Vis kilden til Om isfärder mellan råkar

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Om isfärder mellan råkar]] !!  
|-
|}

<center>

<br><br><big>'''Olaus Magnus'''</big>
<br><big><big>'''Om isfärder mellan råkar'''</big></big> 

1555 / 2010


Utdrag ur <br>Olaus Magnus: <br>[[Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (uddrag)|'''Historia om de nordiska folken''']]<br>''Historia de gentibus septentrionalibus''<br>Första boken, kap. 27
</center>



----

'''Nyckelord:''' – De resande se blott himmel och is. – Om sommaren segla flottor fram på samma ställen. – Märken för hållande af rätta vägen. – Förbud mot vägmärkens borttagande. – Skyddsåtgärder mot spejare. – Köldens och isbildningens början. – Fiskarna kväfvas. – Isens styrka. – Isen förmår bära rytteriafdelningar och hela härar af fotfolk. – Råkar i isen. – Åsklikt dån i isen. – Isen opålitlig i april. – Landgångar af bräder. – Sjön Vättern, om hvilken mera nedan. – Dess egendomliga natur. – Resande på isflak. – En sjö i Norge som aldrig tillfryser.    

----



[[Fil:OM 1,27.jpg|thumb|600px]] DET FÖREGÅENDE kapitlet, om härbärgen på isen, har ej fullständigt angifvits, hvilka märken tjäna till ledning för vägfarande under de tider, då snö och frost råda, för att de må uppnå de afsedda härbärgena, kring hvilka öfverallt en så vidsträckt och jämn yta utbreder sig, att man mestadels ej kan upptäcka något annat än himmel, is och snö, en naturlig sak, då man under vinterns köld söker med hjälp af dragare ställa färden öfver samma vidder, där under sommaren de största flottor snabbt seglat fram drifna af vindarna. Här må alltså meddelas, att som vägmärken användas enbuskar eller granar, hvilka, sedan man borrat hål i isen, placerats längs stråkvägen på en stadies afstånd från hvar andra och där fått frysa fast i upprätt ställning. Helst utses härtill ställen, där isen efter verkställd undersökning befunnits fastare. Om dylika vägmärken ej vore till finnandes, skulle en lika förskräcklig lifsfara möta de resande mellan rämnorna i isen som den, hvilken på öppna hafvet hotar obeväpnade sjöfarande bland grymma sjöröfvare, eller den, som lurar i dystra ödemarker bland blodtörstiga vilddjur. Genom de strängaste bud är därför förbjudet att flytta eller borttaga sådana märken, utom under krigstider, då sådant sker för att ej vägleda spejare och förrädare. Huru farligt det för öfrigt är för människor att färdas fram bland dessa isrämnor, som nu nämnts, skall med några exempel visas i det följande. Men dessförinnan bör förutskickas, att i allmänhet alla sjöar och stillastående vatten börja tillfrysa i oktober, och att isarna under den tilltagande kölden på de flesta ställen blifva så fasta, att, för så vidt ej tillflöden af rinnande vatten strömma in i dessa sjöar och träsk, fiskarna kväfvas, så att man får se dem döda vid tiden för islossningen. För att nu denna kväfning ej må blifva alltför ödeläggande, blir genom fiskarbefolkningens försorg isen åter och åter uppbruten och hindrad från att tillfrysa, såsom längre fram i boken om vinterfiske skall vidare utvecklas. I början och midten af vintern är isen så stark och hållbar, att den vid en tjocklek af två tum kan bära en människa stadd på vandring; håller den tre tum, kan den bära en väpnad ryttare; med en tjocklek af 1½ tvärhand bär den rytteriafdelningar eller hela härar; når den tre eller fyra kvarter, kan den uthärda en hel legion eller myriad af människor, hvarom mera nedan, när tal blir om vinterfälttåg. Dock, ehuruväl isen kan till utseendet vara stark och pålitlig, kan den icke dess mindre undergräfvas af naturliga källådror och utdunstningar, som underifrån sjuda upp på många ställen, hvarigenom åtskilliga rämnor eller råkar uppstå, så att på långa sträckor isen är genomskuren af sprickor liknande landsvägar eller bygator. En klok resande kommer dock fram bland dessa rämnor genom att kringgå dem, så att han ej behöfver öfverge den inslagna vägen eller förlora sin tid. För hvarje gång sådana råkar uppstå, hvilket mest inträffar nattetid, förnimmes det på långt håll som ett hemskt åskslag eller en brakande jordbäfning. Men däraf låter en ifrig resande ej afskräcka sig, utan söker med alla medel att fullborda sin färd mellan de gapande djupen. Men när isen legat till början af april, litar ingen längre på dess tjocklek, än mindre på dess hållbarhet, om ej möjligen i dagbräckningen, ty genom solens dagliga påverkan blir den småningom så svag, att, ehuru den för ej länge sedan kunnat bära beväpnade ryttare, den nu knappt kan uthärda en obeväpnad karl. Men vintervägarna, som på grund af den härdning deras is mottagit blifvit tätare och fastare, ligga längre kvar i sjöarna liksom bryggor. Resande som vilja begifva sig i land från isen eller tvärtom måste dock till sin hjälp hafva en landgång af bräder, ty solen, som uppvärmer stranden, smälter helt och hållet isens landfästen. På detta ställe bör jag ej underlåta att nämna, det en sjö, belägen i Östergötland och med namnet Vättern, af 6o italienska mils längd och 20 mils bredd, är så egendomligt beskaffad, att när den under stormigt väder blifvit isbelagd och islossningen tillstundar, börjar den under häftigaste gny sjuda i djupet och uppröras samt med stor våldsamhet bryta upp, hvarvid små springor och rämnor uppstå i isen, hvilka inom ganska kort tid blifva allt bredare, och detta trots att isen förut i tjocklek mätt mer än en, kanske två alnar. Genom samtidig inverkan uppifrån delas sedan hela isfältet i flera smärre flak, och de resande som befinna sig på dessa kunna endast genom Guds särskilda beskydd uppnå stränderna, därför att naturens krafter verka på ett hemligare och underbarare sätt i denna sjö än annorstädes. Det finns äfven i närheten af Norges hufvudstad Nidaros en sjö som aldrig tillfryser.


----
<br><br>
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Olaus Magnus]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]