Vis kilden til Lappernes liv - Forord af Hjalmar Lundbohm

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Lappernes liv - Forord af Hjalmar Lundbohm]] !!  
|-
|}


[[File:Hjalmar Lundbohm.png|thumb|500px|<center>Hjalmar Lundbohm, 1855-1926<br>''Af Carl Wilhelmson''</center>]]
<center>
<br>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br><big>'''Johan Turi'''</big>
<br><big>'''[[En bog om lappernes liv]]'''</big> 

1910



<big><big><big>'''Företal'''</big></big></big><br>Af Hjalmar Lundbohm</center>




STRIDEN mellan lapparne och de bofasta, mellan nomadfolken och kulturfolken har fortgått i hundratals år. Lapparna, som en gång behärskade vidsträckta områden i nordligaste Skandinavien, hafva trängts undan till de mest otillgängliga delarne af landet och ändock fortsättes striden. Så länge denna fördes med någorlunda jämna vapen, mellan bönder å ena sidan och lappar å den andra, redde sig de senare godt, ty de hade naturen på sin sida, de hade anpassat sitt lif efter de förhållanden som denna bjöd, medan bönderna försökte aftvinga henne förmåner som klimat och jordmån ej ville gifva.

Men bönderna fingo småningom bundsförvandter. En ny kultur kom med järnvägar och ångbåtar, med skolor och med nödhjälp. Välmenande människor ville gifva lapparne del af denna välsignelse, människor som ej visste att kulturen är något relativt, som består däri, att man inrättar sig för ett lyckligt och rikt lif under de förhållanden som naturen själf bjuder, utan trodde att det väsentligaste i densamma består af en viss mängd konventionell bildning, af ett jämförelsevis bekvämt lif, af ett slags yttre renlighet och af kläder som följa modet. — Allt detta var oförenligt med nomadens lif men kunde till en viss grad införas i bondens. Därför ställde man bondekulturen högre än nomadkulturen, och så försökte man att höja, att civilisera lappen, att göra honom boklärd och att befria honom från det hårda och mödosamma lifvet i vildmarken. Kunde han icke anpassa sig efter de nya förhållandena, så finge han vika för den framträngande bonden, det var hans eget fel och han fick själf ta följderna.

Men lappen kunde icke, och ändå ville han ej dö. Han drog sig längre upp i fjällen och slöt sig ännu närmare till naturen; hans smidighet endast ökades af svårigheterna och hans lifskraft växte.

Sä kommo nya svårigheter. Nationella gränser, efter lappens begrepp meningslösa, uppdrogos utan den ringaste hänsyn till hans intressen och ofta helt säkert utan intresse för någon annan. Och de nya invandrarne trängde alltjämt på från alla sidor, än med sina ekonomiska kraf och än med sin välvilja — båda lika litet motiverade. Och nu ändtligen har det kommit så långt, at lappens existens såsom ras är allvarligt hotad.

Hvar och en som på närmare håll sett något af den strid, som förts och som föres, förstår att det lätt nog kan inträffa, att gränsen för lappens spänstighet och motståndskraft blir uppnådd, och att han, från att vara en fri och kraftfull gren af mänskligheten, blir en börda för sig själf och andra.

Det höfves oss, som förfoga öfver starkare maktmedel än lappen, att betänka oss väl innan vi förgöra honom. Icke är det svårt att finna en öfverblick, som möjliggör ett klart bedömande af frågan, och sedan man erhållit denna, skall det snart visa sig, att någon uppoffring af viktigare intressen icke kräfves för att hjälpa lappen, utan endast att vi med samma ödmjukhet som han underordna oss naturens bestämmelser.

Ett argument, som ofta höres då man talar om lappfrågan är att våra nomader lika litet som Nordamerikas indianer kunna få göra anspråk på att besitta områden, som kulturen kräfver för högre ändamål. Detta är ett fåvitskt tal. Indianernas undergång bestämdes däraf, att deras vidsträckta lands stora och rika resurser kunde utnyttjas vida bättre af andra folkslag och gifva näring åt flera innevånare än de själfva. I de trakter, som lapparna periodvis genomströfva, är det i allmänhet de som förmå att bättre tillgodogöra sig naturtillgångarna än något annat folk, och på många ställen inom hela området är det så, att den fast boende befolkningen helt säkert icke alls kunde existera, om den ej finge del af lapparnes produktionsöfverskott.

Vi kunna från Amerika hämta en annan lärdom, som bättre belyser frågan. Förenta Staternas regering hade efter förvärfvande af Alaska funnit, att eskimåernas existens hotades af de förändrade förhållanden, som uppstått genom åtskilliga värdefulla naturtillgångars användande, och sökte efter medel att rädda detta folk från undergång. Man fann ett sådant i införandet af renvård såsom en näringskälla. Renar anskaffades från Sibirien, lappar införskrefvos från Norge för att undervisa eskimåerna, man anordnade undervisning i renvård i skolorna och resultatet af detta planmässigt utförda arbete är, att man kunnat konstatera, att renarna trifvas förträffligt, att antalet på få år ökats från 1.200, som införts, till nära 20.000, samt att eskimåernas existens för framtiden kan anses betryggad.

Ordnandet af lappfrågan är en angelägenhet af stor vikt, icke blott för Sverige utan för alla de länder, som äga en nomadiserande lappbefolkning, d. v. s. äfven för Norge, Finland och Ryssland, och hvad som kräfves, för att uppnå en lycklig lösning, är framför allt ett förståndigt organiseradt, välvilligt samarbete. Här finnas, om man ser saken i stort, inga vigtiga intressemotsatser, utan det är för alla af lika stor betydelse, att lapparnas existens blir betryggad, och att man, vid ordnandet af förhållandet till de fastboende, tager hänsyn till allas fördelar. Helt säkert finnas många gemensamma intressen för lapparne och de jordbrukare och fiskare, som slagit sig ned nära intill gränserna för de egentliga kulturområdena och som alltid måste föra en hård kamp för sin tillvaro, men för att kunna tillgodose dessa intressen fordras framför allt, att man vid frågornas behandling icke förbiser den sakkunskap, som endast befolkningen själf besitter, att man icke, såsom hittills ofta skett, företrädesvis anlägger den juridiska rättens i stället för lappens och bondens och humanitetens synpunkter. — Det är otvifvelaktigt, att gränsspärrningarna varit till mycket stor skada, och sedan man en gång fått ögonen öppna för detta samt lärt sig inse, att en framtvingad bondekultur endast bidrager att skapa en olycklig befolkning, torde det ej kräfva stor själföfvervinnelse för att för lapparnas vidkommande lossa de band, som nu hindra dem att rationellt och efter en af dem själfva utarbetad eller af dem godkänd plan utnyttja stora naturtillgångar, som eljest förblifva utan värde.

Ett väsentligt hinder för nomadlifvets sunda utveckling har länge varit, att man organiserat undervisningen för lapparna med våra modärna skolor såsom mönster. Man har velat gifva dem ungefär samma slag af bildning som andra, endast i mindre doser och på ett ofullkomligare sätt. Tag bort dessa skolor, inför en mera praktisk undervisning, af sådant slag att lapparna själfva kunna värdera och ha nytta af den, och försök att höja deras andliga nivå och deras själf känsla genom framställning af deras eget och besläktade folkslags lefnadssätt, kultur och historia, i stället för at pressa dem till erkännande af sin egen ringhet genom att endast redogöra för de mera imposanta dragen i den kristna religionens och den europeiska politikens historia.

<center>__________________________</center>


Att lapparnas öde blifvit sådant det är, beror väl mindre på bristande god vilja hos dem som hafva makten än på en ofullkomlig kännedom om lapparnes förhållanden. Visserligen har landet ofta varit berest af forskare, som ägnat mycket intresse åt dess folk, och litteraturen om Lappland är otroligt omfångsrik, men endast ett fåtal af de författare, som lockats till mera omfattande framställningar, ha förmått göra dessa sådana, att de skänka en djupare inblick.

Det föreliggande arbetet af lappen Johan Turi har ett större värde än de flästa andra därför att det skrifvits af en man hvars kännedom om vildmarken beror på att han lefvat där hela sitt lif, och som besitter det sinneslugn och den kunskap, som fordras för en objektiv skildring, och den kraft och den vekhet, som kräfves för att begagna ironiens hvassa vapen, där sådant behöfves, och den varma känslans innerliga språk, där denna kommer att göra sig gällande. Den som rätt läser Turis bok skall förstå att de här ofvan framställda synpunkterna på lappfrågan äro riktiga, och därför har det ansetts vara af betydelse att hans arbete blir offentliggjort.


''Kiruna i april 1910''<br>
'''Hjalmar Lundbohm'''


<br><br>


[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på dansk]]
[[Kategori:Johan Turi]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]