger att röken tända, 
::Kommer sjelf att korna mjölka; 
::Kastar så en blick på hjorden, 
::Ögnar hastigt på sin boskap, 
::Yttrar sedan dessa orden:
::»Skön är boskapen att skåda, 
::Slätt är håret uppå nöten,
::Lodjurs hull de alla hafva,
::Fina fjun som skogens tacka;
::Stinda äro deras jufrar,
::Deras spenar ymnigt spända.»


::Lutade sig ned att mjölka, 
::Böljade att mjölken samla;
::Drog en gång och drog en annan, 
::Skulle tredje gången draga,
::Då på henne vargen rusar,
::Björnen gör ett häftigt anfall; 
::Vargen ref om munnen illa,
::Björnen baktill högg i benet, 
::Hälften bet han af från vaden 
::Och slet hälen lös från foten.


::Kullervo Kalervosonen 
::Så värdinnans hån nu gäldar, 
::Hennes hån och hennes löje,
::Lönar qvinnans onda bragder.


::Ilmarinens stolta qvinna 
::Brister ut i bittra tårar,
::Yttrar ängsligt dessa orden: 
::»Styggt du gjorde, stygge herde, 
::Då du björnar dref till hemmet, 
::Förde vargar in på gården.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Svarar härtill då och säger: 
::»Styggt jag gjorde, stygge herde, 
::Icke väl du stygga matmor:
::Bakade af sten en kaka,
::Gräddade ett bröd af klippor;
::Skarpt jag skar min knif i stenen, 
::Ristade den emot klippan,
::Enda knifven, ärfd af fadren, 
::Knifven, som min slägt har tillhört.»


::Sade Ilmaris värdinna:
::»Ack du herde, käre herde!
::Tag tillbaka, hvad du ordat, 
::Återkalla dina qväden;
::Släpp mig lös ur vargens käftar, 
::Fria mig från björnens ramar!
::Jag med skjortor dig skall pryda, 
::Kläda dig i granna byxor,
::Mätta dig med smör och hvete,
::Ge dig spenvarm mjölk att dricka, 
::Sysslolös ett år dig föda,
::Utan arbetstvång det andra.»


::»Om att lösa ej du skyndar,
::Snart ej hastar till att fria,
::Innan kort jag döden ljuter,
::Blir till jordens stoft förvandlad.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Tog till ordet sjelf och sade:
::»Om du dör! ack dö rätt gerna, 
::Lycka till att bli ett intet!
::Jorden gästar hädangångna,
::Döda hyser kyrkogården,
::Rum den stoltaste der finner 
::Och den drygaste får hvila.»


::Sade Iltnaris värdinna:
::»O du Ukko, högst bland gudar, 
::Skynda med din största båge,
::Välj nu ut ditt bästa vapen,
::Sätt en pil af bruna kopparn 
::På den eldigt snabba bågen; 
::Skicka viggen, snabb som blixten, 
::Skjut af kopparsmidda pilen,
::Skjut den genom axelvecken,
::Rakt igenom tjocka skuldran,
::Fäll Kalervos son till marken, 
::Skjut ihjäl den usle mannen 
::Med en vigg, i spetsen stålsatt, 
::Med en pil af bruna kopparn!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Tog till ordet sjelf och sade:
::»O du Ukko, högst bland gudar, 
::Icke må på mig du skjuta,
::Skjut på Ilmari-värdinnan,
::Nedgör den förmätna qvinnan.
::Utan att sin plats hon byter, 
::Någonstäds från fläcken rör sig!»


::Derpå llmaris värdinna,
::Gamle hamrarns stolta hustru 
::Stupar genast död på platsen, 
::Faller ned som kittelsotet,
::Utanför sin egen boning,
::Uppå hemmets trånga gårdar.


::Det var unga qvinnans bane,
::Lifvets slut för vackra hustrun, 
::Som man länge ifrigt spanat, 
::Uti sex års tid hört efter,
::Ilmari att evigt fröjda,
::Frejdad smed till högsta ära.


::___________




::<big><big>'''IV.'''</big></big>


::Kullervo Kalervos ättling,
::Gubbens son med blåa strumpan, 
::Med det vackra gula håret,
::Med det sköna skobehöret,
::Börjar nu att hastigt vandra 
::Bort från smeden Ilmarinen,
::Förrän qvinnans dödsbud hunnit 
::Komma fram till värdens öron;
::Sorg hans själ då skulle tära.
::Han till slagsmål blefve uppbragt.


::Under spel han går från smeden, 
::Jublande från Ilmas<ref>''Ilma:'' llmarinen.</ref> gårdar,
::Blåser i sin lur pa heden,
::Tutar uppå svedjefältet;
::Kärret skälfver, marken dånar, 
::Genljud skallar ifrån heden,
::Medan Kullervoinen spelar,
::Stygge mannen muntert jublar.


::Detta hörs till smedens smedja; 
::Smeden stadnar i sin smedja,
::Går till tåget för att lyssna,
::Ut på gården för att skåda,
::Hvad det är för spel på backen, 
::Hvad för jubel uppå heden.


::Här han såg en sorglig sanning, 
::En bedröflig syn han mötte,
::Såg, att qvinnan hade somnat,
::Att hans sköna sjunkit neder,
::Fallit liflös uppå gården,
::Dignat ned på gröna lindan.


::Långsamt smeden der nu stadna? 
::Med ett hjerta, som vill brista, 
::Gråter bittert mycket länge,
::Gjuter tårar hela natten:
::Hågen liknar svarta tjäran,
::Hjertat är så ljust, som sotet.


::Kullervoinen åter färdas,
::Irrar hit och dit på fältet;
::Dagen vankar han längs heden,
::Går i Hiisis timmerskogar,
::Men när mörka natten stundar, 
::Lägrar han sig på en tufva.


::Der den faderlöse sitter,
::Den förskjutne så begrundar:
::»Hvem kan mig väl hafva skapat, 
::Hvem den usle mannen danat,
::Att för alltid hemlös irra,
::Vanka under blåa fästet!»


::»Andra till ett hem få styra,
::Till sin bostad sig begifva,
::Jag mitt hem i ödemarken 
::Och min bostad har på heden, 
::Nordanvinden är min eldstad 
::Och min badstu-imma regnet.»


::»Store Gud, ack må du icke,
::Ej så länge lifvet varar,
::Skapa barnet oomhuldadt,
::Utan alla blodsförvandter,
::Skicka ut det utan fader,
::Allra minst förutan moder,
::Såsom mig, o Gud, du skapat, 
::Skickat ut den olycksfulle;
::Skapad blef jag som bland måsar, 
::Eller som bland hafvets örnar!
::Dagen ljusnar doch för svalan,
::Skön den gryr för sjelfva sparfven, 
::Ler i fröjd mot luftens foglar,
::Aldrig än den mig har fröjdat,
::Dagen än för mig ej randats,
::Icke glädjen grytt i lifvet.»


::»Ej jag vet, hvem gaf mig lifvet, 
::Hvem mig dagens ljus lät skåda,
::Om mig knipan födt på stigen, 
::Anden utkläckt uti kärret,
::Årtan lemnat uppå stranden, 
::Eller prackan uti klyftan.»


::»Liten miste jag min fader, 
::Mycket späd min hulda moder, 
::Tidigt dogo mor och fader, 
::Snart min stora slägt var öde. 
::Endast skor af is jag ärfde, 
::Strumpor blott af stela stöpet. 
::Och på hala kuller-stockar. 
::Frusna stigar blef jag lemnad. 
::Uti hvarje kärr att halka,
::Uti hvarje göl att sjunka.»


::»Men ännu vid denna ålder
::Hinner väl jag icke blifva 
::Slipprig stock på blöta mossan, 
::Gångstigsplanka öfver pölen; 
::Och ej störtar jag i kärret,
::Då jag tvenne händer äger. 
::Fingrar fem kan ledigt röra, 
::Alla tio uppåt höja.»


::Då i hågen honom rinner,
::I hans hjerna föds en tanke,
::Att till Untamola vandra. 
::Hämnas der sin faders plågor, 
::Fadrens plågor, modrens marter. 
::Lönn egen svår behandling.


::Yttrade ett ord och sade:
::»Bida, bida Untamoinen, 
::Tålamod, mitt slägtes bödel! 
::Blott i härnad ut jag hinner, 
::Stugorna kanske i aska, 
::Gårdarna i bränder bytas.»


::Gammal qvinna honom möter, 
::Blåbeslöjad skogens gumma; 
::Höjande sin röst hon frågar, 
::Yttrar sig med dessa orden: 
::»Hvart beger sig Kullervoinen, 
::Färdas nu Kalervos ättling?»


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade: 
::»Runnit har mig nu i hågen,
::I min hjerna född är tanken,
::Att till andra länder färdas, 
::Vandra han till Untamola, 
::Hämnas på mitt slägtes bödel, 
::Löna fars och moders marter, 
::Bränna stugorna till aska,
::Byta dem till idel gnistor.»


::Qvinnan härtill så sig yttrar, 
::Tar till ordet sjelf och säger: 
::»Nedgjordt är ej allt ditt stägte, 
::Än ej stupat har Kalervo;
::Far du äger än i lifvet,
::Mor i verlden välbehållen.»


::»0 du kära, goda gumma!
::Säg mig du, min hulda qvinna, 
::Hvar väl finnes då min fader,
::Hvar min fagra fostrarinna?»


::»Der din fader ännu finnes,
::Der din fagra fostrarinna:
::Nära Lapplands vida gränsor,
::Invid insjöns fiske-stränder.»


::»O du kära, goda gumma!
::Säg mig du, min hulda qvinna,
::Hur skall jag dit kunna komma, 
::Huru följa rätta stråten?»


::»Lätt för dig är dit att komma, 
::Fram som obekant att hitta: 
::Skogsmons krökning bildar stråten, 
::Elfvens strand du har att följa.
::Gå en dag och gå en annan, 
::Färdas så den tredje äfven,
::Vandra i nordvestlig riktning;
::Då ett berg du får till möte,
::Följ så foten utaf berget,
::Gå utmed dess venstra sida;
::Nu en större elf blir synlig,
::Visar sig till höger om dig,
::Gå längs denna strand af elfven, 
::Utmed trenne strida forsar;
::Spetsen når du af en udde,
::Hamnar ytterst på ett svallskär, 
::Der på udden står en stuga,
::Fiskarpörte uppå skäret,
::Och i det din fader finnes,
::Der din fagra fostrarinna,
::Der och dina sköna systrar, 
::Tvenne fagra mör du träffar.»


::Kullerro Kalervosonen 
::Gaf sig nu att framåt vandra,
::Gick en dag och gick en annan, 
::Gick med ens en tredje äfven, 
::Styrde i nordvestlig riktning.
::Kom då berget till hans möte; 
::Vägen tog han utmed foten, 
::Följde bergets venstra sluttning; 
::Hann så lyckligt fram till elfven, 
::Färdades längs öde stranden, 
::Följde flodens venstra sida 
::Utmed trenne strida forsar;
::Kom nu ändtligt och till udden, 
::Hamnade på sjelfva skäret,
::Men på udden står en stuga, 
::Fiskarpörte uppå skäret.


::In i stugan riu han trädde,
::Men blef icke känd i pörtet; 
::»Hvem är fremlingen från fjerran, 
::Hvar har vandraren sitt hemvist?»


::»Känner du din son ej mera, 
::Minns ditt eget barn du icke, 
::Hvilket Untamoinens hjeltar 
::Förde med sig bort från hemmet,
::När sin faders spana kan fyllde, 
::Var så lång, som modrens slända?»


::Modren då med ifver yttrar, 
::Gamla hustron börjar orda:
::»Ack min son, du olycksfulle,
::Ack du arma, gyllne spänne! 
::Att du doch vid lif och helsa 
::Vistas än i denna verjden! 
::Ren som död jag dig begråtit, 
::Sörjt dig länge som försvunnen.»


::»Tvenne söner förr jag ägde, 
::Tvenne vackra döttrar äfven,
::Men af dem de begge äldsta 
::Hade arma jag förlorat,
::Sonen i det stora kriget,
::Dottren uti dolda öden;
::Nu väl sonen har jag åter,
::Dottren torde aldrig komma.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Sjelf med ifver nu och frågar: 
::»Hvart har dottren väl försvunnit, 
::Hvart min arma syster kommit?»


::Modren började då tala,
::Tog till ordet sjelf och sade:
::»Dit min dotter har försvunnit,
::Dit din kära syster kommit:
::Ut i bärskog hon begaf sig,
::Att vid kullen plocka hallon;
::Der försvann min sköna dufva,
::I en sällsam död dog fogeln,
::I en död, som man ej känner,
::Om hvars namn man ej har vetskap.»


::»Hvem är väl, som saknar flickan?
::Hvem, om ej dess egen moder;
::Hon den första är, som spanar,
::Som sin dotter sorgsen söker.
::Jag också, jag arma moder!
::Gick att söka opp min dotter,
::Sprang, som björn, i vilda skogar?
::Uttern lik, i ödemarker; 
::Sökte en dag, sökte tvenne,
::Sökte och med ens den tredje.
::När den tredje dagen lyktats,
::Knappt en vecka hunnit ändas,
::Steg jag opp på stora backen,
::Höjde mig på höga kullen,
::Ropade med sorg och klagan 
::På min hädansvunna dotter: ,
::»Hvar är du, min goda flicka,
::Kom, min dotter, kom till hemmet!»


::»Så jag ropade med klagan
::På min hädansvunna dotter;
::Höjderna mitt rop besvarte,
::Moarna till gensvar gåfvo:
::»Kalla icke på din dotter, 
::Ropa icke, gör ej väsen!
::Ej hon kommer här i lifvet,
::Aldrig mer hon återvänder
::Till sin egen moders bostad, 
::Till sin gamle faders hemvist.»


::___________




::<big><big>'''V.'''</big></big>


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Gubbens son med blåa strumpan 
::Börjar så att ständigt lefva 
::Under skydd af mor och fader; 
::Men ej lär han sig att fatta,
::Kan ej mannens vett förvärfva, 
::Derför att förvändt han fostrats, 
::Vrångt som liten blifvit hållen 
::Hos den svåra fosterfadren,
::Hos den vrånga fostrarinnan.


::Gossen verksamhet nu söker, 
::Rustar sig att strängt arbeta, 
::Gifver sig till fiskafänge,
::Börjar ro den stora noten;
::Yttrar sjelf ett ord och säger, 
::Menar, hvilande på åran:
::»Skall jag ro af alla krafter, 
::Lägga ut min hela styrka,
::Eller endast måttligt mynda,
::Ro blott som behofvet fordrar?»


::Styrmannen från stäfven talte,
::Yttrade ett ord och sade:
::»Ror du och af alla krafter,
::Lägger ut din hela styrka,
::Båten doch du icke bräcker,
::Bryter ej dess fasta tullar.» 


::Kullervo Kalervosonen 
::Ror af alla sina krafter,
::Lägger ut sin hela styrka;
::Tullarna han bryter sönder,
::Bräcker vrängerna af enträd, 
::Spränger sköna aspträds-båten.


::Kom Kalervo då att skåda, 
::Yttrade ett ord och sade:
::»Ej till roddare du duger,
::Afbröt båtens fasta tullar,
::Bräckte vrängerna af enträd, 
::Sprängde sjelfva aspträds-båten;
::Gå att inom noten pulsa,
::Kanske är du dertill bättre!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Gick att inom noten pulsa;
::Stödd på pulsen så han talte,
::Tog till ordet sjelf och sade:
::»Skall med all min kraft jag pulsa, 
::Stöta med min hela styrka,
::Eller endast måttligt pulsa,
::Stöta som behofvet fordrar?»


::Svarte då, som noten vindar:
::»Dålig är väl han att pulsa,
::Som med all sin kraft ej pulsar, 
::Ej med all sin styrka stöter!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Pulsade med all sin styrka,
::Stötte med sin hela manskraft. 
::Rörde vattnet upp till välling, 
::Pulsade till blånor noten,
::Fiskarna till slem förbytte.


::Kom Kalervo nu att skåda, 
::Yttrade ett ord och sade:
::»Ej till pulsare du duger,
::Pulsade till blånor noten,
::Flötena till smulor stötte,
::Slet i stycken alla kilar;
::Drag åstad att skatt afbörda,
::Att betala jorda-räntor!
::Kanske gör du resor bättre,
::Är att färdas mer förståndig.»


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Gubbens son med blåa strumpan, 
::Med det vackra, gula håret,
::Med det sköna skobehöret,
::Drog åstad att skatt afbörda,
::Att betala räntespanmål.


::Sedan han sin skatt afbördat, 
::Afbetalt sin räntespanmål, 
::Slänger han sig på sin släda,
::Kastar sig i granna korgen;
::Börjar så att hemåt färdas.,
::Resa af till egna bygder.


::Nu han kör med gny och gnissel, 
::Mäter längden af sitt vägspår 
::Uppå Wäinös<ref>''Wäinö:'' Wäinämöinen.</ref> vida moar, 
::Längesedan svedda lunder.


::Då en mö med gyllne lockar 
::Kom på skidor till hans möte 
::Uppå Wäinös vida moar,
::Längesedan svedda lunder.


::Kullervo Kalervosonen 
::Hejdar strax sin yra fåle,
::Börjar flitigt bjuda flickan,
::Flitigt bjuda, mycket mana:
::»Stig, o jungfru, i min släda,
::Lägg dig här på mina fällar!»


::Jungfrun gick på sina skidor,
::Sade gäckande till gensvar:
::»Döden stige i din släda,
::Sjukdomen på dina fällar!»


::Kullervo Kalervos ättling,
::Gubbens son i blåa strumpan 
::Gaf sin häst ett slag af spöet, 
::Smällde till med perlesnärten,
::Fålen sprang, det led med färden,
::Slädan skrann och vägen aftog;
::Så han kör med gny och gnissel, 
::Mäter längden af sitt vägspår 
::Uppå hafvets jemna yta, 
::På den öppna, vida fjärden.


::Då en mö till mötes kommer, 
::Vadar djupt med snörda kängor 
::Uppå hafvets jemna yta,
::På den öppna, rida fjärden.


::Kullerro Kalervosonen 
::Hejdar strax sin yra fåle,
::Talar sirligt så och säger,
::Fogar sina ord och yttrar:
::»Kom, o sköna, i min släda, 
::Landets prydnad gör mig sällskap!»


::Jungfrun ger till srar och säger. 
::Mön i kängor yttrar muntert: 
::»Tuoni<ref>''Tuoni:'' dödens gud.</ref> komme i din släda, 
::Manalainen<ref>''Manalainen:'' den underjordiske, ett binamn åt Tuoni.</ref> i ditt sällskap!»


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Guhbens son med blåa strumpan 
::Gaf sin häst ett slag af spöet,
::Smällde till med perlesnärten,
::Fålen sprang, det led med färden,	
::Slädan skrann och vägen aftog;
::Så han kör med gny och buller, 
::Mäter längden af sitt väggpår 
::Uppå Pohjas<ref>''Pohja:'' nordlandet, Lapparnas boningsort.</ref> öde hedar,
::Inom Lapplands vida gränsor.


::Då en mö med brisk på bröstet 
::Ilar hastigt till hans möte 
::Uppå dessa Pohjas hedar,
::Inom Lapplands vida gränsor.


::Kullervo Kalervosonen 
::Hejdar strax sin yra fåle,
::Talar sirligt så och säger,
::Fogar sina ord och yttrar:
::»Stig, o flicka, i min släda,
::Kära kom inunder fällen,
::För att spisa mina äpplen,
::Knäppa sönder mina nötter.»


::Flickan vresigt honom svarar, 
::Tennbeprydda tärnan säger: 
::»Spotta må jag i din kälka,
::I din släda, usle sälle;
::Kölden kännes under fällen,
::Kyligt är i granna slädan.»


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Gubbens son med blåa strumpan 
::Ryckte flickan i sin släda,
::Slängde i sitt granna åkdon ,
::Tog på sina mjuka fällar,
::Flyttade inunder täcket.


::Flickan då förtörnad yttrar, 
::Tennbeprydda tärnan träter:
::»Släpp mig bort från denna plåga. 
::Lemna barnet i sin frihet,
::Att det plumpa ord ej hörer,
::Slipper lyssna till den fräcke;
::Annars bottnet ut jag sparkar,
::Löser upp din spjelträds-matta,
::Slår din granna korg i stycken.
::Uti spillror usla slädan.»


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Gubbens son med blåa strumpan 
::Öppnade sin penningkista,
::Slängde upp det granna locket, 
::Viste sina silfver-smycken,
::Framtog alla klädes-stycken, 
::Strumpor, som med guld man kantat 
::Gördlar ock med silfver-spännen.


::Klädet flickan vettet röfvar, 
::Penningen förbryllar bruden,
::Silfret listigt är att locka,
::Guldet tjusar omotetåndligt.


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Gubbens son med blåa strumpan 
::Smeker kärligt fagra flickan,
::Leker tasslande med tärnan;
::Ena handen tömmen styrer,
::Andra flickans barm besöker.


::Kränkte så den kyska flickan, 
::Fläckade den tennbeprydda 
::Under fällen, smidd med koppar, 
::Uppå huden, apelkastad.


::Morgon redan skänkte Herren, 
::Gud en annan dag lät randas;
::Då tog flickan sjeif till ordet, 
::Började med dessa fråger:
::»Hvadan leder du din härkomst, 
::Djerfve, hvadan är du bördig? 
::Kanske ansedd slägt du tillhör, 
::Är ett barn af frejdad fader.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade:
::»Ej af ättstor slägt jag stammar, 
::Ej af stor och ej af liten,
::Blott af medelmåttig är jag: 
::Olycksson utaf Kalervo,
::Fattig gosse, arm och usel, 
::Håglös sälle, född till sorger. 
::Men din egen börd låt höra,
::Tälj din egen höga härkomst,
::Om af ansedd slägt du stammar, 
::Är ett barn af frejdad fader.»


::Flickan dertill redigt svarar,
::Tar till ordet sjelf och säger:
::»Ej af ättstor slägt jag stammar, 
::Ej af stor och ej af liten,
::Blott af medelmåttig är jag: 
::Olycksdotter af Kalervo,
::Fattig flicka, arm och usel,
::Håglös snärta, född till sorger.»


::»När jag förr, uti min ungdom, 
::Lefde hos min kära moder,
::Ut i bärskog jag begaf mig,
::Utför kullen efter hallon;
::Smultron plockade jag ifrigt,
::Hallon uppå kullens sluttning.
::Tvenne dar jag sådant gjorde,
::Sof om nätterna i skogen;
::Men uppå den tredje dagen 
::Väg jag mer ej fann till hemmet; 
::Spåret in i skogen ledde,
::Stigen bort till ödemarken.»


::»Der jag satt i bittra tårar,
::Gret en dag och gret en annan. 
::Slutligen den tredje dagen 
::Steg jag på en väldig backe,
::På en mycket högrest kulle 
::Och af alla krafter ropte.
::Vilda skogarna då svarte,
::Eko genljöd ifrån heden:
::»Ropa icke, galna flicka,
::Gör ej väsen, arma fåne,
::Ropet doch af ingen höres,
::Hinner icke fram till hemmet!»


::»När så tre till fyra dagar, 
::Fem, högst sex, till ända lupit, 
::Jag att dö mig gjorde redo,
::Väntade på sista stunden;
::Döden ljöt jag likväl icke,
::Ej förgicks jag olycksfödda.»


::»Om jag dött dock, arma flkka, 
::Om jag olycksfödda brustit;
::Kanske då det andra året,
::Kanske ren den tredje sommarn 
::Skulle som ett gräs jag grönskat, 
::Blomstrat som »en Vacker blomma, 
::Vuxit som ett bär på marken,
::Som ett lingon, rödt och vackert, 
::Icke sport om dessa under,
::Pröfvat dessa bittra sorger.»


::Knappast har till slut hon talat, 
::Dessa orden tydligt yttrat,
::Innan hon ur slädan ilar,
::Störtar sig i strida strömmen,
::Uti forsens vilda vågor,
::I dess skumbetäckta hvirfvel;
::Fick på sådant sätt sin bane,
::Famnade den bleka döden,
::Fann ett skydd i Tuonis bostad,
::Nåd i forsens vilda hvirfvel.


::Kullervo Kalervosonen 
::Flyttar sig ur granna slädan, 
::Börjar så att bittert gråta,
::Brister ut i högljudd klagan:
::»Ve mig arme, mina dagar, 
::Olycksfulle mina under,
::Att jag egen syster kränkte, 
::Skändade min moders lifsfrukt! 
::Ve min fader, ve min moder,
::Eder ve, J ålderstigna;
::Hvartill skänkten J mig lifvet,
::Hvartill hafven J mig framfödt! 
::Mycket bättre hade varit 
::Att ej födas, att ej vexa,
::Att ej bli till ljuset alstrad, 
::Tvingad fram till denna verlden. 
::Äfven döden sig ej hedrat, 
::Sjukdomen berömligt handlat,
::När den icke mig förgjorde,
::Ej som späd till Tuoni sände.»


::Med sin knif han redet löste, 
::Afslet remmarna med stålet, 
::Hoppade på goda hästen,
::På den snabba, yra bläsen;
::Far ett stycke utmed landet, 
::Färdas litet firam längs vägen, 
::Kommer så till fadrens gårdar,
::Till sin faders gröna lindor.


::Modren träffar stå på gården: 
::»O min mor, som mig har fostrat,
::Ack om du, min olycksmoder, 
::Hade, när min lefnad grydde, 
::Skaffat ymnig rök i bastun,
::Dörren se’n med bom tillslutit, 
::Qväft ditt foster der i röken, 
::Det förgjort som tvånattsgammalt, 
::Fört med lakanet i vattnet,
::Sänkt det ned, i täcket lindadt, 
::Kastat vaggan uti brasan,
::Fört den ut på heta glöden!»


::»Om dig grannarne se’n frågat: 
::»Hvar är vaggan från din stuga, 
::Hur är bastun så tillbommad?»
::Då till svar du kunnat gifva: 
::»Vaggan brände jag i brasan,
::Lät den låga uppå glöden;
::Uti bastun grodd jag drifver, 
::Mältar malt der uppå lafven.»


::Modren skyndar sig att fråga, 
::Fostrarinnan så att forska:
::»Hvad går åt dig nu, min gosse, 
::Hvilket under har väl händt dig? 
::Lik en Tuonis gäst du talar,
::Såsom kommen från Manala<ref>''Manala:'' underjorden, dödens bostad.</ref>.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade:
::»Under nog väl hafva händt mig,
::Grymma olycks-öden timat,
::När jag kränkt min egen syster, 
::Skändat sjelf min moders lifsfrukt.»


::»Skatten ren jag hade erlagt, 
::Kom från räntornas betalning, 
::Träffar så en mö mig möta,
::Henne jag besof och kränkte:
::Men hon var min egen syster, 
::Lifsfrukt af min egen moder.»


::»Hon sin ändalykt ren erhöll, 
::Gick sin bleka död till mötes 
::Uti forsens vilda vågor,
::I dess skumbetäckta hvirfvel?
::Sjelf blott jag ännu ej funnit,
::Anar ej, begriper icke,
::Hvar min död jag borde söka, 
::Hvar det usla lifvet sluta,
::Om i vargens gap, som tjuter, 
::Eller björnens svalg, som ylar, 
::Eller och i hvalens bukrum,
::Mellan gäddans b vassa tänder?»


::Modren yttrar dessa orden:
::»Ej, min son, du dig må gifva 
::Uti vargens gap, som tjuter,
::Eller björnens svalg, som ylar; 
::Icke in i hvalens bukrum,
::Eller mellan gäddans tänder!
::Finns ju stora Suomi udden,
::Savos vilda, vida gränsor,
::Der en man sitt brott kan dölja, 
::Blygas för sin mörka gerning; 
::Göm dig der i fem, sex årtal, 
::Borta blif med ens i nio,
::Tills att tiden lisa medför,
::Åren lätta sorgebördan.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade,
::»Nej! jag går ej att mig gömma, 
::Håller ej mig usle unnan;
::Dödens gap jag går att trotsa, 
::Träder fram till Kalmas<ref>''Kalma:'' grafbeherrskaren (eg. liklukt), ett binamn åt Tuoni.</ref> portar, 
::Fram till krigets stora platser 
::Och till männers vilda slagtfält; 
::Unto ännu upprätt vandrar, 
::Nidingsmannen är ej nedgjord, 
::Fick ej lön för fadrens plågor,
::Ej för modrens hårda marter; 
::Äfven andra plågor minns jag: 
::Hur jag sjelf blef väl behandlad.»


::___________




::<big><big>'''VI.'''</big></big>


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Gubbens son ned blåa strumpan 
::Drager derpå ut i härnad,
::Hän till hämnde-tåg sig rustar; 
::Svärdet slipar han en timme, 
::Hvässer spjutet så en annan.


::Modren då till orda tager:
::»Icke må du, olycks-gosse,
::Ut i grymma kriget draga,
::Gifva dig bland svärdens slammer! 
::Den, ej nödgad, drar till kriget, 
::Söker striden blott af lusta,
::Han i kriget ljuter döden,
::Mördad blir i heta striden,
::Får sin bane utaf svärden,
::Faller ned för egna vapen.»


::»Far du med en get till kriget, 
::Eller med en bock till striden, 
::Hastigt geten der besegras, 
::Bocken störtas ned i smutsen;
::Med en hund du styr till hemmet, 
::Nalkas gården med en groda.»


::Kullervo Kalervosonen
::Yttrade ett ord och sade:
::»Ej jag då i kärret dignar,
::Faller ej på öde heden,
::Uppå korpars boningsplatser,
::Uppå kråkors vida åkrar,
::När på stridens fält jag faller,
::Dignar ned på kämpeplatsen;
::Vackert är att dö i striden,
::Skönt att falla under svärdsklang;
::Ståtelig är krigets sjukdom,
::Mannen vandrar hastigt hädan,
::Ryckes bort förutan sotsäng,
::Faller död, förrän han tvinat.»


::Modren yttrar nu och spörjer
::»Om du stupar uti kriget,
::Hvad har då din gamle fader 
::Till sitt stöd på ålderdomen?»


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade:
::»Må han dö på tågets sopor,
::Falla ned på hemmets gårdsplan!»


::»Hvad har då din gamla moder 
::Till sitt stöd på ålderdomen?»
::»Må hon dö och famna bördan,
::Qväfvas uti boskapsstallet!»


::»Hvad har då din egen broder 
::Till sitt värn i framtidsdagar?»


::»Må i skogen han försmägta, 
::Digna ned på åkertegen!»


::»Hvad har då din hulda syster 
::Till sitt värn i framtidsdagar?»


::»Må yid brunnens stråt hon stupa. 
::Få sin död på bykes-vägen!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Börjar nu från hemmet vandra,
::Talar till sin gamle fader:
::»Far nu väl, min gode fader!
::Skall väl bittert du mig sörja,
::När du hör, att död jag blifvit,
::Vikit bort från dem, som lefva, 
::Svunnit hän ur slägtens leder?»


::Fadren yttrar sig och svarar: 
::»Icke alls jag dig skall sörja,
::Om jag hör, att död du blifvit; 
::Annan son väl torde födas,
::En som blifver mycket bättre,
::Vida vägnar mer förståndig.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade:
::»Ej skall heller jag dig söija,
::Om jag hör, att död du blifvit;
::Nog jag får en dylik fader:
::Sten till hufvud, mun af lera,
::Ögon utaf kärrets tranbär,
::Prydligt skägg af torra grässtrån, 
::Fötter utaf grenigt sälgträd, 
::Kroppens kött af murkna stubbar.»


::Talte derpå till sin broder:
::»Far nu väl, min egen broder! 
::Skall väl bittert du mig sörja,
::När du hör, att död jag blifvit, 
::Vikit bort från dem, som lefva, 
::Svunnit hän ur slägtens leder?»


::Brodren yttrar sig och svarar: 
::»Icke alls jag dig skall sörja,
::Om jag hör, att död du blifvit; 
::Annan bror kan jag väl finna,
::En som blifver mycket bättre, 
::Dubbelt mera skön och fager.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade:
::»Ej skall heller jag dig sörja,
::Om jag hör, att död du blifvit; 
::Nog jag får en dylik broder:
::Sten till hufvud, mun af lera, 
::Öron utaf kärrets tranbär,
::Prydligt hår af torra grässtrån, 
::Fötter utaf grenigt sälgträd, 
::Kroppens kött af murkna stubbar.»


::Talte derpå till sin syster:
::»Nu farväl, min hulda syster!
::Skall väl bittert du mig sörja,
::När da hör, att död jag blifvit, 
::Vikit bort från dem, som lefva, 
::Svunnit hän ur slägtens leder?»


::Systren yttrar sig och svarar: 
::»Icke alls jag dig skall sörja,
::Om jag hör, att död du blifvit; 
::Annan bror kan jag väl finna,
::En som blifver mycket bättre,
::Vida vägnar mer förståndig.»


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade:
::»Ej skall heller jag dig sörja,
::Om jag hör, att död du blifvit; 
::Nog jag får en dylik syster:
::Sten till hufvud, mun af lera,
::Ögon utaf kärrets tranbär,
::Prydligt hår af torra grässtrån, 
::Öron utaf insjöns näckblad, 
::Spenslig kropp af lönnens telning.»


::Talte derpå till sin moder:
::»Du min egen, hulda moder,
::Du min sköna fostrarinna,
::Du min gyllne vårdarinna!
::Skall väl bittert du mig sörja,
::När du hör, att död jag blifvit, 
::Vikit bort från dem, som lefva, 
::Svunnit hän ur slägtens leder?»


::Modren yttrar sig och svarar,
::Talar sjelf med dessa orden:
::»Icke modrens själ du fattar, 
::Känner ej ett modershjerta;
::Visst skall bittert jag dig sörja, 
::När jag hör, att död du blifvit, 
::Vikit bort från dem, som lefva, 
::Svunnit hän ur slägtens leder! 
::Floder jag i stugan gråter,
::Vågor, som på golfvet svalla; 
::Högt jag gråta skall i tågen,
::Och i stallen häftigt snyfta;
::Snön skall smälta upp till halka, 
::Sjelfva halkan skall försvinna, 
::Gräset gro af mina tårar 
::Och i gräset bäckar brusa.»


::»När jag ej har mod att gråta, 
::Ej förmår att högljudt klaga,
::Söija der, som menskor finnas, 
::Hemligt jag i bastun gråter,
::Fyller lafvarna med vatten,
::Täcker tiljorna med vågor.»


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Gubbens son med blåa strumpan, 
::Drog nu under spel i härnad, 
::Jublande till kämpalekar;
::Utmed kärr och fält han spelte, 
::Blåste uppå nakna heden,
::Stötte till på gröna fältet, 
::Dundrade på vida ängen.


::Ilbud efter honom kommo, 
::Budskap hunno till hans öron: 
::»Hemma dog din fader redan, 
::Somnade den gode fostrarn; 
::Skynda dit, att sjelf beskåda,
::Hur den döde blir begrafven!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Svarar härtill obekymrad:
::»Om han dött, det ringa rör mig; 
::Hemma nog en vallak finnes, 
::Hvarmed han i graf kan föras, 
::Forslas hän till Kalmas sköte!»


::Spelte vid sin färd på kärret, 
::Tutade på svedjefältet;
::Ilbud efter honom kommo,
::Budskap hunno till hans öron: 
::»Hemma dog din broder redan, 
::Somnade föräldrabarnet;
::Skynda dit, att sjelf beskåda.
::Hur den döde blir begrafven!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Svarar härtill obekymrad:
::»Om han dött, det ringa rör mig; 
::Hemma nog en fåle finnes, 
::Hvarmed han i graf kan föras, 
::Forslas hän till Kalmas sköte!»


::Spelte vid sin färd på kärret, 
::Jublade bland skogens granar;
::Ilbud efter honom kommo,
::Budskap hunno till hans öron: 
::»Hemma dog din syster redan. 
::Somnade föräldrabarnet;
::Skynda dit, att sjelf beskåda,
::Hur den döda blir begrafven!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Svarar härtill obekymrad:
::»Om hon dött, det ringa rör mig; 
::Finnes ju ett sto der hemma, 
::Hvarmed hon i graf kan föras, 
::Forslas hän till Kalmas sköte!»


::Jublande han gick på myran, 
::Drillande på gröna ängen;
::Ilbud efter honom kommo,
::Budskap hunno till hans öron: 
::»Hemma dog din hulda moder,
::Afled ljufva fostrarinnan;
::Skynda dit, att sjelf beskåda,
::Hur den döda folket jordar!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Yttrade ett ord och sade:
::»Ve mig olycksbarn, mig arme,
::Att min moder döden ljutit,
::Dignat hon, som bädden redde, 
::Somnat hon, som täcket gjorde, 
::Hon, som spann mig långa rocken, 
::Vändande den stora sländan;
::Ack! ej såg jag hur hon afled,
::Ej hur hennes ande flydde;
::Kanske dog hon grymt i kölden.
::Eller omkom utaf hunger!»


::»Må man ömt den döda tvätta, 
::Tvåla väl med fina tvålen,
::Linda in i silkesdukar,
::Svepa uti finsta lärfter,
::Föra se’n till mörka grafven,
::Sänka ned i Kalmas sköte,
::Föra ut med klagosånger,
::Jorda under sorgeqväden;
::Hem jag än ej hinner komma,
::Har ej än på Unto hämnats,
::Stygge mannen icke nedgjort,
::Störtat ej den ilskefulle.»


::Under spel han styr till kriget, 
::Jublande till Untamola;
::Yttrar så ett ord och säger:
::»O du Ukko, högst bland gudar!
::Om du nu ett svärd mig skänkte.
::En den allra skönsta klinga,
::Hvilken vore hopen vuxen,
::Kunde hundra männer möta.»


::Fick ett svärd, som han det önskat, 
::En den allra bästa klinga;
::Dermed folket allt han nedhögg 
::Och förödde Unto-hopen;
::Stugorna han sedan brände,
::Lät dem uti gnistor uppgå,
::Lemnade blott ugnens stenar 
::Och på gården stora rönnen.


::Kullervo Kalervosonen 
::Ändtligt sig till hemmet fogar,
::Till sin egen faders gårdar,
::Till föräldra-fälten åter:
::Tom är stugan, då han kommer,
::Öde, då han dörren öppnar;
::Ingen träder fram att helsa,
::Ingen ger ett välkomst-handslag.


::Handen räckte han åt härden, 
::Glöden kallnad var på härden;
::Fann deraf, till hemmet kommen,
::Att ej modren mera lefde.


::Handen räckte han åt ugnen,
::Kalla voro ugnens stenar;
::Fann deraf, till hemmet kommen,
::Att ej fadren mera lefde.


::For med blicken öfver golfvet,
::Ej var golfvet mera städadt;
::Fann deraf, till hemmet kommen,
::Att ej systren mera lefde.


::Bort han gick till landnings-stället,
::Båten var ej mer vid bryggan;
::Fann deraf, till hemmet kommen,
::Att ej brodren mera lefde.


::Då begynte han att gråta,
::Gret en dag och gret en annan, 
::Tog till orda se’n och sade:
::»O du dyra, hulda moder,
::Hvad har du väl qvar mig lemnat, 
::När på denna jord du bodde?»


::»Dock, du torde mig ej höra, 
::Om jag än med ögon talar,
::Jemrar mig med ögonbrynen, 
::Klagar högt med sjelfva hjessan!»


::Modren vaknar uti grafven, 
::Talar så från jordens sköte:
::»Visst har Musti qvar jag lemnat 
::Att till skogs du finge draga;
::Tag din trogna hund och vandra, 
::Gif dig ut i vilda skogen,
::Långt i djupa ödemarken,
::Ända fram till skogens jungfrur, 
::Blåa mörnas vida gårdar,
::Upp till sjelfva Havulinna<ref>''Havulinna:'' granrisborgen, skogsnymfernas, de blå tärnornas slott i djupa skogen.</ref>, 
::Matförråd att der dig söka, 
::Villebråd att der begära!»


::Kullervo Kalervosonen 
::Tog sin trogna hund och bortgick, 
::Vandrade längs vilda vägen,
::In i djupa ödemarken.
::När han gått ett litet stycke, 
::Kommit föga fram på vägen, 
::Stötte han på samma ställe, 
::Råkade på samma täppa,
::Der han flickan hade skändat, 
::Kränkt sin egen moders lifsfrukt.


::Der gret gräsets gröna matta, 
::Jemrade sig ljufva lunden,
::Örter små i vemod sörjde, 
::Ljungens blommor bittert blödde 
::Öfver flickan, som var skändad, 
::Öfver mödra-barnets kränkning;
::Ej sig gräset mera reste, 
::Ljungens blommor icke växte, 
::Höjde sig ej nå’nsin mera 
::På det olycksdigra stället,
::Der han flickan hade skändat, 
::Kränkt sin egen moders lifsfrukt.


::Kullervo Kallervosonen 
::Rycker ut det skarpa svärdet,
::Vänder om det och betraktar, 
::Forskar ut och noga spörjer, 
::Frågar om sin klingas lusta,
::Om den hugad skulle vara 
::Skuldbelastadt kött att spisa, 
::Dricka brottsligt blod med nöje.


::Mannens afsigt anar svärdet,
::Klingan fattar hjeltens fråga, 
::Svarar så med dessa orden: 
::»Hvarför skulle jag ej gerna 
::Skuldbelastadt kött förtära,
::Dricka brottsligt blod med nöje; 
::Äfven skuldfritt kött förtär jag, 
::Dricker blod, af brott ej söladt.»


::Kullervo Kalervos ättling, 
::Gubbens son med blåa strumpan 
::Stötte fästet då i lindan,
::Tryckte in det djupt i marken, 
::Vände udden upp mot bröstet, 
::Störtade sig sjelf på udden,
::Fick på sådant sätt sin bane, 
::Famnade den bleka döden.


::Det var unge mannens bane, 
::Kullervoinens bittra öde,
::Hjeltesonens slut för evigt, 
::Olycksmannens död och ände.


::När den gamle Wäinämöinen 
::Spör att Kullervo har lyktat, 
::Arme mannen ljutit döden,
::Yttrar han ett ord och säger: 
::»Icke må du framtidsslägte 
::Fostra barnet strängt och illa 
::Hos en vrångsinnt vårdarinna, 
::Hos, en oskyld fostrarinna!
::Barnet, fostradt strängt och illa,
::Gossen, skött med vrånghet endast, 
::Lär sig intet rätt begripa,
::Kan ej mannens vett förvärfva, 
::Äfven om han länge lefver 
::Och sig stadgar väl till kroppen.»

</blockquote></blockquote>
<br><br>

==Fodnoter==
<br>
<references/>
<br><br>


[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Carl Gustaf Borg]]
[[Kategori:Elias Lönnrot]]
[[Kategori:Finsk-ugrisk mytologi]]