Vis kilden til Legender från kristendomens kamp mot hedendomen

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !! !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Legender från kristendomens kamp mot hedendomen]]  !!  
|-
|}


<center>'''[[Finsk religion og mytologi|Temaside: Finsk religion og mytologi]]'''[[File:Henrik_Lalli_Ekman.JPG|thumb|450px|<center>'''Drabet på Henrik'''<br>Akvarel af C. A. Ekman, 1854.</center>]]



'''[[Kulturbilder ur Finlands historie]]'''<br><br>
<big><big><big>'''Legender från kristendomens kamp mot hedendomen'''</big></big></big></big>
<br>'''Rafaël Hertzberg'''</center>




<big>'''Legenden om Sankt Henrik'''</big>

En gammal finsk runa berättar:

Fordom växte upp tvenne bröder. Tavastlandets Henrik var den ene och han fostrades i ett kålland. Erik kung var den andre och han blef en mägtig man i Sverge.

Tavastlandets Henrik sade åt sin broder Erik kung: Låtom oss draga ut att döpa de odöpta länder, i hvilka prest ej finnes! Erik kung svarade sin ädle broder Henrik: men om träsket ej är tillfruset? Om den bugtande floden ännu är öppen?

Tavastlandets Henrik sade: Vore det äfven så, nog kringgår jag Kjulo träsk, nog kommer jag förbi den bugtande floden.

Alltså spände de i redet unga fålar, stälde släden i ordning och fejade beslagen på seldonen. Derpå begåfvo de sig i väg och färdades tvenne vårdagar och tvenne nätter efter hvarandra.

Då sade Erik kung till sin ädle broder Henrik: Hungern kommer öfver oss, ty hvarken hafva vi ätit, eller druckit, eller tagit oss någon rast.

Henrik svarade: Lalli bor der bortom viken, här framom udden rätt väl till pass. Hos honom vilja vi äta och dricka och taga oss hvila.

Illa bemöttes de i Lallis gård. Kerttu, den elaka värdinnan, utfor mot dem i hårda ord. Men Tavastlandets ädle Henrik tog dock hö åt sina hästar och bröd ifrån ugnen och öl ifrån källarvrån. Dock lade han penningar i stället för hvad han tog. Och sedan bröderna ätit och druckit och rastat här, foro de vidare fram.

Efter en stund kom husbonden Lalli hem till gården. Strax vände hans elaka hustru sin tunga till lögn och sade: här har man farit fram med plundring medan du var borta, här har varit folk, som ätit och druckit och rastat här. De ha tagit hö för sina hästar och bröd från ugnen och öl från källaren, och för allt detta hafva de lemnat sand och grus i stället.

På sparren invid ugnen satt en herde. Han sade till qvinnan: förvisst har du nu ljugit. Och till mannen sade han: sätt ej tro till hennes onda pladder.

Men Lalli, den ondskefulle mannen, hvars hela slägt var lika ondskefull som han, tog sin bästa ridhäst och sitt långa spjut och gaf sig att förfölja de resande männen.

Men der desse färdades fram, sade till dem deras trogne träl: jag tycker, att jag hör bakom oss ett gny. Skall jag pådrifva hästen bättre?

Tavastlandets Henrik sade: hör du bakom oss ett gny, så må du icke pådrifva hästen.

Trälen sade: men om vi upphinnas? Om vi kanhända mördas? 

Hans herre svarade: göm dig der bakom stenen och lyssna till hvad som föregår. Om jag blir upphunnen och kanhända mördad, så hemta upp från drifvan mina ben, lägg dem på en med oxe förespänd släde och för dem till Finland. Der du märker att oxen tröttnar, der må en kyrka uppföras, ett heligt kapell invigas, och der må presten förkunna det heliga ordet för allt folk.

När en tid var förliden, kom den onde Lalli hem till sin gård igen. Då sade till honom herden på sparren: hvar har Lalli fått sin mössa? Hvar har den onde missdådaren tagit biskopsmössan?

Och Lalli vardt full af ånger och ryckte mössan från sitt hufvud, men med mössan följde allt hans hår och hufvudskålen, och med ringen från hans finger följde fingrets kött.

Så drabbades den undskefulle mannen, missdådaren, biskopsmördaren, af himlens hämnd och fick af verldens herre sin lön.

En annan sägen berättar händelsen på följande sätt:

Lalli var en hednisk grefve. I Ylistaro egde han ett hemman, och biskop Henrik döpte der Lallis barn, under det fadren sjelf var borta. Vid sin hemkomst sade Lalli, att det luktade af kristet blod i rummet, och då berättade hustrun, att biskopen varit der och döpt barnet. I förbittringen häröfver begaf sig Lalli att förfölja biskopen, och upphann honom på Kjulo träsk, der Lalli slog ihjel honom och afbet hans finger, på hvilket var en guldring. Men ringen föll i snön, så att Lalli ej mer återfann den. Midsommarstiden rodde sedan en blind gubbe med sin son på sjön och gossen sade sig se ett isstycke i vattnet. Gubben bad honom ro ditåt, och snart såg gossen, att der låg något glänsande på isbiten. Gubben bad honom taga upp det och då fann han der ett finger med sin ring uppå. Gubben strök med fingret öfver sina ögon, och fick då genast sin syn igen.

Biskop Henriks lik lades först i det hus i Kumo, der han plägade predika, och fördes sedan till Nousis, der det blef begrafvet. Sägnen förtäljer, att liket, enligt biskopens förut uttalade önskan, lades på en släde, för hvilken spändes tvenne oxar. Dessa oxar fingo gå hvart de ville, och der de tredje gången stannade, begrofs biskopen och der bygdes sedan Nousis kyrka.

Om Lallis öden berättar folksägnen:

Lalli egde det nuvarande Kjuloholm, som då kallades ''Lallin luoto'', d. ä. Lallis holme. Der finnes ännu en gammal källare, bestående af tre rum, hvilken kallas "Lallis källare". I närheten finnes en holme i sjön, som kallas Lallis ö. Efter mordet på biskopen började onda andar förfölja Lalli i gestalt af råttor. Han tog då sin tillflykt till källaren, men äfven dit trängde de sig in. Han flydde då till en utmark i Harala by af Eura socken, der det ännu finnes ett torp, som heter "Lallin maa". Men ej ens här får han njuta fred. Då begaf han sig undan råttorna till Hiirijärvi by i Kumo socken, hvarest på Kotamäki backen har stått en koja af sten, som kallats "Lallin kota", hvarjemte en nära derintill löpande bäck kallas "Lallin oja". Men då Lalli ej heller här fick ro för råttorna, klättrade han upp i ett träd på stranden af Hiirijärvi träsket. Men äfven hit förföljde råttorna honom. De gnagade af trädet, så att han föll i sjön; råttorna förföljde sitt byte ända dit, och der omkommo de gemensamt. Deraf har äfven sjön fått sitt namn.


<center>___________________</center>



<big>'''Sankt Henriks predikohus'''</big>

Omkring fem mil från Björneborg finnes i Ylistaro by en gammal lada eller ria af oansenligt yttre, som af folket kallas ''Pyhän Henrikin saarnahuone'', d. ä. Sankt Henriks predikohus.

Fordom, när Sankt Henrik gick omkring och predikade kristendomen för hedningarna, kom han öfver sjöar och ödemarker äfven till denna nejd. Allt folket samlade sig och hörde hans ord, somliga med undran och misstroende; men somliga äfven med vördnad och tro. Han predikade outtröttligt, dag och natt, och stundom var den fria slätten hans kyrka och hvem som helst fick höra på. Men stundom predikade han för sina lärjungar i en ria, som visas der än i dag.

När Sankt Henrik sedan drog bort och blef af Lalli mördad på Kjulo träsks is, stod rian qvar och betraktades af folket med helig vördnad, fastän den begagnades som förr att tröska fältets säd uti. Men vid rian, förtäljer den katolska sägnen, började nu ske underverk. Många sjuka blefvo helbrägda, många böner hörda och menniskor på annat sätt hulpna, när de der anropade helgonet. Två gånger har eld utbrutit i rian och då har blott den öfverbygda nyare delen brunnit, men den gamla rian blifvit oskadad. Nu är den kringbygd med ett prydligt hus af tegel för att förvaras som ett minne från kristendomens första kamp mot hedendomen i Finland.


<center>___________________</center>



<big>'''Reso kyrkas byggnad'''</big>

I fordomtima, sedan Reso församling på en sockenstämma om våren Walborgsmässotiden beslutit att åt sig uppbygga en prydlig stenkyrka, öfverlemnade sockneboarne vördsamligen åt sin kyrkoherde omsorgen att dertill utse en skicklig byggmästare.

Kyrkoherden, ehuru nitisk för saken och beredvillig att efterkomma församlingens önskan, råkade dock härvid i största förlägenhet, emedan han icke visste, hvarifrån en skicklig kyrkbyggare vore att få.

Fördjupad i sina bekymmer häröfver, vandrade han en vacker sommarafton något före den heliga Trefaldighetstiden utmed stora landsvägen, och trött af vandringen, satte han sig på en sten invid vägen. Efter en stund kom längs vägen en välklädd man, som höfligt frågade honom, hvartåt prestgården vore belägen. Den okände sade sig hafva hört omtalas, att Reso församling ämnade bygga en ny kyrka, och ville han derför anmäla sig hos kyrkoherden som byggmästare.

Med glädje gaf sig presten tillkänna såsom den han sökte och bjöd honom med sig hem. Här undfägnade han sin gäst på det bästa och erfor nu, att denne var en vandrande mästare från vidt aflägsna främmande länder, och att han emot en måttlig betalning ville åtaga sig att ännu innan hösten uppbygga åt församlingen en vacker kyrka. Sitt namn uttalade han med så främmande ljud, att presten knapt kunde eftersäga det.

Dagen derpå sammankallade presten sockenstämman, framlade den nykomne mästarens ritning till kyrkan och de af honom föreslagna betalningsvilkoren. Allt beviljades af de förnöjde sockenmännen, och nu bortgick mästaren för att, såsom han sade, skaffa sig arbetare och medhjelpare till byggnaden.

Några dagar derefter återkom han med en enda karl. Presten, som blef något stött öfver att se honom så litet ordhållen, frågade när hans omtalda medhjelpare skulle infinna sig. Dertill svarade byggmästaren helt kort, att han nog skulle hjelpa sig med denne ende.

Detta gjorde han äfven. Mästaren framförde sjelf alla stenarna och uppförde murarna, och den andra arbetade natt och dag i smedjan. Det led otroligt hastigt med arbetet, och redan vid skördetidens slut var kyrkan taktäckt och blott inredningen och putsningen återstodo.

Af allt detta tog sig presten anledning att misstänka, att icke allt stod rätt till med dessa flinka kyrkobyggare, och beslöt derför yppa sin fruktan för en gammal vän, hvars råd han under så betänkliga omständigheter ville inhemta. Till denna sin vän, som bodde i en aflägsen del af socknen, begaf han sig tidigt om morgonen före korsmessodagen och beskref för honom de okände byggmästarenes underverk. Denne sade sig nu med visshet kunna försäkra, att kyrkobyggarne voro ingenting mer eller mindre än tvenne mägtiga bergstroll, hvilka, snåle efter församlingens silfverpenningar, iklädt sig menniskohamn och åtagit sig kyrkobyggnaden. Dock, tillade han, känner jag en utväg att göra dem ett stort spratt, hvarigenom de skola blifva de efterfikade penningarne förlustige. Dertill behöfves blott, att vi på något sätt söka utleta deras verkliga namn. Känna vi en gång dessa, så är all deras magt öfver oss och byggnaden alldeles upphäfven, och församlingen kan då trygt glädja sig öfver att äga en prydlig kyrka, samt dessutom sina penningar i behåll.

Lugnare till sinnes återvände nu presten hem mot aftonen, men som han beständigt grubblade på sin gamle väns ord, tog han miste om vägen och märkte ej detta, förr än han i en obekant skogstrakt öfverraskades af aftonskymningen.

Han bjöd då till att åter leta sig fram till vägen, men förgäfves. Mörkret tilltog allt mera och så fann han sig tvungen att tillbringa natten i skogen. Trött af den långa vandringen, lade han sig under ett träd, välsignade sig och insomnade tungt.

Omkring midnatten blef han plötsligen väckt af ett starkt och gält skrik, som liknade ett barns och tycktes komma ur djupet af skogen. Straxt derpå hördes en grof qvinnostämma rytande banna barnet; men då det fortfor att skrika, hördes qvinnan börja vagga och vyssa desto mera, samt med dånande stämma, liksom för att öfverrösta barnet, sjunga följande vaggvisa:


::Killi kirkkoja tekee,
::Nalle nauloja takoo
::Rahallisess' Raisionmaass'.


(Killi bygger kyrkor, Nalle smider spikar i det penningrika Resolandet).

Hemskt skallade skogen af denna sång, blandad med barnets gråt. Presten, som blifvit skrämd af det ovanliga ljudet midt i natten, gladde sig dock åt denna händelse, då han derigenom trodde sig ha fått veta, att ''Killi'' var namnet på kyrkobyggmästaren och att dennes medhjelpare hette Nalle. Han kunde väl förmoda, att den vyssande qvinnan var Killis hustru och barnet hans barn. Sedan det småningom blifvit tyst i skogen, inslumrade presten åter och vaknade vid daggryningen. Nu hittade han snart på vägen och, tidigt hemkommen, var han glad öfver att icke hafva försummat sin åttesångspredikan.

Morgonen derefter gick han till kyrkan och fann den nästan färdig. Blott några prydnader återstodo.

Han yppade ej sin upptäckt för någon, men då aftonen var inne, gick han åter till kyrkan och såg båda byggmästarene sitta på takkammen för att fästa några prydnader på gaflarne af kyrkan. Dessa prydnader voro i form af kors, men arbetet ville icke lida under deras annars så flinka händer.

Då presten såg deras oförmåga att fästa korsen vid kyrkogaflarne, styrktes han än mer i sin tanke, att de voro, såsom hans gamle vän sagt honom, onda troll, hvilka han lätteligen kunde fördrifva medels korstecknet och yppandet af deras verkliga namn. Han gjorde derför det heliga tecknet och ropade med hög röst:


::Pois Killi kirkosta, 
::Pois Nalle harjasta! 


(Bort Killi från kyrkan, bort Nalle från takåsen!)

Och se! Trollen blefvo i hans åsyn förvandlade till tvenne stora korpar, hvilka med ett förfärligt skri höjde sig i den mörka rymden.

Denna lyckliga utgång af sitt påfund berättade presten sedan för sockenmännen, hvilka hos honom anhöllo, att som kyrkan nu vore fullkomligt färdig, han ville instundande Mikaelidag högtidligen inviga den samma. Detta skedde äfven.

En kort tid derefter omtalades i skärsocknarne omkring Åbo, att en ofantligt stor jätte vandrade omkring och skrämde folket. Många hade sett honom, och alla instämde deri, att han varit så hög som en fura och gått klädd i gråa kläder utan mössa på hufvudet, bärande på ryggen en ofantlig klippa i en lädersäck; att han under sina vandringar lika litet aktat sjö som land, och att vattnet i den djupaste sjö ej nått honom högre än till stöfvelkragarne. Tillika berättades, att han allestädes frågat efter vägen till Reso socken, dit han sades ämna sig i afsigt att hämnas på socknemännen, för det att de icke enligt aftal betalat honom penningarna, som de voro honom skyldiga för den nya kyrkan. Och hade han derför hotat, att med den nämnda stora klippan krossa hela Reso kyrkan, på det sockenboarne ej måtte hafva något gagn af sitt bedrägeri.

Allt detta hann äfven till Reso sockenboers kunskap, och de sökte råd hos sin vise kyrkoherde.

Denne gissade strax på Killi och ansåg det vara bäst att genom något medel få Killis egen hustru på församlingens sida, för att genom hennes medverkan afvända faran.

Han företog sig derför att uppsöka henne i skogen och öfvertala henne att genom något påfund afleda sin man från socknens grannskap.

Efter en stunds vandring i den skogstrakt, der han förut hört barnet gråta, fann han en gammal och ful jätteqvinna sitta vid ingången till en bergsgrotta och vagga ett jättebarn, som sof i en af stora stenhällar hopfogad vagga.

Presten frågade henne, om hon icke vore den mägtige Killis hustru, och om hon icke nyligen hört något om honom. Qvinnan svarade, att hon visserligen vore bergkonungen Killis hustru, men att hon ej sett honom sedan förliden vår, då han begynte bygga Reso kyrka. Säkert, tillade hon, har det händt eller skall det hända honom någon olycka, emedan barnet hans gråter alltjemt och jag ej på något sätt kan få det att tystna. Också har Killi redan bort komma hem, men litet har han alltid vårdat sig om sin hustru och sitt barn, och huru rik på guld och silfver han än är, får jag alltid lida brist och nöd.

Presten omtalade då hennes mans underverk vid Reso kyrkas byggnad och den fara, som förestod kyrkan, samt frågade henne, om hon icke för en frikostig belöning ville afleda honom från trakten.

Härvid blef hustrun först mycket uppbragt och vägrade alldeles att ingå på prestens planer. Men då hon erhållit några blanka guldstycken samt löfte om ännu flere, lofvade hon så vilseföra sin man, att han ej mer skulle återkomma.

Hon lyfte nu vaggan med det sofvande barnet in i grottan, reste en stenhäll utanför ingången och begaf sig ut i byarne. Här gick hon i en gammal tiggargummas skepnad omkring och samlade så många utslitna skor och så många afbrutna årar, hon kunde öfverkomma, och försedd med dessa begaf hon sig till närmaste sjöstrand. Här skaffade hon sig en gammal båt, lastade den med de gamla skorna och de afbrutna årorna och rodde ut till sjös för att träffa sin man.

Honom mötte hon snart, vadande genom en stor fjärd, der vattnet gick honom ända till stöfvelkragarne.

Killi, som alltjemt bar den ofantliga klippan, sade, när han fick se sin hustru:

Det var väl att jag träffade dig. Jag har ämnat mig till Reso, för att krossa deras nya kyrka, för hvilken de ej vilja betala mig byggarlön, men jag hittar ej vägen. Du, som känner den, skall nu visa mig dit.

Hustrun svarade:

Mycket har du förvillat dig, om du här i granskapet söker vägen till Reso. Den orten ligger in i landet mycket långt härifrån, bakom många berg och insjöar. Jag kommer just derifrån, och se bara, huru många par skor jag slitit ut under färden öfver bergen, och huru många par årar jag rott sönder under färden öfver insjöarne.

Vid denna underrättelse blef Killi nedslagen och sade:

Efter det är så långt dit, vill jag ej mera bära denna sten; nog finner jag en sådan också närmare kyrkan.

Härmed tog han stenen ur säcken, kastade den på närmaste strand och begaf sig med sin hustru inåt landet.

På detta sätt har Reso kyrka blifvit bygd af bergstrollen. Men Killis sten visas ännu i dag på stranden af Runsala ö nära Åbo. Det är en ofantlig lösryckt klippa och den kallas af folket ''Kukkaro kivi'', d. ä. påsestenen, emedan den burits i trollets påse.


<center>___________________</center>



<big>'''Sägen om kristendomens införande i Tavastland'''</big>

På den tiden, då trons hjelte krossade mörkrets kedjor och utbredde i Finland läran om Kristus, bodde på ett hemman tvenne bröder, Jutikka och Witikka, hvilka båda nitälskade för landets gamla hedniska tro. Fritt svedjade bröderne sina skogsmarker och drogo vida kring på jagt. Då spred sig kring Tavastland ryktet om den främmande hjeltens ankomst och hans första segrar. Jutikka och Witikka drogo med en myckenhet folk emot honom och lemnade under tiden sitt hemman i grannens vård. Denna granne hade tvenne vackra döttrar, som voro väl sams med bröderne. Om någon tid drogo bröderne hem igen, men de funno då sin gård öde och grannens gård bränd. Och borta utan spår voro de sköna flickorna. När nu dessutom det berättades, att i Wanaja bygdes en stor borg af sten, till att tukta finnarne och utrota deras gamla tro, samt att folket med eld och svärd tvangs att antaga den nya läran, så beslöto bröderne fly till ödemarken, för att der ostörda få dyrka sina gamla gudar. De begåfvo sig till en aflägsen ö och gräfde sig en jordhåla i en backe, som än i dag kallas ''Weljesten kuoppamäki'' (brödernes gropbacke).

En natt, då bröderne sofvo i sin håla, hörde de en stark stämma ropa dem vid namn. De sprungo ut och sågo till sin förskräckelse en himmelshög man sittande på Kyöpelimäki backen med ett gräsligt långt svärd i handen. När han talade, böjde sig alla träd i närheten och marken darrade som af jordbäfning.

"Hören mig, J gensträfvige unge män!" ropade mannen. "Hvart viljen J fly för mig och min lag? Veten J icke att jag är Herren öfver allt, och för mig kan ingen dölja sig. Gån bort härifrån, så kärt det är eder att icke krossas af min mägtiga hand!"

Vid denna ljudande stämma stodo bröderne stumma, förfärade, som af ett åskslag. Natten förgick och stjernorna bleknade en efter annan, men de sågo det icke. Solen rann upp, och foglarne sjöngo i skogen, men de hörde det icke. Då begynte helt nära till dem en alldeles ny sång, hvilken de aldrig hört förut och som bröt deras sinnens stelhet.

"Hvem kan det vara!" sade Jutikka", som sjunger en så ny och ljuflig visa?"

De skyndade åt det håll, derifrån sången hördes, och blefvo ganska glade i sitt sinne, när de der sågo sina förlorade sköna flickor, som helsade dem välkomna till en ny tid. Och flickorna förtäljde, huru de vändt sin håg till Kristus och för den skull blifvit fördrifna från hemmet af sin hårde fader. Men derefter kom den främmande hjelten med magt och seger, deras fader blef fången och tvungen att antaga den nya läran, och nu hade de redt sig en ny gård och väntade sig en ny tid för hela Finland. Då rördes brödernas hjertan. Jutikka och Witikka följde flickorna hem, togo dem till äkta och hyllade allt framgent den kristna tron. Men ön, dit de hade dragit sig undan att dyrka hedendomens afgudar, kallas än i dag ''Wolttensaari'' eller dårarnes ö.


<center>___________________</center>



<big>'''Andra legender om troll och jättar'''</big>

På Söderlångvik och Ölmoss i Dragsfjärds kapell bodde fordom jättar. De lågo ständigt i strid och kif med hvarandra, men i ett förliktes de, nemligen uti att på Trollkulla begrafva sina stupade kämpar, hvardera parten i sin ättehög. Tvenne väldiga ättehögar ses der ännu i dag. Likaså har man i Ölmoss hamn funnit stora, sjunkna fartygskölar, hvilka skola vara från den tid, då vikingar haft sitt tillhåll här.


<center>___________________</center>



På Pirunvuori berg i Karkku bodde i forntiden jättar. Derifrån gingo de genom en underjordisk gång till prostgårdens källare och plundrade dess innehåll. De voro äfven med om att bygga Hvittis och Karkku kyrkor, och man såg dervid stora stenar komma rullande af sig sjelfva eller flyta på vattnet längs Kumo elf. Men en gång, när en stor stenflotta kom nedflytande, gol hanen, och stenarne sjönko genast till botten. När man fått Hvittis kyrka färdig, ringdes en hel dag med kyrkklockorna. Slutligen hörde man en röst, som flere gånger upprepade: "heitänkömä? heitänkömä?" (skall jag kasta?) "Nå kasta då!" svarade en annan röst, och strax kastade jätten från Ripuvuori berg på en half mils afstånd mot kyrkan en ofantlig klippa, som under farten lyckligtvis gick i tre stycken, hvilka ännu alla kunna ses, hvartdera så stort som ett mindre hus. En dylik sten är kastad mot Tyrvis kyrka från det en fjärdingsväg från kyrkan aflägsna Kukkuri berget.


<center>___________________</center>



I Eura socken finnas nära Kauttua bruk två skogsbevuxna höjder, Neitsynlinna och Linnavuori, hvarest fornlemningar skola finnas. Ett långt utskjutande stengrund i sjön, Pyhäjärvi, kallas "Hiidenkari" (jättegrundet). Der hade en jätte, förbittrad öfver kyrkklockornas klang, som ljöd en qväll öfver sjön, begynt att bygga en bro af kullersten, för att på genaste vägen komma åt den förhatliga kyrkan. Men då har en qvinna yttrat spefulla ord om jättens trasiga kläder, hvilkas brister blifvit alltför synbara vid den lutande ställningen under arbetet. Då har jätten förgrymmad upphört med brobyggnaden och slungat efter qvinnan en klippa, som än i dag utgör ett jordfast råmärke mellan Kauttua rusthåll och Säkylä socken.


<center>___________________</center>



I Artsjö finnes en insjö, Pyhäjärvi, treqvart mil lång och så djup, att då man en gång pejlade djupet, hördes sjörån ropa: "mät först längden och mät sedan djupet". På dess andra strand höjer sig ett brant berg, som varit ett tillhåll för jättarne. De umgingos helt fredligt med menniskorna i grannskapet, och då dessa voro längre komna i konstfärdighet, nalkades jättarne ofta deras boningar för att låna sig än ett såll, än en slaga, än en granriskrok för att röra i gröten. Då de ej kände namnen på dessa föremål, betecknade de dem på sitt eget sätt; sålunda kallade de sållet "viipsun vaapsutin", ty de tyckte, att det lät "viipsvaaps", då man sållade, slagan "hyökin pyökytin", emedan det lät "hyök-pyök", då man tröskade, och grankroken "hierin lieritin" o. s. v. Stundom gåfvo de spånad åt qvinnorna och skänkte dem till belöning för arbetet en god mjölkko. Dessa jättar voro af så reslig växt, att när de lade sig att sofva tvärs öfver vägen med knäna böjda, kunde häst och vagn obehindradt färdas under deras knän.


<center>___________________</center>



På Rapola gård i Sääksmäki finnas qvarlefvor liksom af en gammal borg, hvarom folket berättar, att der bodde en höfding för jättefolket vid den tid, då Birger Jarl anlade Tavastehus slott. Han hotade Jarlens välde och den nya kristna läran med undergång. Först försökte han att med en stor sten krossa Sääksmäki kyrka, som folket hade bygt just nedanför hans egen borg, men han träffade ej målet, och stenen föll långt ut i sjön och bär ännu i dag namnet "jättens sten". Sedan beslöt han att anfalla jarlen sjelf och vandrade i denna afsigt längs sjöstranden till Ikkala udde, för att fylla sjön med sten och mull och bygga sig en brygga till den midt emot liggande Vanaaniemi udden i Tyrväntö. Under det han höll på härmed, hörde han plötsligt ropet: "Hiisi, du fälde dina vantar!" Han blef skrämd häraf, slungade hela sin börda af mull och grus ut i sjön framför sig och öfvergaf hela försöket. Af det utkastade gruset uppväxte en lång rad af små och täcka holmar, som äro bevuxna med alm och hvilka kallas"Hiisis vantar".


<center>___________________</center>



Vid Kalmaa by i Ikalis finnes vid stranden af Kyrössälkä en i sjön utlöpande, tjugu famnar lång och två famnar bred stenås, som kallas "Hiisis horn" och det berättas, att Hiisifolket här hade ämnat bygga en bro öfver sjön, men hindrats deraf att de längre ut träffat på bråddjup.


<center>___________________</center>



En gång seglade några sjömän från Kumo vilse på hafvet. Då fingo de händelsevis på afstånd se en eld brinna. De styrde dit och funno der en lång, blind gubbe, en Hiisi, ligga vid elden. Han frågade, hvarifrån de voro, och de svarade: från Finland.

Jätten, som förr varit i Kumo, frågade då:

– Frodas ännu Purjala aspskog, och växa ännu Pyhänkorva granarna?

Invid Kuumo elf nedanför Birilä by växer en stor alm, ett på orten sällsynt träd, hvilken en Hiisi berättas hafva hemtat från långt aflägsna trakter. Under denna alm skall han hafva begrafvit sin fader, och när trädet en gång vissnar, då har verldens sista dag kommit, trodde folket förr.

I Birilä by finnes äfven en gammal väg, ledande öfver Heikkilä gårds åkrar, hvilken folket kallar Hiitten tie, d. ä. jättarnes väg.

I Kumo berättas äfven den gamla sägnen om Hiisis dotter, som tog upp i sitt förkläde en karl med häst och plog. Hon förde dem till sin moder och frågade: 

Hvad för en torndyfvel är detta, som jag fann bökande i jorden.

Modren svarade:

För dem bort, min flicka lilla. Vi måste lemna detta land; de komma hit och bo.


<center>___________________</center>



I Ijo socken berättas, att der fordom bodde ett storväxt folk, som hade uppfört sina boningar på bergen. De odlade ej jorden, utan bodde på sina berg och åsar, hvilka deraf fått namnet "Hiisis åkrar", ty dessa menniskor hörde till Hiisi-folket.

Såsom deras sista uppehållsort visas ännu "Hiidenkangas" mon, en något hög sandås, hvars öfversta del utgöres af en rymlig stenslätt. Midt på denna slätt växer en liten löfskog, som kallas"jättarnes trädgård", liksom hela åsen äfven kallas "jättarnes kyrka".

Tvärs öfver elfven går en af stenar bygd undervattens dam, som bildar ett för båtfärder vådligt fall. Äfven denna dam säges vara gjord af jättarne. I slutet på 1400-talet brukade den finska befolkningen i dessa nejder bygga dylika fördämningar i floderna för att bringa de flodens lopp i båtar följande ryssarne i förderf. Måhända hade Hiisifolket tidigare hittat på samma åtgärd mot de infallande finnarne.

Jättefolket har – förtäljer sägnen på orten – flytt bort ända långt bakom Sibirien. Dock visa de sig ännu stundom i andegestalt vid sina forna boningsplatser. Sålunda hände det en gång, att då en man sent en afton högg ved i skogen på Hiidenvaara, hörde han plötsligt en högljudd stämma ropa:

– Hvarför hugger du ved der midt i natten? Der borta fins en gård, gå dit och lägg dig att sofva.

Förvånad slog vedhuggaren sitt öga upp, och der stod verkligen en gård framför honom. Han lydde då uppmaningen, gick till gården, lade sig till hvila och sof godt. Följande morgon, när han steg upp och gick till sitt arbete, såg han bakom sig, och då var gården försvunnen.

En annan man hade en gång uttröttad lagt sig att sofva i en koja i djupa skogen. Då hemtade Hiisifolket till honom genom dörren en vacker flicka, men när han sträckte ut handen för att smeka flickan, förde de henne hånskrattande bort.

Från jättefolket säger traditionen de väldiga stenrös härstamma, hvilka finnas i mängd i socknen, mest dock på Konttikangas åsen, långt inne bland kärr och sumpmarker, ungefär två mil från hafsstranden. Åsen höjer sig i jemn sluttning och bär på sin topp en halfcirkelformig vall af stenar, från hvilken inemot fyratio stenrös höja sig och hvilka rös af folket i trakten kallas "jättarnes grafvar". Af traktens beskaffenhet synes tydligt, att denna ås i tiden, då dessa grafkummel här upprestes, bildade en af hafvet omgifven ö.

En intresseväckande fornlemning från dessa aflägsna tider är vidare den s. k. ''Metelin kirkko'' l. ''Metelin linna'' i samma socken. Denna fornlemning står på en höjd och öfver de mossbetäckta ruinerna växer skogen i ödemarkens fred.

Fornlemningen utgöres af tvenne elipsformiga vallar af sten och grus, den ena innanför den andra. I den yttre vallen finnes fyra öppningar, liksom portar, och framför dessa smärre stenhögar, måhända lemningar af trappor. Den inre vallen, som ej har några öppningar, ligger högre än den yttre och det hela har föga utseende af att hafva varit afsedt till en borg eller ett försvarsverk, hvarför det är troligt att man här har lemningarna af något af detta fornfolks tempel. Afståndet mellan murarna är fem aln och hela fornlemningens utsträckning i öster och vester är 63 aln och i norr och söder 45 aln. Vid foten af den långsluttande åsen ligger ett kärr, som tydligen fordom varit en sjö. Ännu för femtio år sedan hade yttermuren en höjd af två aln, nu har den grusats nästan till marken.

Folket berättar, att här under hednatiden varit en offerplats och den ensamme vandraren, som om qvällen skall passera här förbi, tar gerna en omväg för att undvika grannskapet. I ruinen skall bo en qvinlig ande, en ung jungfru, som dock ej mera visar sig. Sista gången hon gjorde det, var för en gammal trollqvinna, som kände den nödiga trollformeln. En gosse hade nemligen stört ruinens helgd och derför blifvit slagen med en svår ögonsjukdom. Man frågade trollqvinnan om bot, och hon förklarade, att ingen annan än anden sjelf kunde hjelpa honom. Käringen åtog sig att försöka blidka anden, och gick med den sjuka i aftonskymningen till ruinen. Genom böner och trollformler lyckades hon få anden att visa sig, och denna förbarmade sig öfver gossen och gjorde honom frisk. För öfrigt är det blott illasinnade menniskor, som behöfva frukta för ruinens ande, ty mot de fromma och redbara är hon mild.


<center>___________________</center>



I Siikajoki finnes i Pehkola by en mo, som i närheten af elfven bildar en brant stupande ås, uppför hvars sidor det vore nästan omöjligt att klättra, om der ej nu funnes tätt med buskar och träd. Nedanför åsen mot elfven utbreder sig en slätt, hvilken i forna tider troligen var sjöbotten och gick sjön då rundt omkring åsen, som bildade en i vattnet utskjutande udde. Högst uppe på denna ås finnas lemningar efter en forntida ringmur med fyra ingångar eller portar.

Om denna fornlemning finnes ej mer någon sägen qvar. Deremot kallas en annan dylik ruin på Pesuankangas ås i samma socken ''Jättiläisten linna'', d. ä. jättefolkets borg.

Traditioner om jättarne lefva ännu qvar hos folket, liksom och en mängd grafkummel finnas kringströdda i nejderna här.


<center>___________________</center>



I Pyhäjärvi i Hauho finnes en klippa, ''Hiiden-kallio'' (Hiisis klippa) och en grotta i berget derinvid, benämnd ''Hiiden kammio'' (Hiisis kammare). Här hafva bott jättar, och folkfantasin har diktat en mängd underbara sagor om dessa jättar och folkets strid med dem. Sålunda röfvade man bort jättens slafvinna, en vacker ung flicka med namnet Liisa, och slutligen beslöt sig jättefolket att flytta bort från denna nejd, der de ständigt blefvo ofredade. Folket förföljde dem emellertid och upphann dem på isen af Pyhäjärvi. Här stod ett blodigt slag med spjut, svärd, yxor och klubbor, och mången tapper man fann här sin bane. Sedan dess hafva jättarne varit försvunna från landet.
Sedan strömrensningen fällt sjöns vattenyta, har man här funnit ett stort antal forntida redskap, yxor, spjut o. d.


<center>___________________</center>



På Möyryniemi udde i Räisälä bodde fordom jättar (eller "munkkilaiset", som de här äfven kallas med en efter reformationen uppkommen benämning), som röfvade till sig menniskor, isynnerhet unga flickor. De voro gerna med vid menniskornas bröllop och andra fester, och bjöd dem också hem till sig; men man var på sin vakt mot dem, ty man visste, att det sedan var svårt att slippa bort.


<center>___________________</center>



I Pälkäne och Mäntsälä berättas, att en smed en gång vid sin kolmila i skogen träffade en jätteflicka. De blefvo goda vänner, men när han fann, att hon hörde till jättefolket, flydde han ifrån henne och kastade i förskräckelsen bort sin yxa. Skogsflickan födde sedan en son, som tack vare yxan igenkände sin fader. Kring denna stomme har sagan sedan knutit en hel mängd öfvernaturliga äfventyr.


<center>___________________</center>



I sjön Torjanne i Ruovesi finnes en kal holme, som heter ''Munkkilaisten saari'' munkfolkets-jättarnes ö, der det finnes flere rös af bullerstenar, stora som ett menniskohufvud. Dessa stenar hafva, berättar folket, af jättarne burits hit och desse hafva med dem kastat på båtar, som färdats mellan ön och fasta landet, den enda vägen mellan Ruovesi och Wirta kapell.


<center>___________________</center>



På Kuivasensaari i Savitaipale finnes en höjd, Hiisinmäki, (Hiisis backe), på hvilken fordom växte grof skog. Vid bergskanten hade en bonde fält sved, men när han brände den, spreds elden till skogen. Då måste jätten flytta bort.


<center>___________________</center>


<br><br>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Rafaël Hertzberg]]
[[Kategori:Finsk-ugrisk mytologi]]